Adams musik

Det är lite lustigt. Jag har spenderat hela midsommarhelgen ensam och förkyld i en ganska dämpad sinnesstämning. Mellan hostningarna har jag försökt skriva på introduktionen till den nya världsboken för Svavelvinterspelet, en introduktion som också blir ett kapitel i nästa roman.

Som avbrott i skrivandet har jag för vana att, förutom att ta skogspromenader med hundarna, spela dataspel. Jag väljer då som regel gamla spel som jag redan kan utan och innan av det enkla skälet att det är enkelt att gå därifrån efter stund och inte bli sittande. Alltså grävde jag fram det gamla Civilization IV* som jag egentligen tycker är ganska tråkigt eftersom jag aldrig riktigt fattar vad jag håller på med, men som i alla fall är avkopplande. De som spelat Civ IV vet att man hela tiden serveras musik som passar med tidsperioden man befinner sig i. Efter några dagars spelande har jag masat mig fram till moderna tider och började undra vad det egentligen var som jag hörde. Lite efterforskningar på nätet visade att all den moderna musiken kommer från den samtide amerikanske kompositören John Adams. Nästa steg var att börja lyssna på Adams på Spotify.

John Adams är minimalist och musiken har ofta formen av upprepade moduler som varierar med tiden. Kanske inget man sitter och följer koncentrerat, men väldigt användbart som bakgrund när jag skriver. Musiken har en mycket eterisk, svävande karaktär, lite obehaglig ibland, ungefär som musiken i en spökfilm, men på det hela taget njutbar. Det slog mig att den passar mycket väl med den väg jag vill att romanen Vanderland ska ta mot slutet, med upplösning av individen och sammanhanget. Redan nu tror jag att ni läsare har märkt ett tema med hur individer i romansviten byter skepnad, går samman, in och ur varandra på sätt som ofta förvirrar dem själva. Det speglar mitt eget undersökande av jagets förhållande till rollen och det som finns utanför, och jag avser arbeta fram ett klimax i den riktningen där jag nog kommer att använda Adams musik ganska mycket framöver.

Överhuvud taget tycker jag att det är spännande att använda modern konstmusik som inspiration, exempelvis Meredith Monk för havskvinnan Aldruns sång.

Några exempel på John Adams musik till Civilization IV:
The People are the Heroes Now
Tromba Lontana
Meister Eckhardt and Quackie

Bonus: Meredith monk som Aldrun och
Masked Ball av Jocelyn Pook, musik med rumänsk liturgi baklänges, användes i filmen "Eyes Wide Open".

Haunting är ordet! (finner inget lämpligt svensk uttryck för tillfället)



* Som kuriosa kan jag avslöja att mitt historiska intresse efter skolan tändes just av spelet Civilization, men på den tiden var det brädspelet. Jag satt som distriksveterinär i skogen Trehörningsjö, hade inget att göra och började roa mig med att pricka in orterna på kartan över Medelhavet. Resten är just historia.

Parkett

Jag lyssnade just på västkustgruppens avsnitt av Fantastisk podd som handlar om hur man tar sig förbi den där skakiga början på en längre text, när man tvivlar på sina idéer och på den egna förmågan över huvud taget. Podden rekommenderas över huvud taget för alla som skriver eller funderar på att skriva litterära texter, inte minst därför att avsnitten ger en mängd tips om olika sätt att arbeta

För mig är romanskrivande mycket som att lägga ett parkettgolv. I början är allt skakigt och rangligt och man får försöka fästa med kilar och måtta mot framtiden bäst det går. Det underlättar precis som med parkettläggning när man har gjort det ett par gånger för då förstår man att 'så här är det alltid' utan att drabbas av panik. Ibland blir inledningen så skev att man tvingas börja om eller så visar det sig att man saknar vissa verktyg som man måste skaffa innan arbetet kan fortsätta. Den bästa drivkraften är att hålla i huvudet vad alltsammans ska bli när det är färdigt. När man kommit en bit så går allt nästan av sig själv, med stadga och viss belåtenhet som ändå längtar till slutet. Väl där inträder problem med att bitar inte riktigt passar eller för mycket blir över, men det brukar gå att fixa med kreativt fusk och det överblivna kan användas till annat. Och precis som med ett parkettgolv eller bygge av kök så återstår halva arbetet när man nöjt står med händerna i sidorna och tycker sig vara så gott som klar. Lister, finish, putsning, redigering återstår, men det positiva är att många skavanker samtidigt kan döljas med efterarbetet.

Både vid parkettläggning och skrivande söker jag ta stöd mot det redan utförda, bankar till någon glipande springa och ser till att skarvarna går omlott på ett snyggt sätt. Skrivsessioner inleder jag med att läsa igenom det närmast föregående avsnittet och redigerar det samtidigt grovt. Några av mina kollegor lägger hela golvet innan de ser tillbaka för att snabbt bli klara, men jag ser en fara i förfarandet därför att misstag då kan vara ohjälpligt inbyggda.

Både parkettgolv och romaner bedöms emellertid efter slutresultatet och därför blir slutsatsen: 'Allt som fungerar är bra!' I värsta fall får man lägga en matta över skavankerna.

Swecon 2014

Om två veckor går årets Swecon av stapeln, denna gång på järnvägsmuséet i Gävle med ett passande steampunk-tema. Jag ska åka dit på lördagen för att delta i två programpunkter:

* Liveinspelning kl 11-12 av Fantastisk podd med titeln "Troll och andra väsen" tillsammans med Nene Ormes, Karin Tidbeck, Kristina Hård, Anders Björkelid och Oskar Källner.

* Paneldiskussion kl 14-15 på temat "Det ska bli en trilogi", om att skriva bokserier.

Titta gärna förbi och säg hej om inte annat!

Transgenre

Rollspelet Svavelvinter kom ut 2012 och såldes snart slut. Fria ligan har sedan dess givit ut spelbokens regeldel igen och till hösten är det tänkt att andra halvan ska komma ut med en ny beskrivning av Trakorien, uppdaterad enligt romanen Vredesverk. Jag och Jerry Lasota, glimmertvillingarna från Lojalisternas tid, arbetar som bäst med texterna. Mitt åtagande i sammanhanget är, förutom att granska nya texter som sakkunnig, att dels skriva en ny intronovell, vilken ska ersätta den första utgåvans "Berättelser i kryptan", dels att skriva ett nytt äventyr som ska ersätta "Arhems sista dagar".

Efter lite diskussioner hit och dit har vi nu enats om en lösning som jag tycker är både praktisk och spännande: Jag skriver introduktionsnovellen som ett kapitel till den kommande romanen Vanderland. Min tanke var hela tiden att belysa vad ransarderna har för sig på Saphyna när inte Vredesverk är på plats, och eftersom detta hur som helst måste in i nästa bok så slår jag två flugor i en smäll och tjänar tid i romanskrivandet. Kapitlet bereder scenen inför händelser som sedan kommer att utvecklas i boken. Samtidigt bjuds läsarna på ett tidigt smakprov som förhoppningsvis retar aptiten. Min förlagsredaktör har godkänt saken vilket är ytterligare ett bevis för det goda samarbetet mellan parterna. Som ytterligare gränsöverskridning kliver en person från spelmodulen Lojalisternas tid in i handlingen och kommer sedan att vara med i Vanderland.

Vad gäller äventyret går trangenrifieringen i motsatt riktning, såtillvida att en scen från Vredesverk plockas upp och spelarna får agera det som hände sedan romanen gått vidare till annan plats. Jag tror att utmaningen kommer att bli mycket spännande och ett annorlunda äventyr i vilket karaktärerna inte förväntas utföra hjältedåd utan snarare ska ta sig ur en mycket besvärlig situation, där jag hittills listat femton möjliga initiala vägar. Simon Engqvist som lett många Svavelvinter-sessioner på spelkonvent är sakkunnig rörande spelbarheten och bidrar med idéer eftersom han och jag lustigt nog kom på samma uppslag helt oberoende av varandra.

Bilden ovan visar Elric of Melniboné, en av mina förebilder till den ransardiske gripryttaren Mardigan, abomasernas stamledare, som dyker upp i spelnovellen och sedan i Vanderland. Den andra förebilden till samma person är Julian Assange.