Ni som läst Svavelvinter minns att Arn Dunkelbrink lämnade Lasemos sedan han svurit att döda en drake för att därmed visa sig värdig furstendömet Kharasmas draktron. Det tog riddaren fyra år att spåra upp draken Blatifagus och deras möte beskrivs i Svavelvinters allra första kapitel. När berättelsen i Slaktare små slutar så har det gått tolv år sedan Dunkelbrink reste från fadershuset och jag har tänkt att han äntligen ska få komma hem igen i nästa bok.
Idén slog mig då att dra en parallell till Odyssevs hemkomst till Ithaka. Redan i Slaktare små finns ju en blinkning till Odysséen om ni hunnit dit. Någon fru har Arn inte därhemma i Kharasma och därför finns heller inga friare men istället andra besvärliga snyltgäster. En ny pilbåge har han med sig, hunden har väntat i alla år och prästinnan Emaia bjuder honom på mat i ett närliggande Trocuspatempel sedan han hjälpt henne att utfordra svinen. Scenen är dukad för dramatisk bankett i fursteborgens storsal.
Förresten kom jag idag på att Tom Waits passar bra som förebild för Gaddagormgald.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Haha! Ännu en av mina hjältar dyker upp här (Tom Waits). Jag läste en gång en recension där hans musik beskrevs som "slagsmål i en verktygslåda". Kan det möjligen bli lugal Gaddagormgalds slutgiltiga öde?
David: Jag har alltid gillat Waits som skådis men egentligen inte lyssnat på honom. Nu blev det ögonblicklig förälskelse och jag beställde idag Bad As Me, Bone Machine och Mule Variations i ett svep (har lyssnat på dem på Spotify ett tag men brukar köpa sådant jag gillar). Bra att skriva till också med all raspighet och konstiga ljud. Egentligen gillar jag allt udda som inte försöker ställa sig in. Det är nog därför jag kan blanda Waits, Shostakovitj, Aníbal Troilo (gammal argentinsk tango), kletzmer och skillingtryck i en salig blandning medan jag skriver.
Yes! Foodfight! ;)
Och Tom Waits som Gaddagormgald alla dagar i veckan. TW är en av mina ständiga favoriter. Mina favoritskivor växlar dock hela tiden. Just nu är det nog Blood Money för teatraliskhet (är det ett ord?) och Real Gone.
Och visst är det användbar musik också. "Russian Dance" från Black Rider är suverän cirkusmusik och det mer stillsamma och instrumentella soundtracket till Night on Earth funkar fint som bakgrundsmusik i rollspel.
Hm... Är det bara jag som tycker att trilogin "Swordfishtrombones", "Rain Dogs" och "Frank's Wild Years" är det som definierar Tom Waits som artist. Visst har han gjort mycket bra sedan dess, men de tre skivorna är hans Magnum Opus.
David: jag har ju börjat lyssna först nu, men ska beta av dessa på Spotify.
Erik: Jag avundar dig möjligheten att höra de här skivorna för första gången. Välkommen till himmelriket ;)
På tal om Odysséen. Du har säkert läst strändernas svall av Eyvind Johnson? Där finns annars inspiration att hämta i beskrivningen av ärrade hjältar/veteraner
Mats Å
Mats Å: Jag har inte läst den boken men nu när du påpekar det så låter det klockrent.
"... and I heard he has an ex-wife in some place called Mayor's Income, Tennessee ..."
Mule Variations är underbar, men jag håller med David om att det är Rain Dogs/ Swordfish / Frank's Wild Years som definierar Tom Waits. Kanske kan man lägga till The Black Rider också.
Varmed jag bara ville säga att det är kul att du gillar Tom Waits, Erik.
Skicka en kommentar