lördag 15 oktober 2011

Apollo och Dionysus i Trakorien

Som tidigare nämnts så gillar jag att läsa Nietzsche. Jag har inte stött på någon annan tänkare som slaktar heliga kor med så vass kniv eller är lika motsägelsefull, kompromisslös och skoningslös mot samhället, sig själv och andra. Jag kommer sällan till samma slutsatser som Nietzsche eller håller ens med honom, men som tankekittlande provokatör är han oöverträffad.

Redan i sin första bok, vilken handlar om den klassiska grekiska tragedin, gör Nietzsche indelningen i apolloniskt och dionysiskt, ett begreppspar lika användbart i mitt skrivande som i funderingar över människan och världen i stort.

Både Apollon och Dionysus var söner till Zeus. Apollon står i sammanhanget för strävan mot ordning och harmoni, för kontroll och för kyligt intellekt, balans och sammanhang. Dionysus representerar istället det ohämmat driftsstyrda, det irrationella, den subjektiva lusten, kaos och berusning, excesser och orgiastisk passion. Mellan dem råder en motsättning och ständig kamp. Indelningen går att tillämpa både på det personliga planet - till exempel när du står och överväger om du ska äta upp de sista chokladbitarna i asken fast du vet att du inte borde - och på ett samhällsplan när man funderar över hur kraften i finansaktörernas dionysiska girighet ska utnyttjas och samtidigt tyglas av de apolloniska politiska krafterna.

På Wikipedia beskrivs apolloniskt och dionysiskt som en dikotomi - dvs som något oförenligt tudelat. Jag tror att det är ett missförstånd eftersom dynamiken uppstår just i kampen och balansen mellan det drivande och det kontrollerande. Nietzsche hade själv denna syn rörande de klassiska dramerna. Redan Platon såg i sin bok Staten nyttan av spänningsfältet mellan Dionysus och Apollon. Han gav rådet att hålla vattentäta skott mellan drivande entrepenörer och statlig kontroll. Venedig tillämpade principen och lyckades på så sätt hålla igång sin handelsrepublik under tusen år utan statskupp eller fientlig invasion.

Idag kritiseras ofta finansaktörernas girighet som om vi förmådde fya dem, ge dem dåligt samvete och därmed få dem att självmant avstå vinster. Glöm det. Finanvalpar är och förblir giriga och det är just dessa egenskaper som (eventuellt) gör dem användbara för samhällsekonomin. De förstår bara apolloniskt kraftspråk och dagens problem ligger snarare i att sådant saknas som motvikt, vilket i sin tur beror på att de dionysiska aktörerna har släpps lösa globalt medan den politiska apolloniska makten fortfarande är territoriellt begränsad.

Relationen kan beskrivas som att det dionysiska är båtens motor medan det apolloniska är dess roder. Vi klarar oss inte utan endera utan det är samspelet mellan dem som ger resultat.

Det trakoriska perspektivet

Den trakoriska världen är ju skapad från ritning och dess stora motsättning finns mellan de skapelsetrogna apolloniska ordningssträvarna representerade av Abzulvans animister och olika skapelserebelliska krafter som inte alltid men ibland kan kallas dionysiska. Specifikt i romanen så är trollkarlen Shagul en dionysisk kraft som söker slå sig fri från gudarnas ordning, "den redan skrivna berättelsen". Han representerar Nietzsches herremoral och övermänniskoideal och jag låter honom ofta citera filosofen i sina repliker. Abzulvans animister är hans huvudmotståndare vilka vill piska rättning i leden.

Den fråga man kan ställa sig är varför inte de allsmäktiga skapargudarna själva näpsar Shagul. Jag föreställer mig att gudarna inser att det fullständigt kontrollerade, förutsägbara och perfekta är dött. I den trakoriska världen anses skapelsens roll vara att förströ gudarna i deras eviga tristess och då föredrar de antagligen vissa levande och överraskande inslag.


För den som vill fördjupa sig i kampen mellan det apolloniska och det dionysiska kan jag rekommendera den utomordentliga men obehagliga filmen "Black Swan" som i stort sett följer Nietzsches syn på saken.

14 kommentarer:

Kristoffer S sa...

Intressant! Jag är inte mycket för Nietzsche som filosof men hans tankar gör sig väldigt bra i dina böcker. Apropå Platon och balansen mellan dessa två krafter så kommer jag att tänka på en annan av Platons liknelser. I någon av sina dialoger (Faidros? Staten? Faidon? Jag är för lat för att kolla upp just nu) så liknar Platon själen vid två hästar som drar en vagn. Den ena hästen är vit och lydig, vacker och god i största allmänhet. Den andra hästen är svart och lat, aggressiv och småjävlig i största allmänhet. Förnuftet liknar Platon vid kusken som står och försöker styra ekipaget. En god kusk, och därmed ett gott förnuft, lyckas balansera dessa motstridiga hästar så att de trots allt drar åt samma håll. Bägge hästar behövs men de måste balanseras.

Anonym sa...

Personligen gillar jag Dionysos skarpt, han är både offer och hämnare, slagen och plågare. Han drevs till vansinne av Hera och använde själv galenskapen, både som belöning i extasen och som straff. Kul att Nietzsche själv signade med just Dionysos, som det sägs att han gjorde när han blev galen. Även om jag kan se hintarna till det dionysiska tycker jag nog att skurken i Trakorien är för kall och beräknande för att vara en Dionysisk son.

//Henrik von Lichtenstein

Erik Granström sa...

Henrik: Du har nog rätt rörande Shagul. Jag kommer inte att använda benämningarna Apollonisk och Dionysisk i böckerna eftersom de är för kopplade till vår värld, men det känns ändå som ett fruktbart synsätt som kan komma till användning på flera plan.

Peter Larsson sa...

Är inte detta Apollonisk och Dionysisk som Överjag och det Undermedvetna?

Lever vi inte isf. idag i ett rent dionysiskt samhälle - samhällsimpulsen är "tillfredsställ dina lustar" till skillnad från det tidigare borgerliga samhället där samhällsimpulsen snarare var "lyd lagar och normer". Enl. Slavoj Zizek är så fallet, och detta ställer till problem för Jaget, eftersom detta skapas i konflikten mellan överjag och det undermedvetna.

Erik Granström sa...

Peter: Jag övervägde att dra in "detet" och "överjaget" i bloggposten men tyckte att den blev lång som det var. Instämmer dock i att de företeelserna ligger nära till hands. Vitsen med sådana här modeller är egentligen de möjligheter de öppnar och i det avseendet finns det ju ingen anledning till att stanna inom någon klassisk definition. Detta vore snarare i sig en apollonisk begränsning. Jag ser flera scener där jag kan anspela på indelningen, inte minst när jag i nästa bok ska tussa ihop Silvia Miranda med hennes förkastade halvor...

Anonym sa...

Ett filosofiskt sidospår som du kanske redan känner till - Foucault var en stor beundrare av Nietzsche. Jag tycker att det finns intressanta beröringspunkter i hur F. och N. ser på indviden, makten och sanningen. För övrigt har ju också N. betraktats som ett av postmodernismens tankemässiga ursprung.

Erik Granström sa...

Anonym: Tackar, jag har försökt läsa lite om Foucault men inte riktigt fått grepp om honom. Har han inte lita av det man finner hos många moderna franska tänkare att han försöker undvika att fångas intellektuellt? Något specifikt du kan rekommendera eller länka till?

Anonym sa...

Jag skulle rekommendera Discipline and Punish: The Birth of the Prison (jag kan inte franska, så jag har inte läst orginalet, men jag tror att det spelar mindre roll). Att läsa Foucault är helt klart en utmaning, jag hade länge svårt för honom, men när jag nyligen läste ovan nämnda titel började jag läsa på ett annat sätt än tidigare. Foucault har en udda stil, han skriver snarare i cirklar (successivt vidgande) än linjärt (vilket väl är det man vanligen förväntar sig). Eller för att uttrycka samma sak på ett annat sätt: han kommer inte fram till en slutsats eller poäng i slutet, istället är han i slutsatsen hela tiden. Men den växer i takt med att resonemanget utvidgas. Fantastiskt!

Ja, det är mitt sätt att greppa Foucault. Jag säger inte att det är det enda, men det funkar för mig. Tycker att jag greppar hans tankesystem hyfsat. I grunden är han ju inriktad på att dekonstruera givna sanningar och auktoriteter; hans berömda diskursteori är en del av allt det där. Och disciplin (i brtydelsen strukturellt styrande). Det är ett hisnande tankesystem när man tänker på konsekvenserna.

Jag tror att jag har ungefär samma relation till F. som du har till N. De har båda tankar som ifrågasätter samhället på sätt som för oss som känner oss utanför och kritiska mot majoritetssamhället (jag har alltid känt mig utanför och annorlunda) är djupt befriande. Den stora skillnaden mellan dessa två tänkare ligger kanske i att F. möjligen är mer akademiskt applicerbar. Men han är mer än sitt diskursbegrepp!

Jag tror definitivt att Shagul och Foucault hade haft mycket att prata om. Men de hade kanske blivit osams. Eller så hade de valt att leva i bestialisk symbios.

Ja. Lite osorterade tankeströmmar en onsdagkväll vid min sambos iPad. Men kanske leder dessa tankar ändå någon vart?

/Petter B (som oavsiktligt råkade skriva anonymt ovan)

Anonym sa...

Det jag skulle säga om disciplin föll visst bort. Disciplin för Foucault har att göra med kontroll, övervakning, bestraffningar och dokumentation i en sammanlänkad, självgenererande process som skapar det moderna (västerländska) samhällets institutioner såsom fängelser, skolor, armébaser etc. F. är alltså civilisationskritisk i ordets djupaste mening. Hans resonemang har också i förlängningen konsekvenser för alla sorters maktsystem - eurocentriska, auktoritära, heteronormativa, normalitetshävdande... Han är, om man så vill, en postmodern Nietzsche. Tycker jag.

/Petter

Erik Granström sa...

Petter: Tackar, det låter definitivt värt ytterligare ett försök till bekantskap. Min egentligen enda läsning om Foucault (bortsett från diverse spridda referenser) är via "A very short introduction to ..." - serien från Oxford University Press. Denna serie är guld värd för introduktion till ett ämne, men böckerna är skrivna av olika specialister och varierar därmed i klarhet. Nietzscheboken var exempelvis inte alls bra.

Shagul och Foucault som vänner kittlar tanken. Förmodligen skulle S försöka inlemma F bland sina odöda rådgivare om inte F lyckades dekonstruera S såsom varande en litterär fiktion först.

Anonym sa...

Hm. Det slår mig nu hur postmodern Shagul faktiskt är; han har ju faktiskt bokstavligen (re-)konstruerat sig själv, flera gånger dessutom. En genomförd form av det dekonstruerade jaget. Har du haft så pass teoretiska utgångspunkter eller har du arbetat mer intuitivt?

/Petter

Anonym sa...

Erik, du behöver inte vara rädd för att jag ska ha ihjäl dina böcker i ännu en dödstråkig litteraturvetenskaplig uppsats. Jag älskar litteratur, men är måttligt road av litteraturvetenskapliga analyser.

/Petter

Erik Granström sa...

Petter: Läs "intuitivt" som en vänlig omskrivning av "amatörmässigt" så blir det nog rätt ;-) Nej, jag har varken kunnande eller intresse av något teoretiskt hållbart angreppssätt, utan läser och skriver det jag är intresserad av - "hoppar från bergtopp till bergstopp" som Nietzsche kunde ha sagt. Jag råkade snubbla in på postmodernismen när jag redan höll på att skriva om liknande ämnen och då kändes som en ögonblicklig och passionerad förälskelse där den första impulsen kanske inte var att analysera det bakomliggande hormonspelet. Till mitt försvar får jag väl säga att de som verkligen är specialister på Nietzsche och Foucault inte får ur sig så många romaner själva.

Erik Granström sa...

Petter: Kan inte du maila mig på erik.granstrom@gmail.com? Jag hade lite mer att diskutera om Foucault och postmodernismen men det kanske är bättre att ta det vid sidan.