Vox Ranzina

Jag har haft stiltje i redigerandet ett par dagar medan jag grubblat över Vox Ranzina, dvs. den profetia som det heliga berget Ranz viskat fram mycket långsamt till en särskild munksekt under flera sekler och som fullbordas i Slaktare små.

Ni som spelat spelen vet vad det rör sig om: fyrradiga, allitererade strofer enligt Fornyrdislag vilka kan tolkas lite lagom obskyrt. Vox Ranzinas första strof lyder som följer:

Lång väg gångar den vise
i ottan vandrar med ro hans fot
Den sent vakne får städse hasta
ränner otänkt till råds och blodhugg

I spelet så fick spelarna en sida med sådana strofer vilka utgjorde ledtrådar för att hitta "fyra orakel" som måste räddas. Därtill sade Vox Ranzina saker om Shagul som trollkarlen inte gillade och saker om Trakoriska riket som de inte gillade.

Ett dilemma har varit att jakten på de fyra oraklen inte återfinns i romanen, i alla fall inte i spelets form eftersom jag tyckte att en sådan jakt skulle bli för sekventiell à la Da Vinci-koden". Därmed fick jag känslan av att det som återstod av Vox Ranzina blev lite för simpelt och något av en plot device. Varför skulle ett levande berg prata under flera hundra år bara för att tipsa några människor om vad de ska göra?

Lyckligtvis fick jag efter en del grubblande en idé som ger profetian en större betydelse som man kommer att förstå fullt ut först i sista boken. Grejen är att de levande berg som förekommer i berättelsen: Ranz, Jagernathan, Store Stenfar och kanske något till dels är besläktade och dels är mycket angelägna om att skydda konfluxen av en speciell anledning. Jag kan inte berätta vad, men jag hoppas att det blir en snygg koppling som binder ihop Shagul, Crurerna, skaparboken, konfluxen, Shaguls mystiske mästare och Nominatorn ... och tuppen Koklai förstås. Den nya vinklingen kräver inte stora omarbetningar i det skrivna eftersom merparten av utvecklingen exponeras i de två återstående böckerna och ligger väl i linje med det redan planerade.

Scenariot just nu är alltså att det vackra berget Ranz länge varit en tillflyktsort för mer naturromantiskt lagda trakorier (det finns faktiskt några stycken). Vox Ranzina har för dem bestått i oförarglig naturlyrik, men nu visar det sig att en av de viskande grottorna, skuren i ett stråk av röd granit, har sagt helt andra saker med politisk sprängkraft. När profetian fullbordas låter Peatro Petralba offentliggöra alltsammans och därmed blir situationen pressad för munkarna.