söndag 13 februari 2011

Vox Ranzina

Jag har haft stiltje i redigerandet ett par dagar medan jag grubblat över Vox Ranzina, dvs. den profetia som det heliga berget Ranz viskat fram mycket långsamt till en särskild munksekt under flera sekler och som fullbordas i Slaktare små.

Ni som spelat spelen vet vad det rör sig om: fyrradiga, allitererade strofer enligt Fornyrdislag vilka kan tolkas lite lagom obskyrt. Vox Ranzinas första strof lyder som följer:

Lång väg gångar den vise
i ottan vandrar med ro hans fot
Den sent vakne får städse hasta
ränner otänkt till råds och blodhugg


I spelet så fick spelarna en sida med sådana strofer vilka utgjorde ledtrådar för att hitta "fyra orakel" som måste räddas. Därtill sade Vox Ranzina saker om Shagul som trollkarlen inte gillade och saker om Trakoriska riket som de inte gillade.

Ett dilemma har varit att jakten på de fyra oraklen inte återfinns i romanen, i alla fall inte i spelets form eftersom jag tyckte att en sådan jakt skulle bli för sekventiell à la Da Vinci-koden". Därmed fick jag känslan av att det som återstod av Vox Ranzina blev lite för simpelt och något av en plot device. Varför skulle ett levande berg prata under flera hundra år bara för att tipsa några människor om vad de ska göra?

Lyckligtvis fick jag efter en del grubblande en idé som ger profetian en större betydelse som man kommer att förstå fullt ut först i sista boken. Grejen är att de levande berg som förekommer i berättelsen: Ranz, Jagernathan, Store Stenfar och kanske något till dels är besläktade och dels är mycket angelägna om att skydda konfluxen av en speciell anledning. Jag kan inte berätta vad, men jag hoppas att det blir en snygg koppling som binder ihop Shagul, Crurerna, skaparboken, konfluxen, Shaguls mystiske mästare och Nominatorn ... och tuppen Koklai förstås. Den nya vinklingen kräver inte stora omarbetningar i det skrivna eftersom merparten av utvecklingen exponeras i de två återstående böckerna och ligger väl i linje med det redan planerade.

Scenariot just nu är alltså att det vackra berget Ranz länge varit en tillflyktsort för mer naturromantiskt lagda trakorier (det finns faktiskt några stycken). Vox Ranzina har för dem bestått i oförarglig naturlyrik, men nu visar det sig att en av de viskande grottorna, skuren i ett stråk av röd granit, har sagt helt andra saker med politisk sprängkraft. När profetian fullbordas låter Peatro Petralba offentliggöra alltsammans och därmed blir situationen pressad för munkarna.

19 kommentarer:

kosta sa...

Roligt! Jag undrade faktiskt hur O4Ö skulle gestalta sig i boken - det kändes mer rollspelsupplaggt än bok.

Erik Granström sa...

Alla fyra oraklen finns med i någon form eller annan, men inte som i spelet. Dessutom är de ju inte orakel i ordets rätta bemärkelse ens i spelen. Den fete Nastigast har jag flyttat till Ilibaurien.

Rasmus sa...

Vore minst sagt roligt ifall Vox Ranzina fick spela en viktig roll även i böckerna. Klurandet kring profetian var ju ett stilgrepp som verkligen bidrog till spelet.

Ett annat smakprov har ju redan serverats. Versen ”Stjärnorna ser jag samman skrida” smyger sig in i Shaguls tankar när han sitter och spår framtiden i ett parti smickelbräde i första boken. Ett eko från berget Ranz röst som strilat ner i underjorden där trollkarlen ibland vandrar? Har han oavsiktligen smyglyssnat på en stillsam överläggning mellan Jagernathar och Ranz om huruvida alliterationen är den lämpliga? Eller är det helt enkelt framtidssiandet som gör att han i förtid åminner sig en vers som ännu inte offentliggjorts?

Helt apropå oraklen så vet vi alltså redan att Nastigast dyker upp i något omarbetad form, den vita varginnan ylade redan i första boken och receptet på det blå barnet återfinns här i bloggen. Man undrar nu stilla i vilken skepnad nr 4 kommer att tåga in i historien.

Man får om inte annat trösta sig med visdomsorden i första strofen och tålmodigt bida sin tid tills boken är ute på hyllan.

Erik Granström sa...

Rasmus: En intressant frågeställning även om jag själv undrar ännu mer över hur Silvia Miranda fysiskt kunde komma in i graven när den var stängd mot yttervärlden...

Rörande versen finns den ganska plausibla förklaringen att Shagul har pumpat någon avliden ranzinermunk eller kanske till och med den förre Peatro Petralba nere i dödsriket. Ju mer jag funderat över saken, ju mer inser jag att förmågan att prata med de nyligen döda ger stor makt.

Skepnad nr 4 kan man verkligen grubbla över...

David sa...

Plockade fram mitt gamla ex av O4Ö för att kolla om jag kunde hitta nåt om Pompeji-filmen i Vox. Om det finns där är det mycket väl dolt... Men enligt imdb är det åtminstone nån slags tv-serie på g: http://www.imdb.com/title/tt0958865/

Anonym sa...

"...bara för att tipsa några männsikor om vad de ska göra." Nu blir jag förnärmad å rollspelets vägnar. Det handlar ju inte precis om vilka ("några männsikor") som helst. Utan om de som av Ödet fått en roll i femte konfluxen. Koklai mfl. begriper det och behandlar därför RP:na med mycket mer respekt än de annars hade förtjänat. Nominatorn borde också förstått det, men måste pinsamt nog upplysas RP:nas unika roll av Store Stenfar. Och nu gör du samma misstag... Skämt åsido fattar jag att det inte funkar så bra i boken, men i "rollspelsberättelsen" var det suveränt./Mats Å

Erik Granström sa...

David: jag hängde inte riktigt med i kopplingen mellan Vox Ranzina och en Pompeijifilm ...

Erik Granström sa...

Mats Å: låt mig gissa: du var spelare och inte spelledare? ;-) Men jag förstår vad du menar.

David sa...

Det hela var en referens till en tidigare kommentar:

http://www.blogger.com/comment.g?blogID=7389318545549360850&postID=817762191375349040

Erik Granström sa...

David: Aha, nu förstår jag! Mitt minne skäms. Själv tar jag mindre ansvar eftersom minnet och jag inte längre har samma koppling som förr.

David sa...

Hehe... Det är ju inte jag som håller på att skriva färdigt en krönika, så jag har full förståelse för att detaljer kanske inte alltid fastnar i minnet.

Apropå O4Ö: jag spelledde den modulen en gång i tiden, och en av spelarna var en dvärg med en alldeles särskilt fetisch för sin fina tvåhandsyxa. Hursomhelst lyckades han använda sagd yxa för att bryta upp en dörr som ledde rakt ut i ingenting (om jag minns rätt var det flera hundra fot över ett bråddjup ner i Trakoriska sjön...) Spelaren slog ett tärningsslag för om hela dvärgen eller bara utrustningen skulle följa med ner i djupet. Yxan flög i väg och dvärgen klarade sig... men bestämde sig för att hoppa efter. Inget liv utan yxa! Ah! Den ljuva ungdomen!

Erik Granström sa...

David: Så ska spel spelas. Jag hade nästan belönat honom med en "amazing escape".

Anonym sa...

Intressant med naturlyriska trakorier. Funderar bara på hur detta uttrycker sig i praktiken. finns det typ sanatorier, retreater och eremitager vid berget Ranz, kanske en naturromantisk måleritradition med motiv av samma berg (jämför med Fuji)? Kanske till och med att Sturmendrang kan få en comeback i dessa sammanhang :-)
Naturlyrik i kombo med Kastykedyrkan känns lite udda men spännande, och pekar kanske just mot en välutvecklad hälso- och konstmarknad där berget Ranz spelar en central roll. Något som förutspår en hausse på konstmarknaden när Vox ranzinas mer obekväma uttyck kommer till allmän kännedom. Vissa till glädje, andra till förtret. Konsten har ju alltid haft en roll (säkert också i Trakorien) att tillåtande uttrycka det undanträngda, det undermedvetna, det "sanna" etc.
En annan tråd kring detta med intelligenta berg. Det svarta urberget (som jag tror det kallades) som figurerar i Oraklets fyra ögon, kan möjligen även det vara besläktat med Ranz, Jagernathan, Store Stenfar etc? Som en ondsint kusin eller något liknande. Eller är det mer besläktat med vildingar som Krindenland? Funderar nämligen på att dra igång konfluxen som rollspelskampanj (igen) och tänkte mig att en rp skulle spela kringresande Ranzinermunk, på jakt efter fler talande berg. Vill därför gärna veta mer om hur det förhåller sig...
/Martin

Erik Granström sa...

Anonyme Martin: Jag hade en diskussion med mina redaktörer om naturlyriken och det kan tyckas att trakorier är för krassa och exploaterande för sådant. Dock kom trakorierna som flyktingar från det försaltade Palamux och jag föreställer mig att naturlyriken har en historiskt revolutionär plats som kontrast mot det gamla sönderodlade Moskorien. Förmodligen skövlar trakorierna av hjärtans lust men snyftar till vissa natursymboler såsom Ranz och sina parker. En naturlyrisk-nationalistisk period anses vara klädsam och man odlar gärna konstfisk och märkligt färgade får på sina gods.

Döm om deras ilska när Ranz plötsligt börjar prata otrevligheter.

Det svarta urberget kan absolut vara släkt med de andra levande bergen och kanske av dessa betraktas som en barbarisk urfader: "Såja lilla mormor, släpp nu staden så knypplar vi några kvartsbäddar istället!"

Erik Granström sa...

Fuji är för övrigt en bra parallell.

Tobias sa...

Och var i bilden kommer gamla berget Bektar in? Den stackarn kommer ju att få komplex nu när inte ens Nastigast längre bor i närheten. Jag menar, Bektar hade ju redan i rollspelskampanjen en vag, undanskymd position.

Spelarna i min kampanj irrade sig farligt nära det berget när de letade efter det röda ögat, så jag fick brodera ut rejält med måndyrkande kargomiter och troll. Att skrämma dem därifrån hjälpte inte det minsta. Det bara övertygade dem om att de var på "rätt" spår...

Erik Granström sa...

Tobias: Palamoxi baksida blir lite styvmoderligt behandlat i romanen liksom Saphyna, men som en liten tröst så visar sig häxan Fundibéra vara insvuren månprästinna på Bektar så trakten omtalas i alla fall.

Martin sa...

Tack för naturlyriken Erik! Ett dynamiskt tillskott i en annars rätt deprimerande bild av paratornierna. Man blir ju rätt trött på dem. Att de orkar hålla på i sin uppblåsthet. någon borde sätta dem på plats... :-)
Funderade också på detta med alla sekter (tex Ranzinermunkarna) och andligheten kopplade till dessa. Är Ranz något slags manifestation av en aspekt av en gudom eller tänker du annorlunda?
Kanske har detta med andlighet och trossystem tagits upp i andra trådar, men det jag egentligen undrar över är helt enklelt hur det andliga klimatet i landet verkligen ser ut, främst just andligt. För som kulturellt uttryck känner jag mig ganska med på noterna, men som "verklighet" är jag lite vilsen. Vad tror man egentligen på (vad har man för bevis på detta) och hur kopplar man samman olika gudar, magi, vetenskap etc. Finns Gudarna så att säga på "riktigt"? har de typ erkända profeter, sker mirakler i deras namn, blir folk bönhörda etc? Har trakorierna en personlig gudsrelation, eller är kontakten med det övernaturliga främst ett verktyg förbehållet en religiös elit med maktintressen? Finns någon generell och sammanhållande begpreppsvärld som hyfsat korrekt beskriver varandet inklusive Gudarna, magin etc (tex den Shagul beskriver om det höga språket, är det intellektuellt allmängods)? Och finns det "fin" och "ful" andlighet (irrläror, kätteri, vit och svart magi) etc? Är en präst typ samma sak som en magiker? Och som medlem i en sekt, tillber man "standardgudarna" vid sidan av sin lilla specialitet (som tex berget Ranz)?
Det var många undringar från en inte längre så anonym Martin från Nåntuna

Erik Granström sa...

Martin: Jag tror att jag skriver ett separat blogginlägg om detta snart eftersom det finns en hel del att säga.

Generellt skulle jag säga att den trakoriska andliga vardagen styrs av huvudsakligen tre saker: (1) en animistisk syn, dvs att tillvaron är besjälad och levande, (2) att man lever i en polyteistisk värld där gudarna har olika intressen, makt och relationer ungefär som människor samt (3) att den stora kampen inte står mellan "gott och ont" (annat än i överförd bemärkelse) utan mellan "skapelsetroget" och "skapelsevidrigt".

Titta gärna på den gamla artikeln "den lille metafysikern" så länge så återkommer jag som sagt. (Jag har artikeln som textfil, men då får du maila).