Musik som inspiration

Jag spelar alltid musik i bakgrunden när jag skriver.
Alltid.
Jag tillämpar en slags "method writing" där jag med olika medel söker förflytta mig in i scenen och in i sinnestämningen hos de jag skriver om och då är musiken oslagbar. Musikaliskt är jag allätare och lyssnar lika gärna till det senaste på topplistorna som klassiskt, gamla skillingtryck, kletzmer, argentinsk tango, musicals, visor och jazz m.m.; kort sagt, vad som helst som jag rent subjektivt gillar.

Rent praktiskt kan sångtexter störa när man samtidigt brottas med formuleringar, så instrumentell musik är lättare att använda. Klassiskt har också den fördelen att styckena är längre och ofta behåller samma stämning rakt igenom. Detta sagt så har jag ofta ändå använt modernare musik med text som inspiration då jag skriver. Jag lyssnar då på samma låt gång på gång på gång tills jag inte längre registrerar sången annat än som ljud.

Exempel:

* Kapitlet "En natt på den kala klippan" är döpt efter Mussorgskijs stycke med samma titel
* Häxan Fundibéra är skriven med Lady Gagas Bad Romance spelad om och om igen i lurarna.
* Stämningen på värdshuset "Den pilske prelaten" i Fontra Cilors hamnkvarter har jag hämtat från Kumpania Zelwers Fiore a Kamenka (En kul detalj: jag skrev till Jean-Marc Zelwer om saken och vi hade ett trevligt meningsutbyte på Facebook)
* I Svavelvinter skrev jag Perrima helt under inflytande av Robyn men när hon nu (Perrima, inte Robyn) tagit en mer tragisk vändning har jag använt Eminem och Rihanna's Love the Way you Lie
* I kapitlet om diFolterna ror ett par av huvudpersonerna över stilla hav under fullmåne. Jag har då låtit dem prata med ord hämtade ur Richard Dehmels dikt Verklärte Nacht och förstås under skrivandet spelat Schönbergs tonsättning av dikten.
* I samma kapitel pågår en extatisk rituell dans och då har jag förstås lyssnat och tittat på originalbaletten till Våroffer

Sedan finns det förstås en mängd mer ospecifik musik som jag bara lyssnar på för att nå en viss sinnesstämning: Nirvana, Arvo Pärt, tango med Aníbal Troilo, Rachmaninoff, Bach m.m. m.m.

Av någon anledning har jag ändå alltid tänkt följande cellostycke
av Shostakovitj som signaturmelodi till Trakorien och jag spelar ofta det stycket inför en skrivsession. Jag tycker att rytmen och disharmonin passar landet.

Rätt svar längst ner

Ilibaurien styrs av två råd, alkurian med inriktning på alkemi respektive komedianternas råd som leder de heliga skådespelen. Till dem båda är oraklet Nastigast knutet, och hans mening inhämtas inför alla viktiga beslut. Komedianternas skådespel är tänkta att rena (1) det drogtyngda folkets tanke som förberedelse inför dess slutliga pånyttfödelsen, men Nastigast har kommit till en annan insikt: det är inte publiken, ilibauriens folk som behöver renas utan själva dramat (2) med dess klimax, den femte konfluxen. Något är fel i överföringen (3) från den gudomliga ritningens till världen. Emellertid väntar han ingen förståelse för sin åsikt utan inser att han måste lämna Ilibaurien för att själv finna ledtrådar till hur verkligheten ska regisseras. Problemet är att han väger flera hundra kilo och sedan barnsben lever i en porslinsbyggnad vars dörrar är för små för att han ta sig ut.

Samtidigt frodas missuppfattningarna (4) i övriga Trakorien. Brior Brådfot är efterlyst av Digeta Longa som varande samhällets fiende nummer ett i maskopi med shaguliterna. Shagul tvingas för sin del resa till Trakorien sedan hans ovetande klon Mogerland tagit livet av sig när det gick upp (5) för honom att han bara är en av fem kopior av samma människa.

hur ska detta sluta? Tja, ni får väl hänga på när nästa del publiceras i vår.


Rätt svar är Aristoteles poetik som jag just läser och som faktiskt lägger ett par pusselbitar på plats, särskilt när det gäller Nastigasts agenda.

1 - Katarsis - reningen
2 - Mythos - intrigen
3 - Mimesis - avbildningen
4 - Hamartia - "the fuck-up"
5 - Anagnorisis - insikten

Pocketen i handeln

Nu har jag bläddrat i det första tryckta exemplaret av romanen Svavelvinter i pocketversion. Det inköptes på Sf-bokhandeln i Stockholm ungefär tjugo minuter efter att jag varit där och konstaterat att boken ännu inte hade kommit in. Inhandlaren Robin Iversen hade med sig boken till vårt möte på det nystartade Monks Café i Gamla stan. Jag får trösta mig med att en låda med mina friexemplar på väg och bör komma hit innan helgen.

Spontant såg det bra ut men jag återkommer med kommentarer när jag fått mina exemplar och hunnit granska dem lite mer i lugn och ro. Bland annat ska jag läsa igenom de två avsnitten ur Slaktare små vilka säkert har redigerats sedan de lämnades till tryck.