Jag hade i veckan ett möte med Jocke Bergström och Mattias Lilja från Järnringens förlag. Vi har nu fattat det (för mig i alla fall) mycket spännande beslutet att publicera inte mindre än fyra trakoriska produkter inom ett drygt år.
* Uppföljaren till romanen Svavelvinter är förstås en av dessa publikationer. Jag skriver under sommaren de avslutande kapitlen för att sedan ägna hösten åt ändringar och redigering tillsammans med Fredrik Ström som glädjande nog har förklarat sig villig att fortsatta samarbetet från Svavelvinter. Jag bedömer att omfånget blir ungefär detsamma som "Svavelvinter", dvs runt en miljon tecken eller femhundra boksidor.
* Den andra produkten är en pocketutgåva av Svavelvinter, vilket känns väldigt skönt eftersom boken har varit omöjlig att få tag på under flera år nu. Enda ändringen från originalet blir de korrekturfel som upptäckts efter utgivning (inte så många).
* För det tredje kommer ett trakoriskt rollspel som Mattias Lilja (Coriolis) håller i tillsammans med Tomas Härenstam och Thomas Johansson (Mutant Version noll). Jag planerar att lägga ut texterna från de gamla spelmodulerna under Creative-Common-licens i samma veva som bakgrundsmaterial även om det nya spelet mer kommer att följa romanerna.
* Den fjärde produkten får ni spekulera över så länge.
Annat på gång är att skissa Trakoriens omvärld vilket börjar kännas akut. Jag använder ju inte de gamla spelens kontinent Ereb i romanerna och därmed finns heller ingen anledning att följa de gamla kartorna. Vi har diskuterat att utforma kartan mer som en portolan, dvs det kartformat som användes under upptäcksfärdernas era (Exempel) där det mest var frågan om att hitta fram snarare än att vara exakt. Portolanen skulle då motsvara Trakoriens bild av omvärlden och där de saknar information finns inget att rita.
Vi kommer förmodligen också att öppna den specifika Svavelvinter / Trakorien- webbsiten igen under hösten.
söndag 25 april 2010
onsdag 21 april 2010
Magin och Jungs arketyper
Jag läser just en bok om psykologen och psykiatrikern Carl Gustav Jung, främst därför att jag bättre ville förstå hans tankar om psykologiska och kulturella arketyper. Med arketyper menar Jung att samma tankemönster och bilder tenderar att dyka upp i olika kulturer, tider och sammanhang som är helt oberoende av varandra. Han menar att arketyper finns inbyggda i alla människors hjärnor och är lika typiska för vår art som att vi har fem fingrar osv. Jung listar inte arketyperna eftersom han menar att de är närmast oändliga till antalet men några exempel är:
Arketypernas koppling till andra områden
Det intressanta är att tankar som påminner om Jungs arketyper dyker upp på flera andra områden:
Arketypernas koppling till magi
Tänk er nu en animistisk värld som Trakorien där allt är besjälat, om inte annat så genom sina bakomliggande runor skrivna på det höga språket. Där finns levande berg, moln, etc. Tänk er sedan att ALLT detta besjälade besitter arketyper, dvs kommer att bete sig på ett visst sätt efter vissa nyckelretningar. Företeelser som "järn", "eld", "ek", "ilska" och förstås allt levande skulle vara besjälat och besitta arketypiska mönster. Magi kunde då vara att lära sig förstå och tillföra dessa nyckelretningar som i sig kommer att utlösa företeelsernas arketypiska beteende, exempelvis få järn att smälta, ilska att växa etc. Detta vore alltså ett tankesätt lite annorlunda än att se magi som en kraft som tvingar tillvaron att bete sig onormalt. Det skulle också innebära en ganska tilltalande begränsning av magin där kraften snarare består i förståelse och förstärkning än i tvingande våld - lite liknande aikido.
I Trakorien kunde diFolternas maniska renande av essenser hos ting syfta till att renodla inbyggda arketyper för att medge manipulation av tingen. Järnets alkemiska förvandling till guld skulle exempelvis kunna bestå i att renodla metallens inneboende arketypiska strävan mot förädling. Jung var för övrigt inne på alkemi just i dessa sammanhang.
Arketypernas koppling till profetior
Trakorien styrs som ni vet till viss del av profetior som Vox Ranzina, inte minst i samband med konfluxen. I romanen som jag just skriver förklaras emellertid att profetior inte är förutsägelser utan möjligheter. För att förklara behövs ordet rekvisit. Med rekvisit menas komponenter som är nödvändiga men kanske inte ensamt tillräckliga för att något ska ske. Bensin + nyckel + förare kan exempelvis ses som rekvisit till bilkörning där inget av rekvisiten kan köra bilen utan att de andra föreligger.
Antag nu att även skeenden är besjälade enligt ovan, dvs att en förutbestämd utveckling redan ligger klar som ett möjligt spår genom tiden, men att den bara kommer att inträffa om nyckelretningen ges, dvs om rätt rekvisit föreligger vid rätt tidpunkt. Vill man utnyttja profetian så måste man se till att rekvisiten föreligger (de kan naturligtvis uppkomma spontant också). Vill man istället undvika att profetian slår in så får man se till att rekvisiten INTE uppfylles. Intressant tanke tycker jag och dessutom klart användbar i spel.
- Den vise gamle mannen, såsom Gandalf eller Obi Wan Kanobi
- Den ensamme hjälten som försöker utföra ett storverk för att fullborda sitt öde, känd från många böcker och filmer
- Livets cykel med utveckling, blomning, vittrande, död, återfödelse, en bild av årets gång som återfinnes hos Jesus, diverse fruktbarhetsgudar
- Skuggan såsom platsen dit man knuffar allt i sin person som man inte vill kännas vid
- Mandalan som fyrdelad karta över tillvaron etc.
Arketypernas koppling till andra områden
Det intressanta är att tankar som påminner om Jungs arketyper dyker upp på flera andra områden:
- Beteendevetenskap - där forskarna talar om Innate Releasing Mechanisms (IRL), dvs att beteenden ligger förprogrammerade i individer av en viss art och utlöses av nyckelsignaler helt oberoende av inlärning. Det tydligaste exemplet är kanske parningsdanser hos fåglar och liknande automatiska beteenden.
- Språkvetenskap - Noam Chomskys begrepp "Deep Structure" där han menar att alla mänskliga språk har en gemensam djup grammatik, förmodligen anpassad till vår hjärnas sätt att hantera signaler och abstraktioner.
- Antropologi - Lévi-Strauss dolda infrastrukturer som får människor att bygga samhällen och bilda sedvänjor på vissa likartade sätt.
Arketypernas koppling till magi
Tänk er nu en animistisk värld som Trakorien där allt är besjälat, om inte annat så genom sina bakomliggande runor skrivna på det höga språket. Där finns levande berg, moln, etc. Tänk er sedan att ALLT detta besjälade besitter arketyper, dvs kommer att bete sig på ett visst sätt efter vissa nyckelretningar. Företeelser som "järn", "eld", "ek", "ilska" och förstås allt levande skulle vara besjälat och besitta arketypiska mönster. Magi kunde då vara att lära sig förstå och tillföra dessa nyckelretningar som i sig kommer att utlösa företeelsernas arketypiska beteende, exempelvis få järn att smälta, ilska att växa etc. Detta vore alltså ett tankesätt lite annorlunda än att se magi som en kraft som tvingar tillvaron att bete sig onormalt. Det skulle också innebära en ganska tilltalande begränsning av magin där kraften snarare består i förståelse och förstärkning än i tvingande våld - lite liknande aikido.
I Trakorien kunde diFolternas maniska renande av essenser hos ting syfta till att renodla inbyggda arketyper för att medge manipulation av tingen. Järnets alkemiska förvandling till guld skulle exempelvis kunna bestå i att renodla metallens inneboende arketypiska strävan mot förädling. Jung var för övrigt inne på alkemi just i dessa sammanhang.
Arketypernas koppling till profetior
Trakorien styrs som ni vet till viss del av profetior som Vox Ranzina, inte minst i samband med konfluxen. I romanen som jag just skriver förklaras emellertid att profetior inte är förutsägelser utan möjligheter. För att förklara behövs ordet rekvisit. Med rekvisit menas komponenter som är nödvändiga men kanske inte ensamt tillräckliga för att något ska ske. Bensin + nyckel + förare kan exempelvis ses som rekvisit till bilkörning där inget av rekvisiten kan köra bilen utan att de andra föreligger.
Antag nu att även skeenden är besjälade enligt ovan, dvs att en förutbestämd utveckling redan ligger klar som ett möjligt spår genom tiden, men att den bara kommer att inträffa om nyckelretningen ges, dvs om rätt rekvisit föreligger vid rätt tidpunkt. Vill man utnyttja profetian så måste man se till att rekvisiten föreligger (de kan naturligtvis uppkomma spontant också). Vill man istället undvika att profetian slår in så får man se till att rekvisiten INTE uppfylles. Intressant tanke tycker jag och dessutom klart användbar i spel.
tisdag 6 april 2010
Brytpunkt? - åsikter efterfrågas
Jag skriver som ni vet fortsättningen på romanen Svavelvinter. Uppföljaren blir emellertid betydligt längre än den första boken och därför överväger jag att bryta den tidigare än tänkt och således göra två böcker av den. Idag skriven text motsvarar ungefär 80% av Svavelvinters längd och de sista 20% återstår hur som helst innan något slut kan nås.
Konkreta följder av att kapa tidigare än tänkt blir förmodligen:
* att bok två blir av ungefär samma omfång som Svavelvinter och att den kan komma ut "snart", dvs kanske till jul 2010 (lovar inget)
* att Svavelvinter äntligen kan ges ut som pocket såsom en teaser till bok två. Vi har känt av efterfrågan och själv har jag aldrig sett ett begagnat ex på marknaden
* att det kan bli en bra timing med rollspelet om Trakorien som just nu utvecklas
* att trilogin blir en kvadrologi vilket inte spelar mig någon roll - jag planerar hur som helst ingen oändlig serie utan är redan nu helt klar över hur det ska sluta.
* att bok tre kommer att krypa längre in i handlingen som var avsatt för avslutningsboken med själva konfluxen vilket inte är något problem för min del. Brist på material eller idéer har jag som sagt inte.
Fördelarna är förstås just att en bok faktiskt snart kan komma ut och att den blir hanterlig att läsa i exempelvis sängen snarare än en otymplig tegelsten. Många väntar uppenbarligen på fortsättningen vilket känns väldigt roligt och inspirerande.
Nackdelarna blir som jag ser det:
* att bok två ursprungligen var tänkt som ett enda intrigspann ( om än i flera parallella trådar). Det innebär att bok två bruten ofrånkomligt kommer att sluta mitt i cliffhangers inom de flesta trådar, men det finns ett ganska naturligt klipp med klimax inför utbrottet av det fjärde Ransarderkriget (ni som spelat spelet vet vad jag menar) vilket jag då kommer att använda. Någon mjuk avrundning blir det inte fråga om i bok två och bok tre kommer att börja med dramatiska händelser tämligen omgående. Vid jämförelse med Sagan om ringen så slutar ju bok två även där med en cliffhanger när Sam och Frodo ger sig av på egen hand medan Merry och Pippin förs bort så det borde kunna fungera. OM det skulle bli någon nyutgåva i framtiden så kan man välja att lägga samman bok två och tre såvida det verkar vara fördelaktigt.
* att bok två får karaktären av uppbyggnad på flera fronter där upplösningen sedan delvis hamnar i bok tre, dvs dramaturgiskt inte idealt. Bok två kommer också att introducera en mängd nya personer medan i stort sett inga nya tillkommer i bok tre (nåja - nypa salt med den saken)
* att bok två och tre knappast blir "fristående fortsättningar" utan måste läsas tillsammans.
Grejen att jag frågar är förstås att beslut om detta bör fattas ganska omgående. Om vi (jag och förlaget) bestämmer att bryta texten tidigare än tänkt så måste jag under de återstående avsnitten rikta in mig på detta. Jag ser inga stora problem med den saken.
Kort sagt så skulle jag uppskatta era åsikter. Jag kommer att läsa dem, fundera över dem och kommentera dem, men som ni kanske förstår ändå fatta beslutet själv tillsammans med förlaget.
Konkreta följder av att kapa tidigare än tänkt blir förmodligen:
* att bok två blir av ungefär samma omfång som Svavelvinter och att den kan komma ut "snart", dvs kanske till jul 2010 (lovar inget)
* att Svavelvinter äntligen kan ges ut som pocket såsom en teaser till bok två. Vi har känt av efterfrågan och själv har jag aldrig sett ett begagnat ex på marknaden
* att det kan bli en bra timing med rollspelet om Trakorien som just nu utvecklas
* att trilogin blir en kvadrologi vilket inte spelar mig någon roll - jag planerar hur som helst ingen oändlig serie utan är redan nu helt klar över hur det ska sluta.
* att bok tre kommer att krypa längre in i handlingen som var avsatt för avslutningsboken med själva konfluxen vilket inte är något problem för min del. Brist på material eller idéer har jag som sagt inte.
Fördelarna är förstås just att en bok faktiskt snart kan komma ut och att den blir hanterlig att läsa i exempelvis sängen snarare än en otymplig tegelsten. Många väntar uppenbarligen på fortsättningen vilket känns väldigt roligt och inspirerande.
Nackdelarna blir som jag ser det:
* att bok två ursprungligen var tänkt som ett enda intrigspann ( om än i flera parallella trådar). Det innebär att bok två bruten ofrånkomligt kommer att sluta mitt i cliffhangers inom de flesta trådar, men det finns ett ganska naturligt klipp med klimax inför utbrottet av det fjärde Ransarderkriget (ni som spelat spelet vet vad jag menar) vilket jag då kommer att använda. Någon mjuk avrundning blir det inte fråga om i bok två och bok tre kommer att börja med dramatiska händelser tämligen omgående. Vid jämförelse med Sagan om ringen så slutar ju bok två även där med en cliffhanger när Sam och Frodo ger sig av på egen hand medan Merry och Pippin förs bort så det borde kunna fungera. OM det skulle bli någon nyutgåva i framtiden så kan man välja att lägga samman bok två och tre såvida det verkar vara fördelaktigt.
* att bok två får karaktären av uppbyggnad på flera fronter där upplösningen sedan delvis hamnar i bok tre, dvs dramaturgiskt inte idealt. Bok två kommer också att introducera en mängd nya personer medan i stort sett inga nya tillkommer i bok tre (nåja - nypa salt med den saken)
* att bok två och tre knappast blir "fristående fortsättningar" utan måste läsas tillsammans.
Grejen att jag frågar är förstås att beslut om detta bör fattas ganska omgående. Om vi (jag och förlaget) bestämmer att bryta texten tidigare än tänkt så måste jag under de återstående avsnitten rikta in mig på detta. Jag ser inga stora problem med den saken.
Kort sagt så skulle jag uppskatta era åsikter. Jag kommer att läsa dem, fundera över dem och kommentera dem, men som ni kanske förstår ändå fatta beslutet själv tillsammans med förlaget.
måndag 5 april 2010
Om öppen litteratur
Jag publicerar ett brev som jag skickade till Anders Allander efter hans första kommentarer till boken Svavelvinter. Brevet ger en liten inblick i hur jag ser på romanprojektet vilket kanska kan vara av intresse.
"Hej Anders och tack för dina kommentarer.
Det ska bli spännande att höra dina slutomdömen. Att Svavelvinter är en krävande bok som inte alla orkar med är jag redan medveten om - jag tänker mig den ibland som outspädd saft vilket även du antyder med förslaget att den kanske kunde delas upp och just "späs ut" för att bli mer lättläst. Komplexiteten ligger delvis redan i materialets natur och omfattning men min ambition är heller inte främst att berätta en historia till läsarens bekväma förströelse (sådana böcker tycker jag redan finns i mängd). Snarare vill jag tillhandahålla en intrig och miljö för läsaren att dissekera och gå på upptäcksfärd i - jag läser själv hellre krävande böcker där jag kan acceptera, ja faktiskt uppskatta, att bara delvis eller inte alls förstå helheten så länge jag under läsningen tillförs värden och utmaningar för tanken.
Den gängse förväntningen på romaner och kanske i synnerhet på fantasy och deckare är att när läsaren kommer till slutet så ska hon kunna innesluta hela boken i sin tankevärld och referensvärld, uppleva ett definitivt "The end" där alla ledtrådar knutits samman och mysterier förklarats. Jag tycker att detta är ett begränsande och på inget sätt objektivt givet perspektiv. Berättelser förklarar sig sällan helt i verkligheten (exempel: mordet på Olof Palme eller historien med eventuella miniubåtar i Stockholms skärgård där vi hänvisas till spekulationer med otillräckliga eller överväldigande fakta). Jag vill därför experimentera med att skriva icke-helt-avkodningsbar litteratur där jag hellre jämför texten med icke-programmatisk bildkonst och musik eller kanske med verklig historia såtillvida att man kan återvända för att göra en ny tolkning ur ett annat perspektiv eller vid ny läsning slås av detaljer som man tidigare inte upptäckt eller kunnat sätta i sitt sammanhang. Jag arbetar därför mycket med mönster och teman som återkommer i boken på olika ställen liksom med att allt inte förklaras utan ofta bara antyds.
Det underbara är att landet Trakorien i viss mån redan fungerar på det sättet i spelsammanhang där avancerade spelare fortfarande tjugo år efter att landet först presenterades ofta använder det i olika sammanhang, med tillägg och anpassningar - ett sant postmodernistiskt projekt där läsarna / användarna själva skapar vidare från ramen. I själva verket vill jag se romanerna som en förlängning av samma projekt med nya vinklingar och detaljer om samma företeelse - mycket riktigt så har romanen Svavelvinter redan letat sig in i diverse spelprojekt.
Din koppling till modern nyliberalism stämmer helt med mina intentioner. Eftersom huvudön Paratorna har en kommersiell religion så finns det goda möjligheter att häckla nutidens företeelser. Trakorierna är ju heller inte direkt goda utan ganska rasistiska, småsinta och manipulativa. Jag kan inte påstå att jag har en agenda med böckerna utan snarare en undersökande och kommenterande ambition."
"Hej Anders och tack för dina kommentarer.
Det ska bli spännande att höra dina slutomdömen. Att Svavelvinter är en krävande bok som inte alla orkar med är jag redan medveten om - jag tänker mig den ibland som outspädd saft vilket även du antyder med förslaget att den kanske kunde delas upp och just "späs ut" för att bli mer lättläst. Komplexiteten ligger delvis redan i materialets natur och omfattning men min ambition är heller inte främst att berätta en historia till läsarens bekväma förströelse (sådana böcker tycker jag redan finns i mängd). Snarare vill jag tillhandahålla en intrig och miljö för läsaren att dissekera och gå på upptäcksfärd i - jag läser själv hellre krävande böcker där jag kan acceptera, ja faktiskt uppskatta, att bara delvis eller inte alls förstå helheten så länge jag under läsningen tillförs värden och utmaningar för tanken.
Den gängse förväntningen på romaner och kanske i synnerhet på fantasy och deckare är att när läsaren kommer till slutet så ska hon kunna innesluta hela boken i sin tankevärld och referensvärld, uppleva ett definitivt "The end" där alla ledtrådar knutits samman och mysterier förklarats. Jag tycker att detta är ett begränsande och på inget sätt objektivt givet perspektiv. Berättelser förklarar sig sällan helt i verkligheten (exempel: mordet på Olof Palme eller historien med eventuella miniubåtar i Stockholms skärgård där vi hänvisas till spekulationer med otillräckliga eller överväldigande fakta). Jag vill därför experimentera med att skriva icke-helt-avkodningsbar litteratur där jag hellre jämför texten med icke-programmatisk bildkonst och musik eller kanske med verklig historia såtillvida att man kan återvända för att göra en ny tolkning ur ett annat perspektiv eller vid ny läsning slås av detaljer som man tidigare inte upptäckt eller kunnat sätta i sitt sammanhang. Jag arbetar därför mycket med mönster och teman som återkommer i boken på olika ställen liksom med att allt inte förklaras utan ofta bara antyds.
Det underbara är att landet Trakorien i viss mån redan fungerar på det sättet i spelsammanhang där avancerade spelare fortfarande tjugo år efter att landet först presenterades ofta använder det i olika sammanhang, med tillägg och anpassningar - ett sant postmodernistiskt projekt där läsarna / användarna själva skapar vidare från ramen. I själva verket vill jag se romanerna som en förlängning av samma projekt med nya vinklingar och detaljer om samma företeelse - mycket riktigt så har romanen Svavelvinter redan letat sig in i diverse spelprojekt.
Din koppling till modern nyliberalism stämmer helt med mina intentioner. Eftersom huvudön Paratorna har en kommersiell religion så finns det goda möjligheter att häckla nutidens företeelser. Trakorierna är ju heller inte direkt goda utan ganska rasistiska, småsinta och manipulativa. Jag kan inte påstå att jag har en agenda med böckerna utan snarare en undersökande och kommenterande ambition."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
