Alltså: Psykoanalys!
Min fråga är om man kunde använda Freuds gamla modell med detet, jaget och överjaget i framställningen? Observera att jag inte är intresserad av huruvida modellen har med verkligheten att skaffa eller ej utan bara om den är litterärt användbar i detta fall.
Såsom jag förstår modellen så ser den en vuxen människas personlighet som uppdelad i tre delar. Man kan likna det vid en ryttare som tränar hoppning på en ridbana.
"Detet" = hästen som vill eller inte vill göra saker av lust eller olust. Den är stark men kan inte resonera eller se saker utifrån.
"Överjaget" = den stränge läraren som står bredvid och säger hur ryttaren borde ha gjort.
"Jaget" = ryttaren som försöker hitta kompromisser mellan hästen och läraren samtidigt som hon ser och förstår de praktiska svårigheterna och försöker ta hänsyn till realiteter, exempelvis hindren eller att ekipaget snart kommer att springa in i planket om inte hästen saktar av.
Ibland fungerar samarbetet mellan de tre men ibland går det rent åt fanders vilket alla vet som ridit.
Detet är drifts- och impulsstyrt, jaget är praktiskt lagt och överjaget är moralistiskt orubbligt. Överjagets funktion beskrivs av Freud som samhällets moraliska krav, faderns förtryck genom skuld och besvikelse. En psykopat kan ha ett starkt det och jag, men saknar överjagets kontrollmekanism.
Min tanke var nu att man kunde se och behandla Shaguls mästare som Shaguls överjag. Grejen med Shagul är ju att han inte är beroende av eller tar hänsyn till andra. Han är, och har heller inte rationell anledning att sluta vara, psykopat - ungefär som ett modernt storbolag alltså. För att befria sig från de sista resterna av moralisk hämning måste alltså Shagul komma hem och göra slut på överjaget - fadern - läraren - mästaren. Det blir helt enkelt ett psykologiskt nödvändigt karriärsteg. Fördelen med denna syn blir att man kan basera dialog och handling i texten på den inre psykologiska strid som alla känner igen. Det utesluter dessutom inte andra fyrverkerier runt om, jag söker som i det tidigare inlägget bara den rätta grundmodellen för striden.
Tagning 2
För att vrida Freuds modell ytterligare ett snäpp: Kunde man tillämpa den på ALLA trollkarlars brottning med magiska krafter oavsett inriktning?
Hästen/detet = de magiska krafterna
Ryttaren/jaget = magikern
Läraren/överjaget = från början alltid en faktisk lärare som lika alltid måste ersättas för att magikern ska fullbordas i sin roll.
Skillnaden mellan en präst och en trollkarl skulle då vara att prästens överjag utgörs av guddomens moraliska regler medan trollkarlen istället bekänner sig till någon icke-gudomlig, gärna egoistiskt inriktad, kodex. Överjaget måste dock finnas såvida trollkarlen inte ska bli en fullständig anomali (vilket i sig är ett intressant uppslag). Avsaknad av överjag = en varelse utan förhållningssätt till omvärlden. Om överjagets roll helt kan erövras av jaget närmar man sig istället Nietzsches övermänniska och det är dit Shagul strävar. Nietzsches "der Wille zur Macht" (viljan till makt) skulle då vara strävan att kontrollera sina egna preferenser via överjaget.
Shit! Vad tror ni om detta?
Kopplingen till Fight Club är förresten att filmens Tyler Durden (Brad Pitt) just ÄR den namnlöse huvudpersonens (Edward Norton) inbillade överjag (slarvigt skrivet av mig - Durden är förstås inte överjaget som påpekas. Det får stå kvar ändå eftersom det kommenterats)
