12 – Stolta Mari

 

Happi gick tillbaka till Lumpensten vid stallknuten. Hon berättade för sina vänner att Tornio inte alls var försvunnen. Hon hade själv rymt med dockteatern. En del blev sura när de hörde om saken, andra bara skrattade. Somliga blev glada över att Tornio hittats. Några blev nyfikna. Sen sa Happi att de måste hämta däcket Rulle utanför Inomhuset. Annars kunde inte teaterbilen köra till förskolan. Då skulle det inte bli nån föreställning till kvällen.

”Jag följer också med och hämtar däcket!” ropade Ella.

”Men Inomhuset är väldigt långt borta. Orkar du verkligen gå dit och sen tillbaka?” undrade Happi.

”Det är klart att jag gör! Jag är jättestark! Jag kan brotta ner båda mina pappor.”

Det var meningslöst att säga emot henne, fast huset kom inte närmare för det. Snart diskuterade alla hur de skulle ta sig dit. Efter en stund klappade handskarna Plock och Pinn i händerna för att få tyst.

”Vi har en idé som vi skulle vilja pröva”, sa de. ”Vi har läst om den i våra tidningar på hatthyllan.”

En liten stund senare var Lumpensten och Ella tillbaka vid hästhagen. Den nyfikna hästen Gullan kom snart fram, så att handskarna kunde hålla henne i slipsen. Nu berättade Plock och Pinn vad alla skulle göra. Efter några försök satt Lumpensten stadigt på hästens rygg med Ella framför sig. Grinden hade de lämnat öppen bakom sig. När handskarna försiktigt drog i slipsen travade Gullan ut ur hagen och bort längs stallbacken. Från hästens rygg såg de att Gummigumman fortfarande var hos Grådask utanför hagen. Papegojan Scarlatti hade också flugit ner för att se hur raggsockan mådde. Kläderna på hästen hann inte fråga hur det var ställt med henne, eftersom hästen ville fortsätta.

De red längs cykelbanan tillbaka till dagiset Kojan. Därifrån ledde ett spår av fågelskrämmans damm mot Inomhuset. De fortsatte tillbaka samma väg som de gått på morgonen. Lumpensten och Ella hoppade av hästen på framsidan där bilen stod parkerad. På bilen satt fyra nya däck, medan Rulle stod lutad mot häcken bredvid.

”Hej Rulle! Kan du vara däck åt teaterbilen Stolta Mari om du inte behövs här längre?” frågade Happi.

”Gärna det”, svarade däcket. ”Fast mitt hål var visst större än jag trodde. Jag vet inte om jag kan rulla. Det är nog kört för mig faktiskt.”

Nu såg de att Rulle var platt och nästan inte hade nån luft alls kvar. Däckets gummi hade spruckit i en reva på sidan, och revan var lika lång som en av handskarnas tummar. Alla funderade. En del kläder hade ledsnat på äventyr och ville tillbaka till Inomhusets värme. Lumpensten började dela upp sig i olika klädhögar. Ronessi sa att han snart hade en viktig match och måste träna. Fala Bella hade fått ett brev från den blå klänningen i klädkammaren. Klänningen undrade om de inte kunde plugga matte tillsammans. Det tyckte nylonstrumpan lät spännande, så hon stannade också kvar.

Happi funderade som bäst över hur de skulle laga Rulle. Då kom Jantelagets byråchef Tre Nio fram till henne.

”Vi har haft ett möte och röstat”, sa han. ”En del av oss längtar tillbaka till byrålådorna, men ganska många vill fortfarande ut i världen. Några vill åka karusell. Vi har ett förslag!”

”Jaha?”

”Jantelaget kunde krypa in i däcket och stoppa upp det. Då skulle det kunna rulla utan luft. De som ligger i däcket får ju på det sättet både se världen och åka karusell. Allt på en och samma gång!”

”Vilken bra idé!” sa Happi. ”Men är ni så många att det räcker för att fylla Rulles insida?”

”Nä, fast ganska många av trasorna från fågelskrämman vill också följa med. De är trötta på att sova i förrådet under vintrarna.”

Sagt och gjort. Rulle glipade med sin reva så gott han kunde, och de svarta strumporna kravlade in i honom på rad. Det såg nästan ut som att han åt en lång lakritsrem som aldrig tog slut. Sen fyllde stoppningen från fågelskrämman på med det som fattades. Däcket skrattade hela tiden. Han skrek att det kittlade inuti när kläderna packade sig tillrätta. Snart var han proppmätt och rund som förut.

Det var dags att ge sig av mot stallet. Lumpensten hade blivit tommare och sladdrigare än förut, eftersom en del kläder hade försvunnit. Några långkalsonger och schalar knöt sig några varv runt honom. Då kunde varelsen hålla ihop tillräckligt för att rida. Däcket Rulle var så glad att han studsade med bredvid hästen. När de kom tillbaka till stallet hade teaterdirektören Stefan ringt den av Ellas pappor som hette Fabian. Pappan dök upp med sin bil precis när Ella klivit av hästen. Det var nog lika bra att han inte såg när hon red, för han var orolig redan innan. Han skämdes för att han lämnat Ella vid dagiset när det var stängt. Det kunde han gott göra, tyckte Ella. Fast patienten på sjukhuset hade överlevt bara för att doktor Fabian kommit dit så snabbt. På det hela taget hade allt gått ganska bra, och ingen var arg på riktigt. Ella satte sig i bilen för att åka hem igen. Pappan tackade teaterdirektören Stefan för hjälpen. Han sa att de skulle ses till kvällens föreställning.

”Var har du gjort av din kattmössa?” frågade han.

”Den har jag bytt mot kepsen Kepa”, sa Ella.

”Jaha”, svarade pappan och tittade lite surt på Stefan. Han hade köpt kattmössan som julklapp förra året. Eftersom han kände Ella, förstod han ändå att det inte var nån idé att protestera.

”Då ses vi ikväll!”

Ella vinkade genom bilfönstret till en hög med gamla kläder när de åkte. Pappa Fabian trodde att det var dräkter till dockteatern.

Nu ledde Stefan tillbaka hästen Gullan till hagen. Sen lyckades han knyta loss slipsen Frojd från grimman. Teaterdirektören tyckte att Frojd var så färglad att han ville ha slipsen på sig under kvällens föreställning. Frojd sa att det pissade honom bra. Han menade förstås att det passade honom bra.

Det var dags att byta däck på Stolta Mari. Handskarna Plock och Pinn satt på Stefans händer och hjälpte till, och däcket Rulle passade precis på skruvarna. Trädgårdshandskarna skötte sig så bra att Stefan på sittande hand erbjöd dem jobb som vaktmästare på teatern. Nu kunde alla kläderna klättra in i Stolta Mari för att lämna stallet, alla utom Grådask. Gummigumman kom hoppande till teaterbilen precis när de skulle åka. Hon berättade att Scarlatti av Stockholm flugit iväg med raggsockan. Han hade inte sagt vart de skulle. Lumpensten fick vackert dra upp knäna så att Stefan kunde stänga skåpbilen. Sen for Stolta Mari.

De stannade i en skogsbacke med utsikt mot ån. Teaterdirektören skulle äta sin middag innan föreställningen och hade ravioli i en matlåda. Happi gav honom de sista ostbågarna till efterrätt. Scarlatti var ju ändå försvunnen. Solen började gå ner och spegla sig i åns vatten en bit bort. Det var dags att ge sig av mot Kojan för kvällens föreställning.

När de kommit fram hjälptes alla åt med att packa upp kulisserna.

”Vi har fått ett problem”, sa Stefan. ”Strumpan Julia har fått en hälsporre. Hon kan inte vara med ikväll. Vi får kanske stryka dina scener i programmet, Tornio. Som tur är har vi många andra spännande saker att bjuda på.”

”Men det här skulle ju bli min premiär!” sa Tornio besviket.

Sen fick hon en idé.

”Kan inte Happi ta Julias roll? Vi brukade spela den där pjäsen hemma i tvättrummet. Hon kan replikerna.”

”Jag vet inte om jag törs. Jag vet inte om jag vill heller”, svarade Happi genast.

”Jamen för barnens skull?” bad Tornio.

Happi tänkte på människan Ella som hjälpt henne. Hon tänkte på Ellas kompisar och ville inte göra dem ledsna. Fortfarande var hon arg på sin syster. Tornio hade lämnat henne utan att säga nåt, bara för att leva sina drömmar. Ändå skulle inget bli bättre om hon gjorde Tornio ledsen också.

”Okej då, men bara den här gången”, svarade hon.

Nu blev det bråttom. Happi skulle sminkas och lära sig var hon skulle stå i olika scener. Stefan sydde fast svarta trådar på henne som ögonbryn. Han satte dit röda trådar som läppar och en knapp som näsa. Under tiden tränade Tornio pjäsens repliker med sin syster.

När mörkret föll var allt klart. Stefan hade burit in teaterskåpet i Kojan tillsammans med en dagisfröken. Sen hade han skruvat upp spännande lampor i samlingsrummet. När ridån gick upp satt en hel massa barn på stolar framför dockteatern. Ella satt på andra raden, men hennes pappor satt längst bak för att inte skymma.

Teaterföreställningen började med några enklare nummer. Balettskor dansade på tåspetsarna. Ett par vita handskar jonglerade med små påsar som hade ärtor inuti. Pyjamasen Sussi slog knut på sig själv, så att ingen förstod hur hon skulle reda ut sig igen. Sen fick jantestrumpan Trettionio dansa folkdans i en sko med spännen, precis som han drömt om. Trettionio slängde med knätofsarna. Han ville aldrig gå av scenen. Men skon med spännen var van vid teatern, och den tog med honom ut i kulisserna när det var dags att sluta.

Till sist kom huvudnumret. Under Stefans ledning spelade Tornio och Happi en pjäs som hette Mycket virkning för ingenting. Den handlade om två förälskade sockor som fick en fnurra på tråden. Happi fick visa upp all sin kärlek och ilska och besvikelse för systern medan hon spelade. Hon fick kramas och låtsas vara död. Hon skrattade och hon till och med grät på riktigt. Till sist fick sockorna i pjäsen ändå varandra.

Föreställningen tog slut och det blev alldeles tyst. Sen ställde sig barnen upp och klappade i händerna. Föräldrarna också. Applåderna ville aldrig ta slut, och Tornio och Happi fick varsin blomma av Stefans hand som var klädd i en vacker långklänning. Alla andra som uppträtt kom också in. De bugade flera gånger tillsammans. Sen klev teaterdirektören Stefan fram från sitt skynke för att prata med publiken och med skådespelarna. Runt halsen hade han den färgglada slipsen Frojd. På huvudet satt Ellas kattmössa, fast den var väldigt mycket för liten.

”Fantastisk föreställning!” sa han! ”Happi, kan du inte följa med Stolta Mari och spela teater du också?”

Happi tittade på den stora människan med hans mustasch. Sen såg hon på alla barn som tjoade och åt godis som teaterbilen delade ut. Sist såg hon på sin syster. Tornio hälsade som bäst på barnen i publiken. Alltihop var roligt, men Happi visste ändå inte om hon ville följa med. Tanken på att ensam åka tillbaka till Inomhuset gjorde henne samtidigt ledsen. Hon ville inte bo för sig själv i Ensamma strumpors låda. Nog hade hon fått många vänner under de senaste dagarna, ändå var det inte samma sak. Strumpor brukade vara ett par.

Ella hade kommit fram till scenen med de andra efter föreställningen.

”Jag skulle också vilja spela dockteater”, sa hon. ”Happi, du kan väl följa med mig hem? Vi kan bygga en egen teater. Jag vet var det finns en stor låda i garaget.”

”Vilken bra idé!” sa Kepa som fortfarande satt på Ellas huvud. ”Då kan vi spela min pjäs Mössor och människor! Jag ska skriva in en roll för en strumpa som du!”

Happi tittade från Ella till Kepa. Hon tittade på sin syster Tornio som var upptagen med sina beundrare. Sen bestämde hon sig.

”Jag följer gärna med dig, Ella!” sa hon.

Flickan klappade i händerna av glädje.

”Då kan du lära alla småstrumporna hemma hur man gör. Du är ju jättebra skådis!”

Pappa Fabian hade också följt med fram till scenen. Han förstod inte riktigt vilka som pratade. Såpass fattade han ändå att Ella gärna ville ha en av strumporna för att spela teater själv.

”Ursäkta mig, Stefan. Skulle jag kunna få köpa den där strumpan?” sa han.

Han pekade på Happi och plockade fram plånboken.

”Hon heter Happi och är inte min”, svarade Stefan och log. ”Hon bestämmer själv hur hon vill göra.”

Några pengar ville teaterdirektören inte ha. Istället höll han fram Happi mot Ella.

”Ella, jag tycker att din idé är väldigt bra. Världen behöver fler teatrar! Vi ska ha en teaterfestival i Solna till våren, och det är inte så långt härifrån. Du och dina dockor kan ju komma dit och vara med!”

När det var bestämt så tog Happi avsked av sina vänner. Hon kramade sin syster Tornio. De lovade att ses i Solna till våren. Happi vinkade från bilfönstret när de for iväg.

 

Under natten sov Stefan och kläderna i teaterbilen på dagisets parkering. När de vaknade var det så kallt att frosten målat gräset vitt. Stefan tände sitt spritkök på asfalten för att koka en kopp kaffe innan han skulle åka vidare. Kläderna i teatern gjorde sig också redo för avfärd. Då kom plötsligt papegojan Scarlatti av Stockholm flygande. Han bar raggsockan Grådask som vinterdräkt.

”Kolla vad bra!” sa Scarlatti. ”Jag kan få ut vingarna genom de nya hålen och flyga!”

Grådask skrattade för sin del där hon klamrade runt fågeln. Det var nog första gången hon skrattat på flera år.

Stefan kastade några av sina frukostkex på marken. Då landade Scarlatti för att äta dem, för han var hungrig. Lite kallt om fötterna var det trots allt. Papegojan kunde tänka sig att följa med teatern när Stefan frågade. Bilen hade trots allt uppvärmda säten, och dessutom var kexen goda. Scarlatti hade visserligen lovat att aldrig flyga till en människa igen, men det gick ju bra att gå de sista stegen på marken. Sen kunde han klättra upp i bilens passagerarsäte med hjälp av näbben och klorna.

Stefan hade en rattmuff på ratten i Stolta Mari. Ändå kändes växelspaken väldigt kall att ta på. Då fick han en idé. Han satte dit Stympen på knoppen. Stympen passade precis, eftersom han var lagom krympt! Teaterbilen rullade iväg från dagiset, medan Scarlatti hängde upp och ner från pinnen som Stefan brukade torka strumpor på. Papegojan sjöng Ave Maria så det hördes ända in i teaterskåpet. Där satt allt som var kvar av Lumpensten. Det var bestämt att han skulle stå som skyltdocka för att locka publik. Vildesmed och Gummigumman stod på bilgolvet bredvid varandra. De tränade lite steppdans som de tänkte visa upp under nästa föreställning. Under bilen rullade däcket Rulle med tre nya vänner. Däcken sjöng mot asfalten. De sjöng en ny sång som Rulle skrivit särskilt åt Stolta Mari.

Teaterbilen gled förbi Happis nya Inomhus när den åkte. Strumpan hörde sången och såg bilen från fönstret i Ellas barnkammare. Det sved lite i maskorna när hon tänkte på vännerna, men sen hade Ellas barnsockor ätit färdigt sitt mellanmål på skrivbordet.

”Happi! Happi! Nu vill vi spela teater!” skrek de och studsade upp och ned på sina gummisulor.

Hon klev ner från fönsterbrädet medan Ella dukade undan dockservisen.

”Okej, hur långt hade vi kommit?” frågade Happi.

”Elefanten hade just knutit ihop svansen med snabeln”, ropade småstrumporna i munnen på varandra.

”Just det! Men i samma stund kommer en jordnöt förbi på vägen …”

Barnsockorna satte sig i ring runt henne för att höra fortsättningen.

Rulles sång till Stolta Mari

Lämnade jobbet i staden
För jag ville bli en glad en nu

Ville inte vila, bara ut och bila
Åka ut i världen, många mil

Stora hjulen rullar
Rullar över berg och kullar
Rulle
Rulle
Rullar nerför vägen.

 

11 – Den nyfikna hästen Gullan

 

Stallet låg på andra sidan av en väg. Bilar hade redan börjat morgonåka på den. Ella fick egentligen inte gå över bilvägen, men Lumpensten och hon tittade noga åt båda hållen. Sen skyndade de över när en snäll busschaufför stannade. De kom ut på ängar med högt gräs som hade börjat gulna efter sommaren. Några kardborrar försökte hänga fast i baken på Lumpensten för att åka snålskjuts till nästa sommar. Ella plockade bort dem och satte tillbaka dem på växterna. Sen tog det höga gräset slut och blev istället väldigt kort. Mellan det höga och det låga gräset stod ett staket med två trådar. I hagen innanför gick en stor häst och betade. Den var röd som ett tegelhus och nästan lika stor. Bortom hästens hage syntes själva stallet, med flera, ännu rödare trähus.

Stallet och hästhagarna på riktigt

 

”Ta inte på staketet, för då får ni stötar”, sa Ella.

”Det går bra om jag håller ner tråden”, sa Gummigumman. ”Sånt här har jag gjort många gånger.”

”Hallå, finns det nån kökshandske av gummi därinne som kan hålla upp övertråden?” ropade hon. När ingen svarade satte hon klacken mot Lumpenstens rumpa för väcka kläderna innanför brallorna. Trasorna därinne hade varit stoppning i fågelskrämman under flera år, och var lite tröga.

Nån gummihandske fanns inte. Ett par gamla blöjor av plast hade däremot slunkit med. De kunde hålla tätt, mot stötar också. Plock och Pinn kände bara att det kittlade lite kul i fingrarna när de höll upp översta tråden med blöjorna emellan.

Snart var både Lumpensten och Ella inne i hagen. Då blev hästen nyfiken och kom närmare. Den hade varit ganska stor redan tidigare, men alldeles intill blev den jättestor. Den knuffade på Lumpensten med mulen så att varelsen nästan ramlade omkull.

”Säg åt den då, papegojan! Du som kan prata!” skrek Mohäran.

Kappan fick hästdregel på axeln och det gillade hon inte.

Scarlatti öppnade näbben för att sjunga, men då sträckte hästen fram mulen och nappade tag i Grådask. Den ryckte loss raggsockan med fågeln kvar inuti. Sen nickade den upp och ner med dem i tänderna, så att båda for som en vante. Scarlatti ramlade ur, skrek och flög upp i ett träd. Det var riktigt otäckt. Men som en färgglad blixt löste slipsen Frojd upp sin knut från Lumpenstens hals. Han lindade sig runt hästens grimma och drog åt så hårt han kunde.

”Plock och Pinn!” skrek han.

Handskarna högg tag i slipsens andra ände.

Hästen hette Gullan och var egentligen väldigt snäll. Hon var mest nyfiken och glad över att få sällskap i hagen. Det var därför hon bitit tag i Grådask. När hon märkte att hon satt fast lugnade hon sig. Antagligen trodde hon att Frojd var ett rep och Lumpensten en riktig människa. Nu följde hon snällt med. Sockan släppte hon däremot inte ur munnen. Den hängde och stönade mellan framtänderna.

”Gör nåt då!” ropade Mohäran. ”Tänk om odjuret sväljer Grådask! Fiskenätet har berättat om en get som åt upp en toffel.”

Då fick Happi en idé och halade upp ett par ostbågar ur bröstfickan. Hon höll fram dem mot hästen. Gullan släppte raggsockan och krasade i sig godiset istället. Sen skakade hon på huvudet och lyfte högt på läppen. Antingen smakade ostbågarna väldigt gott, eller så smakade de jätteäckligt för hästar. Hur som helst kunde Lumpensten leda bort henne från Grådask. Sockan ramlade ner på marken och blev liggande.

Happi hoppade ur bröstfickan för att se hur det gått för Grådask. Raggsockan hade inte varit vacker innan, och hon såg knappast bättre ut sen hon varit i Gullans mun. Även om man tänkte bort hästspottet, så syntes det att hon fått ett par nya hål.

”Du repar dig snart!” sa Happi.

Hon klappade garnet och försökte stoppa tillbaka lite som lossnat här och där. Grådask låg kvar där hon låg.

”Repar mig? Snarare repar jag upp mig om jag rör på mig det allra minsta”, svarade raggsockan. ”Ni kan lika gärna lämna mig här. Nu är det slut!”

Gummigumman hade hoppat av Lumpenstens fot och kom fram till dem.

”Ella har sett skåpbilen Mari utanför stallet!” sa hon. ”Happi, du måste gå dit och rädda Tornio innan bilen kör iväg igen. Jag lägger ner Grådask i mig. Sen hoppar jag ut ur hagen och stannar hos henne så länge. Skynda dig!”

”Det är inte lönt”, gnällde raggsockan. ”Lämna mig i stickningen istället! Rädda er själva!”

Happi tvekade, men förstod att det var bråttom.

”Det kommer att gå bra! Jag är snart tillbaka!” sa hon till sockan.

”Ja, ja, det går nog inte bra. Och du är nog inte tillbaka snart, men gå du! Tänk inte mer på mig!” svarade Grådask och stönade. ”Hälsa papegojan också! Säg att han ska ha roligt innan snön fryser ihjäl honom som en glasspinne.”

När Happi kom tillbaka hade Lumpensten och Ella hittat grinden ut ur hagen. De väntade tills Gummigumman hoppat i säkerhet med Grådask. Sen försökte de släppa hästen Gullan. Det gick inte. Slipsen Frojd satt så hårt fast i grimman att de inte kunde knyta loss honom längre. Happi tittade på Frojd och slipsen tittade på henne.

”Det är lugnt! Jag stannar här på grimman. Jag ser till så att inget mer händer”, sa han och log lite sorgset. ”Linda mig bara runt hästens hals och gå och rädda Tornio. Allt ska inte vara förgäves!”

Happi nickade och smekte Frojd på sidensvansen till avsked. De släppte Gullan med slipsen instucken i grimman. Sen kröp Happi upp i Mohärans bröstficka igen. Hon hoppades att Tornio skulle förstå hur mycket de offrat för att hitta henne.

”Vilken hjälteslips!” sa Fala Bella, medan Lumpensten rundade den stora gödselstacken bakom stallet. ”Jag ska minsann ge honom en kyss när vi kommer tillbaka!”

”Han är fortfarande samma skojare!” svarade Vildesmed surt. ”Han tycker antagligen om lukten av hästar, och det är därför han stannade kvar. Lukten påminner nog om nån han gillat men svikit. En ridhjälm kanske?”

”Ibland är en häst bara en häst”, suckade Fala Bella.

Skåpbilen stod framför stallet. Inte riktigt på parkeringen utan snarare lite snett nere i diket. På bilens sida fanns bokstäver målade. Samma som de sett på pappret vid cykelbanan.

Stolta Mari
Dockteater

Lumpensten hade ställt sig så de kunde kika fram i smyg från stallets hörn. Inget rörde sig på stallbacken.

”Jag tycker att vi springer fram och rotar igenom bilen. Sen tar vi Tornio och springer därifrån! Det vore väl jättespännande?” sa strumpan Trettionio från Jantelaget.

Eftersom Gummigumman hoppat av honom kunde Trettionio se vad som hände. Ändå såg han lite dåligt. Han envisades med att bära sina solglasögon för att se ut som en spion.

”Vi vet inte om Tornio sitter inlåst i en klädkista”, sa Vildesmed. ”Det är bättre att smyga fram för att kolla läget först. Annars så blir kanske bilen misstänksam och kör iväg på en gång. Den måste ju vara stolt eftersom den heter Stolta Mari.”

”Jag har redan träffat gubben som har dockteatern”, sa Ella. ”Han heter Stefan och är väldigt stor. Jag tror inte att han bryr sig så mycket om mig. Kan inte jag trä Happi på foten? Vi två går fram och tittar? Kepa får också följa med, för han är min kompis nu.”

De andra kläderna såg på varandra från topp till tå.

”Det är faktiskt en jättebra idé”, sa Vildesmed.

Till och med Mohäran var tvungen att hålla med.

En liten stund senare skuttade Ella fram mot bilen som hette Stolta Mari. Hon hade Kepa på huvudet och Happi på foten. Strumpan var alldeles för stor. Ändå satt Happi kvar eftersom flickan hade trätt henne utanpå sin sko. Det såg lite roligt ut, fast det gjorde ju inget.

Inga andra människor fanns vid bilen. De såg att ena skåpdörren stod på glänt. Ella satte sig på marken och korvade av Happi från sin sko. Sen slängde hon in strumpan i halvmörkret för att snoka. Själv ställde hon sig på vakt tillsammans med Kepa.

Först såg Happi inget alls, eftersom ljuset från Utomhuset satt kvar hennes ögon. Däremot hörde hon snarkningar runt omkring sig. Sen märkte hon att bilskåpet var som ett rum inuti, bara mycket mindre. Längs båda sidoväggarna fanns det fack där kläder låg och sov. I taket och längs sidorna hängde färgglada draperier. Happi förstod att det var delar av ridån. Här och där stod skivor av papp med målade skogar, hav och hus. Happi smög försiktigt längre in i skåpbilen. Hon kikade efter sin syster i de fack hon passerade. Hela tiden lyssnade hon. Ella skulle knacka på bilens utsida om människan Stefan dök upp.

Plötsligt tändes en lampa i ett litet fönster längre in i bilen. En ensam strumpa klev ut på ett fågelbord, som nog skulle vara en balkong.

”Tornio!”

Det var verkligen Tornio. Hon var sminkad med ljust garn som peruk. Därför hade Happi inte känt igen henne på en gång.

”Fel replik, Happi” svarade systern från balkongen. ”Du ska säga: Tornio, Tornio! Varför är du Tornio? Vi spelade ju pjäsen hemma i tvättkorgen.”

Några slingerväxter av plast växte från bilens golv mot balkongen. Happi skyndade sig dit och klättrade upp.

”Jag har letat efter dig sen du försvann. Nu har jag kommit för att befria dig!” snyftade Happi och kramade om sin syster. ”Jag har saknat dig så!”

”Fast det behövde du väl inte göra,” svarade Tornio lite generat.

”Först trodde vi att du blivit klädnypad av handskarna eller Jantelaget. Sen såg papegojan Scarlatti av Stockhom att du var fånge hos en människa. Nu är vi här! Jag fick hjälp av Fala Bella och Vildesmed som är en sko. Sen följde alla kläderna med. Vi blev Lumpensten tillsammans. Det var en idé som jag kom på. Lumpensten är vi och inget monster!”

Hon kunde inte sluta prata.

”Lilla dumma syster!” sa Tornio och klappade henne på resåren.

”Har du en fot i dig?” sa Happi. Hon klämde systern på magen.

Innan Tornio hann svara, försvann hela främre väggen på skåpbilen. Det var två stora luckor som öppnades så att ljuset från Utomhuset tittade in. In tittade också ett jättelikt ansikte av en människa. Ansiktet var minst dubbelt så stort som Ellas. Det hade flera hakor över varandra och en mustasch som liknade borstarna i tvättrummet. Ovanför växte grått, spretigt hår. Det måste vara människan Stefan som tagit Tornio! Happi blev jätterädd. Människans ansikte tittade från den ena till den andra.

”Är det här din syster som du pratat om?” sa det. ”Hon ser inte så glad ut. Kanske hon kan vara syster Dyster i vår sorgliga pjäs?”

”Hon är nog mest överraskad”, svarade Tornio.

Stefan drog ut sin stora hand ur Tornio. De hade övat teater när Happi kom till bilen.

”Välkommen till dockteatern Stolta Mari!” sa han.

Sen luggade han Happi lite försiktigt i tån för att hälsa. ”Ledsen om jag skrämde dig!”

”Kan du också prata med oss strumpor? Fast du är så stor?” frågade Happi.

”Javisst!” skrattade Stefan. ”Jag har ju jobbat med strumpor och kläder i min teater sen jag var barn. Jag blev nog aldrig vuxen, faktiskt.”

”Men varför rövade du bort Tornio, då?”

”Han rövade inte bort mig. Jag följde själv med”, svarade Tornio.

Utan handen inuti var hon sitt slanka jag igen.

”Va?”

”Jag var varm och satte mig i fönstret i tvättrummet när du hade somnat i torktumlaren”, berättade Tornio. ”Sedan ramlade jag ut. Precis då kom teaterbilen Mari förbi på gatan. Jag sprang dit och åkte med.”

”Men varför då? Kunde du inte ha sagt nåt, så vi slapp bli oroliga?”

”Jag hann inte. Bilen skulle ju åka. Jag måste bestämma mig på en gång. Det var ett äventyr, förstår du väl? Jag var trött på att gå mellan tvättmaskinen och olika fötter. Livet måste vara mer än så. Jag ville spela teater!”

Happi var så förvirrad att hon fick sätta sig på en av fågelbordet frölådor. Hon hade inte gjort annat än att leta efter sin syster under de senaste dagarna. Nu kände hon sig plötsligt väldigt trött. Tornio gick fram och klappade henne på resåren igen, men Happi knuffade bort handen.

”Du lämnade mig och tänkte bara på dig själv!” sa hon. ”Grådask har gått sönder och slipsen Frojd sitter fast på en häst bara för att vi letat efter dig. Vad ska jag säga till dem egentligen?”

”Men jag gör jättemånga barn glada med min teater”, svarade Tornio. ”Borta i Inomhuset kunde jag bara hålla en enda fot varm. Det är väl bra att jag gör många glada?”

”Jo det är väl bra, men du tänkte ändå mest på dig själv. Du kunde ha sagt nåt! Då hade vi inte behövt leta och vara oroliga.”

Nu tittade Ellas ansikte också in i skåpbilen. Hon hade kepsen Kepa på huvudet.

”Jag hann inte varna dig, Happi. Stefan var redan här. Han gömde sig under skynket så jag såg honom inte. Du är inte arg va?”

”Nä, jag är inte arg”, suckade Happi. ”Inte på dig i alla fall.”

”Hördu Stefan, när börjar teatern på mitt dagis?” frågade Ella.

”Inte förrän ikväll”, svarade teaterdirektören. ”Fast jag vet inte ens om vi kommer dit. Ett däck har gått sönder på Stolta Mari. Jag kan inte köra dit. Ingen annanstans heller.”

”Åh, då blir mina kompisar jätteledsna”, sa Ella.

Det syntes att hon själv blev ledsen också.

”Jag vet var det finns ett däck”, sa Happi.

10 – Lumpenstens vandring

 

 

Varelsen Lumpensten lämnade Inomhuset i gryningen. Hösten hade redan kommit en bit i trädgården. Rönnar och äppelträd klädde som bäst av sig löven inför vintern. Innekläderna tyckte att höstfärgerna var vackra, men handskarna Plock och Pinn suckade. De visste att de snart måste ut med krattan.

Lumpensten var hopsatt av tiotals olika plagg. Lite liknade väl varelsen en människa, fast ingen var riktigt säker. Figuren tog några prövande steg på altanen i Utomhuset. Det gick bra så länge den höll sig på stenplattorna nära dörren. Men så snart Lumpensten vågade sig ut på gräsmattan tappade den balansen. Hela sällskapet dråsade ner i blomrabatten. Där låg de en stund bland pionerna och sprattlade. Alla skyllde på alla och skrek i munnen på varandra. Byxorna tyckte att kalsongerna satt för hårt och att svångremmen satt för löst. Gummigumman menade att Jantelagets strumpor gled omkring i henne för att de var så hala. Bara Vildesmed höll sig lugn. Han menade att alla måste lära sig krypa innan de kunde gå. Alltså kröp de omkring en stund över gräsmattan. Det gick ganska bra, fast finbyxorna klagade över att de blev gröna på knäna. Efter en stund vågade Lumpensten ställa sig upp igen. Två steg senare klev den snett i trädgårdslandet och ramlade i potatisblasten, men snart var den uppe igen. Bara Ronessi låg kvar efter de andra och skrek. Fala Bella ropade att det inte var nån fotbollsmatch, så han kunde lika gärna kliva upp. Tredje gången gick det bättre. Varelsens rumpa vickade bara lite konstigt. Då kom brallorna på att fötterna pekade bakåt istället för framåt. Man fick sätta sig igen och vrida runt Vildesmed och Gummigumman.

Nu kunde Lumpensten inte bara gå, den kunde rentav styra dit kläderna ville. För säkerhets skull höll de sig ändå intill bersån en bit ifrån växthuset. Ingen ville krossa nån glasruta och skära sig. Varelsen nådde grinden i öppningen genom häcken. Där ropade Mohäran att de måste ta fart utan att stanna, för det växte vilda nypon i hålet. Det vore snöpligt om Lumpensten fastnade i taggarna och blev sittande. På nåt sätt kom de igenom häcken och plötsligt var de utanför tomten. Där stod Lumpensten och vinglade en stund medan kläderna såg sig omkring i det stora. Världen sträckte sig nyvaken åt alla håll. De flesta hade aldrig varit i Utomhuset, i alla fall inte på egen hand och fot. Happi stack upp som en näsduk ur Mohärans vänstra bröstficka för att leda äventyret. Eftersom det var hennes plan så slapp hon gå.

Trädgården med växthuset och bersån på riktigt

 

”Scarlatti, vart ska vi ta vägen nu?” frågade hon.

Papegojan liknade en gammal gumma med en väldigt stor näsa. Näbben stack fram genom ett av hålen i Grådask.

”Vi går dit där det luktar chips som smakar gräslök”, svarade han.

”Men jag kan inte känna nån lukt alls av chips. Kan du?”

”Nä, vi måste nog komma närmare först.”

”Och vartåt är närmare?” undrade Happi.

”Det vet jag inte”, svarade Scarlatti. ”Allt ser annorlunda ut från marken. Jag tror att vi ska åt hållet där den stora lampan står som högst mitt på dagen.”

”Fast lampan har precis kommit upp. Vet du var den står som högst?”

”Nä.”

De andra kläderna blev otåliga av pratet och ville gå vidare. Alla tyckte det var roligt att gå. Den här platsen var i alla fall inte rätt ställe, så de kunde lika gärna flytta på sig. Vart kunde man bestämma senare. Scarlatti av Stockholm var så nervös att han blivit nödig och hoppade ner. Fågeln såg mest ut som en fet larv där han sprang på marken med sockan Grådask runt sig. Sen han klämt ur sig en rejäl kakalun på gräset, klättrade han upp igen så att de kunde fortsätta.

Utanför Inomhuset fanns en cykelbana. Kläderna korsade den och gick sen över en gräsmatta. Snart traskade Lumpensten utför en gata med sovande hus på båda sidor. Nu var alla glada igen. Det var rena promenadsegern för Happi och hennes kamrater. Inga människor hade vaknat inne i husen ännu, och det var nog lika bra. Annars hade de undrat vilken underlig figur som klampade omkring utanför. Här och där stod bilar parkerade. Ingen av dem var en skåpbil och ingen hade chips på sätet.

Efter en stund kom de ut på en fotbollsplan mellan några kullar. Happi började bli orolig. Tänk om de andra kläderna skulle tröttna innan de hittat Tornio. Samtidigt ville hon inte göra papegojan nervös. Då skulle han kanske flyga sin väg.

”Hördu Scarlatti, kommer du ihåg vad som stod på den där skåpbilen där Tornio fanns? Bilar har ju skyltar med siffror och ord, både fram och bak.”

Papegojan tänkte så hårt att han började nicka upp och ner. Det såg ut som om han försökte banka in en spik med näbben. Fast nån spik fanns ju inte. Siffror var han inget vidare på. Egentligen kunde han bara räkna till två, men det ville han inte erkänna.

”Det var nåt som liknade kex på bilen”, sa han efter en stund.

”Stod det KEX på skyltarna menar du?”

”Nja, mer som kexen jag brukade få i buren.”

”Hur menar du då?”

Mer kunde inte Scarlatti svara på. Nu var han så trött av allt tänkande att hela Lumpensten måste sätta sig på en bänk. Papegojan sa att han behövde några ostbågar från köksskåpet om han skulle orka tänka mera alls. Happi satt på ostbågarna, som hon stoppat i Mohärans bröstficka. Hon fiskade upp ett par och gav dem åt Scarlatti. De snåla kökshanddukarna hade inte givit henne så många. Hon ville helst spara lite på dem tills de kommit längre. Fågeln knastrade och smaskade. Han såg inte direkt ut att tänka ändå.

En tant tog en morgonpromenad med sin hund. Kläderna trodde att hon måste vara en människa och blev genast lite nervösa. Hennes hund kände lukten av ostbågar och drog i kopplet, för den hade inte fått frukost än. Fast tanten ville hem till sitt kaffe och drog åt andra hållet.

”Nej fy, en uteliggare!” sa hon. ”Dit ska vi inte gå, lille Byrax.”

Kläderna förstod inte vad hon menade. De satt ju på bänken och låg inte alls ner.

”Goddag! Goddag!” sa Scarlatti till tanten. Sen blev han så upphetsad att han busvisslade efter henne och ropade ”Oj, oj, oj!”

Då sprang hon därifrån.

Nu ville de flesta kläderna fortsätta igen. Snart promenerade de riktigt fort längs en cykelväg. De tävlade med sig själva om att hinna först till nästa korsning. I en av korsningarna hade nån satt upp brädor med en massa papperslappar på.

”Där är kexen!” kraxade Scarlatti av Stockholm. ”Nu blev jag hungrig igen!”

”Det där är papper och inga kex!” sa Happi.

”Jag menar PÅ pappret. Titta då!”

Alla som visste vad en bokstav var försökte läsa på pappret där papegojan pickat. Det stod:

Stolta Mari
Dockteater
Söndag kväll på Kojans dagis

Ingen förstod vad det betydde.

”Mari! Så hette mina kex. Det stod Mari på bilen också”, förklarade Scarlatti.

”Så vi letar efter en bil som heter Mari?”

”Ja, just det! Fast den hade inga kex, utan chips som var goda. De smakade gräslök.”

Kläderna blev inte mycket klokare, men nu visste de i alla fall nåt. De frågade en bil som de gick förbi om den hade en kompis som hette Mari. Den viftade bara med vindrutetorkarna till svar. Sen sa den nåt på japanska som ingen förstod. Mohäran trodde att Mari betydde hav på italienska. Italienska var språket man pratade där hon blivit sydd för länge sen. Det språket kunde hon ganska mycket av, och nu var hon säker. Fast hon visste inte riktigt vad hav betydde. Ett par gamla badbyxor sa att hav var en massa vatten. Badbyxorna hade legat inne i fågelskrämman och hade blå bläckfiskar på sig. De var så bleka att de mer liknade maneter. Antagligen hade de slut på bläck. Nu menade många att Tornio måste finnas i badrummet, inne i den där skåpbilen som hette Mari. I badrum finns det ju en massa vatten.

Sen var alla trötta av tänkande igen, och en del började längta hem till sin byrålåda. Särskilt de nya kläderna med prislappen kvar, för de var inte vana vid att vara ute. Lumpensten kom till en liten park med konstiga möbler. Hela golvet i parken var sand med lite löv på. Bredvid parken stod ett rött hus med staket runt om. Lumpensten satte sig på en stol som hölls uppe av kedjor för att vila. Genast började stolen gunga fram och tillbaka. Tydligen hängde den löst. Handskarna Plock och Pinn högg snabbt tag i kedjorna för att inte hela Lumpensten skulle ramla av, men då gungade stolen ännu mer. Snart kom Vildesmed och Gummigumman på att de kunde sätta fart på gungandet. De behövde bara sträcka ut byxbenen varje gång de gungade fram. Det var roligt. Snart gungade Lumpensten högre och högre. De gamla skorna tjöt av skratt som små barnmockasiner. Alla kläderna höll med om att det var kul att gunga, alla utom Grådask. Hon skulle ha kräkts om inte Scarlattis näbb redan hade täppt till hennes hål.

”Glömde ni eran gubbe hemma?” sa plötsligt en röst bredvid dem.

Skorna blev så överraskade att de glömde ta fart, och Lumpensten slutade gunga. På en trähäst i lekparken satt en liten röd jacka med en ryggsäck på baksidan. Den var i sällskap med en mössa som hade öron som en katt. Under jackan fanns ett par svarta byxor och två röda barnstövlar. Fast det var inte kläderna som pratat, utan inuti dem satt en liten människa.

”Vad heter ni?” sa människan.

Kläderna i Lumpensten blev väldigt förvånade. En del av dem började rent av dra åt olika håll.

Happi blev också rädd. Ändå var det hennes äventyr, så hon försökte vara modig.

”Kan du prata med oss fast du är människa?” frågade hon.

”Ja, det är klart att jag kan!” skrattade den lilla människan. ”Jag har sett pappa i duschen utan kläder. Fast jag har aldrig förut sett kläder som går omkring utan gubbe inuti.”

”Nä, det är nog inte så vanligt”, sa Happi. ”Vi hittade på det inatt. Vi letar efter min syster Tornio som försvunnit. Hon är också en strumpa.”

”Vad tokigt”, sa den lilla människan. ”Är det där en undulat som ni har i ansiktet? Min pappa hade en undulat som hette Marlon när jag var liten. Han ligger i frysen nu. Vi ska begrava honom på landet i sommar har jag bestämt.”

”Jag heter faktiskt Scarlatti av Stockholm”, svarade papegojan förnärmat. ”Och jag är verkligen inte någon undelutt!”

Han visste inte riktigt vad en undelutt var, men nån sån var han hur som helst inte.

”Jag kan flyga och hänga upp och ner i en pinne. Jag kan sjunga också!”

Han började kraxa Ave Maria. Det lät inte särskilt mycket eftersom han satt inne i raggsockan.

”Jag heter Ella. Vad heter ni?” frågade den lilla människan.

”Vi kallar oss Lumpensten tillsammans. Egentligen heter vi olika saker allihopa”, svarade Happi. ”Jag heter till exempel Happi. Det står här på skaftet.”

”Jag kan bara läsa mitt eget namn. Fast du har fina ränder”, sa Ella. ”Så din syster har kommit bort?”

”Jo.”

”Jag har nog också kommit bort”, sa den lilla människan Ella.

Hon verkade inte särskilt ledsen för det.

”Det här är mitt dagis. Det heter Kojan”.

Hon pekade på det vita huset bredvid lekparken.

Förskolan Kojan på riktigt

 

”Min pappa satte av mig här alldeles nyss. Fast Kojan har ju stängt för det är söndag idag. Min pappa glömde nog det. Han hade så bråttom till sitt jobb. Han är doktor och nån var jättesjuk.”

”Vad tråkigt! Bra att du hittade oss då, så är du inte ensam längre”, sa Happi.

“Nä, det var jättebra”, svarade Ella.

Flickan funderade lite.

”Vart har din syster försvunnit, då?”

”Det vet jag inte. Då vore hon ju inte försvunnen längre. Vi tror att en människa har tagit henne. Fast inte du, utan en större, en som är elak. Du har inte sett en bil som heter Stolta Mari?”

”Stolta Mari är en dockteater”, svarade Ella. ”De ska uppträda här på mitt dagis ikväll. Jag ska gå dit och titta! Jag har sett deras bil nere vid stallet. Dockorna bodde nog där inatt, hos hästarna.”

”Så bilen Mari kommer hit till kvällen? Då kan vi ju lika gärna vänta här”, tyckte Mohäran.

”Det är nog inte så bra”, sa Vildesmed. ”Jag har redan sett flera stora människor som tittat efter oss. De verkar komma fram ur sina garderober nu när det blir ljust.”

Kläderna diskuterade hur de skulle göra. Bara kepsen Kepa var tyst. Han tittade på flickan. Till sist blev han så nyfiken att han måste fråga.

”Om du heter Ella, är du en ellafant då?”

”Är du alldeles yr i mössan?” skrattade flickan. ”Det är klart att jag inte är en elefant! De är ju jättestora.”

”Jaha, jaså. Jag vill gärna försöka sitta på en ellafant för att se om jag passar”, sa Kepa och rodnade om knoppen. ”Fast jag vet inte hur en ellafant ser ut.”

”Jag är i alla fall ingen elefant. Men du kan få sitta på mitt huvud om du vill”, sa Ella.

”Är det säkert?”

De bytte. Lumpensten fick mössan med kattöron och Ella fick kepsen. Den var lite stor, fast Ella kunde se om hon lutade huvudet bakåt och kikade fram under skärmen. Sen hade kläderna bestämt färdigt. De skulle inte vänta utan gå till bilen Stolta Mari vid stallet nu på en gång. Ella berättade att man kunde gå dit på cykelvägen som gick mellan husen. Barnen brukade mata hästarna när det var soligt. Hon kunde följa med och visa vägen.

”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!” sa Mohäran.

Och det kunde hon inte, för hon visste inte riktigt vad barn var för nåt. Inte hästar heller för den delen. Ella tog Lumpenstens hand och tillsammans promenerade de iväg.

Plock sa att det var väldigt mysigt att ha en människas hand på utsidan istället för på insidan. Då blev Pinn avundsjuk och körde ner sig i fickan för att sura.

9 – Möte i Mohärans garderob

 

 

Mot kvällen samlades kläderna till möte utanför Mohärans garderob i korridoren. Golvet var städat i garderoben. Golfklubbor, kuddar och väskor med julsaker låg staplade borta vid klädkammaren. I Utomhuset föll mörkret, och den stora lampan var på väg ner i källaren för natten. Kläderna slingrade, gick och rullade dit längs golvet. Happi visade gästerna tillrätta med hjälp av Stympen och Kepa, som gärna hjälpte till. Kepa sa att de tre blivit flygkamrater, och att flygkamrater måste hålla ihop i högt och lågt. Eftersom Stympen gick, följde Grådask också med. Inte för att hon såg nån större mening med ett möte.

”Men hur skulle Stympen annars klara sig?”

Fala Bella och Ronessi dök upp från tvättrummet. Finbrallorna som sprack i tvätten hade följt med dem, för att slippa tänka på sina egna tråckligheter. Byxorna hade sällskap av skjortan Klassyman med svettfläckar under ärmarna. Fläckarna gick inte bort i tvätten, och skjortan luktade lite unket eftersom ingen använt honom på länge. Nästan hela Jantelaget kom från sin byrå. Vildesmed och Gummigumman stod på korridormattan utanför garderoben. De pratade om vilka sprejer mot regn som var bäst. Trädgårdshandskarna Plock och Pinn hade klättrat ner från hatthyllan. Ingen förstod hur det hade gått till.

”Vi har våra yrkeshemligheter”, svarade handskarna och flinade lurigt när man frågade dem.

Till och med Scarlatti av Stockholm hade kommit till mötet. Papegojan var rädd för Inomhuset, men Happi hade frågat snällt. Bara fågeln visste ju var Tornio fanns. För att locka honom hade hon bett kökshanddukarna om ostbågar. De fanns i skåpet bakom handdukarna, och då gick Scarlatti med på saken. Sist av alla smög några trosor och kalsonger fram till garderoben. Underkläderna var så blyga att de bar en egen kartong över sig. Där gömde de sig under mötet.

När alla var samlade, dunkade Mohäran i golvet med en promenadkäpp. Silverknoppen på käppens ände ropade att mötet nu skulle börja. Mjuka kläder vek prydligt ihop sig på garderobens golv nedanför kappans hängare. Skorna stannade i korridoren för att inte smutsa ner. Papegojan Scarlatti kröp upp i en korg på väggen där husets flagga låg hopvikt. Han var rädd för Inomhusets händer och fötter, fast Jantelagets spioner lovade att ingen fanns hemma. Snart trivdes Scarlatti riktigt bra i garderoben. Den påminde honom om buren där han bott som ungfågel.

Till mötet hade Mohäran satt upp en teckning i fiskenätet längst inne i garderoben. Hon hade guglat fram teckningen, sa hon. Happi hade ändå sett den i barnkammaren bara för en vecka sen, men sa inget. Då kanske Mohäran skulle bli sur och inte vilja hålla i mötet.

”Välkomna, mina damkläder och herrkläder! Välkomna strumpor, skor och handskar!” började Mohäran. ”Vi är här för att strumpan Tornio har klädnypats av en människa. Människan väntade antagligen på Tornio utanför torktumlaren. Nu har papegojan Scarlatti sett henne och vet var människan finns. Däremot vet ingen varför människan förde bort Tornio. Det hela är en otäck historia. Vem som helst kan nypas nästa gång, så det här angår oss alla.”

Kläderna prasslade oroligt. De visste inte riktigt vad en människa var, men alla hade hört rykten.

”Jag har lyckats få tag i en bild på en människa!” sa Mohäran som om hon läst deras tankar.

Hon pekade med sin käpp på teckningen i nätet. Bilden föreställde ett stort huvud med streck som händer och fötter. Huvudet hade jättestora runda ögon och flinade. Det såg inte snällt ut ändå, utan snarare otäckt.

”Människan är alltså en slags huvudfoting” sa Mohäran. ”Vi har alla suttit på kroppsdelar. Ändå har de flesta av oss aldrig tänkt på att delarna hör ihop. Hophörningen kallas för människa.”

”Var är ryggen då?” frågade skjortan Klassyman och pekade. ”Det måste finnas en rygg. Annars skulle ju inte mina ärmar hålla ihop. Kolla här!”

Han försökte krafsa sig på ryggen utan att riktigt nå fram.

Mohäran lutade sig oroligt fram mot teckningen för att leta fel. Sen satte hon upp en förolämpad min.

”Tror du inte att jag vet vad en rygg är? Vi kappor hänger minsann också på ryggar!”

”Men var är ryggen på bilden då?” frågade skjortan.

”Ryggen är ju en del av huvudet! Det begriper du väl?” svarade Mohäran.

Hon pekade med käppen lite här och där och ingenstans på bilden.

”Var snälla och fråga bara om sånt ni begriper, så spar vi tid! Annars får vi vara här hela natten.”

Skjortan drog förnärmat i manschetterna, men höll tyst.

”Handskarna Plock och Pinn är här från hatthyllan Höjdhoppet. De har listat ut att huvudet bestämmer på människan”, fortsatte Mohäran. ”Vi råkar ha en expert på huvuden ibland oss. Vad säger du, herr mössa?”

Kepa rodnade om knoppen när alla tittade på honom. Skärmen fladdrade lite innan han svarade.

”Jag är ju en strumpa nu för tiden, men … Jo, huvudet är högst på människan, så är det. Utom när det bockar. Fast då brukar jag vara på handen under tiden.”

”Saken är alltså klar”, fortsatte Mohäran.

Hon viftade ilsket med ärmen när skjortan än en gång begärde ordet.

”Nej, vi väntar med frågor! Tornio måste räddas från människan som tagit henne. Frågan är bara hur vi slåss med nåt som vi inte vet så mycket om.”

”Kan inte handskarna nypa det där huvudet i näsan? Då kan vi andra rycka loss strumpan från foten under tiden”, föreslog nån.

”Fast handskarna jobbar åt händerna. Det är inte säkert att händerna vill dra sitt huvud vid näsan.” svarade kappan.

”Vi rycker loss en tråd på människan!”

”Tänk om den sparkas, då?”

”Knäpp upp hans knappar, så att han ramlar av skelettet!”

Garderoben fylldes av babbel. Det ena förslaget efter det andra kastades fram och kastades bort. Mohäran lät plaggen hållas en stund för att bli varma i kläderna. Sen bankade hon hårt i golvet med promenadkäppen tills det blev tyst igen.

”Det värmer mig som ylle att se hur ivriga ni är!” sa hon. ”Ändå måste vi komma ihåg en sak. Fienden är mäktig. Vi måste ta oss i kragen. Det är dags att dra åt svångremmen och kavla upp ärmarna. En av oss har kommit på en listig plan. Hon är systerstrumpa till den försvunna Tornio. Berätta om din idé, Happi!”

Happi klev upp på underklädernas låda för att synas. Trosor och kalsonger höll ut en liten spegel för att kika. Hon höll på att ramla av när de gläntade på locket. En dag tidigare hade Happi varit blyg, men nu kände hon sig stark. Hon vinkade till sig trädgårdshandskarna Plock och Pinn, som tagit med postorderkatalogen uppifrån hatthyllan. Halsduken som vaktade hade också följt med. Den ville kontrollera så att ingen ritade mustascher på bilderna eller vek öron på sidorna i gudinnan Modes heliga bok. Happi bad handskarna hålla upp katalogen med framsidan mot publiken.

”Jag fick idén när jag tittade i katalogen uppe på hatthyllan”, sa Happi. ”Här finns spådomar som säger vad vi ska göra. Vi måste bara förstå dem!”

Plaggen tittade och pekade ut bekanta på bilden.

”Här ser ni alltså en massa kläder,” fortsatte Happi. ”Det finns strumpor och byxor och skjortor och skor. Ja, det finns släktingar och vänner till oss alla. Men lägg märke till att kläderna inte bara ligger där i högar. De jobbar tillsammans. Tröjan sitter ovanpå byxorna och byxorna står på skorna. I skorna finns det strumpor. På bilden intill är det likadant, där står en skjorta ovanpå ett par byxor. Det finns alltså ett mönster, en hemlig dresskod. Jag tror att jag har förstått den.”

”En tröja är väl inte samma sak som en skjorta!” skrek en T-tröja.

Den hade texten Fejkad men fri på bröstet.
”Hur ska man kunna spela musik om man har knappar istället för dragkedja i gylfen”, sa jeansen.

”Varför får aldrig underkläder synas på framsidan?” pep det ur lådan.

”Jag blir hellre en trasa än jag visar mig i sällskap med gula strumpor.”

”Jag slår vad om att de där skorna har färgat ovanlädret!”

Mohäran bankade med käppen för att få tyst. Happi samlade sig.

”Har ni hört legenden om Lumpensten?” ropade hon genom sorlet.

Alla kläder tystnade och tappade färg som av blekmedel. De hade alla hört spökhistorier om monstret Lumpensten medan de fortfarande bara var små tygbitar.

”Glöm allt ni fått höra! Det var bara sagor. Lumpensten var inget odjur. Han var gjord av kläder som gick samman för att få som de ville. Vi kan också bli Lumpensten tillsammans!” sa Happi. ”Då kan vi kläder själva gå iväg för att rädda Tornio. Vi kan bestämma vad vi vill göra, utan händer och fötter i oss. Tillsammans är vi lika stora som en människa. Papegojan Scarlatti av Stockholm kommer att leda oss till Tornio.”

”Det går inte! Jag har svurit på att aldrig flyga till en människa igen!” kraxade fågeln.

”Men du behöver inte flyga. Vi går tillsammans, så håller du ditt löfte”, svarade Happi. ”Du får bli Lumpenstens huvud. Då kan du prata åt oss när vi hittar människan.”

Kläderna var nyfikna, men fortfarande oroliga. Då ringlade halsduken från hatthyllan upp runt Happi på kartongen. Hon höjde fransen mot de andra.

”Gudinnan Mode säger hur vi ska göra i sin bok”, sa halsduken allvarligt. ”Den utvalda strumpan Happi har förstått vad gudinnan menar. Det är vår plikt och vår ära som kläder att följa henne. Vi har alla vår plats. Jag tänker själv rulla ihop mig till ett rede under papegojan Scarlatti. Bara han vill göra oss äran och vara Lumpenstens huvud.”

”Jag kunde lägga på en rem och kravla in runt byxorna”, sa svångremmen Snoddas. ”Vem behöver egentligen händer?”

”Och vi kan bära er så långt ni vill gå. Vi behöver ingen hjälp av fötter!” sa Vildesmed och Gummigumman.

”Planen låter väldigt spännande”, suckade Grådask. ”Men jag och Stympen får väl stanna och passa tvättrummet. För vem behöver en gammal raggsocka med hål i? Jag är så slapp och sladdrig att ni bara skulle snava på mig. Strumpor finns det ju redan så att det räcker. Och Stympen duger då inte till mycket längre. Det kan alla se.”

”Vi behöver dig visst, Grådask! Du får bli Lumpenstens ansikte”, sa Happi. ”Scarlatti kan se och sticka ut näbben genom dina hål. Stympen kan fylla ut kinderna på dig. Det blir perfekt!”

”Perfekt?” viskade Grådask som för att smaka på ordet. Det smakade gott. Det smakade faktiskt perfekt. Sockan kände plötsligt sitt gamla garn strama av spänst.

Nu började alla kläder prata om var de skulle sitta på Lumpenstens kropp, och hur de skulle passa in med varandra. Happi var lycklig. Samtidigt var hon utmattad och satte sig på sin häl.

”Där visade du framfötterna!” sa Fala Bella och ryckte i Happis resår.

”Tror du att det här kommer att fungera?”

”Ingen aning. Fast det låter roligare att vandra på äventyr i Utomhuset, än att ligga kvar i sin låda hela livet.”

Då brakade det till längre bort i huset. Kläderna hörde hur altandörren öppnades och sen slog igen med en smäll. Tunga steg dunsade i allrummet.

”Det är människan som kommer hem!” viskade Fala Bella.

Scarlatti av Stockholm blev skräckslagen. Han flög mot fönstret inne i klädkammaren med en smäll. Där skrek och flaxade han i panik mot rutan utan att komma nån vart. Ronessi skuttade runt, runt i olika kroppsfinter. Finbrallorna sprang mot stora sovrummet för att gömma sig under sängen.

Stegen kom närmare. I det svaga kvällsljuset kunde alla se det hemska. En jättelik varelse med armar och ben stod i dörren till korridoren. Den klev in. Stegen ekade mot väggarna när den kom närmare Mohärans garderob.

”Förlåt att vi är sena!” väste flera hesa röster tillsammans. Man hörde att de inte använts på mycket länge. Handsken Plock kastade upp sin bror till lysknappen på väggen så att korridorens lampor tändes. I det blinkande ljuset stod fågelskrämman från förrådet Öreflaj. Damm och spindelväv rasade från kroppen ner på korridorens matta. Dammsugaren skulle få en jobbig dag imorgon. Skon Vildesmed suckade och sparkade igen dörren in till klädkammaren. Han tänkte att papegojan Scarlatti nog inte behövde se en fågelskrämma just nu.

”Vad vill du då, ditt trasetroll? Här får inte vara. Du är ju inte ens rumsren”, ropade skjortan Klassyman. Han var delvis sydd av siden, och då passade man minsann inte till vilka plagg som helst.

”Du har alltid varit en fjant och en tönt, Klassyman!” ropade en röst uppifrån.

Nu såg de att slipsen Frojd satt knuten runt fågelskrämmans hals.

”Det var du som lossade min knut så att jag doppade i toan, inte sant? Sen tjallade du för Vildesmed. Du har alltid varit varit avundsjuk för att jag är av äkta siden och glansigare och med mer färg än du.”

”Vilket struntprat”, svarade Klassyman. ”Jag pratar inte med nån som är smutsig.”

”Ska du säga med dina äckliga svettfläckar under ärmarna! Jag tvättade mig faktiskt i regntunnan på vägen hit. Det stod en flaska såpa på altanen. Nu är jag nästan ny igen.”

”Vad spelar det för roll? Du är en skurk, Frojd! Du ska tillbaka till förrådet! Kommissarie Vildesmed, jag kräver att ni griper slipsen!”

”Jag har faktiskt slutat vid polisen”, muttrade Vildesmed. Han hade ändå ingen lust att bråka med en jättelik fågelskrämma.

”Vänta nu lite!” sa Frojd ”Jag hörde att ni tänker låtsas vara människa och ge er ut i världen. Vet ni att det är slipstvång på en del ställen? Det är bara jag som kan hjälpa er in där.”

”Han har faktiskt rätt”, svarade Mohäran.

Hon hade varit med om en pinsam händelse på en restaurang i sin ungdom.

”Ja, ja, vi kanske kan behöva en slips. Men det där stora åbäket kan inte följa med i alla fall”, sa skjortan. ”Vad skulle vi med en massa mögliga och dammiga trasor till? Ut med fågelskrämman i förrådet där den hör hemma!”

”Klassyman, du är inte bara töntig och falsk. Du är dum också!” svarade slipsen. ”Som vanligt bryr du dig bara om ytan och har inget djup. Ska Lumpensten kanske fladdra som ett lakan när ni går omkring? Nä, ni behöver nåt som fyller ut kroppen, för alla kan inte vara vacker utsida. Nån måste göra jobbet därinne också. Det är dem jag har med mig inne i fågelskrämman.”

Den dammiga figuren sträckte stolt på sig nästan ända upp till taket. Mögliga handskar rättade till slipsknuten.

”What say you?” frågade Frojd. Han drog ut sin slipsnål och pekade på de andra kläderna med den.

”What say you?”

När ingen förstod, så sa Frojd att det var utländska. Det kom från en film han sett på bio.

”Det betyder: får vi följa med?” förklarade han. ”Fast lite coolare.”

Det fick de.

8 – Vad kläder drömmer om

 

 

Happi satte sig på hatthyllans kant och dinglade med tån. Hon suckade. Trädgårdshandskarna visste alltså inte heller nåt om Tornio. Strumpan började fundera över hur hon skulle komma ner till golvet igen. Ett hundkoppel hängde från underhyllan, fast det räckte inte ner till golvet att klättra på. Ändå måste ju kläderna häruppe också ta sig ner ibland! Hon reste sig för att leta efter en väg. Kepsen Kepa följde efter henne. Han tjatade med sina frågor om strumpornas liv.

”Har jag fattat rätt alltså? Ni strumpor går med öppningen uppåt istället för neråt. Blir ni inte alldeles snurriga då?”

”Nä, vi är ju sydda så från början?” svarade Happi med en suck.

Närmare dörren låg en klädkatalog under en hopringlad halsduk. Det var så långt på hyllan man kunde komma åt det hållet utan att ramla ner. Katalogens sidor såg glansiga och färgglada ut. Happi blev nyfiken och bad halsduken slingra sig undan.

”Det tänker jag inte alls göra! Du ser väl att det står Mode på katalogen?” sa halsduken högtidligt. Han var stickad i ett grönt och brunt mönster.

”Så står det för att det här är gudinnan Modes heliga bok! Hennes katalog är full av spådomar. Där står till exempel hur kläderna kommer att se ut nästa år. Och man kan trolla hit kläderna med katalogens hjälp. Jag vaktar den åt hennes småpåvar. Bara de upphöjda får läsa i Modes katalog.”

”Men jag är väldigt upphöjd!” svarade Happi. ”Jag har flugit genom luften ända nerifrån golvet.”

”Det var nog inte så småpåvarna menade”, sa halsduken surt och stramade åt sig över katalogen. Ändå fladdrade fransarna lite osäkert.

”Man måste vara noga utvald och ha blivit godkänd i prov också.”

”Titta här då!” sa Happi. Hon vände upp den lilla lappen hon hade på insidan. Där stod det att hon var av utvald bomull och ekologiskt godkänd.

”Ja, ja, du är faktiskt jobbigare än en hel höststorm”, klagade halsduken. ”Läs i katalogen då! Men om småpåvarna blir arga så får du själv prata med dem!”

Halsduken ringlade undan, ringlade ihop och somnade. Egentligen var den glad över att slippa vakta för den behövde vila innan vintern.

 

Katalogen var utskickad av en postorderfirma. Happi bläddrade förbi bilder på byxor, underkläder och kappor tills hon kom till strumporna. Hon hittade inga par som liknade henne själv och Tornio. De var alltså precis så speciella som Tornio alltid sagt.

”Så ni strumpor hänger alltså upp och ner”, sa kepsen Kepa.

Han nickade som om det var svårt att tro.

”Ramlar ni inte av hela tiden då?”

”Va? Nä, vi har ju resårer”, svarade Happi.

Hon slog ihop katalogen. På framsidan fanns alla sorters kläder på samma bild. Happi undrade om det där konstiga som stack fram ur ärmar, ben och kragar kunde vara människor. Hon hade inte tänkt så mycket på dem tidigare, utan tagit köttsakerna för nån slags svampar. Högst uppe på bilden satt en mössa. Den lurviga klumpen under mössan borde alltså vara ett huvud. Happi kände bara obehag när hon tittade. Plock och Pinn hade sagt att det var huvudena som bestämde. Hon kände en idé krafsa i tankarna för att komma ut och försökte vrida och vända på den. Ändå var idén lika formlös som ett tuggummi under en skosula.

”Resårer, säger du? Va smart! Är resårer ungefär som ett spänne i nacken, då?” frågade Kepa.

Han kikade i smyg på strumpans häl för att se om det fanns nåt spänne där. Happi blev plötsligt väldigt trött på honom.

”Hörru du, du är ju väldigt nyfiken på strumpor. Så varför följer du inte med ner till golvet och ser hur vi har det?”

Kepsen blev så paff att skärmen floppade ner.

”Till golvet? Skulle jag följa med ner till golvet?” sa han. ”Menar du det?”

”Ja, det är klart att du får! Alla är välkomna på golvet. Jag vet inte hur vi ska komma ner bara.”

”Jamen den saken är enkel”, sa Kepa. ”Häng med!”

Han skyndade iväg, så upphetsad att han hjulade fram. Skärmen frasade varje gång den kom underst. Snart var de tillbaka hos bröderna Klåfinger.

”Det var snabbt! Har ni redan hittat din kompis?” frågade handsken Pinn och nöp av en bit kantarell.

”Nä, men jag har en idé. Jag vet bara inte riktigt vilken idé”, svarade Happi.

Kepsen Kepa släpade fram ett av de hopfällda paraplyerna till hatthyllans kant.

”Sådär, nu håller vi bara fast i skaftet. Sen hoppar vi!”

”Hoppar? Men det är ju jättehögt!”

”Du får lita på mig”, sa kepsen.

Det gjorde väl Happi inte sådär väldigt mycket, men vad hade hon för val? Hon stoppade ner Stympen i sig så att han inte skulle komma bort. Sen greppade hon motvilligt paraplyskaftet. Innan hon hann fråga mer skuttade Kepa ut i fria rymden med både paraply och strumpa.

De föll väldigt snabbt. Happi skrek. Men Kepa tryckte på en knapp som satt på paraplyets skaft. Det fjongade till och paraplyet blev jättestort över dem. Snart seglade de sakta ner genom hallen. Tidningshyllan kom farligt nära på vägen ner, men då flaxade kepsen med skärmen så att de styrde undan.

”Har du hoppat paraply många gånger?” frågade Happi.

”Nä, det här är första gången”, skrattade Kepa. ”Fast alla mössor och hattar är vana vid vindar. Det går nog bra, tänkte jag. Vi mössor har det i fodret.”

De gjorde en perfekt landning på hallmattan. Kepa fällde ihop paraplyet innan det hann rulla iväg. Det blåste inte så ofta i Innehuset, men kepsen sa att man alltid gjorde så med paraplyer.

”Wow, så det här är alltså golvet!” sa han sen, och kände försiktigt på mattan under sig.

”Jag blir alldeles våt i svettbandet. Så vackert det är! Och man kan stå på det!”

”Jo, golv är liksom till för att stå på”, svarade Happi.

Hon halade fram Stympen igen. Båda var fortfarande vimmelkantiga efter flygfärden.

”Du är en snäll strumpa”, sa Kepa. ”Och du är en väldigt bra vän. Jag vill berätta en hemlighet för dig! Får jag det? Det är nåt jag aldrig vågat säga till nån annan.”

Mössan letade mod att fortsätta.

”Jag har alltid känt mig som en strumpa”, sa han sen.

Han sneglade på Happi för att se om hon tänkte skratta. Knoppen uppe på mössan rodnade. ”Nu tänker jag äntligen vara en strumpa. Tror du jag kan passa på nån fot?”

Happi blev väldigt förvånad. Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara.

”Ja, jo, kanske på en elefant då?” sa hon. ”Vi kan väl gå in i tvättrummet och prata med de andra?”

”Finns det elefanter i tvättrummet?” frågade Kepa.

 

Det fanns inga elefanter i tvättrummet. Istället satt papegojan Scarlatti av Stockholm och drack ur den blå blomkannan igen. Han hade fått smak på chips i öppna bilar. Faktiskt åt han inte så mycket annat längre. Därför var han törstig nästan jämt och kom ofta tillbaka till tvättrummet för att dricka. Grådask och Gummigumman stod på golvet nedanför och tittade på honom.

”Vilken vacker fågel. Han är så fri!” sa stöveln. ”Tänk att sväva på himlen istället för att klafsa i leran på marken! Det påminner om när jag jobbade i en hönsgård, fast där var alla fåglar instängda. De kunde inte flyga heller. Bara flaxa på marken.”

”Jo, nog är han fri”, svarade raggsockan. ”Fast snart blir det vinter och då fryser han ihjäl. Så går det när man försöker göra sig märkvärdig! Fåglar av hans sort kommer från varmare länder. Där använder ingen yllesockor. Han hade varit tryggare om han stannat i sin bur.”

”Kanske det”, sa Gummigumman. ”Fast jag skulle hellre vara fri en sommar än sitta instängd under hela mitt liv. Jag ramlade av min fot i en fjällbäck en gång. Strömmen flöt iväg med mig. Det var den lyckligaste och friaste stunden i hela mitt liv!”

Scarlatti fick syn på Happi. Nu var han mätt på vatten och flög ner på golvet för att hälsa.

”Hejsan strumpan!”

”Hej fågeln! Har du det bra i Utomhuset?”

”Alldeles utmärkt!” svarade papegojan. ”Färgerna är fina nu på hösten. Det finns både röda och gula löv.”

”Passa på och njut av dem!” svarade Happi. Hon hade hört vad Grådask sagt om vintern, och funderade om hon skulle varna papegojan för kölden. Fast han skulle nog inte återvända till sin bur ändå.”

”Berättade jag att jag såg din syster Tornio i Utomhuset?” sa Scarlatti.

”Nä, nu har vi inga misstänkta längre, så jag vet inte … ”, svarade Happi.

Sen ramlade fågelns ord in genom öronen.

”Vad sa du?”

”Jag såg Tornio igår”, svarade Scarlatti.

”Va? Var då?”

”I en skåpbil en bit härifrån. Bilen hade väldigt goda chips som smakade gräslök. Jag minns den tydligt.”

”Men, men, pratade du med Tornio? Mår hon bra? var hon fånge?”

”Nä, jag pratade inte utan såg henne bara på håll. Hon var hos en människa. Jag har svurit på att aldrig flyga nära en människa igen, så det gjorde jag inte heller.”

”Och du är säker på att det var Tornio?”

”Jag svär vid min näbb!” sa Scarlatti.

Det var alltså en människa som tagit Tornio, precis som Plock och Pinn trodde! Happi blev varken rädd eller ledsen. Hon blev arg. Plötsligt klarnade hennes idé. Nu visste hon vad de skulle göra! Det var dags att prata med Vildesmed och de andra!

Kepsen Kepa stod med Grådask och Gummigumman på tvättrummets golv.

”Ni förstår, en mössa är alltid ensam eftersom det bara finns ett enda huvud. Strumpor och skor är ju två”, sa mössan. ”Tänk att få sitta med nån på ett par händer eller fötter.”

”Jo du”, suckade raggsockan. ”Det var allt länge sen jag var ett par, fast jag är strumpa. Jag har bara lille Stympen jag. Han duger då inte till mycket. När vi var unga däremot, då brukade vi gå på tur i vildmarken med Gummigumman här.”

”Egentligen var du väl bara med på en enda skogspromenad?” sa stöveln. ”Sen fick du skavsår på hälen. Efter det har du mest hasat runt härinne på de där frusna gammelfötterna.”

”Du har rätt, min vän! Mitt liv har mest varit otacksamt slit.”

”Men vart tog din livskamrat vägen?” frågade kepsen.

”Jag vill inte prata om den skitstöveln”, sa Gummigumman.

”Åh, jag vill göra massor härnere på golvet!” fortsatte Kepa.

Han verkade inte alls bekymra sig om livet.

”Jag har skrivit en pjäs som heter Mössor och Människor. Den skulle jag vilja spela på en teater! Ni kan få vara med om ni vill!”

”Bevare mig väl! En teater också”, suckade Grådask. ”Sånt har man inte tid med. Nog vore det roligt, men vem släpper in en trasig raggsocka på en teater?”

Happi kom förbi. Hon var för ivrig för att stanna.

”Hörni, prata på ni, så kommer jag tillbaka snart! Har ni sett Ronessi och Vildesmed?”

De pekade åt lite olika håll, men Happi hade redan skyndat vidare.

Happi hittade fotbollsstrumpan. Han sopade som bäst rent utanför skokartongen med sin tå.

”Bra träning för tåfjuttarna”, sa han. ”Fala Bella känner sig lite sliten sen hon var superhjälte. Hon har somnat inne i kartongen.”

”Ronessi, jag behöver din hjälp!” sa Happi. ”Du är snabbast av alla här.”

”Jaha, jo, det är nog sant! Vad vill du jag ska göra då?”

”Vi måste kalla till ett klädråd i Mohärans garderob. Papegojan Scarlatti har sett Tornio hos en människa. Jag behöver hjälp för att att hämta tillbaka henne. Kan du springa runt och sätta upp lappar överallt. Finns det nåt att skriva på?”

”Jag såg några gamla kvitton i papperskorgen bredvid tvättmaskinen”, sa Ronessi.

”Bra! Vi hämtar dem. Och en bit kol att texta med från öppna spisen”, svarade Happi.

Tankarna snurrade i strumpans huvud, men nu snurrade alla åt samma håll. Snart skulle Tornio räddas!”