De dödas ö

Arnold Böcklin 1901

Jag har länge fascinerats av Böcklins mycket kontemplativa, men samtidigt lite kitschiga målning De dödas ö. Den finns i sex versioner varav den avbildade är konstnärens slutgiltiga. Enligt författaren Vladimir Nabokov hängde en reproduktion av målningen i varje hem i Berlin under trettiotalet och Hitler ska personligen ha köpt version tre. Jag förmodar att den svulstiga romantiken i tavlan lockade honom.

Faktiskt ger mig tavlan inspiration till två kommande skrivuppgifter: dels uppföljaren till romanen jag just nu skriver, vilken jag funderat på att parallellt skriva som teaterpjäs, dels fortsättningen på spelet Forbidden Lands, där åtta svartklädda män under tystnad kommer roende från havet i öster, från samma håll som människorna anlände till Ravland tolvhundra år tidigare, med en berättelse som vänder allt till något annat.

Det som förnyade mitt intresse var att jag för första gången hörde Rachmaninovs symfoniska dikt till tavlan. Där låter kompositören roddaren Charons årtag speglas av ett tema i 5/8-dels takt som blir väldigt suggestivt och tydligt. Det slog mig att Olle Adolphson använt samma udda takt för att beskriva rodd i sin sång Ro hemåt. Jag misstänker att Adolphson hört Rachmaninovs verk och inspirerats han också. Döm själva!