 |
| Herakleitos förgäves letande efter Rubicon |
”Man kan inte kliva ner i samma flod två gånger.” Så hävdade Herakleitos enligt Plutarchos.
Kan man då läsa samma bok två gånger? Knappast, för liksom flodens vatten har mycket flyttats mellan lästillfällena.
Jag anmälde Tom Hollands bok Rubicon på Goodreads 2013 och var då mycket entusiastisk. Fortfarande tycker jag att boken, som handlar om republiken Roms nedgång, är spännande att läsa, men nu anar jag att Holland liksom Plutarchos friserar framställningen en hel del. Fortfarande finner jag Rubicon vara en suverän bok för den som på ett njutbart sätt vill orientera sig i slutfaserna av den romerska republiken, men eftersom jag läst annat sedan dess, så märker jag hur Holland fyller boken med värderande adjektiv, ställningstaganden och uttalanden om huvudpersonernas känslor, karaktär och avsikter som han rimligtvis bara kan spekulera i. Jag lämnade exempel i mitt blogginlägg om hur diktatorn Sulla framställs i två olika böcker.
Jag har två skäl att återvända till Rom och Rubicon. Dels är det en fantastisk berättelse om intriger, förödande felbeslut och svek, dels gör jag efterforskningar inför en ny roman som jag nu tar tag i på allvar.
Efter att ha sett Marvelfilmen ”Infinity wars” så slogs jag av hur lösningen på alla konflikter och problem i Marvels universum till sist alltid handlar om vem som smockar hårdast. Det blir ganska enahanda* även om filmen var oväntat bra och underhållande. Romarriket hamnar förvisso också i våldsamma lösningar allt som oftast, men den fascinerande skillnaden är hur maktkamperna pågår i ett system med givna regler som måste manipuleras. Gaius Julius Caesar ledde sina galliska legioner över Rubicon därför att hans politiska motståndare fått senaten att återkalla hans kommando och beordrat hem honom för att ställa honom inför rätta. Caesar valde då att starta inbördeskriget mot sin gamla kumpan Pompejus som alternativ till personlig ruin och exil. Flera år tidigare hade Caesar kohandlat till sig guvernörskapet över Gallia Cisalpina för att kunna föra erövringskrig norrut och plundra till sig de rikedomar han behövde för att betala stora skulder efter utdelade mutor, väljarvänliga men dyrbara TV-spektakel och arvoden till FaceBook och Cambridge Analytica, allt med målet att bli vald till karriärstjänster.
Hur det går för honom och republiken får ni läsa i nästa roman.
* OK, de flesta slagsmål hos Marvel är tvåhändiga
6 kommentarer:
Härligt, ser fram emot en ny roman signerad Erik Granström. Utifrån blogginlägget verkar det som att den nya boken tagit ett kliv från "magisk realism i Uppsala", som jag har för mig att du avbryt tidigare?
*antytt, inte avbryt. Skyller på autocorrect...
Magnus: Vem sade att jag lämnat ”Magisk realism i Uppsala …”?
Din knorr där på slutet påminner mig om historikern Garrett G. Fagan (i den utmärkta föreläsningsserien History of Ancient Rome från The Great Courses) som beskriver den offentliga "försoningen" mellan Crassus och Pompejus (när de båda rivalerna skulle dela sitt första konsulat år 70 f.Kr.) på följande sätt:
"I've always imagined [it] in rather comic terms as plenty of stiff smiles and handshakes for the non-existing cameras."
Själv läser jag nu om krönikan om den femte konfluxen och eftersom det är andra läsningen är det lättare att hänga med i den väldigt komplexa (och rika) väven. Hade del 1 utlånad så det blev i bokordningen 2, 3, 1 och 4. Effekten blev att handlingen på Marjura knyts ihop tätare, vilket faktiskt inte blev så dumt.
Dina mer långvariga följare har säkert fått svar på detta förut men jag har en fråga om kopplingen mellan böckerna och det rollspel de bygger på: Är handlingen i konflux-serien en spegling av hur spelet utvecklade sig när du var spelledare (vilket jag antar du var) eller är handlingen helt en spegling av det upplägg du själv komponerade?
Du är verkligen en fruktansvärt rolig person Erik! Och som historieintresserad är det extra spännande att läsa dina åsikter om t.ex. historiska skildringar av diktatorer.
Tack för en underhållande blogg!
Skicka en kommentar