Ett recept på politisk thriller

Jag har just läst ut boken ”Leviathan Wakes” av James Corey – första boken bakom TV-serien ”The Expanse”, vars andra säsong snart kommer på Netflix.

Det slog mig att denna och liknande politiska thrillers följer ett i grunden ganska likartat recept:
1. En politisk instabil situation med konkurrerande makter på randen till öppen konflikt.
2. En akut kris av helt oväntad och ny natur, som egentligen inte har med det politiska läget att göra, men som hotar att eskalera denna till öppet krig eller fullständigt sammanbrott för civilisationen, mänskligheten eller universum.
3. Ett antal personer eller varelser som dras in från olika håll i krisen. De är ofta udda och osams med olika lojaliteter, men tvingas till slut att samarbeta i en ohelig allians för att inte allt ska falla samman runt dem. Inom gruppen finns också personligt hat, vänskap och kärlek. Det är dessa personer vi följer genom berättelsen.
4. Plotten innefattar diverse misstroenden, missförstånd och svek som hänger samman med den politiska situationen.
5. När den akuta krisen är löst ligger den gamla ordningen delvis i rykande ruiner samtidigt som ett vagt hopp om förnyelse kan skönjas liksom en ny maktordning med nya komplikationer vid horisonten.

Förutom i ”The Expanse” tycker jag mig se detta mönster i exempelvis Tom Clancy's böcker, Dune, filmen ”Sarajevo” om första världskrigets utbrott vilken jag såg häromdagen, och inte minst i min egen svit om den femte konfluxen.

Jag tilltalas mycket av upplägget och det är förstås anledningen till att jag själv använt det. Tolkiens ringentrilogi är för mig något av en hybridform, där de politiska makterna delvis utgörs av agerande personer och varelser. Det man missar med ett sådant upplägg är att det mer abstrakta politiska spelet måste manipuleras inom dess egna ramar snarare än påverkas eller kuvas. En personifierad ond makt, exempelvis Voldemort i Harry Potter-böckerna, måste besegras eller neutraliseras, men saknar systemets komplexitet. Marvels universum och Star Wars må simulera politik, men ligger för mig på samma nivå som Harry Potter i det avseendet, där ”aristokratiska” hjältar och skurkar egentligen är de enda som räknas och de enda som kan påverka läget. För mig är sådana miljöer och sammanhang ointressanta.

Rollspelskonstruktion
Jag tror, eller vill gärna tro, att det var den bakomliggande politiska nivån i min egen rollspelsserie Svavelvinter med efterföljare som tilltalade många, dvs att man ställdes inför konkreta äventyr, men att dessa hade en större kontext som påverkades av gruppens agerande. Det är inte ovanligt att den politiska nivån helt saknas i rollspelsäventyr eller att den är helt statisk och närmast oberoende av spelarnas agerande, dvs det finns en förtryckande kyrka etc, men den har mer funktionen av hinder – ungefär som en besvärlig skog. Maktbalansen kanske ändras, men sällan genom spelarnas agerande utan mer genom externa händelser. Mitt råd till rollspelskonstruktörer blir därför: Pröva att följa receptet ovan och se vart det tar er!

Boken Leviathan Wakes
Jag gillade verkligen boken liksom serien ”The Expanse” vilka utspelar sig i vårt solsystem om kanske tvåhundra år. Den politiska situationen är mycket bra utformad, med spänningar mellan vår gamla jord som en tung men bekväm makt, det koloniserade Mars som Sparta och astroidbältet som ett proletärt gruvdistrikt där folk fått avvikande fysionomi pga uppväxt i låg gravitation. Även den akuta krisen var mycket spännande och överraskande, i alla fall för mig och jag ska inte spoila den. Språket i böckerna liksom karaktärsteckning och logik är enligt min mening något sämre men inte dåliga, motsvarande en trea på en femgradig skala. Sammantaget skulle jag ge betyget fyra av fem.

Tillbaka till rötterna!

Orvar Säfström publicerade i slutet på 2016 en bok med Nisse Gullikssons skisser och bilder till Äventyrsspels ursprungliga rollspel. Boken gavs ut av Fria ligan, firman bakom Svavelvinterspelet, och finansierades genom Kickstarter. Eftersom man drog in en hel del pengar, så nådde man extramålet att ge ut ett rollspel i bildernas anda.

Jag har nu blivit inbjuden till produktionen av detta spel och sitter som bäst och funderar på världens utformning. Det är riktigt roligt att komma in på ett så tidigt stadium där väldigt lite ännu är spikat – exempelvis titeln.

Det här ska bli ett fantasyrollspel i den gamla traditionella skolan ganska långt från Trakoriens mer sofistikerade renässansvärld, men miljön är mig mycket bekant eftersom det var där jag själv började.

Min ambition kan sammanfattas med Viktor Sjklovskijs ord från 1917: ”att främmandegöra det alltför bekanta” – dvs att hitta nya, skruvade stigar genom välkänd terräng.

Lägesrapporter kommer!

Poesins omöjlighet

Igår bläddrade jag i TS Eliots samlade verk på jakt efter en referens. Som en del av er säkert har märkt innehåller mina konfluxböcker många referenser till Eliots dikt The Hollow Men – inte minst är romanernas dödsrike modellerat efter framför allt följande strof:

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

En annan dikt som spelat stor roll är Richard Demels Verklärte Nacht, som jag själv fick översätta från tyskan och som ligger till grund för Schönbergers musiksvit med samma namn. Dialog från dikten finns bland annat med när Gistaki och Didra Damagi ror från skeppet Nattvinge till Skuger på sidan 326 i Slaktare små. Isdruidens sång på sidan 235 i Svavelvinter är parafraserad från Harry Martinssons Aniara. Dessutom finns i böckerna en hel del material från Shakespeare, från låttexter och förstås från sumerisk diktning.

Ändå läser jag inte poesi.

Jag har funderat över detta. Jag tycker om och återvänder gärna till flera dikter, men jag läser inte poesi såtillvida att jag köper och läser diktsamlingar eller går på läsningar. De dagliga uppläsningarna av dikt i radio tycks mig ofta manierade och pretentiösa. Ändå älskar jag ju att utforska språkets möjligheter och framför allt vad som kan sägas mellan orden. Jag borde helt enkelt gilla poesi. Min förklaring till oviljan så här långt har varit att jag ännu inte är mogen att läsa dikt mer koncentrerat, att där finns något att upptäcka som ännu återstår för mig att finna – en ganska trevlig tanke.

En ny fundering slog mig häromdagen: Det är själva beteckningen poesi jag inte gillar eller genrebeteckningar över huvud taget. Jag kan förälska mig i ett specifikt verk utan att för den skull intressera mig för genren som helhet, för formen eller ens för annat från samma upphovsman. Detta synsätt kan även förklara hur jag lyssnar på musik, nämligen att jag hittar favoriter i vitt olika genrer: klassiskt, skillingtryck, rock, experimentell musik, jazz, psalmer, dansband och nu senast extreme metal. Inför mitt samarbete med Christian Älvestam insåg jag att jag inte alls begrep tung metal, men lyssnade om och om igen och letade efter det som jag ju vet att många gillar. Nu spelar jag vår preproduktionsskiva Mörkrets Tid dagligen bara därför att jag tycker att den är så jäkla bra, och det efter att ha inlett morgonen med Mozarts Requiem och lite argentinsk tango.

Poesi och musik är så rika företeelser att de enskilda dikterna och låtarna helt enkelt varken ryms eller kan fångas i samlande begrepp. Det är ett ganska hoppfullt synsätt tycker jag och öppnar en värld av möjligheter snarare än inhägnar en bekant trädgård.

Jag och Mig

Jag läser för närvarande den avbildade, mycket givande boken av Michele Crossley. Min dotter Maja studerar psykologi i Göteborg och jag snappar upp en del inspiration när jag får se uppsatser och annat hon arbetar med. Bland annat skrev jag till ett par av hennes gästföreläsare och fick en hel del tips från dem. Psykologi är, inte helt oväntat, ett ämne som berör alla och kanske har särskilt mycket att ge oss författare*. Just Crossleys bok har jag funnit föredömligt klar och kortfattad, med många tips om fördjupad läsning.

Narrativ psykologi handlar om hur vi bygger våra jag och vår förståelse av omvärlden som berättelser. Jag har själv länge sett sökandet efter mönster som en av människans främsta särarter. Det är ju heller ingen slump att gudarna kallas ”berättare” i konfluxsviten eller att mina böcker i serien i mycket handlar om bokfigurernas förhållande till vävens framvältrande historia.

Crossley går igenom olika skolor med koppling till narrativ psykologi, från det rent postmoderna som tenderar att offra individen för teoribildning till det ivrigt fenomenologiska som istället offrar omvärlden för att romantisera individens subjektiva upplevelser.

Blogginläggets titel kommer av indelningen i ”jag” och ”mig”, där jag är det som upplever, reagerar och gör saker, medan mig (alltså objektsform av jag) innebär att jaget reflekterar över sig självt, värderar och sätter sig i relation till omvärlden. Jag associerar till Sartres ”Den andres blick”, där en person plötsligt skäms eller gläds åt sitt agerande när denne plötsligt ser sig genom en fiktiv åskådares ögon.
Exempel: ”Jag dricker kaffe", där jag dricker och njuter av smaken, medan mig tänker att jag kanske inte borde dricka så mycket kaffe för då kommer jag inte att kunna sova. Kanske är mig, förmågan till självreflektion, rentav det som skiljer oss från andra djur.

Många narrativa psykologer menar att jaget konstruerar sig som en del i en berättelse och att det rentav inte kan existera utan att infoga sig som del av en berättelse.


Crossleys bok ger mig många bra uppslag därför att min påbörjade roman handlar om hur narrativen bryter samman och vad som då händer. Det fanns exempelvis en utläggning om hur staplandet av händelser till en berättelse förutsätter tankar om tidens utsträckning: att nuet egentligen bara existerar som en sammanknytning av den redan genomlevda historien om oss själva till förväntningarna på framtiden.

Påpekandet fick mig att associera till Immanuel Kants syn på tiden som en nödvändig grundbult för tänkande överhuvud taget. (Jag har ett komplicerat förhållande till Kant. Den som intresserar sig för filosofi kan inte ignorera Immanuel Kant, men jag har haft svårt att begripa honom. Med jämna mellanrum snör jag på mig boxhandskarna och pucklar på honom. Ett par timmar senare kastar jag handskarna ifrån mig, svettigt flåsande och med en och annan svullnad som jag tillfogat mig själv. Kant står kvar, oberört leende. Man säger att han var en utmärkt föreläsare och antagligen en trevlig karl, men han är en ursinnig ordningsman som i sant tysk anda hittar på egna termer och klassifikationer när de gamla inte duger. Jag har helt enkelt svårt att hänga med i hans finter och parader. Följande citat från Stanfords webbplats ger viss tröst: ”Given Kant’s reputation for developing difficult, not to say obscure, philosophical views, it will also not surprise the reader to learn that there is no consensus on how Kant’s conception of space and time ought to be characterized and explicated.”)


Nu undrar kanske den bekymrade läsaren hur detta abstrakta grubbel alls ska kunna bli en läsbar roman. Låt mig då lugna med att ambitionen är att skriva en inte bara läsbar utan underhållande skröna där funderingar som de ovan bara finns med som skelett och bakomliggande tema. Inte desto mindre är det viktigt att skelettet håller samman för den som avser dansa.

Varför då alls bry sig om psykologiska narrativer? Jo, därför att i en tid när Donald Trump väljs till president och våra apotek privatiseras så intresserar det mig VARFÖR det blev så. Händelserna är i sig inte ointressanta, men många andra ägnar sig redan åt dem. Jag vill gräva i de bakomliggande mekanismerna.



* Det kan tyckas självklart att psykologi angår en författare, men samtidigt är få ord så missbrukade i sammanhanget. När något påannonseras som ”en psykologisk thriller” betyder det ofta inte mer än att handlingen är svårbegriplig och att någon våndas utan att omedelbart skjuta eller slå på det som bekymrar. Vad jag här menade var att psykologi som vetenskap är ett ganska bra verktyg för en författare. Att sedan psykologin i sin tur har problem med att vilja vara vetenskap är en annan diskussion.