Efterverk

"Feeling Blue" av Luke Chueh

– "Vad skönt det måste kännas när du avslutat en så lång serie!"
– "Nu unnar du dig väl lite ledigt?"
– "Det är klart att du måste ladda batterierna ett tag nu!"

Så säger folk. I all välmening.
För mig innebär slutet på en skriven bok att bli upphunnen av ganska olikartade och komplexa känslor. Känslan av att för första gången hålla sin tryckta bok i handen slår det mesta – det är en eufori liknande förälskelse, men liksom förälskelse mellan människor så ebbar känslan ut. Att läsa positiva recensioner och se sin bok högt på försäljningslistor ger likaså känslor av triumf för stunden.
Ändå är det slut. Min uppladdning inför framtiden kan bestå i att titta på saker jag sett många gånger tidigare och att leta efter omdömen på nätet om min böcker flera gånger dagligen, knappt ha energi att äta lunch. Kanske laddar jag.

Jag tillhör dem som finner mest glädje i själva processen. Jag tycker att det är roligt när växter spirar och bär frukt i trädgården, men när skördetiden kommer har jag ofta ledsnat lite. 
Det är ett känt fenomen att människor som återvänder från en fantastisk resa ofta blir sorgsna över att finna vardagen likadan som tidigare – knappt har någon märkt att de varit borta. Jag minns tydligt känslan när jag som artonåring kom hem igen från Kina 1974 efter att ensam ha rest med transsibiriska järnvägen till Peking tur och retur, och jag minns också att den fick mig att sluta berätta om mitt äventyr eftersom ingen föreföll vara särskilt intresserad.

Allra sista meningen i "Sagan om ringen" lyder:
'Well, I'm back,' he said.
För mig har det alltid varit den otäckaste meningen i trilogin och jag tror att Tolkien kan ha känt det likadant som jag.

I mörka stunder kan sådan efterverk sammanfattas i ordet

Jaha…

Ridån har gått ner och spektaklet avslutats. Till vilken varaktig nytta?
Barnen säger att "men så där är du ju alltid när du avslutat en bok", och det är alldeles sant. Bästa boten för min del är att snarast börja med ett nytt projekt som slukar tanke och drömmar, ändå kan jag så här i mellantid ana att alltsammans utgör en besvärjelse mot den mer existentiella tomheten som inte har någon brådska och som alltid väntar bortom kulisserna när man väl lägger ner pennan. Känslan blir inte lättare att bära av att den känns oresonlig, detta med tanke på den tur och det privilegium jag vederfarits bara genom att jag publicerats och faktiskt vunnit en hel del läsare. Det blå är heller inget att stoltsera med, men ändå är det en del av skrivprocessen som jag tycker ska redovisas för fullständighetens skull.

Roligast är ändå att prata med läsare som gillat böckerna, och kanske är det största värdet av publik utgivning. Jag ser fram emot bokmässan i september och förhoppningsvis recensioner under hösten, men sedan måste jag verkligen ta mig an nästa skrivprojekt. En tröst är också att det någonstans där framme, om jag hänger med så länge, finns en oskriven fortsättning som låter mig resa tillbaka till Trakorien. Jag saknar redan landet även om det nog inte saknar mig.