Som ett ringa erkännande har jag som tidigare nämnts bakat samman de fem till en besvärlig kopist mot bokens slut med namnet Ronaxa Peskyl.
Härnäst tar jag helg och läser förmodligen därefter igenom romanen ytterligare en gång på jakt efter kvardröjande fnas och gjutskarvar. Inväntar också dom över skriften från Ola Wikander och Jerry Lasota innan texten slutligen går till Ersatz.
Vanderland är i denna version något längre än Svavelvinter: 1 175 969 tecken lång.
Nedan ser ni tre av mina redaktörshjältar tillsammans med sin slavdrivare på releasefesten för boken om Äventyrsspel förra helgen. Vi ska för övrigt försöka spela rollspel ihop. Rapport följer med säkerhet!
 |
| I vimlet syntes Robin Iversen, Axel Henriksson, berättaren och Roney "Bad Cop" Lundell |
6 kommentarer:
Ser fram emot att få läsa detta mästerverk.Hur ser du själv på din utveckling som författare från Svavelvinter fram till nu?
Tommy: Det där är en väldigt svår fråga att svara på, kanske svårare för mig än för er andra. Jag tycker definitivt att jag hittat en skrivmetod som rent praktiskt fungerar mycket bättre nu och det vore ju konstigt om jag inte lärt mig något med tid och övning. Samtidigt finns alltid risken att saker blir för slimmade med ökad professionalitet – tycker att jag har sett det hos en del andra konstnärer, där de tidigare verken kan uppfattas som mer personliga även om de är tekniskt svagare. Det är emellertid väldigt svårt för mig att bedöma mitt eget skrivandet i det avseendet.
Nu planerar jag ju att redigera om Svavelvinter under våren, mest för att göra boken lättare att komma in i för nya läsare, så då kanske saken blir tydligare också för mig. En aspekt är att jag medvetet försökt skriva de fyra böckerna med vissa skillnader snarare än med ambitionen att få dem så lika som möjligt. Jag har försökt tänka i termer av satserna hos en symfoni.
Flera av mina redaktörer har tyckt att den fjärde boken är tätare skriven, med mer spänning, närvaro och avslutning än de tidgare, men samtidigt med mindre humor. Det stämmer ganska väl med mina ambitioner, nämligen att nu är det allvar och berättelsen dras ner i konfluxens allt tätare virvlar.
Det ska bli mycket spännande att höra läsarnas omdömen när boken publiceras! Det roligaste vore egentligen om ni läsare diskuterade detta, och då gärna mer komplext än i termer av "bättre" eller "sämre".
Kul, Erik. Har du fått något napp på de avsnitt som har översatts till engelska?
Jonatan
Det är bara att gratulera till ytterligare en milstolpe avklarad på vägen till publicering!
Det här kommer definitivt att bli en av 2016 års största bokhändelser! :D
Svavelvinter var vild och vindlande med mycket komik och beskrivningar. Lite mer "spretande" än de andra och kanske just därför mest charm.
Slaktare Små var mest spännande hittills och även en hel del filosofiska inslag med inslag av livsåskådning samt en kritisk/humoristisk syn på samhälle och religioner.
Vredesverk var roligast, flest rena skratt. Den har kanske bäst rytm. Jag läser fler sidor per timme av den i jämförelse med de andra böckerna. I den tycker jag att varje kapitel är en scen och att man lättare kan ta pauser innan nästa scen. Är den bäst? Nja, ändå vet jag inte. Kanske är det hela kompositionen som gör symfonin.
Nu väntar crescendo och grand finale, möjligen följt av ett ojdå när den förbluffande avslutningen kommer med insikten om att det inte gick som någon kunnat tro infinner sig?
Kristoffer N: Intressant. Jag har som författare aldrig sett den enskilda boken som fristående utan hela tiden tänkt på seriens helhet, både framåt och bakåt, med många sammanknytningar mellan delarna. Till formen har det hela alltså alltid varit en symfoni för mig, där delarna givits olika karaktär, och jag hoppas naturligtvis att serien ska fungera på det sättet för de som läser den (och kanske i synnerhet för de som läser om den och då kan se hur allt hänger samman).
Ibland har jag varit lite förvånad (och kanske besviken) över att det som oftast kommenterats har varit enskildheter: språk, anspelningar, spänning, humor, enstaka personer etc. Samtidigt är det förstås enklare för mig att se just helheten som dels vet hur allt ska sluta, dels sitter med facit för enskilda sammanhang.
Det ska alltså bli spännade att se vad ni säger sedan ni läst sista delen, och jag hoppas förstås att ni ska våga er på ett omdöme om serien som helhet.
Skicka en kommentar