söndag 2 december 2012

Protokorien

För någon vecka sedan satt jag och funderade på Praanz da Kaelve. Jag har förebilder till nästan alla i böckerna, lägger ofta porträtt på skärmen av varelser i scenen jag skriver. Det kan röra sig om historiska personer, skådespelare, politiker eller människor som jag känner. Märkligt nog har jag aldrig hittat någon förebild till Praanz da Kaelve trots att han nog är den jag skriver mest om.

Sammanhanget har emellertid klarnat. När jag var liten så lekte jag ofta med plastmodeller, dels en massa fingerstora indianer, cowboys, riddare och disneyfigurer, dels större byggmodeller av filmmonster från Aurora (Stålpojken på bilden är en sådan modell). Väldigt sällan betedde sig dessa varelser som tillverkaren hade tänkt utan istället byggde jag hela samhällen av dem där en slags pågående såpa utspelade sig. Man hade affärer och tidningar och relationer och på det hela taget var samhället ganska fredligt. The Creature from the Black Lagoon var till exempel en snäll men inte alltför begåvad yngling som av blyghet aldrig lyckades få till det med Wonder woman. Jag brukade kapa bort de vapen soldaterna hade i händerna för att de skulle kunna agera i mer civila sammanhang. Det var inget pacifistiskt initiativ utan mer en praktisk åtgärd.

Varje rum i huset där jag växte upp (och som jag flyttat tillbaka till) var ett eget land där mattorna var land och golvet mellan dem vatten. Mitt eget rum där de flesta modellerna bodde hette Lilldala - ett namn bevarat som by utanför Trakoriens huvudstad Tricilve liksom floden Doklatke. Grannrummet hette Oklahoma därför att det var namnet min syster bestämde och hon bodde där. En företeelse som hämtats från Lilldala till Trakorien är Det gamla havet en evig TV-serie som var omåttligt populär men egentligen bara visade vågor på havet. I Trakorien så är Det gamla havet istället en evig sångcykel som framförs på Örnhyllans torg i staden HOXOH.

Hur som helst kom jag på att Praanz da Kaelves förebild var en av mina favoritfigurer från Lilldala, ursprungligen en kapten från nordsidan i amerikanska inbördeskriget. Han hette Vargbill och hade ungefär samma läggning som Praanz da Kaelve: praktisk, kompetent, patriotisk och humorbefriad. Arn Dunkelbrink tror jag är efter en modell av Daniel Boone vilken mina föräldrar köpte till mig under en resa i Paris 1965. Han var större än de andra och därför något av en fadersgestalt - åtminstone under en tid var han president i Lilldala och utgivare av landets tidning (också journalist med ett presskort klistrat på bävermössan). Roligast är nog ändå att draken i modellen med Stålpojken ovan är förebilden till Blatifagus. Jag plockade loss honom, döpte honom till Orvar och hade nästan alltid med honom när jag lekte. Orvar var ungefär som Blatifagus: självgod, opålitlig och för det mesta på gott humör.

Till sist en arkeologisk interiör från en lägenhet i Lilldala, komplett med bilbana på golvet och blomstertavla från Melukha. (Ni vet kanske att melukhiern enu Ammisadu ursprungligen kom från Sumerien och var huvudperson i en aldrig förlagd roman som hette Bronstjuren. Han berättar det själv på sista sidan i Svavelvinter: "Man kan säga att jag var en man i en annan berättelse, om än inte lika intressant som er.")

18 kommentarer:

Olle Sahlin sa...

"Inte lika intressant..." Du, det jag hann läsa av Bronstjuren i den bortersta forntiden avslöjade en av de märkligaste berättelser jag läst eller nästan fått läsa! Bara så du vet!

Erik Granström sa...

Olle: Tack ska du ha! Jag tycker självfallet också att romanen är i nobelprisklass. Det var mest Ammisadu som var besviken över att inte "få komma ut" som litterära gestalter brukar uttryck det. Han hade trots allt väntat i 4000 år, men nu lyckades han ju klämma sig in ändå till slut, och det i fyra böcker istället för bara en!

Ylva S sa...

TV-serien Det gamla havet har jag gått och småfnissat åt sedan du berättade om den. Jag ser framför mig hur hela befolkningen förväntansfullt bänkar sig en gång i veckan för att se efter att vågorna ser likadana ut som de gjorde förra veckan.
Roligt att få ta del av de tidiga versionerna av folk och fä i Trakorien!

Kristoffer S sa...

Vad roligt att du jobbat med detta (i vid bemärkelse) så länge! Behovet av en annoterad utgåva gör sig påmint igen.

Erik Granström sa...

Ylva: Det var ungefär så TV fungerade i min barndom. Egentligen händer väl inte så mycket mer heller i nutida såpor.

Erik Granström sa...

För övrigt: Jag har aldrig varit svag för Per Morberg, men nu när han dök upp i rutan så slog det mig nästan motvilligt att han är den bästa förebild till Arn Dunkelbrink som jag hittills sett.

Joel Haglund sa...

Per -> Arn?

Underlig man som dansar med bunkar i TV, är det det du menar?

Erik Granström sa...

Joel: Förmodligen densamme även om jag inte sett mycket. Beteendet är förmodligen inte representativt för Dunkelbrink dock.

Robert sa...

Nej va f-n... inte Per Moberg som Arn nu kommer jag få hans bild i huvudet när jag läser "Bladverk". Bakläxa på den Erik! Bättre än så kan du! :)

Erik Granström sa...

Robert: Finns bara ett svar. Vilket är ditt motförslag?

Erik Granström sa...

Robert: Jag säger också uttryckligen att Arn knappast har Morbergs beteende eller attityd men utseendet passar tycker jag. Kolla denna bild och tänk dig stekoset som drakandning: http://blogg.morbergsdrycker.se/media/2011/12/King-1-Per-Steker.jpeg

Espen sa...

Etter at jeg begynte å følge denne bloggen, fikk jeg et bilde av Arn Dunkelbrink. Som har følgt meg etter at jeg leste bøkene om igjen. For meg ser han stort sett ut som Erik Granström...

Erik Granström sa...

Espen: Åh nej, du har avslöjat mig!

Robert sa...

Okej, men jag håller nog med Espen ovan - DU är Arn mer än han Per Morberg! :)

Nils L sa...

"Det gamla havet" är en fantastisk idé som du borde sälja till Meter produktionsbolag. :-)

Erik Granström sa...

Nils: Absolut - billiga produktionskostnader för att inte tala om oceaner av franchising ...

Uffe sa...

Är precis färdig med Svavelvinter och pratade tidigare idag med min bror om just Arn. Det som fascinerade mig var hur slående lik bokens Arn var SLP:en ('spelledarperson" för er icke-nördar) Arn min brorsa porträtterade för tjugofem år sedan som spelledare för första inkarnationen av Svavelvinter - samma humoristiskt kärva, handlingsinriktade läspande hårding som verkade inkapabel att se hur osannolik hans person var för omgivningen. Smått otroligt hur din korta karaktärsbeskrivning i äventyret genererat en Arn så på pricken lik den du senare skriver om, trots att jag nu förstått att din inspirationskälla omöjligen kunde ha funnits min brorsas huvud.

Hatten av för en mycket imponerande första del förresten, en bok som garanterat uppskattas av såväl gamla rollspelare och fantasy-nördar som kulturvetare, idehistoriker och filosofer. Den borde kunna nå långt utanför den, paradoxalt nog, begränsande genreetiketten och hitta hela vägen hem till svenssons också, vilka nu dessa än må vara.

Imorrn får jag sätta tänderna i Slaktare Små och det vattnas redan i munnen...

Erik Granström sa...

Uffe: Kul att höra. Själv ska jag åter sätta tänderna i seriens tredje del imorgon nu när helgerna klarats av i och med kvällens kalkonmiddag. Fast under veckan ska jag också göra klart mitt pepparkakshus med trakoriskt motiv.