The less mozarellez said
of the great Macarusm Red
is probly best
They better served often dead
youthed yappleskinny head
bobbin on the harbor bed
bursting in on zest
Bowlatubes o cellentani
singing shrilling pasticchism
spillin tomantini honey
on the crest
In defense o honoured gueste
them that gnocchi notte beste
these bámbini de peste
will arise
Skies awieldin chiabatti
spurtin durumese chianti
on dulante spaghetti slopes
Bowels move
Cannelloni mortadella
bombasta en la carta
Floatin strands of hairy tagliolini
The slowest tide of bechamelly sauce
overglides a Shellyhoppy chause
On the vastness of a menue
find your antipesty venue
Lasagna burn, the golden crispy field
of fallen pork
Instruzioni:
- a land of early Italian stalinism, bouncing of enthusiastic marches
- a child's rhyme
- manga style drawings
- 1920 advertising
- The Ink Spots playing ”I don't want to set the world on fire”
###
Vad i hela friden är nu detta?
Båda de vänner jag förhandsvisat inlägget undrade om jag gick på starka droger efter operationen. En berättigad fråga men jag äter bara Paracetamol och Ibuprofen = Alvedon och Ipren.
Något lustigt hände nämligen inatt. Jag vaknade IGEN 01.30, denna gång med alstret ni sett ovan i stort sett klart i huvudet. Och jag lovar att jag ALDRIG tidigare föreställt mig ett krigskäckt stalinistiskt pastarike från 20-talet. Liksom den färdiga scen jag nämnde igår kom "dikten" som färdiga formuleringar snarare än som drömmens sedvanligt slarviga bilder. Man blir både rädd och upplyft av det undermedvetnas egenkraft.
Min teori är följande: Ni vet att man ofta drömmer mardrömmar när man ätit starkt kryddad mat sent på kvällen. Matsmältningens nattliga aktivitet är alltså nära sammankopplad med drömmarna. Jag tror helt enkelt att min oroliga buk efter operationen både får mig att sova lätt och drömma mycket. Jag hade ytterligare en mycket originell dröm om människor och märkliga varelser som satts i ett godiszoo, förmodligen av aliens, vilka säkert blev förtvivlade när gästerna omedelbart började bryta sönder den papier-maché-liknande inredningen, käka upp eller sätta på varandra. Den här mekanismen borde man helt enkelt försöka utnyttja kreativt!
Frågan är nu: Törs jag somna till kvällen? Jag känner mig som flickan i Terror på Elm Street, filmen där Johnny Depp blev köttfärs.
Fasten your seat belt Bette Davies! It's gonna be a bumpy night!
10 kommentarer:
Aha. Jag undrade inte bara om du hade fått fel droger, utan också om de hade fått dig att försöka dra igång en ovanligt egensinnig workshop i skrivande. Skönt att få en förklaring. En fördel med att du vaknar mitt i nätterna med sådant här är att inga oväntade besökare kommer och avbryter dig när du ska nedteckna det, så att det går förlorat för eftervärlden (ja, jag tänker förstås på Coleridge).
Det här är urhäftigt. Följ bara med i det, det är vad jag tycker.
Jag håller med ovanstående talare – det är verkligen skithäftigt. Jag har tänkt på den mycket idag och inser mer och mer hur ballt och anarkistiskt det är.
Gå och lägg dig, väntar med spänning på vad din sömn kan lämna för vidare sjuka avtryck!
/Robin
Det var ovanstående två kommentatorer som trodde att jag tände på.
Reds. anm.
...och där gick meddelaranonymiteten åt helvete. Oj, nej, just det – det var ju i Riksdagen idag.
Vi har ändå haft ögonen på dig under en längre tid Robin!
Du inbillar dig inte.
Vi är verkligen ute efter dig
/Illuminatii
Ju mer jag tittar på den, desto mer fascineras jag av att den *nästan* har en fantastiskt raffinerad form och *nästan* en betydelse - men så glider både form och betydelse iväg som, ja, som väl inoljad spaghetti. Jag säger som Robin: jag väntar med spänning på vidare produktion i drömmen.
Nämenvafan. Jag gillar ju stark mat (och rökig whisky) men sådär flippade drömmar har jag nästan aldrig. Opiander, någon? :)
Jag tycker nog inte vi ska avskriva drogmisstankarna riktigt ännu. ;-)
http://www.youtube.com/watch?v=MYEYbmgp0bY
Så. Nu är jag här också.
Magiskt. Som sagt.
Fantastiskt vad man ställer till med på nätterna. Utan att dra alltför vidlyftiga slutsatser kan man väl kontatera att "hjärnan sorterar dagens intryck" inte riktigt ger täckning för sånt här?
Själv vaknade jag med ett nytt Obama-tal i huvudet i morse. Minns att slutklämmen handlade om kaniner och semantik och var väldigt rörande.
Mäktiga strofer! För tankarna till Ginsburg och Burroughs.
Skicka en kommentar