Imorgon ska jag träffa en samling kufar (bland vilka jag inräknar mig själv) under Upsalafandoms 148:e pubmöte. Sådana möten går av stapeln den första tisdagen i varje månad på Williams pub i Uppsala och är alltid mycket intressanta eftersom man aldrig vet vem man kommer att träffa eller vad man kommer att prata om. Det gemensamma för deltagarna är att de är entusiaster när det gäller fantastik. Den enda regel jag har lyckats urskilja är att man stjäl stolen för någon som lämnar den för att uppnå viss cirkulation i umgänget.
Jag har ett särskilt gott öga till entusiaster, särskilt de som brinner för sina intressen på långt avstånd från medialjus, mässor, estrader och stora arvoden. Mina hjältar publicerar essäer i obskyra tidsskrifter, leder ungdomskörer, driver specialbutiker, spelar engelsk horn i orkester, dansar bakom stjärnorna, översätter poesi, ägnar sig åt barnteater eller performance art i Borås. Kanske samlar de rekvisita från pilsnerfilmer eller autografer av vänsterhänta skulptörer på fritiden.
När jag tar del av på kulturprogrammen i riksmedia möter jag sällan dessa mina närmaste utan matas istället med det förväntade och uppburna, såsom det framförs av de etablerade. Oftast blir det bestående värdet begränsat och det av flera skäl:
(1) Fokus hos de etablerade har vanligtvis sedan länge flyttats från idé och verk till personkult, status och pengar,
(2) Konstens roll är att ge nya oväntade perspektiv snarare än att befästa det kända och sanktionerade. Förlag satsar av företagsekonomiska skäl mer på sådant de tror kommer att sälja, dvs sällan på det oprövade och nyskapande. Mer av samma för dock sällan tanken framåt.
(3) De etablerade tenderar att ängslas över förlusten av sin gynnade ställning och föredrar status quo framför nytänkande och förändring.
(4) Min tro på Bourdieu låter mig alltför tydligt tolka den tidsbundna symbiosen mellan Fält och Habitus för att kunna respektera förment objektiva bedömningar av konstnärlig kvalitet.
(5) *Infoga valfri käpphäst*
Till SVT:s försvar ska jag medge ett undantag. Kanske någon minns serien "Hjärtats hjältar" som porträtterade just några av dessa hopplösa kufar på ett inträngande och respektfullt sätt.
Ibland lyckas faktiskt entusiasterna vilket alltid värmer mitt hjärta. Varken Baudelaire, Kafka eller Schubert levde lätta liv men nådde åtminstone posthum berömmelse. Nobelpristagaren i medicin 1983, Barbara McClintock, tillfrågades om hur hon orkat kämpa med sina försök om mobila gener under årtionden medan alla kollegor skrattade åt henne och svarade lakoniskt: "Jag visste ju att jag hade rätt." Den polske klassiske kompositören Górecki var i stort sett okänd tills hans tredje symfoni om förintelsen plötligt toppade listorna i England och det utan marknadsföring eller någon annan för mig begriplig förklaring. I jämförelse med framgångar framkrystade via de bombmattor av reklam som läggs av företag som Disney, Sony eller stora svenska bokförlag, ter sig sådana prestationer som skönhetsupplevelser i sig och betydligt mer angelägna.
Den verklighet aktiva inom författande, teater, forskning, dans och annan kreativ verksamhet lever i innebär ju för det stora flertalet en ständig kamp och ett olönsamt slit med något man brinner för. Ni som kämpar har alla min respekt oavsett om ni lyckas eller ej.
För de dagar när tungsinnet lägger sig över slitet och när tvivlandet på den egna förmågan gnager själen vill jag lämna några ord som alltid fått mig på gott kamphumör:
The Man in the Arena
Teodore Roosevelt, 1910
"It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag kan inte annat än hålla med i ditt resonemang. Alltid kul med människor som sitter på sina rum i ensamhet och brinner av kreativitet och skaparglädje. Internet ger också dessa människor en fantastisk möjlighet att träffas. Man utbyter och utvecklar idéer och tankar. Det blir en slags nu kollektivism som driver obskyra intresseområden framåt. Det intressanta också är att om man lyssnar på de stora mediebolagens retorik kring upphovsrätt och hoten mot dem och deras intellektuella egendom som måste försvaras med drakoniska lagar så är det ett under att någon skapar något som de inte kan tjäna pengar på över huvud taget.
Instämmer med ovanstående... jag kan i sammanhanget rekommendera en bok av Olle Nessle "Okända mästare". Min morfars bror, som Olle råkar vara, har skrivit en bok om folk som tillverkat konst helt utanför etablissemanget. Det är mycket udda folk med något brinnande i sig som skildras i boken.
Det hjälper onekligen att vara lite luthersk när man har elementen emot sig. I know. Skaran entusiaster inom alla tänkbara verksamhetsområden är så stor, medan eliten är så liten. Alltför sent i livet insåg jag att de där hierarkierna inte uteslutande speglar graden av kompetens och entusiasm utan åtminstone lika mycket var beroende av individernas säljförmåga, att kunna förpacka och beskriva det man gör så att andra nickar gillande och sedan köper. Helst enkelt att få andra, gärna inflytelserika personer, att tycka om en och göra som man vill. Förmågan beskrivs ju ofta som social eller interpersonell intelligens. T.ex. den vetenskapliga kunskapsbildningen äger följaktligen rum lika mycket i fikarummet och middagsminglet som i arkivet eller laboratoriet.
Min egen erfarenhet är att den mest påtagliga skillnaden mellan de kommersiellt framgångsrika respektive mindre framgångsrika entusiasterna ligger just i den sociala intelligensen. Personer i den förra gruppen lägger stor tid och kraft på att etablera relationer, bygger vägar och broar som leder fram till rampljuset. Personer i den förra gruppen gör det inte, sätter ofta en heder i inte ägna sig åt brobyggande (att ”kommersialisera sig”) och kännetecknas inte så sällan av en allmän social fyrkantighet. De där dragen kan vara charmiga och minnesvärda, ibland inspirerande, men de bidrar på intet sätt till att betala deras hyra.
Allt det där insåg jag alltså på allvar först efter 30 då jag alltmer börjat uppskatta lugn och ro, men kämpar ändå på så gott jag kan och hoppas att den lutherske guden ser och noterar detta. Skål för alla knepiga entusiaster!
Skicka en kommentar