Jag skrev redan 1989 artikeln "Den lille Metafysikern - en handbok för amatörgudar" i tidningen Sinkadus nr 17. Lustigt nog har det mesta från den artikeln levt kvar i min föreställning om Trakoriens övervärld. Visst är texten lite yvigt skriven men på det hela taget blev artikeln ganska innehållsrik och därmed ett av mina mer lyckade alster. Språket som grund för världen har har jag avhandlat tidigare och mer kommer om den saken. Det höga och det låga språket fanns faktiskt inte med i ursprungsartikeln men jag tänkte ta upp några andra metafysiska aspekter på min fantasivärld och uppdatera sådan som jag utvecklat eller ändrat från artikeln. Mycket kommer som ni vet från Mesopotamiska källor.
Om någon är intresserad så har jag hela originalartikeln som textfil och kan lägga ut den här som ett eget inlägg. Det blir i så fall ganska långt. Alltså:
Skapelsen
Utgångspunkten är Tiamat - en stor tidlös tomhet i vilken många medvetanden flyter runt utan något att göra, vi kan kalla dem urgudar. Passiviteten är okomplicerad och vacker för somliga medan andra blir uttråkade. De uttråkade slår sig samman för att bygga en skapelse - universum - som i och för sig inte har någon mening men som åtminstone kan ge förströelse ett bra tag. Man spänner upp den linjära tidens båge, skapar materia, tänder solar och befolkar ett antal världar allt efter preferens. De gudar som föredrog det kaotiska lugnet, kaosgudar, irriteras och försöker sabotera skapelsen i stort och smått men skapelsen står kvar eftersom de enade skapargudarna är fler och samarbetar. Däremot är de långt ifrån överens sinsemellan och därför fylls även skapelsen internt av motsättningar. Ingen har egentligen något emot detta eftersom motsättningarna gör världen mer intressant. Teohedoner kallas de världsliga sekter som anser att människans högsta plikt är att roa gudarna. Särskilt ängsliga teohedoner tror till och med att världen aktivt kommer att utplånas om den blir gudarna för tråkig.
Trakoriens världsklot
Världen där Trakorien ligger är rund även om en del inte tror på det och de allra flesta struntar i vilket. Enligt myterna levde en samling eldvarelser, furianerna, glada dagar ute i rymden. Deras larm störde grannarna som började kasta meteorer för att få tyst. Furianerna drog då lott och utsåg en av hundra att stenvandlas till en s.k tekton. Tektonerna inneslöt furianersläktet med sina sköldar så att ett pansarklot bildades. På denna boll samlades med tiden vatten och skrufs till hav och skogar och det är på den som människor och andra varelser lever. Ibland flyttar sig tektonerna, också kallade jorddragare, så att överlandets positioner rubbas. Då uppstår vulkaner och jordbävningar i skarvarna mellan tektonernas sköldar. Nya Sfärens ordensmedlemmar på Paratorna kallas sköldbärare för att symbolisera hur de likt tektoner skyddar den ömtåliga kommersen med sina sköldar.
Skapargudarnas hierarki
Urgudarna orkade inte besvära sig med det praktiska bygget av universum utan skapade för själva konstruktionen undergudar som i sin tur skapade tjänare osv. i en lång hierarki. Urgudarnas planer nedtecknades ganska summariskt och ritningarna har sedan skickats neråt i makthierarkien med tillägg, ändringar och ibland felaktiga tolkningar. Därför är själva världen bara en ofullständig och sämre kopia av gudarnas höga planer (jämför "viskleken"). Förhållandet är dock fortfarande sådant att om en ändring görs i ritningen så ändras därmed också verkligheten. Nominatorn i Bythos är en skapargud av lägsta rang. Oförmögen att skapa egna tjänare tog han i ett svagt ögonblick hjälp av människor som genast stal hans verktyg. Därmed uppstod en hel del av de problem som ger intrigen runt den femte konfluxen. Eftersom Nominatorn som gud anser sig vara ofelbar så kan han inte reda ut stölden själv eller ens erkänna att något är fel.
De gamla världarna
Myten säger att gudarna först skapade en värld med få men mäktiga innevånare, däribland Woddamiterna. Dessa gjorde snabbt uppror i lag med några lägre kaosgudar varpå skapargudarna valde att utplåna allt liv i världen och börja om. De enda varelser som sägs ha överlevt nystarten är drakarna därför att gudarna tyckte att de var för klena för att slösas kraft på och dessutom kunde ges vissa uppgifter. Därför är drakarna de enda varelser som förstår Det Höga Språket - det språk med vilket gudarnas världsritningar formulerats.
Konfluxerna
Världen fungerar alltså hjälpligt enligt gudarnas förvanskade ritningar men ofta tvingas lägre tjänare att lappa, laga och skyla över skavanker. Till slut blir lapptäcket så omöjligt att underhålla så att man tvingas till en större revision. Då inträffar en konflux som så att säga nollställer alla parametrar igen (jämför när version 3.23 patch M13 av en datorapplikation ersätts med version 4.0). Konfluxer inträffar vid ett speciellt tillfälle på en speciell plats och det som råkar påverka konfluxen kommer att sätta sin prägel på den kommande tiden. I sviten står vi alltså inför den femte konfluxen.
måndag 27 april 2009
måndag 6 april 2009
Från Arenan
Imorgon ska jag träffa en samling kufar (bland vilka jag inräknar mig själv) under Upsalafandoms 148:e pubmöte. Sådana möten går av stapeln den första tisdagen i varje månad på Williams pub i Uppsala och är alltid mycket intressanta eftersom man aldrig vet vem man kommer att träffa eller vad man kommer att prata om. Det gemensamma för deltagarna är att de är entusiaster när det gäller fantastik. Den enda regel jag har lyckats urskilja är att man stjäl stolen för någon som lämnar den för att uppnå viss cirkulation i umgänget.
Jag har ett särskilt gott öga till entusiaster, särskilt de som brinner för sina intressen på långt avstånd från medialjus, mässor, estrader och stora arvoden. Mina hjältar publicerar essäer i obskyra tidsskrifter, leder ungdomskörer, driver specialbutiker, spelar engelsk horn i orkester, dansar bakom stjärnorna, översätter poesi, ägnar sig åt barnteater eller performance art i Borås. Kanske samlar de rekvisita från pilsnerfilmer eller autografer av vänsterhänta skulptörer på fritiden.
När jag tar del av på kulturprogrammen i riksmedia möter jag sällan dessa mina närmaste utan matas istället med det förväntade och uppburna, såsom det framförs av de etablerade. Oftast blir det bestående värdet begränsat och det av flera skäl:
(1) Fokus hos de etablerade har vanligtvis sedan länge flyttats från idé och verk till personkult, status och pengar,
(2) Konstens roll är att ge nya oväntade perspektiv snarare än att befästa det kända och sanktionerade. Förlag satsar av företagsekonomiska skäl mer på sådant de tror kommer att sälja, dvs sällan på det oprövade och nyskapande. Mer av samma för dock sällan tanken framåt.
(3) De etablerade tenderar att ängslas över förlusten av sin gynnade ställning och föredrar status quo framför nytänkande och förändring.
(4) Min tro på Bourdieu låter mig alltför tydligt tolka den tidsbundna symbiosen mellan Fält och Habitus för att kunna respektera förment objektiva bedömningar av konstnärlig kvalitet.
(5) *Infoga valfri käpphäst*
Till SVT:s försvar ska jag medge ett undantag. Kanske någon minns serien "Hjärtats hjältar" som porträtterade just några av dessa hopplösa kufar på ett inträngande och respektfullt sätt.
Ibland lyckas faktiskt entusiasterna vilket alltid värmer mitt hjärta. Varken Baudelaire, Kafka eller Schubert levde lätta liv men nådde åtminstone posthum berömmelse. Nobelpristagaren i medicin 1983, Barbara McClintock, tillfrågades om hur hon orkat kämpa med sina försök om mobila gener under årtionden medan alla kollegor skrattade åt henne och svarade lakoniskt: "Jag visste ju att jag hade rätt." Den polske klassiske kompositören Górecki var i stort sett okänd tills hans tredje symfoni om förintelsen plötligt toppade listorna i England och det utan marknadsföring eller någon annan för mig begriplig förklaring. I jämförelse med framgångar framkrystade via de bombmattor av reklam som läggs av företag som Disney, Sony eller stora svenska bokförlag, ter sig sådana prestationer som skönhetsupplevelser i sig och betydligt mer angelägna.
Den verklighet aktiva inom författande, teater, forskning, dans och annan kreativ verksamhet lever i innebär ju för det stora flertalet en ständig kamp och ett olönsamt slit med något man brinner för. Ni som kämpar har alla min respekt oavsett om ni lyckas eller ej.
För de dagar när tungsinnet lägger sig över slitet och när tvivlandet på den egna förmågan gnager själen vill jag lämna några ord som alltid fått mig på gott kamphumör:
The Man in the Arena
Teodore Roosevelt, 1910
"It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat."
Jag har ett särskilt gott öga till entusiaster, särskilt de som brinner för sina intressen på långt avstånd från medialjus, mässor, estrader och stora arvoden. Mina hjältar publicerar essäer i obskyra tidsskrifter, leder ungdomskörer, driver specialbutiker, spelar engelsk horn i orkester, dansar bakom stjärnorna, översätter poesi, ägnar sig åt barnteater eller performance art i Borås. Kanske samlar de rekvisita från pilsnerfilmer eller autografer av vänsterhänta skulptörer på fritiden.
När jag tar del av på kulturprogrammen i riksmedia möter jag sällan dessa mina närmaste utan matas istället med det förväntade och uppburna, såsom det framförs av de etablerade. Oftast blir det bestående värdet begränsat och det av flera skäl:
(1) Fokus hos de etablerade har vanligtvis sedan länge flyttats från idé och verk till personkult, status och pengar,
(2) Konstens roll är att ge nya oväntade perspektiv snarare än att befästa det kända och sanktionerade. Förlag satsar av företagsekonomiska skäl mer på sådant de tror kommer att sälja, dvs sällan på det oprövade och nyskapande. Mer av samma för dock sällan tanken framåt.
(3) De etablerade tenderar att ängslas över förlusten av sin gynnade ställning och föredrar status quo framför nytänkande och förändring.
(4) Min tro på Bourdieu låter mig alltför tydligt tolka den tidsbundna symbiosen mellan Fält och Habitus för att kunna respektera förment objektiva bedömningar av konstnärlig kvalitet.
(5) *Infoga valfri käpphäst*
Till SVT:s försvar ska jag medge ett undantag. Kanske någon minns serien "Hjärtats hjältar" som porträtterade just några av dessa hopplösa kufar på ett inträngande och respektfullt sätt.
Ibland lyckas faktiskt entusiasterna vilket alltid värmer mitt hjärta. Varken Baudelaire, Kafka eller Schubert levde lätta liv men nådde åtminstone posthum berömmelse. Nobelpristagaren i medicin 1983, Barbara McClintock, tillfrågades om hur hon orkat kämpa med sina försök om mobila gener under årtionden medan alla kollegor skrattade åt henne och svarade lakoniskt: "Jag visste ju att jag hade rätt." Den polske klassiske kompositören Górecki var i stort sett okänd tills hans tredje symfoni om förintelsen plötligt toppade listorna i England och det utan marknadsföring eller någon annan för mig begriplig förklaring. I jämförelse med framgångar framkrystade via de bombmattor av reklam som läggs av företag som Disney, Sony eller stora svenska bokförlag, ter sig sådana prestationer som skönhetsupplevelser i sig och betydligt mer angelägna.
Den verklighet aktiva inom författande, teater, forskning, dans och annan kreativ verksamhet lever i innebär ju för det stora flertalet en ständig kamp och ett olönsamt slit med något man brinner för. Ni som kämpar har alla min respekt oavsett om ni lyckas eller ej.
För de dagar när tungsinnet lägger sig över slitet och när tvivlandet på den egna förmågan gnager själen vill jag lämna några ord som alltid fått mig på gott kamphumör:
The Man in the Arena
Teodore Roosevelt, 1910
"It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat."
onsdag 1 april 2009
Trakorisk teknologi
Min erfarenhet är att älskare av fantasy ofta är konservativa när det gäller teknologi även om gränserna luckrats upp på senare år. Förmodligen bottnar normerna i någon form av riddarromantik, kanske stadfäst genom Tolkiens beskrivningar. Faktum är att jag första gången själv beskrev Trakorien som feodalt - det var i inledningen till speläventyret Svavelvinter från 1987. När beskrivningen av Trakorien sedan blommade ut i ett eget häfte så fanns dock inte mycket kvar av det feodala eftersom mina egna intressen lutar mer åt renässans - upplysningstid.
Jag har försökt att anpassa teknologin jämfört med vår egen värld efter trakoriska förutsättningar men är som ni vet inte renlärig på något sätt. Vore jag det så skulle jag förmodligen försöka skriva autentiska historiska romaner istället.
Religion och tolerans
Min första aspekt är att Trakorien är polyteistiskt och därför tvingas tolerera många olika angreppsvinklar vad gäller världssyn och teori. I vår egen historia lade ju kristna dogmer ganska länge en kvävande hand över alternativt tänkande vilket i sig kan förefalla lite märkligt eftersom Bibeln vad jag vet inte innehåller så många beskrivningar av världens beskaffenhet om man bortser från skapelseberättelserna. Jag är ingen expert på ämnet men mycket av den forna kristendomens världsbild tycks härstamma från grekiskt tänkande snarare än från Bibeln. Märkligt är också att Islamska länder historiskt tycks ha varit mer toleranta än kristna grannar trots att Koranen ska vara Guds oförvanskade ord medan Bibeln snarare utgörs av människors vittnesbörd. Kanske säger Koranen inte så mycket om hur världen fungerar rent tekniskt?
Nu är trakorier ingalunda toleranta i sig utan det är snarare avsaknaden av en dominerande religiös dogm som tillåter mångfalden i tanke. Trakorier är helt enkelt rasistiska, intoleranta och förtryckande mot sina medmänniskor utan hänsyn till ras, tro, färg eller för den delen nationalitet, sexuell läggning eller politisk övertygelse. Alla som avviker från den egna gruppen är enligt trakoriern kvalificerade att förtryckas.
Sjöfart och handel
Trakorien är ett handelsrike där sjöfart dominerar som transportmetod. De karaveller och karacker som beskrivs i romanen Svavelvinter är hämtade från Colombus expedition medan galärer påminner om venetianska skepp. Jag har också lagt till lite mer exotiska farkoster såsom katamaraner.
Eftersom den dominerande ön Paratorna har en kommersiell religion och är helt inställd på handel så har jag låtit dem utveckla mer avancerad ekonomi än motsvarande period i vår egen historia. Man handlar alltså med såväl aktier som optioner och har inga problem med att ta ränta på utlånade medel. Ekonomin tillför kommersiell krydda i intrigen och låter mig också driva med vår egen giriga samtid.
Krut och vapen
Krut - i Trakorien "Cruta" - har alltid varit ett känsligt kapitel inom fantasy. Under 80- och 90-talen så var många allergiska till att införa krut i fantasy men samtiden torde vara mer tolerant. Eftersom Trakorien till stor del baserar sin rikedom på ett svavelmonopol så föreföll det naturligt att införa krut. Så var det INTE i de urspungliga spelen där svavlet bara användes för vinsvavling. Läget i böckerna är alltså att man just upptäckt krut men inte riktigt förstått vad man kan ha det till. Minering är känd men inte skjutvapen. I boken jag nu skriver på har man också just upptäckt destillering av brännvatten men använder det mest som teknisk sprit vid framställning av just krut. Eftersom Praanz da Kaelve har en viss insyn i Arsenalens kruttillverkning så har han märkt att drängarna dricker de starka dropparna för att bättre kunna uthärda sitt farliga arbete. Därför har han investerat i ett bränneri med tanken att kunna lansera spriten bland Tricilves levnadsglada ungfolk.
Flygning
Drakar flyger, så även hippogriffer och vissa demoner och magiska varelser. Alltså behövs ett luftförsvar. Jag föreställer mig kraftfulla kastvapen där missilerna består i metalltyngder sammankedjade med primitiv taggtråd som snor in sig i och river sönder vingar. Jag har också låtit trakorierna upptäcka varmluftsballonger även om dessa är opålitliga och sällsynta. Adelsmannen Klamender Gomba använder i uppföljaren till Svavelvinter en zepelond - en pumpaformad varmluftsballong som dras av dresserade albadorer. För lyftkraft används sylvoleum - den lättflyktiga lampoljan som utvinnes ur oljepilträd.
Under min rollspelstid fick jag de största protesterna när jag lät en äventyrare flyga en slags arkimedisk helikopter. Propellerskruven vevades för hand och farkosten drevs i önskad riktning genom att vinden leddes in i ett råsegel via trattar. Det hjälpte inte att jag förklarade att helikoptern aldrig skulle kunna flyga av egen kraft utan bara fungerade därför att en gud förbarmat sig över den vimsiga uppfinnaren.
Magisk teknologi
I en värld med trollkarlar borde förstås magin i första hand användas som tekniskt hjälpmedel. Så är emellertid inte fallet. I Trakorien är magi lynnig, ofta obegriplig och på det hela taget illa sedd. Det är snarare en nackdel för hantverkare och skrån att förknippas med magi.
Jag har försökt att anpassa teknologin jämfört med vår egen värld efter trakoriska förutsättningar men är som ni vet inte renlärig på något sätt. Vore jag det så skulle jag förmodligen försöka skriva autentiska historiska romaner istället.
Religion och tolerans
Min första aspekt är att Trakorien är polyteistiskt och därför tvingas tolerera många olika angreppsvinklar vad gäller världssyn och teori. I vår egen historia lade ju kristna dogmer ganska länge en kvävande hand över alternativt tänkande vilket i sig kan förefalla lite märkligt eftersom Bibeln vad jag vet inte innehåller så många beskrivningar av världens beskaffenhet om man bortser från skapelseberättelserna. Jag är ingen expert på ämnet men mycket av den forna kristendomens världsbild tycks härstamma från grekiskt tänkande snarare än från Bibeln. Märkligt är också att Islamska länder historiskt tycks ha varit mer toleranta än kristna grannar trots att Koranen ska vara Guds oförvanskade ord medan Bibeln snarare utgörs av människors vittnesbörd. Kanske säger Koranen inte så mycket om hur världen fungerar rent tekniskt?
Nu är trakorier ingalunda toleranta i sig utan det är snarare avsaknaden av en dominerande religiös dogm som tillåter mångfalden i tanke. Trakorier är helt enkelt rasistiska, intoleranta och förtryckande mot sina medmänniskor utan hänsyn till ras, tro, färg eller för den delen nationalitet, sexuell läggning eller politisk övertygelse. Alla som avviker från den egna gruppen är enligt trakoriern kvalificerade att förtryckas.
Sjöfart och handel
Trakorien är ett handelsrike där sjöfart dominerar som transportmetod. De karaveller och karacker som beskrivs i romanen Svavelvinter är hämtade från Colombus expedition medan galärer påminner om venetianska skepp. Jag har också lagt till lite mer exotiska farkoster såsom katamaraner.
Eftersom den dominerande ön Paratorna har en kommersiell religion och är helt inställd på handel så har jag låtit dem utveckla mer avancerad ekonomi än motsvarande period i vår egen historia. Man handlar alltså med såväl aktier som optioner och har inga problem med att ta ränta på utlånade medel. Ekonomin tillför kommersiell krydda i intrigen och låter mig också driva med vår egen giriga samtid.
Krut och vapen
Krut - i Trakorien "Cruta" - har alltid varit ett känsligt kapitel inom fantasy. Under 80- och 90-talen så var många allergiska till att införa krut i fantasy men samtiden torde vara mer tolerant. Eftersom Trakorien till stor del baserar sin rikedom på ett svavelmonopol så föreföll det naturligt att införa krut. Så var det INTE i de urspungliga spelen där svavlet bara användes för vinsvavling. Läget i böckerna är alltså att man just upptäckt krut men inte riktigt förstått vad man kan ha det till. Minering är känd men inte skjutvapen. I boken jag nu skriver på har man också just upptäckt destillering av brännvatten men använder det mest som teknisk sprit vid framställning av just krut. Eftersom Praanz da Kaelve har en viss insyn i Arsenalens kruttillverkning så har han märkt att drängarna dricker de starka dropparna för att bättre kunna uthärda sitt farliga arbete. Därför har han investerat i ett bränneri med tanken att kunna lansera spriten bland Tricilves levnadsglada ungfolk.
Flygning
Drakar flyger, så även hippogriffer och vissa demoner och magiska varelser. Alltså behövs ett luftförsvar. Jag föreställer mig kraftfulla kastvapen där missilerna består i metalltyngder sammankedjade med primitiv taggtråd som snor in sig i och river sönder vingar. Jag har också låtit trakorierna upptäcka varmluftsballonger även om dessa är opålitliga och sällsynta. Adelsmannen Klamender Gomba använder i uppföljaren till Svavelvinter en zepelond - en pumpaformad varmluftsballong som dras av dresserade albadorer. För lyftkraft används sylvoleum - den lättflyktiga lampoljan som utvinnes ur oljepilträd.
Under min rollspelstid fick jag de största protesterna när jag lät en äventyrare flyga en slags arkimedisk helikopter. Propellerskruven vevades för hand och farkosten drevs i önskad riktning genom att vinden leddes in i ett råsegel via trattar. Det hjälpte inte att jag förklarade att helikoptern aldrig skulle kunna flyga av egen kraft utan bara fungerade därför att en gud förbarmat sig över den vimsiga uppfinnaren.
Magisk teknologi
I en värld med trollkarlar borde förstås magin i första hand användas som tekniskt hjälpmedel. Så är emellertid inte fallet. I Trakorien är magi lynnig, ofta obegriplig och på det hela taget illa sedd. Det är snarare en nackdel för hantverkare och skrån att förknippas med magi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
