Drakar och Direktörer

Trakorien är som ni vet ett brutalkommersiellt rike. Allt söker sitt, från statsreligion och kejsare ner till minsta fördom och bondfångare på gatan. Därför är det alltid lika inspirerande att läsa om hur i vår värld VD för SEB Annika Falkengren och hennes närmaste underhuggare skor sig eller att höra hur Acta kapitalförvaltning vrider pengar ur trångbodda invandrare i Rosengård. Jag rörs när jag förstår att fantasy inte bara är fantasi utan faktiskt kan spegla en verklighet. Liknande skamlösa initiativ skulle i sanning rosas efter förtjänst i Tricilve och kommer med all sannolikhet att omnämnas i krönikorna fast under omskrivna namn.

Inspiration i all ära således men ska man samtidigt fördöma alla dessa girigbukar i deras egenkära snikenhet – mentalt klassa dem som skurkar och inget annat? Personligen har jag svårt att låta bli. Jag måste få gorma och förbanna en stund för att lätta på en psykologisk ventil, men när trycket väl har pyst ut kan det vara tid för eftertanke. Jag tror egentligen inte att direktörers roffande är ett moraliskt problem. Därmed döljer fördömanden respektive avböner mer än de belyser. Frågeställningen är ju politiskt välkänd: en planekonomi av socialistisk typ förhindrar (i alla fall i teorin) dessa de rikas och egenälskandes excesser men hämmar ambitiösa individers drivkrafter och marknadekonomins urvalsmekanismer. En nyliberal ordning gynnar å andra sidan entrepenörer men släpper samtidigt rovdjuren lösa i hönsgården.

Min egen utgångspunkt är att direktörer, liksom i många avseenden entrepenörer och idrottsstjärnor, är hänsynslösa och måste vara det för att fullgöra sin funktion. De vill vinna och deras nytta för samhället grundas i deras vinnarinstinkt. Ingen vill se Zlatan eller Peter Forsberg ta hänsyn i en landskamp utan om domaren är vidsynt med reglerna så förväntar vi oss att stjärnorna utnyttjar utrymmet istället för att kliva tillbaka. Detsamma gäller entrepenörer och direktörer – min erfarenhet från internationellt affärsliv är att snällhet dessvärre inte har någon plats. Det här har man känt till i alla tider – inte minst i det historiska Italien som är min förebild för Trakorien.

Republiken Venedig överlevde under hela ettusen år, från 800-talet fram till Napoleontiden. Tack vare sitt skyddade läge i lagunen klarade de sig från invasion under hela denna period, bland annat när de ställdes mot Ligan i Cambrai som omfattade i princip hela resten av Europa: Påvedömet, Frankrike, Spanien och Tysk-romerska riket. Lika märkvärdigt var emellertid att republiken klarade sig undan inre sönderfall under så lång tid. Venedig var under hela sin livstid en stat inriktad på industri och handel, fylld av entrepenörer och direktörer får man förmoda – kort sagt potentiella Falkengrenare och Barnevikare i varje hörn. De fick utföra sina värv men hölls samtidigt noga på mattan. Lägg därtill de ständiga krigens venetianska krigsherrar och kondottiärer som säkert gärna hade förvandlat republiken till sitt eget furstendöme. Ändå klarade man sig. Nyckeln till Venedigs inre stabilitet var författningen där makten noga reglerades. Republikens Doge, motsvarande dess president, tillsattes exempelvis enligt närmast obegripliga procedurer med ett fyrtiotal primärval och regler för vilka som kunde väljas – allt utformat för att motverka maktmissbruk eller dynastibildning. Lika insiktfull men i längden mindre framgångsrik var Republiken Rom före Caesar. Under hela sin existens fruktade man två saker: att en tyrann skulle ta över republiken och att landet skulle invaderas av barbarer från norr. Båda farhågorna besannades och republiken togs med Augustus över av diktatoriska kejsare trots att författningen och samhällsmoralen hade varit helt inriktade på att förhindra just detta.
Parallellen till Trakorien? Där finns väl ingen stark författning undrar nu någon. Nä så är det nog. Räkna alltså inte med en tusenårig tillvaro för riket.

Vad lär oss då Italiens historia om våra egna direktörer? Jo att man kan och ska förvänta sig girighet, vinnarinstinkt och maktkamp från deras sort utan att bli särskilt förvånad eller upprörd. Dessvärre är sådana egenskaper ofrånkomliga för att direktörerna ska kunna utföra sina samhällsviktiga funktioner. Låt dem alltså hållas men begränsa mycket aktivt deras handlingsutrymme och kontrollera ständigt att de följer uppställda regler. Personligen har jag lättare att fördra en öppet girig Annika Falkengren som försöker höja sin årslön med två miljoner än en Annika Falkengren som med låtsad storsinthet avstår sin bonus. Förvänta ingen moral, ingen rimlighet i anspråken, inget samvete från en VD i ett storbolag. Det om något lär oss historien. Falkengrenarnas roll är att vara giriga på pengar, framgång och ära. Rollen hos styrelserna i SEB och andra storbolag är att rikta Falkengrenarnas egoistiska kraft så att den gynnar företaget. Företaget som juridisk person ser jag i enlighet med Joel Bakans ”The Corporation” närmast som en definitionsmässigt psykopatisk lönsamhetsmaskin. Alla vi andra, vi som är så många fler, ska sätta gränserna och efter förmåga tappa de hänsynslöst vinstdrivande på skattemedel. Alla i spelet har sin roll, inte att förblandas med de andras. Med dessa förutsättningar på plats bekänner jag mig till marknadstänkandets rollspel. "Snälla" direktörer vill jag däremot helst slippa se, det är dåligt rollspel - out of character.

Dualismen med motverkande och ömsesidigt reglerande roller är för övrigt inget främmande ens i naturen. Vårt skelett omsätts i sin helhet under några få år och byggs hela tiden om för att passa den aktuella belastningen. Det går till så att en celltyp som heter Osteoblaster ständigt bygger upp nya mikroskopiska benbalkar i den riktning som benet belastas. Parallellt med dem finns en annan celltyp kallade Osteoklaster, vars roll är att bryta ner ben så att det blir plats för nytt. Skapare och kaoskrafter i symbios alltså. Skapelsegudarna har liknande mekanismer på plats för Trakoriens benstomme. Varelser som drakar, trollkarlar och i viss mån direktörer river ner medan andra krafter bevakar och bevarar. Skapelsen har faktiskt funnits mer än tusen år så kanske vet de vad de gör. Kanske.