Blatifagus i gott sällskap

Draken Blatifagus porträtteras till hösten med blandade artfränder i Peter Bergtings nya bok Drakar. Boken ska enligt plan släppas på Sf-bokhandeln i Göteborg den 11 september.

”Det var banne mig på tiden!” kommenterar draken sedan vår utsände försiktigt närmat sig för en kommentar. ”En drake utan förhärligande är som en tandrad utan köttslamsor.” Blatifagus säger sig särskilt vara nöjd med att de parasiterande, våtköttade och på det hela taget pjämmerliga människorna äntligen får stå i skuggan av tillvarons verkliga krona.
”Människans plats är på tallriken!”

Tillfrågad om sina egna läsvanor, påstår sig draken vara en passionerad bokslukare.
”Min favoritlitteratur är en klassisk Bibliothèque Suzette Alexandrienne, där limbindningarna kokats på mogna hästkadaver. Anrättningen serveras med lösbladssallad på papyrusbädd och knaperstekta pergamentrullar som tilltugg.”

Bokens omslag visar enligt Blatifagus honom själv
sedan han råkat trampa på en vass legosoldat

De dödas ö

Arnold Böcklin 1901

Jag har länge fascinerats av Böcklins mycket kontemplativa, men samtidigt lite kitschiga målning De dödas ö. Den finns i sex versioner varav den avbildade är konstnärens slutgiltiga. Enligt författaren Vladimir Nabokov hängde en reproduktion av målningen i varje hem i Berlin under trettiotalet och Hitler ska personligen ha köpt version tre. Jag förmodar att den svulstiga romantiken i tavlan lockade honom.

Faktiskt ger mig tavlan inspiration till två kommande skrivuppgifter: dels uppföljaren till romanen jag just nu skriver, vilken jag funderat på att parallellt skriva som teaterpjäs, dels fortsättningen på spelet Forbidden Lands, där åtta svartklädda män under tystnad kommer roende från havet i öster, från samma håll som människorna anlände till Ravland tolvhundra år tidigare, med en berättelse som vänder allt till något annat.

Det som förnyade mitt intresse var att jag för första gången hörde Rachmaninovs symfoniska dikt till tavlan. Där låter kompositören roddaren Charons årtag speglas av ett tema i 5/8-dels takt som blir väldigt suggestivt och tydligt. Det slog mig att Olle Adolphson använt samma udda takt för att beskriva rodd i sin sång Ro hemåt. Jag misstänker att Adolphson hört Rachmaninovs verk och inspirerats han också. Döm själva!

Pro Milone

Jag studerar som bäst Ciceros tal Pro Milone, vilket anses vara ett av oratorns bästa. Bland annat använder han i talet två juridiska begrepp som överlevt fram till våra dagar:

silent enim leges inter arma – i krigstid tystnar lagarna – om nödvärnsrätt
res ipsa loquitur – fakta talar för sig själva

Pro Milone var ett försvarstal i rättegången mot Titus Annius Milo som stod anklagad för att ha slagit ihjäl Clodius Pulcher. Dessa två herrar var fientliga gängledare i Rom och behärskade såväl gator som politik under några år runt 55 f.kr. Clodius var därtill Ciceros dödsfiende medan Milo hjälpt oratorn återvända ur exil, så talet var milt sagt partiskt. Det roliga är att Cicero i sak är lögnaktig från början till slut. Milo förnekade aldrig att han låtit döda Clodius, men Cicero försökte få det till nödvärn och att Clodius avsett lura Milo i en fälla. Striden förläggs för argumenteringens skull till natten, fast den inträffade på dagen, etc. Oratorn utmålar den döde som ett amoraliskt odjur och en samhällsfara medan Milo framhålls som dygdemönster, knappast sant i endera fallet. Milo frigav innan rättegången några av sina slavar som hade varit vittnen för att de inte skulle kunna torteras och berätta vad som egentligen hände. Jag hånskrattar för mig själv när Cicero rundar av Pro Milone med:

Men jag måste sluta nu. Tårarna förhindrar mig att fortsätta – och min klient har förbjudit att tårar används till hans försvar …

Milo förlorade och fick gå i exil. Cicero hade inte lyckats framföra talet med avsedd effekt eftersom Clodius anhängare skränat under rättegången så att talaren blivit rädd. Cicero skickade senare den förbättrade version av talet, den som vi har kvar, till Milo som tog det hela skämtsamt och menade att han inte skulle ha fått avnjuta Massilias (Marseilles) goda fisk om talet hållits i den presenterade formen.

Vad har detta med min roman att göra? Jo, allt detta händer i något förvanskad form i Uppsalas samtid, fast här är Cyrus Milo ledare för ett motorcykelgäng. Det anade ni inte!

Clodius Pulcher

Cyrus Milo

 

En morgon i Uppsala

Gunilla Fulvia och Cornelia Gracchia Africana

Av skäl som jag ska senare ska återkomma till skriver jag för tillfället på ett kapitel längre fram i min roman, dvs jag har tvingats hoppa fram en bit i handlingen. Här får ni ett purfärskt (och därmed oredigerat) avsnitt som jag skrivit idag.

Morgonen hade inte hunnit långt längre när en ensam elscooter vinglade uppför backen mot Uppsala slott halvannan kilometer norrut från slagfältet. Fanns vakter utposterade på slottskullen så vilade de eller satt i valven för morgonvard, ty klockarhjonet stod ensam med hand på Gunillaklockans rep för att prick klockan sex ringa natten ur vård. Uppdraget var givet i förtroende av någon som hellre sov, ett förtroende som likväl snart skulle svikas. Den unge mannen sneglade upp längs klockstapelns resning när han inte följde sekundernas lopp mot nollpunkten på sin mobiltelefon. Därför märkte han heller inte scootern förrän den studsade mot ett par av slottsfontänens kantstenar, fortsatte ner i vattnet och tvärdog. Klockan var snart sex. Hjonets blick hoppade nervöst mellan räkneuret och den livlösa kroppen i bassängen tills han släppte repet och sprang till undsättning. Klockstapeln skulle denna morgon förbli tyst.

Snart kallades prinsgemålen Gunilla Fulvia ut ur slottet i sällskap med Cornelia Gracchia och gladiatorn Welam Brutus Carnifex. Fulvia gick fortfarande klädd i sin aftondräkt av ljusblått siden eftersom kvinnorna hade fortsatt samtalet om sin gemensamme älskare hela natten och in mot gryningen, med korta avbrott för sömn på divanerna i prinsens bibliotek. Cornelia hade med solen hunnit byta om till jeans och tunika.

”Vem är fyllot? Hur kom han ända hit?” krävde Fulvia och spände ögonen i klockarhjonet som satt invid den blödande och blöta kropp han nyss bärgat ur fontänen. Cornelia Gracchia bleknade.
”Det är en av Clodius liktorer”, sade hon.
Fulvia smälte informationen och började sedan skaka livet både i och ur den halvt medvetslöse där han låg.
”Var? Var? Vad har hänt?” krävde hon.

Ett par minuter senare åkte kvinnorna söderut längs Dag Hammarskjölds väg i Gustav Vasas gamla germanska paradlimousin av märket Irminsul. Åket, en leasingbil från Hansan vilken senare överlämnats som gåva, kallades i folkmun 'Slagskepp Nord' och var tungt som en kartagisk elefant med pansarplåt, skottsäkra fönster och en kulspruta som kunde vevas upp ur taket. Den gamle kungen hade ständigt fruktat attentatsmän sedan han låtit plundra guden Frejs tempel med hänvisning till att denne var av vanerstam och därför ingen äkta asagud. Den egentliga anledningen till stölden var förstås majestätets brist på guld i kombination med templets övermått.

Gunilla Fulvia drack ursinnigt konjak direkt ur limousinens kristallkaraff medan hon och Cornelia spanade ut genom varsitt fönster från bakre sätet. Carnifex upptog hela dynan mitt emot dem och roade sig med att gruffa militära kommandon till de röststyrda rutorna som lydigt åkte upp och ned. Det hjälpte nu inte – såpvattnet rann ändå längs glasen och grumlade utsikten eftersom chauffören redan i gryningen hade ställt ut åket i mening att tvätta och polera lacken. Så gjorde han varje tisdag oaktat om bilen skulle användas, en för honom helig stund som normalt inte fick avbrytas ens av kungligheter. Prinsgemålens vrede hade emellertid varit sådan att alla protester dött redan i halsen när hon krävt skjuts.

Ingen behövde tveka över var striden stått. När ekipaget nådde grindstugan, strax intill avfarten mot Ångströmlaboratoriet, var vägen översållad med påkar, kroppar, blod och sönderbrutna elcyklar.

Livet en bruksanvisning

Den här boken borde ni läsa – åtminstone delvis. Delvis låter kanske paradoxalt, men låt mig förklara: Jag ligger nog bra till för rekordnotering i andelen halvlästa böcker. Otaliga är de gula klisterlappar som flaggar från sidorna i mina bokhyllor. Det betyder inte att jag ogillar böckerna jag inte läser ut, utan mest att jag känner mig färdig med dem – att jag tror mig ha fått ut det jag ville från dem och att andra lockar mer.

”Livet en bruksanvisning” av Georges Perec, utgiven av Modernista, är 650 sidor lång och inbjuder därmed till att överges halvvägs. Ändå slukade jag hela boken med nöje, helt enkelt därför att jag hela tiden var nyfiken på vad jag skulle hitta på nästa sida. Det paradoxala består i att just denna bok skulle kunna avslutas var som helst utan förlust för helheten. Den saknar i stort sett handling och intrig. Varje kapitel är en fristående beskrivning av ett rum i ett och samma hyreshus i Paris. Kapitlets rum beskrivs i en stillbild där eventuella personer står uppställda som i ett diorama utan att röra sig. Ändå rör sig scenen konstant och helt oförutsägbart och efter ett ta börjar man känna igen de boende. Författaren får kanske syn på en tidning på ett bord och berättar den absurda bakgrunden till den uppslagna artikeln om en man som är besatt av valrossbetar, eller så får vi höra historien bakom en sjöskumspipa som bärgats från ett vrak. Den litterära stilen skiftar oupphörligt. Jag var för en vecka sedan på Alma Lövs fantastiska museum i Värmland och känslan är densamma: att vandra runt i ett ständigt skiftande äventyrslandskap av okänt djup.

Det sammanhållande temat är pussel. Boken är skriven som lösa bitar som man själv får foga samman. Husets rike ägare Bartlebooth ägnar tjugo år av sitt liv åt att avbilda hamnar i hela världen. Dessa skickas hem till en hantverkare som klistrar upp dem på trä och sågar dem till pussel. Sedan detta:

Perec är framförallt en iakttagare, och för mig som författare är hans bok en föreläsningsserie i hur man levandegör miljöer utan att det någonsin blir tråkigt. Jag tänkte skadeglatt på förnumstiga böcker om hur man ska skriva och hur Perec författar diametralt på tvärs mot bestsellerrecepten. Så här kan han avsluta ett kapitel:

Den ene hantverkaren har stora handskar av den typ elektriker använder vid kabelarbete. Den andra har en mockaväst med broderat mönster och fransar. Den tredje läser ett brev.

Brevet får vi veta precis lagom mycket om.
Läs boken!

Rollspelsdraken 2019

 

Under påskhelgens Gothcon, tilldelades jag 2019 års rollspelsdrake av forumet rollspel.nu. En stor ära som jag gärna vill dokumentera här på bloggen!

Uppför floden

Årets första längre cykeltur gick längs Fyrisån, medurs längs den röda linjen, utgående från pricken i Nåntuna där jag bor. Syftet med resan, förutom att komma ut i solen och få lite motion, var att rekognoscera för romanen. I de första kapitlen rör sig några av huvudpersonerna enligt den violetta linjen in till Uppsala med den romerska ubåten Rhea Svea uppför ån. En av protagonisterna råkar bo helt nära mig, i ett hus han ärvt av sin moster.

1. Bryggan vid Ultuna

Halvvägs ute i värsta leran påpekade kvinnan att en segeljolle låg förtöjd vid bryggan på andra sidan ån där studenterna sommartid höll grillblot. Två män lösgjorde som bäst förtöjningarna och lade ut åror, men för Simon var de i en annan värld bortom branden i hans lungor, pulsens bultande slagverk och flimret för ögonen. Båten roddes mot dem över ån som makade sitt vatten i sävligt flöde trots vårfloden. Den storvuxne legionären Brutus Welam Carnifex strök årorna en i sänder för att bringa aktern närmare.

2. Övre föret

”Undrar ni inte över vårt uppdrag?” frågade Amata.
Marcus Gyllenhane såg på henne där han satt på kajutataket som för att utröna om hon skämtade.
”Alla vill i slutänden samma sak”, muttrade han och sög pipans djup.
”Vad skulle det vara?”
”Alla vill att deras liv ska betyda något mer än kräkens som kläcks ur strandgyttjan.”

3. Kungsängsbron

”Back i maskin! Back i maskin! Bron går inte upp!”
Men det var redan för sent. I nästa ögonblick slogs masten av mot betongspannet. En ensam fiskare såg till sin förvåning hur segeljollen efter smällen fortsatte motströms med oförminskad fart, mast och segel släpande i eget kölvatten. När farkosten passerade under mannen på bron anade han för ett ögonblick skuggan av ett stort väsen under skrovet, kanske en valfisk i dyigt villovatten.

4. Nybyggen vid kvarnen

”Nybyggen växer som kräftsvulster över hela staden utan att någon vet varför”, anmärkte kaptenen bistert. ”Ingen kan tvivla på att något är fel. Därborta äter sig byggställningarna som bäst in i samma kvarn som ger infödingarna mat.”
Huvudet vaggade i långsam avsmak från sida till sida.

”Och detta var också en gång en av världen ljusa platser.”