Vilka andliga föreställningar har en trakorier på Paratorna? Tror han att gudarna bedömer hans handlingar för att mäta ut belöningar och straff efter förtjänst? Ber han till gudarna för att lyckas i affärer eller ge sin fiende gikt? Vad tror han händer efter döden?
Till att börja med några förutsättningar:
* Trakorien är ett polyteistiskt samhälle. Många olika trosföreställningar samsas, även på huvudön Paratorna. Därför är toleransen större i jämförelse med de monoteistiska samhällena under vår egen medeltid och renässans. Även Det heliga Kishatet med sin mycket stränga tro är polyteistiskt i och med att man accepterar ett panteon där sanningsguden Shamash är störst. I länderna Katalbi och Vallima ett par veckors seglats söder om Trakorien utkämpades krig under ett sekel mellan monoteistiska och polyteistiska grupperingar. Krigen vanns av en polyteistisk allians som också bildade Abzulvan. Sedan den tiden lever en misstänksamhet kvar mot monoteistiska strävanden i hela norra Argond - ett slags monopolofobi.
* Den stor religiösa striden står inte mellan gott och ont eftersom det som anses vara gott eller ont varierar i den polyteistiska miljön utan mellan skapelsetrogna och skapelsefrämmande verksamheter.
* Trakoriern lever i en värld där det finns fungerande magi, religiösa mirakler, mytologiska väsen, spöken och odöda, levande naturfenomen etc. Det påverkar synen på gudarna och skapelsen. Ingen tvivlar på att paranormala fenomen förekommer i Trakorien eller på att tillvaron delvis är besjälad.
* Det finns flera intelligenta arter i trakoriernas värld vilket minskar benägenheten att se människan som skapelsens krona.
Sir James George Frazer studerar och reflekterar över förhållandet mellan religion och magi i sin klassiska bok "The Golden Bough" vilken jag just läser. Han menar att människans resonemang har gått ungefär så här:
1. Världen är nyckfull och obegriplig. Stora saker händer som påverkar oss på gott och ont. Vädret är oberäknerligt, skördarna varierar och folk blir oförklarligt sjuka.
2. Vi försöker styra omvärlden med magi, tekniker som tvingar händelserna att gå vår väg. Det sker i princip på två sätt: (a) lika påverkar lika - vi målar en bild av det djur vi vill fånga och får därför makt över det, (b) det som händer delen händer också helheten - vi bränner hår av vår fiende och gör honom därigenom sjuk.
3. Magin fungerar ju inte! Vi är för klena men det finns nog mäktigare krafter som kan hjälpa oss om vi ber dem snällt och ger dem gåvor. Religionen föds, men samtidigt lever magin kvar i försöken att med egen kraft påverka tillvaron.
4. Religionen fungerar ju inte heller! Samtidigt börjar människans eget manipulerande ge resultat genom empiriska studier och systematiska försök. Upplysningstiden föds. Vetenskapen är alltså med Frazers ögon att betrakta som magins förlängning och båda skiljer sig från religionen därigenom att människan förlitar sig på egen kraft istället för att söka blidka andra makter. (Möjligen kan ekonomi ses som en motsvarande förlängning av religionen ;-) )
Parallellt med trons utveckling bildas politiska strukturer där människors föreställningar kommer till användning. Shamaner och sedemera vetenskapsmän får en social status som de gärna vill behålla oaktat sin verksamhet. Religioner sanktionerar hela samhällsstrukturer och ger hela samhällsklasser fördelar som DE vill behålla oaktat sin verksamhet (konung av Guds nåde etc). Samtliga kommer att motarbeta företeelser som hotar deras ställning.
Trakorierns inställning
Vardagstrakoriern accepterar att ett panteon gudar har skapat världen och driver den enligt vissa principer. Det anses självklart att respektera och söka blidka gudar och andra mäktiga varelser med särskild makt över ens verksamheter, t.ex havsgudinnan inför en sjöresa eller "bergens andar" inför gruvdrift.
Gudarna anses bara bry sig om vad jag gör, säger och tänker i den mån det tilltalar eller retar dem själva. Blir jag dömd så är det inte för min egen skull utan för vem jag har trampat på tårna. Straffet kommer snarare här och nu än i någon eftervärld. I och med att gudarna bara bryr sig om sina egna domäner står det mig fritt att agera i gråzonerna där emellan.
Om jag dyrkar och underställer mig en personlig gud så kommer han/hon att beskydda mig från andra makter. Man har en liknande syn på gudar som på världsliga bossar. Jag måste alltså inte hålla mig väl med alla gudar så länge jag har beskydd på annat håll. Däremot är det aldrig en bra idé att reta någon gud eller att utmana dem. Hybris straffar sig. En skördegud på Paratorna har heller inte mycket att sätta mot havsgudinnan ute till havs.
Gudinnan Kastyke tillhör officiellt skapargudarna, men tas inte ens på Paratorna riktigt på allvar. Snarast är hon en sammanhållande symbol för rikets kommersiella gryndsyn. Kastykerdyrkan blir därmed synonymt med att visa patriotism och demonstrera ställning i samhället. Därför flödar ganska stor summor in i donationer. Köpmän offrar på allvar till Kastyke och tackar med gåvor till templen vid god utkomst. Det ses som en ren investering och man kan ju aldrig veta. De tempeljungfrur som välsignar affärsföretagande kallas investaler.
Magi fungerar och är acceptabelt till vardags även för präster så länge man inte går mot de religiösa reglerna. Därför håller sig många trakorier med talismaner, dricker trolldrycker och liknande. Av dessa fungerar 90% inte utan är rena lurendrejeriet, men placebo fungerar även i Trakorien. Det är likaså vanligt att söka blidka lokala andar på sin gård, i åkrar och bäckar och liknande. Detta anses inte stå i motsats till gudatro.
Polyteismen gör att kätteri är ett ganska okänt begrepp. Toleransen är stor även när det gäller tolkningar.
Livet efter döden ses som en trist skuggtillvaro som kan lysas upp eller förmörkas av de efterlevandes omsorger eller försummelser. Tanken på evig plåga eller lycka beroende på hur man betett sig i jordelivet är inte utbredd. Sådana öden är inte otänkbara men är då udda resultat av förbannelser eller välsignelser som uppstått under livet. Man tror generellt inte på återfödelse.
Jag kommer inte på något mer för tillfället, men fråga om ni undrar.
Visar inlägg med etikett Kosmologi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kosmologi. Visa alla inlägg
söndag 8 maj 2011
måndag 28 februari 2011
Den ende och hans omvärld - 2. Animister
Jag slänger som hastigt mellanspel in ett mail skickat till Henrik Bergendahl. Han frågade om animister, kafriler, Luvena och Fundibéra i samband med testspel av det nya rollspelet. Eftersom svaret kan ha visst allmänt intresse och hänger ihop med trakoriernas världsbild så får det haka på föregående inlägg. Mer om trakoriernas tro följer.
***
Animister är ett mycket brett begrepp i vilket jag lägger att man utövar magi i enlighet med skapelsegudarnas planer, eller åtminstone inte emot dem. 'Anima' betyder ju 'själ' eller 'liv' på latin, dvs man använder krafter i den besjälade tillvaron. Egen vinning är inget problem så länge man respekterar skapelsegudarna och håller sig inom deras ramar. Man skulle kunna kalla Silvia Miranda för animist i Svavelvinter även om hon klivit över skaklarna och betalar priset för det. Alla präster är inte animister utan det finns förstås rena teologer, predikanter, ceremoniker etc. Animister söker OFTA gå gudarnas ärenden vilket kanske faller sig naturligt om man respekterar dem som överhet och särskilt om man tillhör någon kyrka. Emellertid är ju inte skapelsen eller "naturen" alltid "god" - rovdjur fullgör också sin funktion och exempelvis drakar går skapelsegudarnas ärenden även om de inte alltid fattar det själva. Även egenintresse får ses som en drivkraft i skapelsen, kanske en av de viktigare.
Kafrilerna är animister från Mereld med en altruistisk övertygelse och dyrkar särskilt ljusguden Tigwalvan men även de andra skapelsegudarna. Alla animister är alltså inte kafriler. Kafrilerna kan därmed ha egna magigåvor men om man vill kan man komplettera med andra animistiska gåvor som passar.
Mångudinnan Luvena är en av skapelsegudarna men skapelsegudarna är sinsemellan inte alltid överens eller kompatibla - jfr med grekiskt eller nordiskt panteon. Skapelsegudar är de som fullgör någon slags funktion eller sköter en domän i skapelsen, inklusive krigsgudar och dödsgudar. Luvena och några andra av dem skulle kunna betecknas som rebelliska skapelsegudar som egentligen gärna skulle tippa skapelsen enligt sina egna preferenser men hålls i schack av de andra. Därmed har hon och andra gudar fått sekter som inte accepteras av renodlade animister och som jagas av Abzulvan - de skapelsetrogna kyrkornas inkvisition.
Vad gäller Fundibéra så är hon renodlad hedonist och feminist av ett ganska hänsynslöst slag. Hon har kommit i lag med sekterna på Bektar för att de besitter vissa kunskaper som hon vill åt och hon deltar i deras ritualer med nyfikenhet om inte övertygelse. Här ett litet relevant utdrag ur romanen:
”Man har sagt mig att ni nyligen invigts som månprästinna i Bektar bortom Laabnes askdalar, där ryktet viskar att människor offras och äts”, svarade Praanz da Kaelve. ”Hur går det ihop med er dyrkan av livet och skapandet?”
Fundibéra ställde med en road min ner soppskålen, borstade brödsmulor från fingrarna och mötte ogenerat generalens blick. Ögonen på rustsalens troféer glimmade just bortom bordets ljuskrets i det vida rummets dunkel. I Praanz da Kaelve väcktes en lika plötslig som ovälkommet påtaglig lust till kvinnan, född av den hunger, glädje, målmedvetenhet och grymhet hon utstrålade, som om han varit tillbaka på arenan, öga mot öga med en värdig motståndare.
”Jag vet hur människokött smakar”, sade baronessan lågt, ”det är sant, men även ni torde på slagfältet ha fått fallna fienders blod i munnen mer än en gång så i detta är vi lika. Det betyder inte att någon av oss slukar barn till frukost. Månprästerna på Bektare berg är barbarer, men de besitter vissa djupliggande kunskaper som man bara en invigd lemniscata kan delges. Jag var ute efter kunskap, inget annat, och en general från Digeta Longa är säkert införstådd med att ingående kunskap kan kräva såväl plågor som blodspillan. Kanske har ni hört DiFolternas devis att sann renhet bara kan uppnås genom lidande?”
***
Animister är ett mycket brett begrepp i vilket jag lägger att man utövar magi i enlighet med skapelsegudarnas planer, eller åtminstone inte emot dem. 'Anima' betyder ju 'själ' eller 'liv' på latin, dvs man använder krafter i den besjälade tillvaron. Egen vinning är inget problem så länge man respekterar skapelsegudarna och håller sig inom deras ramar. Man skulle kunna kalla Silvia Miranda för animist i Svavelvinter även om hon klivit över skaklarna och betalar priset för det. Alla präster är inte animister utan det finns förstås rena teologer, predikanter, ceremoniker etc. Animister söker OFTA gå gudarnas ärenden vilket kanske faller sig naturligt om man respekterar dem som överhet och särskilt om man tillhör någon kyrka. Emellertid är ju inte skapelsen eller "naturen" alltid "god" - rovdjur fullgör också sin funktion och exempelvis drakar går skapelsegudarnas ärenden även om de inte alltid fattar det själva. Även egenintresse får ses som en drivkraft i skapelsen, kanske en av de viktigare.
Kafrilerna är animister från Mereld med en altruistisk övertygelse och dyrkar särskilt ljusguden Tigwalvan men även de andra skapelsegudarna. Alla animister är alltså inte kafriler. Kafrilerna kan därmed ha egna magigåvor men om man vill kan man komplettera med andra animistiska gåvor som passar.
Mångudinnan Luvena är en av skapelsegudarna men skapelsegudarna är sinsemellan inte alltid överens eller kompatibla - jfr med grekiskt eller nordiskt panteon. Skapelsegudar är de som fullgör någon slags funktion eller sköter en domän i skapelsen, inklusive krigsgudar och dödsgudar. Luvena och några andra av dem skulle kunna betecknas som rebelliska skapelsegudar som egentligen gärna skulle tippa skapelsen enligt sina egna preferenser men hålls i schack av de andra. Därmed har hon och andra gudar fått sekter som inte accepteras av renodlade animister och som jagas av Abzulvan - de skapelsetrogna kyrkornas inkvisition.
Vad gäller Fundibéra så är hon renodlad hedonist och feminist av ett ganska hänsynslöst slag. Hon har kommit i lag med sekterna på Bektar för att de besitter vissa kunskaper som hon vill åt och hon deltar i deras ritualer med nyfikenhet om inte övertygelse. Här ett litet relevant utdrag ur romanen:
”Man har sagt mig att ni nyligen invigts som månprästinna i Bektar bortom Laabnes askdalar, där ryktet viskar att människor offras och äts”, svarade Praanz da Kaelve. ”Hur går det ihop med er dyrkan av livet och skapandet?”
Fundibéra ställde med en road min ner soppskålen, borstade brödsmulor från fingrarna och mötte ogenerat generalens blick. Ögonen på rustsalens troféer glimmade just bortom bordets ljuskrets i det vida rummets dunkel. I Praanz da Kaelve väcktes en lika plötslig som ovälkommet påtaglig lust till kvinnan, född av den hunger, glädje, målmedvetenhet och grymhet hon utstrålade, som om han varit tillbaka på arenan, öga mot öga med en värdig motståndare.
”Jag vet hur människokött smakar”, sade baronessan lågt, ”det är sant, men även ni torde på slagfältet ha fått fallna fienders blod i munnen mer än en gång så i detta är vi lika. Det betyder inte att någon av oss slukar barn till frukost. Månprästerna på Bektare berg är barbarer, men de besitter vissa djupliggande kunskaper som man bara en invigd lemniscata kan delges. Jag var ute efter kunskap, inget annat, och en general från Digeta Longa är säkert införstådd med att ingående kunskap kan kräva såväl plågor som blodspillan. Kanske har ni hört DiFolternas devis att sann renhet bara kan uppnås genom lidande?”
tisdag 31 augusti 2010
Namnen mellan floderna
Det har uppstått en diskussion om namnet Timatia på bloggen Piruett i samband med diskussion om det nya trakoriska rollspelet. Timatia har alltså så här långt varit namnet på kontinenten söder om Trakorien - "Europa". Det är emellertid inte publicerat ännu utan har mer karaktären av arbetsnamn. Tiamat var ursprungligen ett urmonster och salthav i mesopotamisk religion. I trakorisk religion har det en liknande betydelse men betecknar också kaos, utslocknande och tomhet. Några har problem med associationer runt namnet eftersom det också betecknar en drake ur gamla D&D - det första egentliga rollspelet, ett goth-band etc. Andra tycker att hela gudavärlden skulle döpas om till något mer trakoriskt unikt medan åter andra helt enkelt inte tycker att Timatia låter trakoriskt eller ens bra.
Min inställning är följande:
* Den Mesopotamiska mytologin är helt invävd i Trakorien, inte bara till namnet utan även vad gäller intrig och kosmologi, t.ex. det heliga sötvattnet Abzû, de gudomliga Me - höga språkets begrepp, gudinnan Inashtars (i sig en korsning mellan namnen Inanna och Ishtar) nedstigande till underjorden med Ghumgakk och RhabdoRana etc. Jag trivs bra i denna gudavärld och tänker varken lämna den eller byta namn.
* Att namn som Tiamat, Ishtar, Imhullu etc har förekommit i spel eller hollywoodfilmer tycker jag är irrelevant. Rollspel och dataspel har sedan starten dammsugit världens religioner efter monster och gudar. Ofta har man bara tagit namnet och några yttre attribut medan jag som sagt tycker mig ha använt de ursprungliga mesopotamiska koncepten mer konsekvent.
* Vad gäller själva klangen i ordet Timatia som namn på kontinenten söder om Trakorien så är jag mer villig att diskutera. Enligt skapelsemyterna skapades hela världen av Tiamats kropp så kanske är ordet bättre som namn på hela världen. Därmed skulle ett nytt namn behövas för kontinenten. Jag ska fundera över detta och kanske lägga upp alternativa namn för omröstning här på bloggen.
Ni får gärna tycka till. Däremot är det ingen större vits att ni föreslår alternativ eftersom detta är något jag själv måste föreslå, både av emotionella och upphovsrättsliga anledningar.
Min inställning är följande:
* Den Mesopotamiska mytologin är helt invävd i Trakorien, inte bara till namnet utan även vad gäller intrig och kosmologi, t.ex. det heliga sötvattnet Abzû, de gudomliga Me - höga språkets begrepp, gudinnan Inashtars (i sig en korsning mellan namnen Inanna och Ishtar) nedstigande till underjorden med Ghumgakk och RhabdoRana etc. Jag trivs bra i denna gudavärld och tänker varken lämna den eller byta namn.
* Att namn som Tiamat, Ishtar, Imhullu etc har förekommit i spel eller hollywoodfilmer tycker jag är irrelevant. Rollspel och dataspel har sedan starten dammsugit världens religioner efter monster och gudar. Ofta har man bara tagit namnet och några yttre attribut medan jag som sagt tycker mig ha använt de ursprungliga mesopotamiska koncepten mer konsekvent.
* Vad gäller själva klangen i ordet Timatia som namn på kontinenten söder om Trakorien så är jag mer villig att diskutera. Enligt skapelsemyterna skapades hela världen av Tiamats kropp så kanske är ordet bättre som namn på hela världen. Därmed skulle ett nytt namn behövas för kontinenten. Jag ska fundera över detta och kanske lägga upp alternativa namn för omröstning här på bloggen.
Ni får gärna tycka till. Däremot är det ingen större vits att ni föreslår alternativ eftersom detta är något jag själv måste föreslå, både av emotionella och upphovsrättsliga anledningar.
onsdag 7 juli 2010
Kvinna med tupp
sådan är arbetstiteln på kapitlet jag just skriver - låter mest som ett 1600-talsporträtt i klangen. Kapitlet handlar inte helt oväntat om en kvinna med en tupp. Djuret heter Koklai och säkert är bekant för somliga. Koklai var alltid en av mina favoritfigurer i de gamla spelen: en världsresenär och förste älskare som valt tuppens form därför att "det är den enda gestalt av någon som helst skönhet" i vår tillvaro. Nu är han förstås omskapt i romanen liksom de flesta andra varelser och företeelser, men han har fortfarande oanade egenskaper och jag försöker behålla hans osentimentala fåfänga. Koklai är emellertid inte bara en sidekick (sidecock?) utan kommer att visa sig ha stor betydelse för historien på både det ena och andra sättet. Han och kvinnan samtalar delvis på Det Höga Språket vilket jag noterar i texten med versal, kursiv och bestämd form. Problemet är som ni vet att normala människor inte kan höra det höga språket utan att alieneras från världen.
Eftersom jag fick ett nytt nummer av "Philosophy Now" igår så infinner sig genast frågan om huruvida sådan alienation är av godo eller ondo. Det förefaller i Trakoriens värld som om människor och andra varelser har skapats för att fylla en viss plats i gudarnas plan. Den som ser själva planen, till exempel genom att höra Det Höga Språket, har helt enkelt svårt för att spela med och ta den på allvar. De skapelsetrogna animisterna i Abzulvan menar att om människan nu äger sin existens bara som del i gudarnas plan så är det hennes plikt att spela sin roll snarare än att ifrågasätta manus. Shagul skulle svara att gudarna - berättarna - är lika förvirrade som vi och har förslavat oss för att kunna besätta rollerna i sin pjäs. Hela världen är deras distraktion mot Tiamat, samma isande meningslöshet och flyktighet som väntar både dem och oss. Å andra sidan kikade Silvia Miranda in bakom kulisserna och hon blev knappast lyckligare av det. I det nya numret av Philosophy Now skrev en person en hel artikel där han kontemplerar världens fåfänglighet ur ett buddistiskt perspektiv. Jag blev lite förvånad när det visade sig att författaren sitter på "Death Row" i Nevada.
Det givande med att läsa filosofi och andra mystiska tankar under skrivandet är att man hela tider finner genklang mot det man skriver. Jag stoppar alltså inte in djupa filosofiska referenser i texten allteftersom jag läser vilket kanske någon oroat sig för utan snarare så kan jag hitta nya perspektiv på det redan tänkta. Hela konfluxsviten handlar nog ytterst om individens förhållande till världen via språket i dess vidaste bemärkelse.
Sic transit gloria mundi - titta in bortom evigheten för de rätta svaren!
Eftersom jag fick ett nytt nummer av "Philosophy Now" igår så infinner sig genast frågan om huruvida sådan alienation är av godo eller ondo. Det förefaller i Trakoriens värld som om människor och andra varelser har skapats för att fylla en viss plats i gudarnas plan. Den som ser själva planen, till exempel genom att höra Det Höga Språket, har helt enkelt svårt för att spela med och ta den på allvar. De skapelsetrogna animisterna i Abzulvan menar att om människan nu äger sin existens bara som del i gudarnas plan så är det hennes plikt att spela sin roll snarare än att ifrågasätta manus. Shagul skulle svara att gudarna - berättarna - är lika förvirrade som vi och har förslavat oss för att kunna besätta rollerna i sin pjäs. Hela världen är deras distraktion mot Tiamat, samma isande meningslöshet och flyktighet som väntar både dem och oss. Å andra sidan kikade Silvia Miranda in bakom kulisserna och hon blev knappast lyckligare av det. I det nya numret av Philosophy Now skrev en person en hel artikel där han kontemplerar världens fåfänglighet ur ett buddistiskt perspektiv. Jag blev lite förvånad när det visade sig att författaren sitter på "Death Row" i Nevada.
Det givande med att läsa filosofi och andra mystiska tankar under skrivandet är att man hela tider finner genklang mot det man skriver. Jag stoppar alltså inte in djupa filosofiska referenser i texten allteftersom jag läser vilket kanske någon oroat sig för utan snarare så kan jag hitta nya perspektiv på det redan tänkta. Hela konfluxsviten handlar nog ytterst om individens förhållande till världen via språket i dess vidaste bemärkelse.
Sic transit gloria mundi - titta in bortom evigheten för de rätta svaren!
fredag 11 juni 2010
Tema Timatia
Det här må bli en ospecifik mellanrapport men glädjande nog pågår väldigt mycket i Trakorien just nu. Jag skriver själv vidare på uppföljaren till Svavelvinter i en marschfart om två kapitel i månaden och tycks faktiskt kunna följa min egen målsättning att vara klar med första fullständigt utkast till romanen i september. Just nu avhandlas RhabdoRanas framfart bland trakoriska siare, något som hotar minst fyra av bokens centrala gestalter. RhabdoRana är som ni vet en religiös lönnmördarsekt vars medlemmar alla har kodnamn som påminner om väderstationer: Nidingen, Alma, Trubaduren, Thyboron, Arkona och Kuggöra för att nämna några som dyker upp. Dessförinnan har jag avslutat kapitel om de märkliga platserna Stegos och Bythos.
Samtidigt har arbetet med det nya rollspelet tagit fart. En mängd gamla entusiaster har hakat på för att bidra med illustrationer eller texter.
Behovet att mer konkret fastlägga Trakoriens omvärld och historia har därmed växt, något som också känts angeläget för romanen. Rollspelare vet att Trakorien en gång infogades i Äventyrsspels gamla spelvärld Ereb Altor som jag faktiskt också ritade kartan till. Eftersom den kontinenten utvecklades till ett ganska osammanhängande lapptäcke och jag dessutom inte vill inkräkta på andras skapelser så ritar jag om världen och använder då bara sådant som jag vet mig själv ha hittat på (eller stulit från historien). Jag kallar den nya kontinenten för TIMATIA efter urvarelsen Tiamat vilken dödas av hjälteguden Marduk som sedan skapar världen och himlen av odjurets kropp, lite som i sången om bonden och kråkan. Den trakoriska gudavärlden är i mycket hämtad från mesopotamiska källor. Man kan därför läsa om striden mellan Marduk och Tiamat i det drygt tretusen år gamla babyloniska skapelseeposet Enuma Elish, varför inte i översättning av Ola Wikander som är en av de medverkande i rollspelsprojektet. Andra viktiga trakoriska gudar som hämtats från Mesopotamien är Shamash, Enki, Ereshkigal och Inashtar (ett hybridnamn på krigets och kärlekens gudinna av akkadiska Ishtar och sumeriska Inanna).
En av mina ambitioner med Timatia är att uppnå större enhetlighet än i Ereb; läs då verkligen enhetlighet och inte enighet för om något så försöker jag bygga in konflikter. Jag vill inte som i Ereb ha ett lapptäcke där definierade länder snällt ligger kant i kant med varandra utan hellre ett antal maktcentra med otydlig periferi där små furstendömen och ödemark manipuleras och kolonialiseras beroende på dagsform. En annan sak som jag mer eller mindre bannlyst är monoteism annat än som udda företeelse, detta för att undvika denna likhet med vår egen historia. En polyteistisk renässans känns helt enkelt mer intressant att utforska.
Karta över Timatia publiceras till hösten.
Samtidigt har arbetet med det nya rollspelet tagit fart. En mängd gamla entusiaster har hakat på för att bidra med illustrationer eller texter.
Behovet att mer konkret fastlägga Trakoriens omvärld och historia har därmed växt, något som också känts angeläget för romanen. Rollspelare vet att Trakorien en gång infogades i Äventyrsspels gamla spelvärld Ereb Altor som jag faktiskt också ritade kartan till. Eftersom den kontinenten utvecklades till ett ganska osammanhängande lapptäcke och jag dessutom inte vill inkräkta på andras skapelser så ritar jag om världen och använder då bara sådant som jag vet mig själv ha hittat på (eller stulit från historien). Jag kallar den nya kontinenten för TIMATIA efter urvarelsen Tiamat vilken dödas av hjälteguden Marduk som sedan skapar världen och himlen av odjurets kropp, lite som i sången om bonden och kråkan. Den trakoriska gudavärlden är i mycket hämtad från mesopotamiska källor. Man kan därför läsa om striden mellan Marduk och Tiamat i det drygt tretusen år gamla babyloniska skapelseeposet Enuma Elish, varför inte i översättning av Ola Wikander som är en av de medverkande i rollspelsprojektet. Andra viktiga trakoriska gudar som hämtats från Mesopotamien är Shamash, Enki, Ereshkigal och Inashtar (ett hybridnamn på krigets och kärlekens gudinna av akkadiska Ishtar och sumeriska Inanna).
En av mina ambitioner med Timatia är att uppnå större enhetlighet än i Ereb; läs då verkligen enhetlighet och inte enighet för om något så försöker jag bygga in konflikter. Jag vill inte som i Ereb ha ett lapptäcke där definierade länder snällt ligger kant i kant med varandra utan hellre ett antal maktcentra med otydlig periferi där små furstendömen och ödemark manipuleras och kolonialiseras beroende på dagsform. En annan sak som jag mer eller mindre bannlyst är monoteism annat än som udda företeelse, detta för att undvika denna likhet med vår egen historia. En polyteistisk renässans känns helt enkelt mer intressant att utforska.
Karta över Timatia publiceras till hösten.
onsdag 21 april 2010
Magin och Jungs arketyper
Jag läser just en bok om psykologen och psykiatrikern Carl Gustav Jung, främst därför att jag bättre ville förstå hans tankar om psykologiska och kulturella arketyper. Med arketyper menar Jung att samma tankemönster och bilder tenderar att dyka upp i olika kulturer, tider och sammanhang som är helt oberoende av varandra. Han menar att arketyper finns inbyggda i alla människors hjärnor och är lika typiska för vår art som att vi har fem fingrar osv. Jung listar inte arketyperna eftersom han menar att de är närmast oändliga till antalet men några exempel är:
Arketypernas koppling till andra områden
Det intressanta är att tankar som påminner om Jungs arketyper dyker upp på flera andra områden:
Arketypernas koppling till magi
Tänk er nu en animistisk värld som Trakorien där allt är besjälat, om inte annat så genom sina bakomliggande runor skrivna på det höga språket. Där finns levande berg, moln, etc. Tänk er sedan att ALLT detta besjälade besitter arketyper, dvs kommer att bete sig på ett visst sätt efter vissa nyckelretningar. Företeelser som "järn", "eld", "ek", "ilska" och förstås allt levande skulle vara besjälat och besitta arketypiska mönster. Magi kunde då vara att lära sig förstå och tillföra dessa nyckelretningar som i sig kommer att utlösa företeelsernas arketypiska beteende, exempelvis få järn att smälta, ilska att växa etc. Detta vore alltså ett tankesätt lite annorlunda än att se magi som en kraft som tvingar tillvaron att bete sig onormalt. Det skulle också innebära en ganska tilltalande begränsning av magin där kraften snarare består i förståelse och förstärkning än i tvingande våld - lite liknande aikido.
I Trakorien kunde diFolternas maniska renande av essenser hos ting syfta till att renodla inbyggda arketyper för att medge manipulation av tingen. Järnets alkemiska förvandling till guld skulle exempelvis kunna bestå i att renodla metallens inneboende arketypiska strävan mot förädling. Jung var för övrigt inne på alkemi just i dessa sammanhang.
Arketypernas koppling till profetior
Trakorien styrs som ni vet till viss del av profetior som Vox Ranzina, inte minst i samband med konfluxen. I romanen som jag just skriver förklaras emellertid att profetior inte är förutsägelser utan möjligheter. För att förklara behövs ordet rekvisit. Med rekvisit menas komponenter som är nödvändiga men kanske inte ensamt tillräckliga för att något ska ske. Bensin + nyckel + förare kan exempelvis ses som rekvisit till bilkörning där inget av rekvisiten kan köra bilen utan att de andra föreligger.
Antag nu att även skeenden är besjälade enligt ovan, dvs att en förutbestämd utveckling redan ligger klar som ett möjligt spår genom tiden, men att den bara kommer att inträffa om nyckelretningen ges, dvs om rätt rekvisit föreligger vid rätt tidpunkt. Vill man utnyttja profetian så måste man se till att rekvisiten föreligger (de kan naturligtvis uppkomma spontant också). Vill man istället undvika att profetian slår in så får man se till att rekvisiten INTE uppfylles. Intressant tanke tycker jag och dessutom klart användbar i spel.
- Den vise gamle mannen, såsom Gandalf eller Obi Wan Kanobi
- Den ensamme hjälten som försöker utföra ett storverk för att fullborda sitt öde, känd från många böcker och filmer
- Livets cykel med utveckling, blomning, vittrande, död, återfödelse, en bild av årets gång som återfinnes hos Jesus, diverse fruktbarhetsgudar
- Skuggan såsom platsen dit man knuffar allt i sin person som man inte vill kännas vid
- Mandalan som fyrdelad karta över tillvaron etc.
Arketypernas koppling till andra områden
Det intressanta är att tankar som påminner om Jungs arketyper dyker upp på flera andra områden:
- Beteendevetenskap - där forskarna talar om Innate Releasing Mechanisms (IRL), dvs att beteenden ligger förprogrammerade i individer av en viss art och utlöses av nyckelsignaler helt oberoende av inlärning. Det tydligaste exemplet är kanske parningsdanser hos fåglar och liknande automatiska beteenden.
- Språkvetenskap - Noam Chomskys begrepp "Deep Structure" där han menar att alla mänskliga språk har en gemensam djup grammatik, förmodligen anpassad till vår hjärnas sätt att hantera signaler och abstraktioner.
- Antropologi - Lévi-Strauss dolda infrastrukturer som får människor att bygga samhällen och bilda sedvänjor på vissa likartade sätt.
Arketypernas koppling till magi
Tänk er nu en animistisk värld som Trakorien där allt är besjälat, om inte annat så genom sina bakomliggande runor skrivna på det höga språket. Där finns levande berg, moln, etc. Tänk er sedan att ALLT detta besjälade besitter arketyper, dvs kommer att bete sig på ett visst sätt efter vissa nyckelretningar. Företeelser som "järn", "eld", "ek", "ilska" och förstås allt levande skulle vara besjälat och besitta arketypiska mönster. Magi kunde då vara att lära sig förstå och tillföra dessa nyckelretningar som i sig kommer att utlösa företeelsernas arketypiska beteende, exempelvis få järn att smälta, ilska att växa etc. Detta vore alltså ett tankesätt lite annorlunda än att se magi som en kraft som tvingar tillvaron att bete sig onormalt. Det skulle också innebära en ganska tilltalande begränsning av magin där kraften snarare består i förståelse och förstärkning än i tvingande våld - lite liknande aikido.
I Trakorien kunde diFolternas maniska renande av essenser hos ting syfta till att renodla inbyggda arketyper för att medge manipulation av tingen. Järnets alkemiska förvandling till guld skulle exempelvis kunna bestå i att renodla metallens inneboende arketypiska strävan mot förädling. Jung var för övrigt inne på alkemi just i dessa sammanhang.
Arketypernas koppling till profetior
Trakorien styrs som ni vet till viss del av profetior som Vox Ranzina, inte minst i samband med konfluxen. I romanen som jag just skriver förklaras emellertid att profetior inte är förutsägelser utan möjligheter. För att förklara behövs ordet rekvisit. Med rekvisit menas komponenter som är nödvändiga men kanske inte ensamt tillräckliga för att något ska ske. Bensin + nyckel + förare kan exempelvis ses som rekvisit till bilkörning där inget av rekvisiten kan köra bilen utan att de andra föreligger.
Antag nu att även skeenden är besjälade enligt ovan, dvs att en förutbestämd utveckling redan ligger klar som ett möjligt spår genom tiden, men att den bara kommer att inträffa om nyckelretningen ges, dvs om rätt rekvisit föreligger vid rätt tidpunkt. Vill man utnyttja profetian så måste man se till att rekvisiten föreligger (de kan naturligtvis uppkomma spontant också). Vill man istället undvika att profetian slår in så får man se till att rekvisiten INTE uppfylles. Intressant tanke tycker jag och dessutom klart användbar i spel.
söndag 8 november 2009
Skapelsetro och talmystik i Trakorien
(delvis en uppföljare till inlägget "DiFolter och animister")
Shaguls strid mot sin mästare ligger bakom mig för denna gång och jag skriver nu om animisterna på ön Mereld med prästen Sambarsynd Coria som huvudperson. Denne godmodige man har jag modellerat efter barnens konfimationslärare, men porträttet fördjupas förstås när han hamnar mer konkret på papper. Sambarsynd Coria har till exempel fått ett mindre godmodigt förflutet som aktiv deltagare i "Abzulvan"*, animisternas inkvisition där skapelseprästerna för kampen mot skapelsens fiender med alla medel. Han har erfarenhet av att bekämpa såväl shaguliter som diFolter och andra, mindre namnkunniga hädare.
En skillnad mot vår egen tids inkvisition är att Abzulvan inte är lika inriktad på att jaga förment hädiska läror utan förföljer konkreta "skapelsvidriga handlingar". Rebellerna ifrågasätter å sin sida knappast skapelsens ordning men försöker däremot rubba den. Deras läror blir förstås ofta hädiska på köpet men är i sig sällan tillräcklig anledning till åtgärd. Motsättningen har heller inte samma politiska betydelse som i vår värld eftersom världsliga makter oftast inte har koppling till en enda religion. Striden står därför i stort sett mellan religiösa samfund och sekter som bara undantagsvis är statsbärande. Sådana undantag är just Mereld och även Kishatet.
Jag funderar i sammanhanget på vilka konkurrerande världsuppfattningar som råder i Trakorien och särskilt med tanke på hur deras värld skiljer sig från vår. Den huvudsakliga skiljelinjen går som jag ser det mellan skapelsetrogna/holistiska varelser och rebelliska/kaotiska/egocentriska varelser:
Utgångspunkten är att världen ÄR skapad och INTE har utvecklats enligt Darwins lära. Världen finns därtill som ritning tecknad med särskilda symboler, "Me", vilka sammanställda ofta kallas "Det höga språket". En ändring i ritningen ändrar verkligheten. Olika uppfattningar finns om VARFÖR världen skapats och om den har något syfte.
De skapelsetrogna anser att alla anspråk på utveckling kan uppfattas som hädelse. Den troende bör som en ikonmålare sträva efter fulländning enligt gudarnas planer och att finna och fullgöra sin roll i skapelsen. Man accepterar samtidigt att världen inte är perfekt. Gudaplanerna har via underhuggare implementerats på ett förvridet sätt och det finns därför utrymme för förbättring men bara i riktning mot idealet.
Rebellerna anser istället att vi är fångar hos de som skapat vårt zoo eller fängelse och att vi bör söka frihet eller utnyttja systemet som det är. Man vill plocka isär för att förstå, något som de skapelsetrogna inte gillar.
Skapelsetrogna söker sig alltså inåt mot ett ideal där det inte gäller att vara kreativ utan att göra rätt. De är konservativa och defensiva. Rebellerna söker sig utåt från givna förutsättningar. De har inga givna gränser, är kreativa och offensiva. Man kan jämföra skillnaden i inställning med den hos backar och anfallsspelare i fotboll.
Talmystik - hjälp mig fylla på
Jag har tidigare lekt med tanken att låta talen tjäna som symboler för olika världsåskådningar, men det jag nu funderar på är att bygga ut talmystiken mer systematiskt. Fördelen med tal i jämförelse med symboler som kors eller stjärnor etc är att talen faktiskt kan användas på det sätt som exempelvis skett i Kabbala.
Frågan som ni gärna får hjälpa mig med är vad de olika talen skulle står för i Trakorien, och jag talar då främst om talen 0-9. Låt oss spåna fritt och inte vara främmande för att ett tal kan stå för många och även motsägelsefulla saker. Det jag spontant ser (fyll gärna på från eget huvud eller tidigare skrivet) är följande:
0
Tiamats tal - intigheten. Ett illa sett tal som de flesta andra vill undvika att sammankopplas med.
1
Jagets tal. Individen. "Den ende och hans egendom". Shagul.
2
Tes-antites. Existens mot icke-existens, motsatser, dialektik, dikotomen (Shaguls bok)
3
Skapelserebellernas tal. De accepterar i princip animisternas fyrtal för skapelsen enligt nedan men anser att den fjärde aspekten måste vara människans närvaro och agerande så att världen byggs av ett ofullständigt tretal. diFolterna ser tre grundelement i materien: svavel, salt och kvicksilver.
4
De skapelsetroendes tal - animister anser att allt har fyra aspekter när det är komplett. Dessa aspekter kan i sin tur har fyra delar liksom samma företeelse kan ses ur olika fyrtal av vinklingar men det är alltid i fyra man måste landa. Animisterna räknar ofta med talbasen fyra. Koppling givan till de fyra klassiska temperamenten, fyra element etc.
5
Pentagrammet med det gyllene snittet - kunde vara Banzikans tal. Skulle också kunna vara en otillåten utbyggnad av skapelsens fyrtal, dvs en femte främmande aspekt lika hädisk som det ofullständiga tretalet - t.ex. ett pentagram för att åkalla demoner.
6
Kastykes hexifiering
7
Symbol för Trakoriska riket - de sju stammarnas förbund, septaviet i Tricilve.
8
?
9
?
Idéer välkomna.
*Namnet "Abzulvan" är bildat av "abzu" - guden Enkis sötvattenkälla som ska vara ursprung till allt liv och all visdom, av engelska "absolved" i betydelsen "frikänd, renad" samt "vulva" eftersom animismen dyrkar moder jord, livgivande och kvinnlighet.
Shaguls strid mot sin mästare ligger bakom mig för denna gång och jag skriver nu om animisterna på ön Mereld med prästen Sambarsynd Coria som huvudperson. Denne godmodige man har jag modellerat efter barnens konfimationslärare, men porträttet fördjupas förstås när han hamnar mer konkret på papper. Sambarsynd Coria har till exempel fått ett mindre godmodigt förflutet som aktiv deltagare i "Abzulvan"*, animisternas inkvisition där skapelseprästerna för kampen mot skapelsens fiender med alla medel. Han har erfarenhet av att bekämpa såväl shaguliter som diFolter och andra, mindre namnkunniga hädare.
En skillnad mot vår egen tids inkvisition är att Abzulvan inte är lika inriktad på att jaga förment hädiska läror utan förföljer konkreta "skapelsvidriga handlingar". Rebellerna ifrågasätter å sin sida knappast skapelsens ordning men försöker däremot rubba den. Deras läror blir förstås ofta hädiska på köpet men är i sig sällan tillräcklig anledning till åtgärd. Motsättningen har heller inte samma politiska betydelse som i vår värld eftersom världsliga makter oftast inte har koppling till en enda religion. Striden står därför i stort sett mellan religiösa samfund och sekter som bara undantagsvis är statsbärande. Sådana undantag är just Mereld och även Kishatet.
Jag funderar i sammanhanget på vilka konkurrerande världsuppfattningar som råder i Trakorien och särskilt med tanke på hur deras värld skiljer sig från vår. Den huvudsakliga skiljelinjen går som jag ser det mellan skapelsetrogna/holistiska varelser och rebelliska/kaotiska/egocentriska varelser:
Utgångspunkten är att världen ÄR skapad och INTE har utvecklats enligt Darwins lära. Världen finns därtill som ritning tecknad med särskilda symboler, "Me", vilka sammanställda ofta kallas "Det höga språket". En ändring i ritningen ändrar verkligheten. Olika uppfattningar finns om VARFÖR världen skapats och om den har något syfte.
De skapelsetrogna anser att alla anspråk på utveckling kan uppfattas som hädelse. Den troende bör som en ikonmålare sträva efter fulländning enligt gudarnas planer och att finna och fullgöra sin roll i skapelsen. Man accepterar samtidigt att världen inte är perfekt. Gudaplanerna har via underhuggare implementerats på ett förvridet sätt och det finns därför utrymme för förbättring men bara i riktning mot idealet.
Rebellerna anser istället att vi är fångar hos de som skapat vårt zoo eller fängelse och att vi bör söka frihet eller utnyttja systemet som det är. Man vill plocka isär för att förstå, något som de skapelsetrogna inte gillar.
Skapelsetrogna söker sig alltså inåt mot ett ideal där det inte gäller att vara kreativ utan att göra rätt. De är konservativa och defensiva. Rebellerna söker sig utåt från givna förutsättningar. De har inga givna gränser, är kreativa och offensiva. Man kan jämföra skillnaden i inställning med den hos backar och anfallsspelare i fotboll.
Talmystik - hjälp mig fylla på
Jag har tidigare lekt med tanken att låta talen tjäna som symboler för olika världsåskådningar, men det jag nu funderar på är att bygga ut talmystiken mer systematiskt. Fördelen med tal i jämförelse med symboler som kors eller stjärnor etc är att talen faktiskt kan användas på det sätt som exempelvis skett i Kabbala.
Frågan som ni gärna får hjälpa mig med är vad de olika talen skulle står för i Trakorien, och jag talar då främst om talen 0-9. Låt oss spåna fritt och inte vara främmande för att ett tal kan stå för många och även motsägelsefulla saker. Det jag spontant ser (fyll gärna på från eget huvud eller tidigare skrivet) är följande:
0
Tiamats tal - intigheten. Ett illa sett tal som de flesta andra vill undvika att sammankopplas med.
1
Jagets tal. Individen. "Den ende och hans egendom". Shagul.
2
Tes-antites. Existens mot icke-existens, motsatser, dialektik, dikotomen (Shaguls bok)
3
Skapelserebellernas tal. De accepterar i princip animisternas fyrtal för skapelsen enligt nedan men anser att den fjärde aspekten måste vara människans närvaro och agerande så att världen byggs av ett ofullständigt tretal. diFolterna ser tre grundelement i materien: svavel, salt och kvicksilver.
4
De skapelsetroendes tal - animister anser att allt har fyra aspekter när det är komplett. Dessa aspekter kan i sin tur har fyra delar liksom samma företeelse kan ses ur olika fyrtal av vinklingar men det är alltid i fyra man måste landa. Animisterna räknar ofta med talbasen fyra. Koppling givan till de fyra klassiska temperamenten, fyra element etc.
5
Pentagrammet med det gyllene snittet - kunde vara Banzikans tal. Skulle också kunna vara en otillåten utbyggnad av skapelsens fyrtal, dvs en femte främmande aspekt lika hädisk som det ofullständiga tretalet - t.ex. ett pentagram för att åkalla demoner.
6
Kastykes hexifiering
7
Symbol för Trakoriska riket - de sju stammarnas förbund, septaviet i Tricilve.
8
?
9
?
Idéer välkomna.
*Namnet "Abzulvan" är bildat av "abzu" - guden Enkis sötvattenkälla som ska vara ursprung till allt liv och all visdom, av engelska "absolved" i betydelsen "frikänd, renad" samt "vulva" eftersom animismen dyrkar moder jord, livgivande och kvinnlighet.
måndag 27 april 2009
Skapelsen - Metafysik 2
Jag skrev redan 1989 artikeln "Den lille Metafysikern - en handbok för amatörgudar" i tidningen Sinkadus nr 17. Lustigt nog har det mesta från den artikeln levt kvar i min föreställning om Trakoriens övervärld. Visst är texten lite yvigt skriven men på det hela taget blev artikeln ganska innehållsrik och därmed ett av mina mer lyckade alster. Språket som grund för världen har har jag avhandlat tidigare och mer kommer om den saken. Det höga och det låga språket fanns faktiskt inte med i ursprungsartikeln men jag tänkte ta upp några andra metafysiska aspekter på min fantasivärld och uppdatera sådan som jag utvecklat eller ändrat från artikeln. Mycket kommer som ni vet från Mesopotamiska källor.
Om någon är intresserad så har jag hela originalartikeln som textfil och kan lägga ut den här som ett eget inlägg. Det blir i så fall ganska långt. Alltså:
Skapelsen
Utgångspunkten är Tiamat - en stor tidlös tomhet i vilken många medvetanden flyter runt utan något att göra, vi kan kalla dem urgudar. Passiviteten är okomplicerad och vacker för somliga medan andra blir uttråkade. De uttråkade slår sig samman för att bygga en skapelse - universum - som i och för sig inte har någon mening men som åtminstone kan ge förströelse ett bra tag. Man spänner upp den linjära tidens båge, skapar materia, tänder solar och befolkar ett antal världar allt efter preferens. De gudar som föredrog det kaotiska lugnet, kaosgudar, irriteras och försöker sabotera skapelsen i stort och smått men skapelsen står kvar eftersom de enade skapargudarna är fler och samarbetar. Däremot är de långt ifrån överens sinsemellan och därför fylls även skapelsen internt av motsättningar. Ingen har egentligen något emot detta eftersom motsättningarna gör världen mer intressant. Teohedoner kallas de världsliga sekter som anser att människans högsta plikt är att roa gudarna. Särskilt ängsliga teohedoner tror till och med att världen aktivt kommer att utplånas om den blir gudarna för tråkig.
Trakoriens världsklot
Världen där Trakorien ligger är rund även om en del inte tror på det och de allra flesta struntar i vilket. Enligt myterna levde en samling eldvarelser, furianerna, glada dagar ute i rymden. Deras larm störde grannarna som började kasta meteorer för att få tyst. Furianerna drog då lott och utsåg en av hundra att stenvandlas till en s.k tekton. Tektonerna inneslöt furianersläktet med sina sköldar så att ett pansarklot bildades. På denna boll samlades med tiden vatten och skrufs till hav och skogar och det är på den som människor och andra varelser lever. Ibland flyttar sig tektonerna, också kallade jorddragare, så att överlandets positioner rubbas. Då uppstår vulkaner och jordbävningar i skarvarna mellan tektonernas sköldar. Nya Sfärens ordensmedlemmar på Paratorna kallas sköldbärare för att symbolisera hur de likt tektoner skyddar den ömtåliga kommersen med sina sköldar.
Skapargudarnas hierarki
Urgudarna orkade inte besvära sig med det praktiska bygget av universum utan skapade för själva konstruktionen undergudar som i sin tur skapade tjänare osv. i en lång hierarki. Urgudarnas planer nedtecknades ganska summariskt och ritningarna har sedan skickats neråt i makthierarkien med tillägg, ändringar och ibland felaktiga tolkningar. Därför är själva världen bara en ofullständig och sämre kopia av gudarnas höga planer (jämför "viskleken"). Förhållandet är dock fortfarande sådant att om en ändring görs i ritningen så ändras därmed också verkligheten. Nominatorn i Bythos är en skapargud av lägsta rang. Oförmögen att skapa egna tjänare tog han i ett svagt ögonblick hjälp av människor som genast stal hans verktyg. Därmed uppstod en hel del av de problem som ger intrigen runt den femte konfluxen. Eftersom Nominatorn som gud anser sig vara ofelbar så kan han inte reda ut stölden själv eller ens erkänna att något är fel.
De gamla världarna
Myten säger att gudarna först skapade en värld med få men mäktiga innevånare, däribland Woddamiterna. Dessa gjorde snabbt uppror i lag med några lägre kaosgudar varpå skapargudarna valde att utplåna allt liv i världen och börja om. De enda varelser som sägs ha överlevt nystarten är drakarna därför att gudarna tyckte att de var för klena för att slösas kraft på och dessutom kunde ges vissa uppgifter. Därför är drakarna de enda varelser som förstår Det Höga Språket - det språk med vilket gudarnas världsritningar formulerats.
Konfluxerna
Världen fungerar alltså hjälpligt enligt gudarnas förvanskade ritningar men ofta tvingas lägre tjänare att lappa, laga och skyla över skavanker. Till slut blir lapptäcket så omöjligt att underhålla så att man tvingas till en större revision. Då inträffar en konflux som så att säga nollställer alla parametrar igen (jämför när version 3.23 patch M13 av en datorapplikation ersätts med version 4.0). Konfluxer inträffar vid ett speciellt tillfälle på en speciell plats och det som råkar påverka konfluxen kommer att sätta sin prägel på den kommande tiden. I sviten står vi alltså inför den femte konfluxen.
Om någon är intresserad så har jag hela originalartikeln som textfil och kan lägga ut den här som ett eget inlägg. Det blir i så fall ganska långt. Alltså:
Skapelsen
Utgångspunkten är Tiamat - en stor tidlös tomhet i vilken många medvetanden flyter runt utan något att göra, vi kan kalla dem urgudar. Passiviteten är okomplicerad och vacker för somliga medan andra blir uttråkade. De uttråkade slår sig samman för att bygga en skapelse - universum - som i och för sig inte har någon mening men som åtminstone kan ge förströelse ett bra tag. Man spänner upp den linjära tidens båge, skapar materia, tänder solar och befolkar ett antal världar allt efter preferens. De gudar som föredrog det kaotiska lugnet, kaosgudar, irriteras och försöker sabotera skapelsen i stort och smått men skapelsen står kvar eftersom de enade skapargudarna är fler och samarbetar. Däremot är de långt ifrån överens sinsemellan och därför fylls även skapelsen internt av motsättningar. Ingen har egentligen något emot detta eftersom motsättningarna gör världen mer intressant. Teohedoner kallas de världsliga sekter som anser att människans högsta plikt är att roa gudarna. Särskilt ängsliga teohedoner tror till och med att världen aktivt kommer att utplånas om den blir gudarna för tråkig.
Trakoriens världsklot
Världen där Trakorien ligger är rund även om en del inte tror på det och de allra flesta struntar i vilket. Enligt myterna levde en samling eldvarelser, furianerna, glada dagar ute i rymden. Deras larm störde grannarna som började kasta meteorer för att få tyst. Furianerna drog då lott och utsåg en av hundra att stenvandlas till en s.k tekton. Tektonerna inneslöt furianersläktet med sina sköldar så att ett pansarklot bildades. På denna boll samlades med tiden vatten och skrufs till hav och skogar och det är på den som människor och andra varelser lever. Ibland flyttar sig tektonerna, också kallade jorddragare, så att överlandets positioner rubbas. Då uppstår vulkaner och jordbävningar i skarvarna mellan tektonernas sköldar. Nya Sfärens ordensmedlemmar på Paratorna kallas sköldbärare för att symbolisera hur de likt tektoner skyddar den ömtåliga kommersen med sina sköldar.
Skapargudarnas hierarki
Urgudarna orkade inte besvära sig med det praktiska bygget av universum utan skapade för själva konstruktionen undergudar som i sin tur skapade tjänare osv. i en lång hierarki. Urgudarnas planer nedtecknades ganska summariskt och ritningarna har sedan skickats neråt i makthierarkien med tillägg, ändringar och ibland felaktiga tolkningar. Därför är själva världen bara en ofullständig och sämre kopia av gudarnas höga planer (jämför "viskleken"). Förhållandet är dock fortfarande sådant att om en ändring görs i ritningen så ändras därmed också verkligheten. Nominatorn i Bythos är en skapargud av lägsta rang. Oförmögen att skapa egna tjänare tog han i ett svagt ögonblick hjälp av människor som genast stal hans verktyg. Därmed uppstod en hel del av de problem som ger intrigen runt den femte konfluxen. Eftersom Nominatorn som gud anser sig vara ofelbar så kan han inte reda ut stölden själv eller ens erkänna att något är fel.
De gamla världarna
Myten säger att gudarna först skapade en värld med få men mäktiga innevånare, däribland Woddamiterna. Dessa gjorde snabbt uppror i lag med några lägre kaosgudar varpå skapargudarna valde att utplåna allt liv i världen och börja om. De enda varelser som sägs ha överlevt nystarten är drakarna därför att gudarna tyckte att de var för klena för att slösas kraft på och dessutom kunde ges vissa uppgifter. Därför är drakarna de enda varelser som förstår Det Höga Språket - det språk med vilket gudarnas världsritningar formulerats.
Konfluxerna
Världen fungerar alltså hjälpligt enligt gudarnas förvanskade ritningar men ofta tvingas lägre tjänare att lappa, laga och skyla över skavanker. Till slut blir lapptäcket så omöjligt att underhålla så att man tvingas till en större revision. Då inträffar en konflux som så att säga nollställer alla parametrar igen (jämför när version 3.23 patch M13 av en datorapplikation ersätts med version 4.0). Konfluxer inträffar vid ett speciellt tillfälle på en speciell plats och det som råkar påverka konfluxen kommer att sätta sin prägel på den kommande tiden. I sviten står vi alltså inför den femte konfluxen.
torsdag 12 mars 2009
Drakar och Direktörer
Trakorien är som ni vet ett brutalkommersiellt rike. Allt söker sitt, från statsreligion och kejsare ner till minsta fördom och bondfångare på gatan. Därför är det alltid lika inspirerande att läsa om hur i vår värld VD för SEB Annika Falkengren och hennes närmaste underhuggare skor sig eller att höra hur Acta kapitalförvaltning vrider pengar ur trångbodda invandrare i Rosengård. Jag rörs när jag förstår att fantasy inte bara är fantasi utan faktiskt kan spegla en verklighet. Liknande skamlösa initiativ skulle i sanning rosas efter förtjänst i Tricilve och kommer med all sannolikhet att omnämnas i krönikorna fast under omskrivna namn.
Inspiration i all ära således men ska man samtidigt fördöma alla dessa girigbukar i deras egenkära snikenhet – mentalt klassa dem som skurkar och inget annat? Personligen har jag svårt att låta bli. Jag måste få gorma och förbanna en stund för att lätta på en psykologisk ventil, men när trycket väl har pyst ut kan det vara tid för eftertanke. Jag tror egentligen inte att direktörers roffande är ett moraliskt problem. Därmed döljer fördömanden respektive avböner mer än de belyser. Frågeställningen är ju politiskt välkänd: en planekonomi av socialistisk typ förhindrar (i alla fall i teorin) dessa de rikas och egenälskandes excesser men hämmar ambitiösa individers drivkrafter och marknadekonomins urvalsmekanismer. En nyliberal ordning gynnar å andra sidan entrepenörer men släpper samtidigt rovdjuren lösa i hönsgården.
Min egen utgångspunkt är att direktörer, liksom i många avseenden entrepenörer och idrottsstjärnor, är hänsynslösa och måste vara det för att fullgöra sin funktion. De vill vinna och deras nytta för samhället grundas i deras vinnarinstinkt. Ingen vill se Zlatan eller Peter Forsberg ta hänsyn i en landskamp utan om domaren är vidsynt med reglerna så förväntar vi oss att stjärnorna utnyttjar utrymmet istället för att kliva tillbaka. Detsamma gäller entrepenörer och direktörer – min erfarenhet från internationellt affärsliv är att snällhet dessvärre inte har någon plats. Det här har man känt till i alla tider – inte minst i det historiska Italien som är min förebild för Trakorien.
Republiken Venedig överlevde under hela ettusen år, från 800-talet fram till Napoleontiden. Tack vare sitt skyddade läge i lagunen klarade de sig från invasion under hela denna period, bland annat när de ställdes mot Ligan i Cambrai som omfattade i princip hela resten av Europa: Påvedömet, Frankrike, Spanien och Tysk-romerska riket. Lika märkvärdigt var emellertid att republiken klarade sig undan inre sönderfall under så lång tid. Venedig var under hela sin livstid en stat inriktad på industri och handel, fylld av entrepenörer och direktörer får man förmoda – kort sagt potentiella Falkengrenare och Barnevikare i varje hörn. De fick utföra sina värv men hölls samtidigt noga på mattan. Lägg därtill de ständiga krigens venetianska krigsherrar och kondottiärer som säkert gärna hade förvandlat republiken till sitt eget furstendöme. Ändå klarade man sig. Nyckeln till Venedigs inre stabilitet var författningen där makten noga reglerades. Republikens Doge, motsvarande dess president, tillsattes exempelvis enligt närmast obegripliga procedurer med ett fyrtiotal primärval och regler för vilka som kunde väljas – allt utformat för att motverka maktmissbruk eller dynastibildning. Lika insiktfull men i längden mindre framgångsrik var Republiken Rom före Caesar. Under hela sin existens fruktade man två saker: att en tyrann skulle ta över republiken och att landet skulle invaderas av barbarer från norr. Båda farhågorna besannades och republiken togs med Augustus över av diktatoriska kejsare trots att författningen och samhällsmoralen hade varit helt inriktade på att förhindra just detta.
Parallellen till Trakorien? Där finns väl ingen stark författning undrar nu någon. Nä så är det nog. Räkna alltså inte med en tusenårig tillvaro för riket.
Vad lär oss då Italiens historia om våra egna direktörer? Jo att man kan och ska förvänta sig girighet, vinnarinstinkt och maktkamp från deras sort utan att bli särskilt förvånad eller upprörd. Dessvärre är sådana egenskaper ofrånkomliga för att direktörerna ska kunna utföra sina samhällsviktiga funktioner. Låt dem alltså hållas men begränsa mycket aktivt deras handlingsutrymme och kontrollera ständigt att de följer uppställda regler. Personligen har jag lättare att fördra en öppet girig Annika Falkengren som försöker höja sin årslön med två miljoner än en Annika Falkengren som med låtsad storsinthet avstår sin bonus. Förvänta ingen moral, ingen rimlighet i anspråken, inget samvete från en VD i ett storbolag. Det om något lär oss historien. Falkengrenarnas roll är att vara giriga på pengar, framgång och ära. Rollen hos styrelserna i SEB och andra storbolag är att rikta Falkengrenarnas egoistiska kraft så att den gynnar företaget. Företaget som juridisk person ser jag i enlighet med Joel Bakans ”The Corporation” närmast som en definitionsmässigt psykopatisk lönsamhetsmaskin. Alla vi andra, vi som är så många fler, ska sätta gränserna och efter förmåga tappa de hänsynslöst vinstdrivande på skattemedel. Alla i spelet har sin roll, inte att förblandas med de andras. Med dessa förutsättningar på plats bekänner jag mig till marknadstänkandets rollspel. "Snälla" direktörer vill jag däremot helst slippa se, det är dåligt rollspel - out of character.
Dualismen med motverkande och ömsesidigt reglerande roller är för övrigt inget främmande ens i naturen. Vårt skelett omsätts i sin helhet under några få år och byggs hela tiden om för att passa den aktuella belastningen. Det går till så att en celltyp som heter Osteoblaster ständigt bygger upp nya mikroskopiska benbalkar i den riktning som benet belastas. Parallellt med dem finns en annan celltyp kallade Osteoklaster, vars roll är att bryta ner ben så att det blir plats för nytt. Skapare och kaoskrafter i symbios alltså. Skapelsegudarna har liknande mekanismer på plats för Trakoriens benstomme. Varelser som drakar, trollkarlar och i viss mån direktörer river ner medan andra krafter bevakar och bevarar. Skapelsen har faktiskt funnits mer än tusen år så kanske vet de vad de gör. Kanske.
Inspiration i all ära således men ska man samtidigt fördöma alla dessa girigbukar i deras egenkära snikenhet – mentalt klassa dem som skurkar och inget annat? Personligen har jag svårt att låta bli. Jag måste få gorma och förbanna en stund för att lätta på en psykologisk ventil, men när trycket väl har pyst ut kan det vara tid för eftertanke. Jag tror egentligen inte att direktörers roffande är ett moraliskt problem. Därmed döljer fördömanden respektive avböner mer än de belyser. Frågeställningen är ju politiskt välkänd: en planekonomi av socialistisk typ förhindrar (i alla fall i teorin) dessa de rikas och egenälskandes excesser men hämmar ambitiösa individers drivkrafter och marknadekonomins urvalsmekanismer. En nyliberal ordning gynnar å andra sidan entrepenörer men släpper samtidigt rovdjuren lösa i hönsgården.
Min egen utgångspunkt är att direktörer, liksom i många avseenden entrepenörer och idrottsstjärnor, är hänsynslösa och måste vara det för att fullgöra sin funktion. De vill vinna och deras nytta för samhället grundas i deras vinnarinstinkt. Ingen vill se Zlatan eller Peter Forsberg ta hänsyn i en landskamp utan om domaren är vidsynt med reglerna så förväntar vi oss att stjärnorna utnyttjar utrymmet istället för att kliva tillbaka. Detsamma gäller entrepenörer och direktörer – min erfarenhet från internationellt affärsliv är att snällhet dessvärre inte har någon plats. Det här har man känt till i alla tider – inte minst i det historiska Italien som är min förebild för Trakorien.
Republiken Venedig överlevde under hela ettusen år, från 800-talet fram till Napoleontiden. Tack vare sitt skyddade läge i lagunen klarade de sig från invasion under hela denna period, bland annat när de ställdes mot Ligan i Cambrai som omfattade i princip hela resten av Europa: Påvedömet, Frankrike, Spanien och Tysk-romerska riket. Lika märkvärdigt var emellertid att republiken klarade sig undan inre sönderfall under så lång tid. Venedig var under hela sin livstid en stat inriktad på industri och handel, fylld av entrepenörer och direktörer får man förmoda – kort sagt potentiella Falkengrenare och Barnevikare i varje hörn. De fick utföra sina värv men hölls samtidigt noga på mattan. Lägg därtill de ständiga krigens venetianska krigsherrar och kondottiärer som säkert gärna hade förvandlat republiken till sitt eget furstendöme. Ändå klarade man sig. Nyckeln till Venedigs inre stabilitet var författningen där makten noga reglerades. Republikens Doge, motsvarande dess president, tillsattes exempelvis enligt närmast obegripliga procedurer med ett fyrtiotal primärval och regler för vilka som kunde väljas – allt utformat för att motverka maktmissbruk eller dynastibildning. Lika insiktfull men i längden mindre framgångsrik var Republiken Rom före Caesar. Under hela sin existens fruktade man två saker: att en tyrann skulle ta över republiken och att landet skulle invaderas av barbarer från norr. Båda farhågorna besannades och republiken togs med Augustus över av diktatoriska kejsare trots att författningen och samhällsmoralen hade varit helt inriktade på att förhindra just detta.
Parallellen till Trakorien? Där finns väl ingen stark författning undrar nu någon. Nä så är det nog. Räkna alltså inte med en tusenårig tillvaro för riket.
Vad lär oss då Italiens historia om våra egna direktörer? Jo att man kan och ska förvänta sig girighet, vinnarinstinkt och maktkamp från deras sort utan att bli särskilt förvånad eller upprörd. Dessvärre är sådana egenskaper ofrånkomliga för att direktörerna ska kunna utföra sina samhällsviktiga funktioner. Låt dem alltså hållas men begränsa mycket aktivt deras handlingsutrymme och kontrollera ständigt att de följer uppställda regler. Personligen har jag lättare att fördra en öppet girig Annika Falkengren som försöker höja sin årslön med två miljoner än en Annika Falkengren som med låtsad storsinthet avstår sin bonus. Förvänta ingen moral, ingen rimlighet i anspråken, inget samvete från en VD i ett storbolag. Det om något lär oss historien. Falkengrenarnas roll är att vara giriga på pengar, framgång och ära. Rollen hos styrelserna i SEB och andra storbolag är att rikta Falkengrenarnas egoistiska kraft så att den gynnar företaget. Företaget som juridisk person ser jag i enlighet med Joel Bakans ”The Corporation” närmast som en definitionsmässigt psykopatisk lönsamhetsmaskin. Alla vi andra, vi som är så många fler, ska sätta gränserna och efter förmåga tappa de hänsynslöst vinstdrivande på skattemedel. Alla i spelet har sin roll, inte att förblandas med de andras. Med dessa förutsättningar på plats bekänner jag mig till marknadstänkandets rollspel. "Snälla" direktörer vill jag däremot helst slippa se, det är dåligt rollspel - out of character.
Dualismen med motverkande och ömsesidigt reglerande roller är för övrigt inget främmande ens i naturen. Vårt skelett omsätts i sin helhet under några få år och byggs hela tiden om för att passa den aktuella belastningen. Det går till så att en celltyp som heter Osteoblaster ständigt bygger upp nya mikroskopiska benbalkar i den riktning som benet belastas. Parallellt med dem finns en annan celltyp kallade Osteoklaster, vars roll är att bryta ner ben så att det blir plats för nytt. Skapare och kaoskrafter i symbios alltså. Skapelsegudarna har liknande mekanismer på plats för Trakoriens benstomme. Varelser som drakar, trollkarlar och i viss mån direktörer river ner medan andra krafter bevakar och bevarar. Skapelsen har faktiskt funnits mer än tusen år så kanske vet de vad de gör. Kanske.
tisdag 9 december 2008
Språkets roll i Trakorien - Metafysik 1
Språket har en bärande roll i romanerna om Trakorien, inte bara för att romaner i sig består av text på ett bestämt språk utan även i ett djupare avseende.
I Trakorien definieras själva tillvaron av ett bakomliggande språk såtillvida att det finns gudomliga ritningar för alla företeelser och varelser. Dessa ritningar kan men behöver inte vara dokument med streck på utan kan utgöras av bilder, runor, essenser, sagda ord, vävda mönster, musik - allt som kan avbilda eller representera något annat. Dessa representationer har det gemensamt att när ritningen ändras så ändras verkligheten, inte bara från tidpunkten då ändringen sker utan även bakåt i historien. Tillvaron ÄR helt enkelt representationen. Trollkarlen Shagul anar detta och berättar i Svavelvinter för vindhäxan Silvia Miranda att: "Du var en man vid namn Ramilard tills det bestämdes annorlunda --- Det var berättarna som ändrade dig, raderade och skrev om och nu har du alltid varit en kvinna." Det spännande i sammanhanget är att Shagul har helt rätt: jag beskrev till att börja med mycket riktigt karaktären* Silvia Miranda som en man vid namn Ramilard men ändrade mig halvvägs in i boken, gick tillbaka och gjorde nödvändiga ändringar. Exempelvis fick Ramilards partner också byta kön och bli vävaren Philobus.
Det är så jag föreställer mig att de Trakoriska gudarna kan ändra ett redan passerat skeende. Historien hoppar inte tillbaka i tiden och spelar upp sig på nytt som i filmen "The Butterfly Effect" utan ändras bara precis så mycket som behövs, från nutid och bakåt i ett svep. Det är kontinuiteten som är det styrande snarare än orsak-verkan-kedjor, just som när man går tillbaka och ändrar i en roman. Tänk er att man lyfter hörnet på en matta där angränsande partier av mattan också måste lyftas för att mattan ska hålla ihop. Ju större angränsande delar av mattan som måste lyftas, ju tyngre blir det att ändra på en punkt, dvs att lyfta hörnet. Jag återkommer till detta.
Vissa präster i Trakorien betraktar alltså historien och tillvaron som en redan skriven berättelse. Den främsta drivkraften hos Shagul är dock att han vägrar att vara en karaktär i en redan skriven historia. Han vill vara "Mannen utan öde" och har därför stulit sin egen runa så att gudarna inte längre kan påverka honom eller ens vet var han är. Det intressanta är att Shagul just ÄR en karaktär i en redan skriven berättelse, nämligen i min romanserie (snart i alla fall) och han vet alltså om det. Därmed blir jag, författaren, hans huvudmotståndare. Jag kommer att spela mer på denna metaaspekt i romanerna.
Tanken om att begreppen föregår verkligheten är gammal och exempelvis känd från Platons idélära. Alternativet är att verkligheten finns oberoende av begreppen och att dessa snarare uppstått som samlande benämningar på observerade företeelser. Idag tar nog de flesta för givet att det förhåller sig på det sättet men så är det alltså inte i Trakorien. Boken "Rosens Namn" av Umberto Eco anspelar delvis på den medeltida s.k. universaliestriden som bland annat gällde språkets förhållande till verkligheten.
Genom att språket spelar en så genomgripande roll för verkligheten i Trakorien så blir filosofiska diskussioner om språk och verklighet mer handfasta än i vår värld. Trollkarlar kan manipulera språket och därmed påverka verkligheten mycket konkret. Eftersom jag är road av språkteori så kommer olika personer och sekter i böckerna att representera olika filosofiska inriktningar. Shagul är exempelvis Nietzschiansk Existentialist. Jag beskriver honom naturligtvis inte med sådana ord i boken men kopplingen blir en måttstock för mig när jag skriver Shaguls dialoger och göranden. Den låter mig också norpa ett eller annat passande citat. Mer om detta i senare inlägg.
Bortom de språk som människor och varelser talar till vardags i Trakorien finns Det höga språket och Det låga språket. Det höga språket är de beteckningar som används av gudarna för att framställa verkligheten, orden som i själva verket ÄR verkligheten. Varelser inne i skapelsen kan inte förstå, tala eller ens höra det höga språket utan att tappa förankringen i vardagen, bli alienerade. Undantaget är drakarna som är av äldre stam och har en speciell uppgift i världen men inte ens de får använda det höga språket hur som helst. Mer om drakar och det höga språket senare. Det låga språket vet man inte så mycket om, men det beskrivs som alla språks gemensamma nämnare, något som gör så att varelser överhuvud taget kan kommunicera. Vissa syntalder spekulerar i att det låga språket bara består i de logiska grunderna för påståenden, negationer, sant och falskt och språkliga operatörer som och/eller, ungefär som i ett programmeringsspråk. Andra hävdar att det låga språket helt enkelt är Kaklunen Logos, en varelse som likt en smittsam sjukdom infilterat allt levande för att möjliggöra kommunikation mellan individerna och som smittar vidare från generation till generation. Enligt denna tes pratar Logos med sig själv i oss. Mer om Kaklunerna senare.
Det sägs att HOXOH, det symmetriska namnet namnet på illusionisternas** stad, avbildar tillvaron "X", inklämd mellan det höga språket "HO", och det låga språket "OH". Fast illusionister pratar alltid så mycket strunt...
* Jag använder beteckningen karaktär för mina fiktiva personer och varelser i brist på ett bättre ord. Några retar sig säkert men det må vara dem förlåtet.
** Jag gillar inte beteckningen illusionist och kommer kanske att byta ut den så småningom. Hur som helst rör det sig om trollkarlar / filosofer som med sin konst söker luckra upp gränserna mellan namn och den verklighet dessa representerar. Det passar faktiskt ganska bra att deras egen beteckning är lite missvisande.
I Trakorien definieras själva tillvaron av ett bakomliggande språk såtillvida att det finns gudomliga ritningar för alla företeelser och varelser. Dessa ritningar kan men behöver inte vara dokument med streck på utan kan utgöras av bilder, runor, essenser, sagda ord, vävda mönster, musik - allt som kan avbilda eller representera något annat. Dessa representationer har det gemensamt att när ritningen ändras så ändras verkligheten, inte bara från tidpunkten då ändringen sker utan även bakåt i historien. Tillvaron ÄR helt enkelt representationen. Trollkarlen Shagul anar detta och berättar i Svavelvinter för vindhäxan Silvia Miranda att: "Du var en man vid namn Ramilard tills det bestämdes annorlunda --- Det var berättarna som ändrade dig, raderade och skrev om och nu har du alltid varit en kvinna." Det spännande i sammanhanget är att Shagul har helt rätt: jag beskrev till att börja med mycket riktigt karaktären* Silvia Miranda som en man vid namn Ramilard men ändrade mig halvvägs in i boken, gick tillbaka och gjorde nödvändiga ändringar. Exempelvis fick Ramilards partner också byta kön och bli vävaren Philobus.
Det är så jag föreställer mig att de Trakoriska gudarna kan ändra ett redan passerat skeende. Historien hoppar inte tillbaka i tiden och spelar upp sig på nytt som i filmen "The Butterfly Effect" utan ändras bara precis så mycket som behövs, från nutid och bakåt i ett svep. Det är kontinuiteten som är det styrande snarare än orsak-verkan-kedjor, just som när man går tillbaka och ändrar i en roman. Tänk er att man lyfter hörnet på en matta där angränsande partier av mattan också måste lyftas för att mattan ska hålla ihop. Ju större angränsande delar av mattan som måste lyftas, ju tyngre blir det att ändra på en punkt, dvs att lyfta hörnet. Jag återkommer till detta.
Vissa präster i Trakorien betraktar alltså historien och tillvaron som en redan skriven berättelse. Den främsta drivkraften hos Shagul är dock att han vägrar att vara en karaktär i en redan skriven historia. Han vill vara "Mannen utan öde" och har därför stulit sin egen runa så att gudarna inte längre kan påverka honom eller ens vet var han är. Det intressanta är att Shagul just ÄR en karaktär i en redan skriven berättelse, nämligen i min romanserie (snart i alla fall) och han vet alltså om det. Därmed blir jag, författaren, hans huvudmotståndare. Jag kommer att spela mer på denna metaaspekt i romanerna.
Tanken om att begreppen föregår verkligheten är gammal och exempelvis känd från Platons idélära. Alternativet är att verkligheten finns oberoende av begreppen och att dessa snarare uppstått som samlande benämningar på observerade företeelser. Idag tar nog de flesta för givet att det förhåller sig på det sättet men så är det alltså inte i Trakorien. Boken "Rosens Namn" av Umberto Eco anspelar delvis på den medeltida s.k. universaliestriden som bland annat gällde språkets förhållande till verkligheten.
Genom att språket spelar en så genomgripande roll för verkligheten i Trakorien så blir filosofiska diskussioner om språk och verklighet mer handfasta än i vår värld. Trollkarlar kan manipulera språket och därmed påverka verkligheten mycket konkret. Eftersom jag är road av språkteori så kommer olika personer och sekter i böckerna att representera olika filosofiska inriktningar. Shagul är exempelvis Nietzschiansk Existentialist. Jag beskriver honom naturligtvis inte med sådana ord i boken men kopplingen blir en måttstock för mig när jag skriver Shaguls dialoger och göranden. Den låter mig också norpa ett eller annat passande citat. Mer om detta i senare inlägg.
Bortom de språk som människor och varelser talar till vardags i Trakorien finns Det höga språket och Det låga språket. Det höga språket är de beteckningar som används av gudarna för att framställa verkligheten, orden som i själva verket ÄR verkligheten. Varelser inne i skapelsen kan inte förstå, tala eller ens höra det höga språket utan att tappa förankringen i vardagen, bli alienerade. Undantaget är drakarna som är av äldre stam och har en speciell uppgift i världen men inte ens de får använda det höga språket hur som helst. Mer om drakar och det höga språket senare. Det låga språket vet man inte så mycket om, men det beskrivs som alla språks gemensamma nämnare, något som gör så att varelser överhuvud taget kan kommunicera. Vissa syntalder spekulerar i att det låga språket bara består i de logiska grunderna för påståenden, negationer, sant och falskt och språkliga operatörer som och/eller, ungefär som i ett programmeringsspråk. Andra hävdar att det låga språket helt enkelt är Kaklunen Logos, en varelse som likt en smittsam sjukdom infilterat allt levande för att möjliggöra kommunikation mellan individerna och som smittar vidare från generation till generation. Enligt denna tes pratar Logos med sig själv i oss. Mer om Kaklunerna senare.
Det sägs att HOXOH, det symmetriska namnet namnet på illusionisternas** stad, avbildar tillvaron "X", inklämd mellan det höga språket "HO", och det låga språket "OH". Fast illusionister pratar alltid så mycket strunt...
* Jag använder beteckningen karaktär för mina fiktiva personer och varelser i brist på ett bättre ord. Några retar sig säkert men det må vara dem förlåtet.
** Jag gillar inte beteckningen illusionist och kommer kanske att byta ut den så småningom. Hur som helst rör det sig om trollkarlar / filosofer som med sin konst söker luckra upp gränserna mellan namn och den verklighet dessa representerar. Det passar faktiskt ganska bra att deras egen beteckning är lite missvisande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
