Pendang till Bektar

Jag gjorde en illustration till föregående inlägg för att illustrera livscykeln i form av ett år och hur kvinnorna i romanerna grovt kan placeras in beroende på deras fokus. Delar av cykeln kan ni ännu inte begripa men det kan ju vara kul att spekulera. Kvinnorna inom parentes deltar så att säga inte själva i cykeln utan stöder ett större skeende. Kvinnorna i versal och ruta har ett slags metafunktion.

Menaderna på Bektar

Inatt fick jag visionen av en ganska vild, helt fristående scen till boken jag skriver på. Idén tycks mig så intressant att jag i alla fall ska försöka skriva den även om den ännu är lite lös i konturerna.

Jag gillade häxan Fundibéra i Slaktare små och undrar vad hon egentligen har för avsikter och vad hon kommer att ta sig för härnäst. I ett av bokens sista kapitel så säger hon sig vara på väg med Linvina Gombina till Bektare berg där hon uppenbarligen har slagit sig i lag med måndyrkare för att bli lemniscata* och ta del av deras kunnande. Det antyds att måndyrkarna äter människokött under sina ritualer och besitter mystiska kunskaper.

I min vision manar Fundibéra under en ritual på berget Bektar fram samtliga romanens tunga kvinnor - inte som personer utan bara deras essenser / eterjag / undermedvetna / deras väsen i det låga språket, deras kvinnohet. Fundibéra vill bibringa uppmaningen att skydda den konflux hon liknar vid ett kvinnosköte genom vilket den nya tiden ska födas. Hon säger att händelsen är alltför viktig för att lämnas till männen - vad vet de om födelser. Män är enligt Fundibéra i grunden oförnuftiga varelser såtillvida att de planerar och agerar efter eget huvud utan insikt i Jordmoderns grundläggande natur om vilken de inget vet. Män kan användas för arbete, nöje och befruktning men har utöver detta ingen djupare funktion.

Mötet mellan dessa frammanade kvinnoväsen utvecklas till gräl om vad som kan, bör och måste göras för de har på inget sätt samma åsikter eller mål. Ingen av kvinnorna kommer att minnas något efteråt utan Fundibéras avsikt är att stärka deras undermedvetna motivation, lite av Inception om ni sett filmen. Det som slog mig när jag började skissa är att väldigt många av böckernas kvinnor är kopplade till en slags kvinnlig version av konfluxen sedd som en födelse (ni läsare vet ännu inte allt om detta). Jag associerar till gamla religiösa föreställningar om "det heliga äktenskapet" / den manlige guden som dör och återuppstår / fruktbarhetsriter / tabun etc med inspiration från exempelvis menaderna i det gamla Grekland, Våroffer, modern Wicca-religion, Inashtar i underjorden m.m.

Vinsten för romanen är att dessa gamla teman redan har dykt upp, exempelvis när Praanz da Kaelve ska offras under beloteniafirandet, eller under Perrimas omformning. Jag tror att detta kapitel kan förstärka tematiken så att jag kan spela vidare på den. Dessutom kommer en del av dessa kvinnors framtida öden att bättre förstås med visionen som bakgrund och några nya kopplingar att möjliggöras.

Konkret tänkte jag låta scenen beskrivas genom en man (ni känner honom redan) som i ett slags drömvision dras med till platsen av en kvinna. För honom utvecklas det hela till en mardröm men när scenen går mot avslut så visar det sig vara en annan av romanens manliga personer som vaknar - vilket antyder att de delat samma dröm.

Jag känner mig entusiastisk inför att börja med kapitlet som nog inte blir så långt, men väldigt spännande och udda samtidigt som det kommer att passa bra in med annat. Det känns som ett stycke arkaisk feminism i vardande fast jag har uppriktigt sagt ingen aning om vad feminister kommer att säga. Det blir spännande det också.

Verkar alltsammans helt förryckt?

* En Lemniscata är det klassiska oändlighetstecknet som givits viss religiös betydelse och dessutom användes som logo av COOP mellan 1967 och 1995 som ni kanske minns - det var den mest kända symbolen i Sverige efter flaggan. Ingen som undrat över varför DiFolterna kallade sitt orakel "Den blåvite" eller varifrån det här kom på sidan 327: "Varje instrument betecknades med en blå och vit plakett, där ord som »flöjt«, »trombett« eller »puka« stod skrivna med renaste tecken."

Den ende och hans omvärld - 2. Animister

Jag slänger som hastigt mellanspel in ett mail skickat till Henrik Bergendahl. Han frågade om animister, kafriler, Luvena och Fundibéra i samband med testspel av det nya rollspelet. Eftersom svaret kan ha visst allmänt intresse och hänger ihop med trakoriernas världsbild så får det haka på föregående inlägg. Mer om trakoriernas tro följer.

***

Animister är ett mycket brett begrepp i vilket jag lägger att man utövar magi i enlighet med skapelsegudarnas planer, eller åtminstone inte emot dem. 'Anima' betyder ju 'själ' eller 'liv' på latin, dvs man använder krafter i den besjälade tillvaron. Egen vinning är inget problem så länge man respekterar skapelsegudarna och håller sig inom deras ramar. Man skulle kunna kalla Silvia Miranda för animist i Svavelvinter även om hon klivit över skaklarna och betalar priset för det. Alla präster är inte animister utan det finns förstås rena teologer, predikanter, ceremoniker etc. Animister söker OFTA gå gudarnas ärenden vilket kanske faller sig naturligt om man respekterar dem som överhet och särskilt om man tillhör någon kyrka. Emellertid är ju inte skapelsen eller "naturen" alltid "god" - rovdjur fullgör också sin funktion och exempelvis drakar går skapelsegudarnas ärenden även om de inte alltid fattar det själva. Även egenintresse får ses som en drivkraft i skapelsen, kanske en av de viktigare.

Kafrilerna är animister från Mereld med en altruistisk övertygelse och dyrkar särskilt ljusguden Tigwalvan men även de andra skapelsegudarna. Alla animister är alltså inte kafriler. Kafrilerna kan därmed ha egna magigåvor men om man vill kan man komplettera med andra animistiska gåvor som passar.

Mångudinnan Luvena är en av skapelsegudarna men skapelsegudarna är sinsemellan inte alltid överens eller kompatibla - jfr med grekiskt eller nordiskt panteon. Skapelsegudar är de som fullgör någon slags funktion eller sköter en domän i skapelsen, inklusive krigsgudar och dödsgudar. Luvena och några andra av dem skulle kunna betecknas som rebelliska skapelsegudar som egentligen gärna skulle tippa skapelsen enligt sina egna preferenser men hålls i schack av de andra. Därmed har hon och andra gudar fått sekter som inte accepteras av renodlade animister och som jagas av Abzulvan - de skapelsetrogna kyrkornas inkvisition.

Vad gäller Fundibéra så är hon renodlad hedonist och feminist av ett ganska hänsynslöst slag. Hon har kommit i lag med sekterna på Bektar för att de besitter vissa kunskaper som hon vill åt och hon deltar i deras ritualer med nyfikenhet om inte övertygelse. Här ett litet relevant utdrag ur romanen:


”Man har sagt mig att ni nyligen invigts som månprästinna i Bektar bortom Laabnes askdalar, där ryktet viskar att människor offras och äts”, svarade Praanz da Kaelve. ”Hur går det ihop med er dyrkan av livet och skapandet?”

Fundibéra ställde med en road min ner soppskålen, borstade brödsmulor från fingrarna och mötte ogenerat generalens blick. Ögonen på rustsalens troféer glimmade just bortom bordets ljuskrets i det vida rummets dunkel. I Praanz da Kaelve väcktes en lika plötslig som ovälkommet påtaglig lust till kvinnan, född av den hunger, glädje, målmedvetenhet och grymhet hon utstrålade, som om han varit tillbaka på arenan, öga mot öga med en värdig motståndare.
”Jag vet hur människokött smakar”, sade baronessan lågt, ”det är sant, men även ni torde på slagfältet ha fått fallna fienders blod i munnen mer än en gång så i detta är vi lika. Det betyder inte att någon av oss slukar barn till frukost. Månprästerna på Bektare berg är barbarer, men de besitter vissa djupliggande kunskaper som man bara en invigd lemniscata kan delges. Jag var ute efter kunskap, inget annat, och en general från Digeta Longa är säkert införstådd med att ingående kunskap kan kräva såväl plågor som blodspillan. Kanske har ni hört DiFolternas devis att sann renhet bara kan uppnås genom lidande?”

Punkt. Igen..

Vadå, satte han inte punkt redan i november, invänder den uppmärksamme läsaren. Jodå, fast den ännu uppmärksammare ser att avsnitt fattades då, avsnitt som jag nu har fyllt i och det känns väldigt bra att all text nu finns i råformat. Det är för mig stor skillnad på att förbättra något som ändå finns mot att skriva nytt.

Det sista avsnittet som jag alltså blev klar med idag utspelar sig utanför världen i värdshuset Felirota - "Lyckans hjul" dit de hämningslösa kommer för en sista brakfest sedan de avlidit. Jag hade tänkt att texten kanske kunde ta några dagar att färdigställa, men när man väl sätter tänderna i ett konkret kapitel är det alltid svårare än man föreställt sig. Idéerna är klara liksom början och slutet. Jag vet vilka 'plot points' som ska framkomma i avsnittet, vilka personer som dyker upp (Fundibéra och Praanz da Kaelve i detta fall) och jag har lovande idéer rörande några scener. Man kan likna det vid att alla råvarorna till en maträtt ligger på bordet, men sedan börjar frågorna hopa sig hur man ska passa in saffran med curry, hur länge spenatblad ska fräsas och när köttet lämpligen steks för att bli färdigt samtidigt som sparrisen. Eller tänk orientering där hållpunkterna är givna men inte vägen mellan dem.

Efter det nya tillägget är manuskriptet 1335 000 tecken långt vilket motsvarar 580 boksidor att jämföra med Svavelvinters 515. Fortfarande hanterligt hoppas jag och dessa 580 sidor kommer att innehålla mycket.