Virtuella knutar

Jag har påbörjat ett kapitel om illusionisternas stad HOXOH dit Uroboren och hans följe härnäst ämnar sig. Min tanke är att framförallt besöka stadens illusoriska akademi där man undervisar i ämnen som optisk irrlära, fenomenopati, skönmålning, kvasilogik och allmän vrångsynthet. Jag knåpar som bäst med dessa ämnens filosofiska grundvalar. Den uppmärksamme fick en ledtråd på sidan 340 i Slaktare små där villvävaren Pulcygnus talade om sin lärare Edwyld Hussler som relegerat honom från akademin. Namnet Edwyld Hussler är bildat av Edmund Husserl + hustler. Vår världs Edmund Husserl grundade fenomenologin, dvs den filosofiska inriktning som intresserar sig mer för hur vi föreställer oss saker än hur de är. Jag tyckte att det passade sammanhanget.

En illusionist måste, förutom att lura andra, även lära sig se igenom illusioner. Ett centralt uttryck inom fenomenologin är Epoché. Det låter franskt men är egentligen grekiskt och innebär att man "kliver ur" sig själv för att kunna betrakta sig utifrån och acceptera att man lever i en konstruerad vardag. För att inte mer än nödvändigt belasta texten med konstiga ord så tänkte jag låta akademikerna i HOXOH istället tala om att bryta Den fjärde väggen, dvs den där tänkta väggen på en teater som lyfts bort för att vi åskådare ska kunna titta in på scenen. På det sättet får jag en koppling till DiFolternas folkfostrande teater. Dessutom uppnås animisternas heliga fyrtal där allt har fyra aspekter.

Den ende och hans omvärld - 3. Paratornierns tro

Vilka andliga föreställningar har en trakorier på Paratorna? Tror han att gudarna bedömer hans handlingar för att mäta ut belöningar och straff efter förtjänst? Ber han till gudarna för att lyckas i affärer eller ge sin fiende gikt? Vad tror han händer efter döden?

Till att börja med några förutsättningar:

* Trakorien är ett polyteistiskt samhälle. Många olika trosföreställningar samsas, även på huvudön Paratorna. Därför är toleransen större i jämförelse med de monoteistiska samhällena under vår egen medeltid och renässans. Även Det heliga Kishatet med sin mycket stränga tro är polyteistiskt i och med att man accepterar ett panteon där sanningsguden Shamash är störst. I länderna Katalbi och Vallima ett par veckors seglats söder om Trakorien utkämpades krig under ett sekel mellan monoteistiska och polyteistiska grupperingar. Krigen vanns av en polyteistisk allians som också bildade Abzulvan. Sedan den tiden lever en misstänksamhet kvar mot monoteistiska strävanden i hela norra Argond - ett slags monopolofobi.

* Den stor religiösa striden står inte mellan gott och ont eftersom det som anses vara gott eller ont varierar i den polyteistiska miljön utan mellan skapelsetrogna och skapelsefrämmande verksamheter.

* Trakoriern lever i en värld där det finns fungerande magi, religiösa mirakler, mytologiska väsen, spöken och odöda, levande naturfenomen etc. Det påverkar synen på gudarna och skapelsen. Ingen tvivlar på att paranormala fenomen förekommer i Trakorien eller på att tillvaron delvis är besjälad.

* Det finns flera intelligenta arter i trakoriernas värld vilket minskar benägenheten att se människan som skapelsens krona.


Sir James George Frazer studerar och reflekterar över förhållandet mellan religion och magi i sin klassiska bok "The Golden Bough" vilken jag just läser. Han menar att människans resonemang har gått ungefär så här:
1. Världen är nyckfull och obegriplig. Stora saker händer som påverkar oss på gott och ont. Vädret är oberäknerligt, skördarna varierar och folk blir oförklarligt sjuka.
2. Vi försöker styra omvärlden med magi, tekniker som tvingar händelserna att gå vår väg. Det sker i princip på två sätt: (a) lika påverkar lika - vi målar en bild av det djur vi vill fånga och får därför makt över det, (b) det som händer delen händer också helheten - vi bränner hår av vår fiende och gör honom därigenom sjuk.
3. Magin fungerar ju inte! Vi är för klena men det finns nog mäktigare krafter som kan hjälpa oss om vi ber dem snällt och ger dem gåvor. Religionen föds, men samtidigt lever magin kvar i försöken att med egen kraft påverka tillvaron.
4. Religionen fungerar ju inte heller! Samtidigt börjar människans eget manipulerande ge resultat genom empiriska studier och systematiska försök. Upplysningstiden föds. Vetenskapen är alltså med Frazers ögon att betrakta som magins förlängning och båda skiljer sig från religionen därigenom att människan förlitar sig på egen kraft istället för att söka blidka andra makter. (Möjligen kan ekonomi ses som en motsvarande förlängning av religionen ;-) )

Parallellt med trons utveckling bildas politiska strukturer där människors föreställningar kommer till användning. Shamaner och sedemera vetenskapsmän får en social status som de gärna vill behålla oaktat sin verksamhet. Religioner sanktionerar hela samhällsstrukturer och ger hela samhällsklasser fördelar som DE vill behålla oaktat sin verksamhet (konung av Guds nåde etc). Samtliga kommer att motarbeta företeelser som hotar deras ställning.


Trakorierns inställning

Vardagstrakoriern accepterar att ett panteon gudar har skapat världen och driver den enligt vissa principer. Det anses självklart att respektera och söka blidka gudar och andra mäktiga varelser med särskild makt över ens verksamheter, t.ex havsgudinnan inför en sjöresa eller "bergens andar" inför gruvdrift.

Gudarna anses bara bry sig om vad jag gör, säger och tänker i den mån det tilltalar eller retar dem själva. Blir jag dömd så är det inte för min egen skull utan för vem jag har trampat på tårna. Straffet kommer snarare här och nu än i någon eftervärld. I och med att gudarna bara bryr sig om sina egna domäner står det mig fritt att agera i gråzonerna där emellan.

Om jag dyrkar och underställer mig en personlig gud så kommer han/hon att beskydda mig från andra makter. Man har en liknande syn på gudar som på världsliga bossar. Jag måste alltså inte hålla mig väl med alla gudar så länge jag har beskydd på annat håll. Däremot är det aldrig en bra idé att reta någon gud eller att utmana dem. Hybris straffar sig. En skördegud på Paratorna har heller inte mycket att sätta mot havsgudinnan ute till havs.

Gudinnan Kastyke tillhör officiellt skapargudarna, men tas inte ens på Paratorna riktigt på allvar. Snarast är hon en sammanhållande symbol för rikets kommersiella gryndsyn. Kastykerdyrkan blir därmed synonymt med att visa patriotism och demonstrera ställning i samhället. Därför flödar ganska stor summor in i donationer. Köpmän offrar på allvar till Kastyke och tackar med gåvor till templen vid god utkomst. Det ses som en ren investering och man kan ju aldrig veta. De tempeljungfrur som välsignar affärsföretagande kallas investaler.

Magi fungerar och är acceptabelt till vardags även för präster så länge man inte går mot de religiösa reglerna. Därför håller sig många trakorier med talismaner, dricker trolldrycker och liknande. Av dessa fungerar 90% inte utan är rena lurendrejeriet, men placebo fungerar även i Trakorien. Det är likaså vanligt att söka blidka lokala andar på sin gård, i åkrar och bäckar och liknande. Detta anses inte stå i motsats till gudatro.

Polyteismen gör att kätteri är ett ganska okänt begrepp. Toleransen är stor även när det gäller tolkningar.

Livet efter döden ses som en trist skuggtillvaro som kan lysas upp eller förmörkas av de efterlevandes omsorger eller försummelser. Tanken på evig plåga eller lycka beroende på hur man betett sig i jordelivet är inte utbredd. Sådana öden är inte otänkbara men är då udda resultat av förbannelser eller välsignelser som uppstått under livet. Man tror generellt inte på återfödelse.


Jag kommer inte på något mer för tillfället, men fråga om ni undrar.

Magin och Jungs arketyper

Jag läser just en bok om psykologen och psykiatrikern Carl Gustav Jung, främst därför att jag bättre ville förstå hans tankar om psykologiska och kulturella arketyper. Med arketyper menar Jung att samma tankemönster och bilder tenderar att dyka upp i olika kulturer, tider och sammanhang som är helt oberoende av varandra. Han menar att arketyper finns inbyggda i alla människors hjärnor och är lika typiska för vår art som att vi har fem fingrar osv. Jung listar inte arketyperna eftersom han menar att de är närmast oändliga till antalet men några exempel är:

• Den vise gamle mannen, såsom Gandalf eller Obi Wan Kanobi
• Den ensamme hjälten som försöker utföra ett storverk för att fullborda sitt öde, känd från många böcker och filmer
• Livets cykel med utveckling, blomning, vittrande, död, återfödelse, en bild av årets gång som återfinnes hos Jesus, diverse fruktbarhetsgudar
  
• Skuggan såsom platsen dit man knuffar allt i sin person som man inte vill kännas vid
  
• Mandalan som fyrdelad karta över tillvaron etc.
  

Förenklat beskriver Jung psyket som lager runt en kärna, där vårt medvetande finns ytterst, vårt personliga undermedvetna därunder och människornas gemensamma undermedvetna ännu längre in. Arketyperna är alltså inte allmänt och medvetet tillgängliga för varje individ utan ligger dolda men förberedda som frön i vårt inre. När rätt sammanhang väcker dem så blommar de ut i den förutbestämda formen men med variationer beroende på exempelvis kultur och personliga erfarenheter.

Arketypernas koppling till andra områden
Det intressanta är att tankar som påminner om Jungs arketyper dyker upp på flera andra områden:

• Beteendevetenskap - där forskarna talar om Innate Releasing Mechanisms (IRL), dvs att beteenden ligger förprogrammerade i individer av en viss art och utlöses av nyckelsignaler helt oberoende av inlärning. Det tydligaste exemplet är kanske parningsdanser hos fåglar och liknande automatiska beteenden.
• Språkvetenskap - Noam Chomskys begrepp "Deep Structure" där han menar att alla mänskliga språk har en gemensam djup grammatik, förmodligen anpassad till vår hjärnas sätt att hantera signaler och abstraktioner.
• Antropologi - Lévi-Strauss dolda infrastrukturer som får människor att bygga samhällen och bilda sedvänjor på vissa likartade sätt.

Allt detta skulle då bero på mönster hårdkodade i människans arvsmassa snarare än på inlärning.

Arketypernas koppling till magi
Tänk er nu en animistisk värld som Trakorien där allt är besjälat, om inte annat så genom sina bakomliggande runor skrivna på det höga språket. Där finns levande berg, moln, etc. Tänk er sedan att ALLT detta besjälade besitter arketyper, dvs kommer att bete sig på ett visst sätt efter vissa nyckelretningar. Företeelser som "järn", "eld", "ek", "ilska" och förstås allt levande skulle vara besjälat och besitta arketypiska mönster. Magi kunde då vara att lära sig förstå och tillföra dessa nyckelretningar som i sig kommer att utlösa företeelsernas arketypiska beteende, exempelvis få järn att smälta, ilska att växa etc. Detta vore alltså ett tankesätt lite annorlunda än att se magi som en kraft som tvingar tillvaron att bete sig onormalt. Det skulle också innebära en ganska tilltalande begränsning av magin där kraften snarare består i förståelse och förstärkning än i tvingande våld - lite liknande aikido.

I Trakorien kunde diFolternas maniska renande av essenser hos ting syfta till att renodla inbyggda arketyper för att medge manipulation av tingen. Järnets alkemiska förvandling till guld skulle exempelvis kunna bestå i att renodla metallens inneboende arketypiska strävan mot förädling. Jung var för övrigt inne på alkemi just i dessa sammanhang.

Arketypernas koppling till profetior
Trakorien styrs som ni vet till viss del av profetior som Vox Ranzina, inte minst i samband med konfluxen. I romanen som jag just skriver förklaras emellertid att profetior inte är förutsägelser utan möjligheter. För att förklara behövs ordet rekvisit. Med rekvisit menas komponenter som är nödvändiga men kanske inte ensamt tillräckliga för att något ska ske. Bensin + nyckel + förare kan exempelvis ses som rekvisit till bilkörning där inget av rekvisiten kan köra bilen utan att de andra föreligger.

Antag nu att även skeenden är besjälade enligt ovan, dvs att en förutbestämd utveckling redan ligger klar som ett möjligt spår genom tiden, men att den bara kommer att inträffa om nyckelretningen ges, dvs om rätt rekvisit föreligger vid rätt tidpunkt. Vill man utnyttja profetian så måste man se till att rekvisiten föreligger (de kan naturligtvis uppkomma spontant också). Vill man istället undvika att profetian slår in så får man se till att rekvisiten INTE uppfylles. Intressant tanke tycker jag och dessutom klart användbar i spel.

Trakoriska recept 1: Homunculi

Ur De Natura Rerum (1537)

av

Philippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim
aka Paracelsus

For there is some truth in this thing, although for a long time it was held in a most occult manner and with secrecy, while there was no little doubt and question among some of the old Philosophers, whether it was possible to Nature and Art, that a Man should be begotten without the female body and the natural womb. I answer hereto, that this is in no way opposed to Spagyric Art and to Nature, nay, that it is perfectly possible.

In order to accomplish it, you must proceed thus. Let the semen of a man putrefy by itself in a sealed cucurbite with the highest putrefaction of venter equinus for forty days, or until it begins at last to live, move, and be agitated, which can easily be seen. At this time it will be in some degree like a human being, but, nevertheless, transparent and without a body. If now, after this, it be every day nourished and fed cautiously with the arcanum of human blood, and kept for forty weeks in the perpetual and equal heat of venter equinus, it becomes thencefold a true living infant, having all the members of a child that is born from a woman, but much smaller.

This we call a homunculus; and it should be afterwards educated with the greatest care and zeal, until it grows up and starts to display intelligence. Now, this is one of the greatest secrets which God has revealed to mortal and fallible man. It is a miracle and a marvel of God, an arcanum above all arcana, and deserves to be kept secret until the last of times, when there shall be nothing hidden, but all things shall be manifest. And although up to this time it has not been known to men, it was, nevertheless, known to the wood-sprites and nymphs and giants long ago, because they themselves were sprung from this source; since from such homunculi when they come to manhood are produced giants, pygmies and other marvelous people, who get great victories over their enemies, and know all secrets and hidden matters.

Jag gjorde en parafras på ovanstående för att koka ihop "Det blå barnet" hos diFolterna i Ilibaurien.

Vad finns mer att tillägga än att "det går lika bra med zelleri".

Heja Kalle-Nisse! Slå'an på käften Ludwig!

Jag kämpar med en klurig scen i min bok och skulle behöva lite idéer om ni har några.

Situationen är följande:
Tid: Mer än hundra år före Svavelvinter.
Plats: Palatset Kraglinda nedom bergen utanför Fontra Cilor på Palamux.
Scen: Allas vår Shagul kommer hem efter en flerårig resa över tre kontinenter där slutmålet var profeten Golabags grav i Traxilmes violetta öknar på Soluna. Han skickades ut av sin "mästare" vars identitet jag för närvarande inte kan orda om, men har under resans gång fått uppfattningen att meningen med resan snarast var att röja honom ur vägen. Shaguls bror Shurgan, också lärjunge hos samma mästare, har på något mystiskt sätt försvunnit under Shaguls bortavaro vilket stärker trollkarlens misstro. Under resans gång har Shagul stärkts genom insikter och kunskaper från Traxilme och bland annat fått tag i den bok han använder för att fånga sitt namn i Svavelvinter.

Nu är han tillbaka för att göra upp med mästaren och de två står inför en allvarlig konfrontation med karaktären av en duell. Om jag skrev på en bok om Harry Potter så skulle kanske Shagul ha skickat en röd blixt ur sin stav med orden: "Lägg-dig-och-döus!" varpå mästaren hade kontrat med ett grönt fyrverkeri till ropet: "Inte-allsios!" Nu är detta emellertid inte Harry Potter utan jag vill göra något annat.

Förutsättningarna är följande: Trakoriens värld baseras som ni vet på "Det Höga Språket", dvs världen finns som begrepp och från dessa begrepp speglas själva tillvaron i analogi med Platons idélära. Shaguls mästare är trollkarl men i grunden språkfilosof (baserad på Ludwig Wittgenstein till karaktär och utseende). Eftersom världen är språk så har språkfilosofer stor reell makt genom att de kan manipulera begrepp och människors uppfattning av världen. Jag vill att striden mellan mästare och lärjunge ska spegla detta, dvs att de två dänger argument, tolkningsföreträden, motsägelser och anspelningar på varandra snarare än blixtar för att få den andra att tappa sin övertygelse och mentalt/konceptuellt ge upp striden.

Nu ska ju detta dramatiseras rent litterärt och den saken tar jag på mig men jag behöver användbara idéer och faktiska argument från strider som utkämpats i vår värld. Min tanke är att i scenen få en brytning mellan ett sofistikerat verbalt fäktande som kontrast till den fysiska realiteten under ett krogslagsmål. Striden börjar högt och förfaller senare till rena invektiv. Shagul är inte lika språkligt kunnig som sin mästare men har andra talanger och är mer av en magisk slugger. Han har dessutom fördelen av att redan från början vara inställd på kamp intill döden medan mästarens inledande attityd mest är: "Jaha, kommer du tillbaka ... Har du ätit frukost?"

Några idéer som jag lekt med:
* Ett tio minuters faktiskt gräl i Cambridge 1946 mellan Ludwig Wittgenstein och Karl Popper (därav delvis detta inläggs titel). Den underhållande boken "Wittgensteins Poker" handlar helt om detta gräl. Jag har läst den och kommer att använda nyckelscenen. Grejen är att mästaren ÄR Wittgenstein. Denne bytte under sin karriär helt filosofisk ståndpunkt varför man talar om WI respektive WII. Mästaren har inför Shaguls återkomst just kommit tills WII's slutsats att språkets formalia inte är grejen utan snarare hur det används av människor - dvs det Höga Språket får sin makt först i användningen. Han är distraherad av entusiasm inför sina nya idéer vid mötet.
* Moderna "härskartekniker" som går ut på att trycka till andras självförtroende och självuppfattning så att de självmant accepterar ett underläge. Detta borde vara användbart eftersom målet med trollkarlarnas strid är att få den andre att anse sig som förlorare. Jag bläddrar fn i en bok i ämnet.
* Nabokovs "Lolita". I slutet av romanen söker huvudpersonen och berättaren Humbert Humbert upp sin rival för att ta denne av daga. Detta är en mycket stark scen som spelar ut rivalens sofistikerade försök att prata bort angriparen som kontrast till scenens fysiska våld. Jag söker helt enkelt något liknande.
* Nietzsches stridbarhet. Shagul representerar N i förhållande till mästaren som den sofistikerade W och jag kommer att plocka några citat. (I boken representerar över huvud taget olika skolor och trollkarlar filosofier från vår värld. Ett tema helt enkelt.)
* Spelet Smickelbräde. Vad vi vet så skapades detta populära trakoriska spel för 800 år sedan av dolken Demens från Svavelvinter. En poäng i spelet är att tillkämpa sig rätten att bestämma reglerna - detta liknar mycket den aktuella striden där man kämpar om tolkningsföreträde.
* Liknande magiska maktkamper med begrepp har skildrats på annat håll, exempelvis i Disneyfilmen "Svärdet i stenen" och i Gaimans "Sandman". Jag ska kika på dessa igen.
* Andra filosofiska idéer som jag (även tidigare) snuddat vid och som kanske kan användas är: universaliestriden, Russells tekanna, Ockhams rakkniv, Schrödingers katt, existentiell ångest (dit man söker trycka motståndaren då). Eftersom jag arbetar mycket med tematik så ser jag det bara som en fördel att återanvända metaforer och idéer på ett något förändrat sätt.


Som synes ingen lätt knivighet. Vore det enkelt så skulle jag ju inte behöva fråga er. Kom gärna med vilda synpunkter och idéer eller användbara exempel från historiska akademiska gräl som har med tolkningsföreträde att göra. Själv älskar jag sådana här utmaningar.

Magikerna och månen

Varning: det här blir ett inlägg mest för de som redan är insnöade i Trakorien.

Ni minns kanske tvillingmagikerna Kamalkus och Fundibéra på Gatves klippa? De beskrevs i spelmodulen Oraklets fyra ögon och kommer att spela en viss roll i uppföljaren till romanen Svavelvinter. Kamalkus är traumatiserad efter en ofrivillig exil i Gombitakles slemdjungler under flera decennier. Han har blivit en ensling som aldrig lämnar den ö syskonen äger. Fundibéra är istället mycket social och främst en livsnjutare. Hon ordnar dels baler på Gatves klippa och rör sig också mycket i omvärlden. Eftersom hon kan skifta form så är det ingen som egentligen vet hur hos ser ut. I och med romanskrivandet uppstod frågan om fördjupning av dessa personer och deras koppling till berättelsen.

Min inriktning har redan från början varit att det inte finns EN slags trolldom i Trakorien utan att alla former av paranormalt kraftutövande benämns magi och ofta har olika grund. Bortsett från vardagsmagi, såsom försäljning av hemmasnickrade talismaner, så tänker jag mig en handfull mer eller mindre mäktiga trollkarlar som alla har olika inriktning och som jag vill variera. I dagsläget finns följande magiker av betydelse för intrigen:

Shagul - med förmågan att tala med avlidna i dödsriket vilket gör honom mycket välinformerad. Han kan också behärska andras medvetanden och kroppar, bemästrar en del språkmagi (däribland användningen av den gudomliga boken), kan styra sin egen kropp exempelvis till kloning m.m.

Shaguls mästare - som jag av spoilerskäl inte pratar så mycket om men som är av annat ursprung än övriga. Han är främst språkinriktad. Eftersom den trakoriska världen är uppbyggd av det höga språket så får sådan magi direkt inflytande på tillvaron.

Shaguliterna, däribland Gobrugda och Grafficanus, som ägnade sig åt demoner och kroppskontroll men som ju är i det närmaste utplånade.

Silvia Miranda hade sökt skydd hos stormguden Marduk. Hennes makt låg främst i förmågan att ta hjälp av luftens varelser såsom vindar och moln. Vindhäxans öde är ännu obekant.

Animisterna på Mereld, däribland Sambarsynd Coria, vilka är att betrakta som munkar i skapargudarnas tjänst. De kan formförändra sig och avläsa vad som händer i omvärlden via heliga kristaller.

Illusionisterna i HOXOH som mest ser sig som artister intresserade av att fullända sin konst.

DiFolterna ser sig inte som magiker utan som alkemister vilka söker rena världens komponenter och sätta samman dem till något bättre.

Tvillingmagikerna
Vad göra med dessa syskon alltså?

Mina behov för intrigen var att göra Kamalkus till en mer traditionell elementarmagiker med koppling till det kalla blå ljuset hos elektricitet och natten. Fundibéra ville jag göra till en modern häxa, dvs inte den grodkokande, vårtiga modellen utan mer som kung Arthurs syster Morgaine, livsbejakande och inspirerad av den moderna religionen Wicca. Eftersom de två är syskon borde de vidare ha en koppling. Den minsta gemensamma nämnare jag hittade hos tvillingarna är månen. I Wicca dyrkar man den tredubbla gudinnan jungfrun-kvinnan-gumman som motsvarar månens faser: ny-full-nedan samt den behornade guden - hanvarelsen som befruktar gudinnan och dör på hösten för att återuppstå på våren. Den cykliskt levande/döde fruktbarhetsguden är en gammal arketyp som ses i många religioner, inte minst anas den i kristendomens bild av Jesus, och den passar väl med handlingen.

Trakorisk måndyrkan bygger på att honvarelser står för världens kontinuitet medan männen mest är ett nödvändigt ont och marionetter att utnyttja. Fundibéra är gudmor åt många mäktiga döttrar i Trakorien, besöker dem oannonserad och sägs med trolldom hjälpa dem att njuta av livet och att lösa problem, särskilt sådana där kärlek, mödraskap, misshandel och män är inblandade. Hon är dock knappast någon ljuv fé från sagorna om askungen eller Oz utan snarare en fruktad kvinnokraft att jämföras med Trinity, Margareth Thatcher och Lisbeth Salander. Det ryktas att Fundibéra har vigts som Lemniskata under mångudinnan Luvena bland de sågtandade kannibalkvinnorna på Bektare berg, extiterna som varje vår rituellt sliter män i stycken under vilda orgier. Ingen vet om detta är sant.
Enligt Kamalkus så är den kalla blå elektriciteten inget annat än kondenserat månljus. Det samlas av molnen och vattnet om nätterna varifrån den kunnige kan locka fram det i sin tjänst.

Även Didra Damagi har en koppling till måndyrkan liksom de flesta kargomitiska kvinnor.