Mottaglighetens betydelse

Jag hörde något på radio idag som genast kändes vettigt. En av årets nobelpristagare i medicin och fysiologi, John Gurdon, citerade Louis Pasteur:

"Dans les champs de l'observation le hasard ne favorise que les esprits préparés."

Fritt tolkat: inom empirisk forskning gynnar slumpen bara den förberedde

Pasteur (och Gurdon) menade, efter vad jag förstår, att slumpen spelar en stor roll inom all forskning, men att bara den förberedde förstår betydelsen av sådana slumpfynd medan de passerar den mindre mottaglige förbi.

Om man nu ska försöka analysera skrivandets konst så kanske det förhåller sig på motsvarande sätt: en storm av idéer virvlar ständigt förbi och konsten är att se vilka av dem som leder framåt. Användbarheten hos en idé kan, men behöver inte, innebära att den är bra eller ens originell utan ofta att den utgör just den pusselbit som man letat efter, bryggan som kan förbinda två redan kartlagda områden. Jag tror det är fyndet av sådana bitar som får mig att gå upp på natten, slå på datorn och skriva ner några rader.

Som kuriosa tror jag att mottaglighet spelar roll inom även många andra livsområden. Mottagligheten är den frilagda slitsen där polletten tillåts ramla ner. Kanske är jag tråkig, men jag tror exempelvis att blixtförälskelse föregås av mottaglighet - att man medvetet eller omedvetet är beredd att låta det hända.

Nödvändigt – Tillräckligt

Att fundera i termerna Nödvändigt - Tillräckligt har varit fruktbart för mig i vitt skilda sammanhang genom åren, inte minst när det gäller skrivande och livshållning i största allmänhet. Konceptet var inget jag spontant upptäckte på egen hand utan polletten trillade ner första gången när jag läste en klassisk artikel av psykologen Frederick Herzberg i tidningen Harvard Business Review. (Eftersom jag var chef på den tiden så läste jag ganska mycket s.k. management-litteratur vilken har den särarten att den ofta är vämjeligt skriven men inte sällan presenterar intressanta idéer som kan tillämpas även utanför affärsvärlden. Dessutom dras för det mesta EN bra idé ut till en hel bok med vidhängande föreläsningsturné i syfte att gynna upphovsmannens kassa.)

Herzberg studerade vad som fick folk att trivas på sitt jobb och lanserade tvåfaktor-teorin, där faktorer antingen är motivatorer eller hygienfaktorer:
En hygienfaktor karakteriseras av att den bara kan göra dig missnöjd om den falerar men inte motivera dig ytterligare när den väl är tillgodosedd. Namnet kommer av att tvätta händerna: sedan de väl blivit rena så ger det inget att tvätta dem ytterligare. Det är nödvändigt men inte tillräckligt att tillgodose hygienfaktorer.
En motivator är istället vad som gör dig mer glad ju mer du får. De överskuggas emellertid så länge hygienfaktorerna inte är tillgodosedda.

Det banbrytande var att Herzberg genom studier kunde visa att exempelvis lön främst inte är en motivator utan en hygienfaktor. Anställda blir arga när de inte får den lön de anser sig förtjäna men högre lön motiverar dem inte ytterligare. Motivatorer är istället förståelse, möjligheten att påverka ditt eget arbete etc. Hans slutsats var att företag bör lägga sina resurser på att först tillgodose hygienfaktorer och sedan satsa resten av sina personalpengar på motivatorer. (Min personliga reflektion när det gäller de våldsamt överdrivna arvoden, bonusar och chefslöner vi har sett i företag under senare år är att de beror på att mottagarna jämför med varandra och inte tål att ha mindre än någon annan. Även deras höga löner fungerar alltså som närmast maniskt uppdrivna hygienfaktorer. Förmodligen kunde hela vansinnet desarmeras genom att allas nivåer sänktes kontrollerat.)

Hygienfaktorer kan ofta listas på en checklista. Innan en majoritet av kryssen prickats av kommer bilen / den arbetssökande / romansen etc inte på fråga. Först när hygienen tillgodosetts kan man börja välja bland de återstående kandidaterna.

I juridiska sammanhang används en annan bra term: Rekvisit. Det innebär vad som måste vara uppfyllt för att en lag ska vara tillämplig, en checklista således som inget säger om fortsättningen. Jag föreslog ordet rekvisit för det nya rollspelets profetior: när en viss profetias rekvisit har uppfyllts så händer det som förutsägs men inte annars.

Rollspel och romaner
Min erfarenhet är att intriger i ett rollspelsscenario eller i en roman bygger på att varelsers och gruppers intressen inte är förenliga med varandra. I motsättningen föds konflikter och därifrån handling. När jag funderar över vad folk vill så brukar jag dela in deras motivation i exempelvis "värderingar" och "drivkrafter". Beteckningarna kan variera men de motsvarar vad ett företag skulle kalla "policy" respektive "mål". Poängen att värderingar och policy primärt inte är drivande utan snarare slår fast vad som alltid gäller. Trampar man på andras värderingar så blir de förbannade och reagerar. Slår exempelvis någon ett barn på öppen gata i Sverige så reagerar folk men så länge allt är lugnt tänker man inte så mycket på barnens situation. Drivkrafter och mål gör snarare att folk agerar utan provokation.

Livet
En livshållning som jag för tillfället är ganska nöjd med är att göra klart för mig vad jag behöver för en dräglig tillvaro - mina privata hygienfaktorer - och tillgodose dessa för att sedan lämna dem därhän. Resten av mina resurser vill jag använda till sådant jag verkligen vill göra, exempelvis att skriva och umgås med mina vänner. Jag tycker att vi idag lever under ett ständigt tryck att upphöja trivialiteter till behov och försöker värja mig mot allt som pådyvlas.



Vet inte om jag lyckades säga något vettigt med detta inlägg, men min avsikt var att visa hur Herzbergs tvåfaktor-teori för många år sedan väckte ett tanksätt som jag tycker har varit både givande och belysande.

Magin och Jungs arketyper

Jag läser just en bok om psykologen och psykiatrikern Carl Gustav Jung, främst därför att jag bättre ville förstå hans tankar om psykologiska och kulturella arketyper. Med arketyper menar Jung att samma tankemönster och bilder tenderar att dyka upp i olika kulturer, tider och sammanhang som är helt oberoende av varandra. Han menar att arketyper finns inbyggda i alla människors hjärnor och är lika typiska för vår art som att vi har fem fingrar osv. Jung listar inte arketyperna eftersom han menar att de är närmast oändliga till antalet men några exempel är:

• Den vise gamle mannen, såsom Gandalf eller Obi Wan Kanobi
• Den ensamme hjälten som försöker utföra ett storverk för att fullborda sitt öde, känd från många böcker och filmer
• Livets cykel med utveckling, blomning, vittrande, död, återfödelse, en bild av årets gång som återfinnes hos Jesus, diverse fruktbarhetsgudar
  
• Skuggan såsom platsen dit man knuffar allt i sin person som man inte vill kännas vid
  
• Mandalan som fyrdelad karta över tillvaron etc.
  

Förenklat beskriver Jung psyket som lager runt en kärna, där vårt medvetande finns ytterst, vårt personliga undermedvetna därunder och människornas gemensamma undermedvetna ännu längre in. Arketyperna är alltså inte allmänt och medvetet tillgängliga för varje individ utan ligger dolda men förberedda som frön i vårt inre. När rätt sammanhang väcker dem så blommar de ut i den förutbestämda formen men med variationer beroende på exempelvis kultur och personliga erfarenheter.

Arketypernas koppling till andra områden
Det intressanta är att tankar som påminner om Jungs arketyper dyker upp på flera andra områden:

• Beteendevetenskap - där forskarna talar om Innate Releasing Mechanisms (IRL), dvs att beteenden ligger förprogrammerade i individer av en viss art och utlöses av nyckelsignaler helt oberoende av inlärning. Det tydligaste exemplet är kanske parningsdanser hos fåglar och liknande automatiska beteenden.
• Språkvetenskap - Noam Chomskys begrepp "Deep Structure" där han menar att alla mänskliga språk har en gemensam djup grammatik, förmodligen anpassad till vår hjärnas sätt att hantera signaler och abstraktioner.
• Antropologi - Lévi-Strauss dolda infrastrukturer som får människor att bygga samhällen och bilda sedvänjor på vissa likartade sätt.

Allt detta skulle då bero på mönster hårdkodade i människans arvsmassa snarare än på inlärning.

Arketypernas koppling till magi
Tänk er nu en animistisk värld som Trakorien där allt är besjälat, om inte annat så genom sina bakomliggande runor skrivna på det höga språket. Där finns levande berg, moln, etc. Tänk er sedan att ALLT detta besjälade besitter arketyper, dvs kommer att bete sig på ett visst sätt efter vissa nyckelretningar. Företeelser som "järn", "eld", "ek", "ilska" och förstås allt levande skulle vara besjälat och besitta arketypiska mönster. Magi kunde då vara att lära sig förstå och tillföra dessa nyckelretningar som i sig kommer att utlösa företeelsernas arketypiska beteende, exempelvis få järn att smälta, ilska att växa etc. Detta vore alltså ett tankesätt lite annorlunda än att se magi som en kraft som tvingar tillvaron att bete sig onormalt. Det skulle också innebära en ganska tilltalande begränsning av magin där kraften snarare består i förståelse och förstärkning än i tvingande våld - lite liknande aikido.

I Trakorien kunde diFolternas maniska renande av essenser hos ting syfta till att renodla inbyggda arketyper för att medge manipulation av tingen. Järnets alkemiska förvandling till guld skulle exempelvis kunna bestå i att renodla metallens inneboende arketypiska strävan mot förädling. Jung var för övrigt inne på alkemi just i dessa sammanhang.

Arketypernas koppling till profetior
Trakorien styrs som ni vet till viss del av profetior som Vox Ranzina, inte minst i samband med konfluxen. I romanen som jag just skriver förklaras emellertid att profetior inte är förutsägelser utan möjligheter. För att förklara behövs ordet rekvisit. Med rekvisit menas komponenter som är nödvändiga men kanske inte ensamt tillräckliga för att något ska ske. Bensin + nyckel + förare kan exempelvis ses som rekvisit till bilkörning där inget av rekvisiten kan köra bilen utan att de andra föreligger.

Antag nu att även skeenden är besjälade enligt ovan, dvs att en förutbestämd utveckling redan ligger klar som ett möjligt spår genom tiden, men att den bara kommer att inträffa om nyckelretningen ges, dvs om rätt rekvisit föreligger vid rätt tidpunkt. Vill man utnyttja profetian så måste man se till att rekvisiten föreligger (de kan naturligtvis uppkomma spontant också). Vill man istället undvika att profetian slår in så får man se till att rekvisiten INTE uppfylles. Intressant tanke tycker jag och dessutom klart användbar i spel.

The Fontra Cilor Fight Club

Det här inlägget hakar på mitt tidigare "Heja Kalle-Nisse ...", dvs diskussionen om hur striden mellan Shagul och hans mästare ska genomföras och framställas i boken. Jag gör emellertid ett nytt inlägg eftersom jag fick en ny idé när jag läste om filmen Fight Club och det brukar vara svårt att orientera sig i gamla trådar.

Alltså: Psykoanalys!
Min fråga är om man kunde använda Freuds gamla modell med detet, jaget och överjaget i framställningen? Observera att jag inte är intresserad av huruvida modellen har med verkligheten att skaffa eller ej utan bara om den är litterärt användbar i detta fall.

Såsom jag förstår modellen så ser den en vuxen människas personlighet som uppdelad i tre delar. Man kan likna det vid en ryttare som tränar hoppning på en ridbana.
"Detet" = hästen som vill eller inte vill göra saker av lust eller olust. Den är stark men kan inte resonera eller se saker utifrån.
"Överjaget" = den stränge läraren som står bredvid och säger hur ryttaren borde ha gjort.
"Jaget" = ryttaren som försöker hitta kompromisser mellan hästen och läraren samtidigt som hon ser och förstår de praktiska svårigheterna och försöker ta hänsyn till realiteter, exempelvis hindren eller att ekipaget snart kommer att springa in i planket om inte hästen saktar av.
Ibland fungerar samarbetet mellan de tre men ibland går det rent åt fanders vilket alla vet som ridit.

Detet är drifts- och impulsstyrt, jaget är praktiskt lagt och överjaget är moralistiskt orubbligt. Överjagets funktion beskrivs av Freud som samhällets moraliska krav, faderns förtryck genom skuld och besvikelse. En psykopat kan ha ett starkt det och jag, men saknar överjagets kontrollmekanism.

Min tanke var nu att man kunde se och behandla Shaguls mästare som Shaguls överjag. Grejen med Shagul är ju att han inte är beroende av eller tar hänsyn till andra. Han är, och har heller inte rationell anledning att sluta vara, psykopat - ungefär som ett modernt storbolag alltså. För att befria sig från de sista resterna av moralisk hämning måste alltså Shagul komma hem och göra slut på överjaget - fadern - läraren - mästaren. Det blir helt enkelt ett psykologiskt nödvändigt karriärsteg. Fördelen med denna syn blir att man kan basera dialog och handling i texten på den inre psykologiska strid som alla känner igen. Det utesluter dessutom inte andra fyrverkerier runt om, jag söker som i det tidigare inlägget bara den rätta grundmodellen för striden.

Tagning 2

För att vrida Freuds modell ytterligare ett snäpp: Kunde man tillämpa den på ALLA trollkarlars brottning med magiska krafter oavsett inriktning?

Hästen/detet = de magiska krafterna
Ryttaren/jaget = magikern
Läraren/överjaget = från början alltid en faktisk lärare som lika alltid måste ersättas för att magikern ska fullbordas i sin roll.

Skillnaden mellan en präst och en trollkarl skulle då vara att prästens överjag utgörs av guddomens moraliska regler medan trollkarlen istället bekänner sig till någon icke-gudomlig, gärna egoistiskt inriktad, kodex. Överjaget måste dock finnas såvida trollkarlen inte ska bli en fullständig anomali (vilket i sig är ett intressant uppslag). Avsaknad av överjag = en varelse utan förhållningssätt till omvärlden. Om överjagets roll helt kan erövras av jaget närmar man sig istället Nietzsches övermänniska och det är dit Shagul strävar. Nietzsches "der Wille zur Macht" (viljan till makt) skulle då vara strävan att kontrollera sina egna preferenser via överjaget.

Shit! Vad tror ni om detta?

Kopplingen till Fight Club är förresten att filmens Tyler Durden (Brad Pitt) just ÄR den namnlöse huvudpersonens (Edward Norton) inbillade överjag (slarvigt skrivet av mig - Durden är förstås inte överjaget som påpekas. Det får stå kvar ändå eftersom det kommenterats) . Skillnaden blir att i boken existerar överjaget som en faktisk person. Dessutom är Shaguls kamp som sagt helt rationell med tanke på omständigheterna.