De åldriga ödlornas ed lyrics

De åldriga ödlorna ed –
Oath of the Ancient Wyrms
Third song on Svavelvinter's full-length-album Mörkrets Tid.
English lyrics translation and explanations below.
Album available at Dimout Production.

De åldriga ödlornas ed is sung by the dragon Blatifagus who is featured in the novels. He sweeps through the night over the dark sea, carrying the prince Arn Dunkelbrink on his back, cursing and raging over the fact that he's forced to serve this puny human for as long as it lives, dreaming of the days when he'll be free again, savouring the havoc he'll wreak among 'the wet ones' then.


Swedish lyrics

Stormarna tystnar 

under vredens vridna vingslag

Länderna sargas 

under vassa klornas blodbad

Händer ska krama 

vad de våta funnit döden värt

rinna mellan fingrar 

allt det ni har hållit mödan kärt

Gisslar min rygg 

med rapp från herremannens piska

Nesan – ur släktled 

hör jag förfäderna viska

”Varför bland ormar

miste ätaren sitt höga namn?”

Varför bland drakar

lever jag med denna svarta skam

Allting ska brinna

en ny värld att vinna

Ingen ska hinna

i elden försvinna

Vansinnet bär jag

Flamman ska snärja

och natten förhärja

till den brinnande dag

Ingen kan värja

Blodet ska färga

de kroppar jag bärgar

Förgörelsen är jag

Jag flyger under månen in i gryningen

Min led är lagd 

mot mänskoland längs dyningen

Mitt ögas stål 

ska nagla fast din våta kropp

Du krälar, klagar, vädjar

sedan slukar jag ditt sista hopp

Min mörka skugga sveper över sjö och land

Snart vänder morgonfriden 

till en dag i gyllne brand

Förtära ska jag allt ni rest 

med trägen hand

Det gamla går i grav 

när lågan väller över tand

Markerna gungar

Käftar ska sjunga

Jag slukar era unga

de kokar på min tunga

Illväder hopas över

folkens trygga nästen

Ätaren av de egna sliter

murar från fästen

Strupar ska skria

”Blatifagus! Nu är döden här!”

Klornas vassa liar

till benpipan genom köttet skär

English lyrics

Storms fade 

under wingbeats of wrath

Lands are rent

in the bloodbath of tearing claws

Hands will cling to 

what the wet ones would die for

running through fingers 

all that you held dear

The whip of my master 

scourging my back

Oh shame! Out of my past 

I hear the ancestors whisper

”Why among wyrms

did The Eater loose his name?”

Why among dragons

do I live with this black shame

All shall burn

A new world to win

No one will escape

in the fire they’ll perish

I carry the madness

My flames will ensnare

blazing the night

into burning day

No one will escape

Blood will spatter

the bodies I claim

I am destruction

Under the moon I fly into the morning

My route is laid 

towards men’s lands along the swell

The steel of my eye 

will impale your wet bodies

Wailing you’ll pray for mercy 

until I devour your hope

My dark shadow sweeps over sea and land

Soon the sweet morning 

will turn into golden fire

I’ll eat what you have built 

with diligent hands

All that is old dies 

when flames escape my teeth

The grounds will shake

jaws will sing

I devour your young

they boil on my tongue

The storms will gather

over the homes of humans

The Eater of his own

tears walls from their roots

Throats will scream

”Blatifagus! Doom is here!”

The scythes of my claws

cut through flesh to the bone

# # #

I think I actually was inspired by the Swedish version of 1985 music TV-show Night Flight when I wrote this song ;-).

Drakens flykt

Jag glömde redogöra för hastigheter i gårdagens blogginlägg om mått och vikter så det kommer här. Jag deltog nyligen i en diskussion på FaceBook där trådstartaren klagade på att samma resa i fantasy kan ta olika lång tid. Själv försöker jag oftast beräkna tidsåtgång för resor genom färdsättets medelhastighet, sträckan och olika fördröjningar längs vägen.

Sjöfart
Eftersom Trakorien är ett örike baserat på handel så sker många förflyttningar till havs. Jag brukar utgå från att lastade karacker och karaveller genomsnittligt seglar med drygt 4 knops hastighet dygnet runt, vilket ger ungefär 100 Trakoriska mil eller 18 svenska mil. Sedan lägger jag till en dag för avfärd och en dag för ankomst till hamn. Segelfart har den stora fördelen att fördröjningar och tidsvinster lätt kan åstadkommas genom bra eller dålig vind. Krigsfartyg utom galbaloner seglar snabbare, kanske 6 knop som marschfart för ett smäckert skepp medan en katremass kan komma upp i 20 knop under gynsamma förhållanden.

I den kommande boken Vanderland seglar inte mindre än fyra expeditioner från Trakorien mot Marjura. De avseglar från olika platser, vid olika tidpunkter och med olika hastigheter. Redan innan jag började skriva boken kalkylerade jag dessa resor, eller snarare regisserade jag dem eftersom jag ville att skeppen skulle komma fram till destinationen i en viss ordning. Därav tvingades exempelvis den stegosiska expeditionen med Jarmona av Dagen att vänta i några dygn till Arn Dunkelbrinks stora frustration.

Flygfart
Draken Blatifagus håller en marschfart på 60 km/h under sexton timmar per dygn. Den skulle kunna flyga dygnet runt men gör det inte utan väljer att vila på något moln om det inte är bråttom. Den når alltså ungefär 100 svenska mil på ett dygn och tillryggalade sträckan Marjura-Trakorien på tre och ett halvt dygn i Svavelvinter. I samma bok anfaller draken staden Arhem med överljudsfart, dvs över 1000 km/h (att jämföra med vissa rovfåglar som kan dyka i 350 km/h). Jag trodde på förhand att någon skulle opponera sig mot detta men det slank igenom.

Horndemoner och gripar håller en marschfart på 50 km/h. Horndemoner kan flyga dygnet runt men inte ändra hastighet utan bara falla när de ska dyka. Gripar kan dyka i kanske 200 km/h men orkar bara flyga några timmar åt gången såvida de inte kan glidsegla.

Landfart
Avstånd på land anges ofta i dagleder, vilket motsvarar 2-3 svenska mil eller 12-16 trakoriska mil per dygn beroende på terräng. En häst kan normalt ridas 25 trakoriska mil på en dag - lika långt marscherar militär trupp. Kurirer rör sig betydligt snabbare och byter då hästar längs vägen. I Vredesverk red Praanz da Kaelve 80 trakoriska mil eller 14,5 svenska mil på tio timmar men bytte då häst varannan timme.

Smakprov från Örebro

Jag tog med mig ett par sidor från Bladverk till bokmässan i Örebro för att läsa upp om det blev tid över. Jag lägger ut dem här som smakprov. Observera följande:

* Detta är inte slutversionen
* Två #-tecken innebär att jag klippt bort ett stycke och det som står inom tecknen är vad som händer i det jag klippt bort (duh). Detta gjorde jag förstås för att det inte skulle finnas tid att läsa så länge.

Kapitlet heter "Konungens återkomst" (jodå, jag har hittat på det alldeles själv) Hela kapitlet är något av en pastisch på Odysseus återkomst till Ithaka med inslängda glimtar från Röde Orm och Frithiofs saga.

* * *

Konungens återkomst

Ketrabergen är den gördel som förbinder barboskernas land Ziddisbar med resten av Palamux. Draken Blatifagus svepte så tätt över de högsta, snöklädda topparna på sin färd västerut att klippblock slogs ur läge och tumlade mot dalgångarna. Arn Dunkelbrink hånade djuret för vingveknad och svagstyrning efter den årslånga vilan på Stegos, men då översköljde besten sin ryttare med varmluft genom nacköppningarna. Det var en hederssak, förklarade den, att minska bergens höjd vid varje passage eftersom mannalössen i trakten var så enfaldigt stolta över landets reslighet.
Bortom Ketrakammen sträckte sig skogsklädda dalar ända ner till Londervikens vatten. Draken följde sänkorna strax ovan trätopparna på jakt efter en anständig frukost men bytesdjuren måste ha anat oråd för inget vilt värt namnet stod att finna. Över ön Mygorans träsk flög de istället in i moskitsvärmar så täta att ekipaget hann bli svartprickigt av krossade flygfän innan Blatifagus tagit höjd över insektsmolnen.

#De flyger vidare och ser att gårdarna längs kusten är nedbrända. Arn undrar om detta är spåren efter den andra drake som Blatifagus ska hjälpa honom att döda, vilket besten förnekar#

Utanför Vel-Anila upptäckte kungen hur några pallissadomgivna gårdar på en höjd undgått härjningar. Här på kusten norr om ön Bhannavil bar orterna underliga namn sagda på saniternas utdöda språk, det som sades komma från bortom haven i väst. Hjälmklädda huvuden och spjut stack upp över stockarnas spetsar. Ett par arbalestlod satt fortfarande fastnaglade i de timrade byggnaderna som vittnesbörd om att härar härjat kusten snarare än odjur. Arn Dunkelbrink landade på en äng nedanför höjden och beordrade draken att se fredlig ut men då grinade besten med alla sina huggtänder och spärrade upp ögonen i en så vidrig nidbild av ett mänskligt leende att den istället blev svår att betrakta.
Kungen lade ner sina vapen på gräset och vandrade uppför körvägen mot byns stockport. Han noterade spår efter tungskodda hjul och även kvarlämnade, nedslagna pålar som stadgat belägringsmaskiner, men anfallet kunde inte ha pågått länge för byn tycktes vara i det närmaste oskadd. På pilskotts avstånd stannade han och ropade.
”Jag är Arn Dunkelbrink, furste av Kharasma. Jag kommer ensam och som vän till krigaren Zahemra. Törs han lämna sin pallissad eller vill han hellre att jag knäcker mig väg genom hans staket och kommer in?”
Huvuden dök och steg som nyfikna uttrar bakom skyddvallen. Ord byttes utan att man kunde höra vad som sades. Ur skuggorna av en vagn reste sig under kungens väntan en stor och raggig stridshund som med sänkt huvud betraktade främlingen. Den var av molossertyp och det massiva huvudet var lika skrynkligt som ett sviskon. Kungen förbannade att han lämnat sin vapen nedanför kullen när besten började röra sig mot honom. Ändå var djuret inte hotfullt och man märkte på stegen att det var långt åldersgånget. Nu spann svansen tungt från sida till sida och när Arn satte sig på huk lade den sitt jättelika huvud i hans knä. Den slängde några gånger med tungan mot hans händer och ansikte varpå den luggslitna kroppen tumlade på rygg för att bli kliad.
”Bruno”, sade kungen och rev djuret vid revbensfogen som förr. ”Gamle Bruno, är du fortfarande vid liv din rackare! Vad gör du här i obygden?”
Medan Arn kelade med hunden öppnades porten och en man av det jättelika tolguldersläktet steg ut. Han var klädd i nitläderrustning med stäpplöparnas plymerade halvhjälm som lämnar kinden fri för bågsträngens smekning. Armarna var inbäddade i sköldjärn med fångsthakar ägnade att avväpna angripare och benen bar hosor av pläterat snärjvide.

#Männen käbblar manligt men visar sig vara kamrater#

”Tänk att se dig igen, din arme oxbultare! Stred du ens med draken som man berättar eller har du rest mellan krogarna och skrutit om drömda dåd?”
”Nog kämpade vi, men besten bjöd så vekt motstånd att jag inte gitte döda den”, svarade Arn Dunkelbrink. ”Istället behöll jag den som riddjur.”
Zahembra skuggade ögonen med sin långa hand och kisade ner mot Blatifagus som blängde tillbaka med en svavelgul rökslinga sipprande ur ena mungipan.
”Ska det där alltså föreställa en drake? Enligt sagorna är de stora som berg. Jag trodde att du kommit flaxande på en grip du stulit från Ransard.”
”Nog är den ynkligare än man kunde tro”, nickade Dunkelbrink. ”Den lyckades inte ens slå byte för att föda sig under färden. Kanske avstår du någon gammal get åt den av ren medlidsamhet?”
”Jag slängde några dödfödda svinfoster på dyngstacken i morse. De har nog inte kallnat helt ännu. Behöver den hjälp med att fösa undan kråkorna tror du?”
De skrattade samstämmigt men draken mullrade så att marken skalv och svällde till en kopparskimrande blåsbälg.
”Era vämjeliga små jordsuggor!” väste den. ”Den dag jag återfår min frihet ska jag komma och sluka er alla. Jag ska gräva upp era döda och trä halsband av deras kotor att skänka mina systrar om de nu gitter bära så billig krams.”
Männen skrattade bara än mer. Samtidigt vände vinden och den gamle stridshunden Bruno fick odjurets vittring i nosen. Synen var sedan länge bleknad till töckenvitt och hörseln hade tystats men väderkornet var lika skarpt som i yngre dagar. Morrande sköt han ragg, kom på fötter och skumpade utför körvägen. Innan Arn Dunkelbrink hann ropa sköljde en våg av eld över hela sydsluttningen. Av hunden återstod därefter bara ett rykande beläte.
Zahembra fällde sin sharyng inför flammorna men kungen var redan på väg ner mot draken genom det brinnande fjolårsgräset.
”Eländiga kräk! Är det allt du kan göra: att anfalla kvinnor, husdjur och fredliga skepp. Ska du någonsin vara mig till minsta nytta?”
”Jag kände mig hotad”, fnös Blatifagus och betraktade kyligt sin herre. ”Led mig du till en här istället för till dina skabbiga bekanta så ska du få se vad drakar kan uträtta.”

#De pratar vidare och gör upp en plan som ska sättas i verket sedan de ätit tillsammans#

Arn Dunkelbrink gick med på att följa tolgulden in bakom pallissaden medan ett par av byns bönder skyndade iväg för att finna kött åt draken. Kungen ville ta farväl av sin gamla trotjänare Bruno, men hundkroppen stod ingenstans att finna.
”Jag behövde en aptitretare”, bekände Blatifagus när han tillfrågades. ”Du hade knappast någon nytta av honom längre och när inget smakligare serveras så får den hungrige hålla tillgodo med en varm hund.”

Smakprov

Slutet på en just skriven, niohundraårig tillbakablick i nästa bok:

"Tio dagar efter Laabnes fall når Korbúleras kadaver drakarnas arkipelag bortom Yndar. Kroppen har då flugit åttatusen trakoriska mil med sådan hastighet att inte ens förruttnelsen hunnit ikapp. Den störtar på en av de karga bergsplatåer som drakar kallar likbord. Bukens pansar plöjer en fåra i marken, så grov att dussinet karaveller där kunde ställas på stadig rad utan att bogspröt skulle röra akterflagg. Fränderna är redan samlade. De har känt den döda nalkas och berett sig på att äta henne som seden bjuder. Ivrigast är en ung drakslyngel som inte ens ger sig tid att lukta på kroppen. Medan Korbúleras lemmar ännu rycker sätter han tänderna i hennes hals där fartvinden har emaljerat huden med torkad saliv. För sin fräckhet ges han namnet Blatifagus – ätaren av de egna. Det är en benämning som inte helt saknar ära bland drakar."

Den ende och hans omvärld - 2. Animister

Jag slänger som hastigt mellanspel in ett mail skickat till Henrik Bergendahl. Han frågade om animister, kafriler, Luvena och Fundibéra i samband med testspel av det nya rollspelet. Eftersom svaret kan ha visst allmänt intresse och hänger ihop med trakoriernas världsbild så får det haka på föregående inlägg. Mer om trakoriernas tro följer.

***

Animister är ett mycket brett begrepp i vilket jag lägger att man utövar magi i enlighet med skapelsegudarnas planer, eller åtminstone inte emot dem. 'Anima' betyder ju 'själ' eller 'liv' på latin, dvs man använder krafter i den besjälade tillvaron. Egen vinning är inget problem så länge man respekterar skapelsegudarna och håller sig inom deras ramar. Man skulle kunna kalla Silvia Miranda för animist i Svavelvinter även om hon klivit över skaklarna och betalar priset för det. Alla präster är inte animister utan det finns förstås rena teologer, predikanter, ceremoniker etc. Animister söker OFTA gå gudarnas ärenden vilket kanske faller sig naturligt om man respekterar dem som överhet och särskilt om man tillhör någon kyrka. Emellertid är ju inte skapelsen eller "naturen" alltid "god" - rovdjur fullgör också sin funktion och exempelvis drakar går skapelsegudarnas ärenden även om de inte alltid fattar det själva. Även egenintresse får ses som en drivkraft i skapelsen, kanske en av de viktigare.

Kafrilerna är animister från Mereld med en altruistisk övertygelse och dyrkar särskilt ljusguden Tigwalvan men även de andra skapelsegudarna. Alla animister är alltså inte kafriler. Kafrilerna kan därmed ha egna magigåvor men om man vill kan man komplettera med andra animistiska gåvor som passar.

Mångudinnan Luvena är en av skapelsegudarna men skapelsegudarna är sinsemellan inte alltid överens eller kompatibla - jfr med grekiskt eller nordiskt panteon. Skapelsegudar är de som fullgör någon slags funktion eller sköter en domän i skapelsen, inklusive krigsgudar och dödsgudar. Luvena och några andra av dem skulle kunna betecknas som rebelliska skapelsegudar som egentligen gärna skulle tippa skapelsen enligt sina egna preferenser men hålls i schack av de andra. Därmed har hon och andra gudar fått sekter som inte accepteras av renodlade animister och som jagas av Abzulvan - de skapelsetrogna kyrkornas inkvisition.

Vad gäller Fundibéra så är hon renodlad hedonist och feminist av ett ganska hänsynslöst slag. Hon har kommit i lag med sekterna på Bektar för att de besitter vissa kunskaper som hon vill åt och hon deltar i deras ritualer med nyfikenhet om inte övertygelse. Här ett litet relevant utdrag ur romanen:


”Man har sagt mig att ni nyligen invigts som månprästinna i Bektar bortom Laabnes askdalar, där ryktet viskar att människor offras och äts”, svarade Praanz da Kaelve. ”Hur går det ihop med er dyrkan av livet och skapandet?”

Fundibéra ställde med en road min ner soppskålen, borstade brödsmulor från fingrarna och mötte ogenerat generalens blick. Ögonen på rustsalens troféer glimmade just bortom bordets ljuskrets i det vida rummets dunkel. I Praanz da Kaelve väcktes en lika plötslig som ovälkommet påtaglig lust till kvinnan, född av den hunger, glädje, målmedvetenhet och grymhet hon utstrålade, som om han varit tillbaka på arenan, öga mot öga med en värdig motståndare.
”Jag vet hur människokött smakar”, sade baronessan lågt, ”det är sant, men även ni torde på slagfältet ha fått fallna fienders blod i munnen mer än en gång så i detta är vi lika. Det betyder inte att någon av oss slukar barn till frukost. Månprästerna på Bektare berg är barbarer, men de besitter vissa djupliggande kunskaper som man bara en invigd lemniscata kan delges. Jag var ute efter kunskap, inget annat, och en general från Digeta Longa är säkert införstådd med att ingående kunskap kan kräva såväl plågor som blodspillan. Kanske har ni hört DiFolternas devis att sann renhet bara kan uppnås genom lidande?”

Författarens förljusning

Mitt i Trakoriska sjön ligger den förmörkade ön Stegos på vilken draken Blatifagus i Svavelvinter störtade med sina passagerare Arn Dunkelbrink och Jarmona av Gryningen. Jag skriver just nu om deras fortsatta öden på ön. Förutsättningarna är att ön bröt en helig ed för tvåhundra år sedan när den heliga staden Albarunzia hotades av en plundrande invasionsflotta. Istället för att försvara staden såsom stegoserna lovat gick de till havs för att hinna före fienden i plundring. Det var ingen bra idé för man retar inte upp sanningsguden Shamash, kanske den kraftfullaste guden i Trakorien, ostraffat. Shamashi överstepräst Shar Kishatin nedkallade gudens vrede över stegosernas flotta från en klippa över havet så att skeppen gick till botten utan en enda överlevande. Samtidigt lades Stegos under ett permanent mörker som nu har varat i två sekler. Ingen kan ta sig till eller från ön eftersom varken vatten eller luft längre bär farkoster eller ens fåglar - orsaken till att draken störtade.

När jag skriver är det lustigt, för att inte säga lustfyllt, hur berättelsen om livet på den mörka ön till stora delar skriver sig själv. Ni har säkert hört författare vittna om hur romanfigurer tar över och plötsligt går egna vägar som inte alls var planerade. Så är det förvisso ständigt men det ligger inget mystiskt i mekanismen vilket ofta antyds utan går så till att när man lagt fast A, B, C, D, E etc. så ger sig F, G, H, I osv mer eller mindre av sig självt. Därtill uppstår plötsligt en oförutsedd motsättning mellan B och G vilket i sin tur föder konflikten J som inte alls fanns i författarens föreställningsvärld. Man måste nu gå tillbaka och ändra Z och Y tre kapitel innan för att möjliggöra J. Det är en fantastisk om än omtumlande upplevelse där författarens största problem blir att hinna anteckna alltsammans innan det burit iväg utom synhåll.

Konkret så har jag i under dagens skrivande levt med stegoserna som utan min aktiva inverkan har visat sig vara oändligt uttråkade men ändå obotliga optimister. Inget nytt händer på ön, ingen vet om eller hur förbannelsen någonsin ska lyfta, men ingen metod lämnas heller oprövad och själva försöken till flykt underhåller det hopp som håller folket vid liv - lite som ett kroniskt spelberoende: "den här gången så ..."

Arn Dunkelbrink själv tvingas spela med i upprepade tragikomedier bara för att stävja massjälvmord bland befolkningen. Varje dag måste han berätta om hur solen eller träd ser ut eftersom folk vill höra honom säga det om och om igen. Man uppskattar hans berättelser så mycket att det till och med gått mode i att härma läspljudet i hans talfel. Så där byggs det hela på.

Fascinerande!