 |
| Yul Brynner |
Anthony Hopkins är en mycket skicklig skådespelare. Vi har alla sett honom.
Eller har vi det? Jag har personligen aldrig sett Anthony Hopkins, utan bara färgmönster på skärm och papper som jag förmodar sammanfaller med det jag skulle se om jag verkligen mötte honom. På samma sätt har jag inte hört hans röst utan bara elektroniska inspelningar som jag antar representerar hans verkliga röst även om ljudet säkert har lagts tillrätta.
Kanske är han en konstruktion, vad vet jag?
Senast såg jag (förmodligen) Anthony Hopkins i TV-serien ”Westworld”, vars första säsong jag avslutade igår. Serien, liksom boken och filmen, handlar om en westernmiljö befolkad av konstgjorda människor. Dit åker rika för att bete sig som svin utan efterräkningar. Liksom filmerna ”Blade Runner” och ”Ex Machina” och den svenska TV-serien ”Äkta människor” handlar Westworld om skillnaden mellan människor och nästan mänskliga maskiner – frågeställningar som blir alltmer akuta.
En intressant fråga i sammanhanget är var gränsen går bortom vilken avbilden – simulacrum – kan accepteras som original. Mer specifikt: när ska intelligenta maskiner behandlas som medvetna individer och vilka rättigheter ska de då ges? Vissa skulle kanske säga att en maskin aldrig kan utveckla mänskligt medvetande, men serien Westworld, liksom mer seriösa tänkare, menar att det spelar ingen roll. Det räcker med att något simuleras som inte längre kan skiljas från medvetande.
Film i sig har uppenbarligen redan passerat gränsen för accepterat simulacrum eftersom vi anser oss ha sett och hört Anthony Hopkins trots att vi egentligen bara har sett och hört hans avbild. Intressant nog förekommer Anthony Hopkins i ungdomlig upplaga i Westworld. Vi förstår visserligen – än så länge – att det rör sig om en datorsimulerad version, men accepterar den ändå eftersom den visar stora likheter med ett original vilket vi heller aldrig sett. På samma sätt hade Peter Cushing en ganska stor roll i senaste Star Wars-filmen trots att han varit död sedan 1994.
Westworld har viktiga saker att säga om förhållandet mellan äkta och konstgjorda människor.
Eller har den det? Jag tycker mig på senare år ha sett simuleringskonsten utvidgas även till tankegods – det kan röra politik, debatt, kultur eller förmenta djupsinnigheter på det hela taget, där det viktiga inte är att autentiska visdomar sägs utan att något vist förefaller sägas. Låter något klokt och plausibelt så kan det ofta uppfattas som klokt och plausibelt. Detsamma gäller val av ämne: en film, pjäs eller artikel kan handla om exempelvis invandring, HTBQ, medicinsk forskning eller andra brännande frågor utan att för den skull tillföra något vettigt till ämnet.
HBO, Netflix och liknande producenter av TV-serier har på senare år blivit mycket bra på att producera förment känslomässigt och intellektuellt djup. Både Westworld och True Detective tycker jag är fantastiska produktioner med skarp dialog och suveränt skådespeleri, men i båda fallen har jag funderat över vad det hela tankemässigt mynnade ut i och mest sett en suffle. Ett användbart verktyg för att skilja det kloka från det förment kloka är att beakta upphovsmännens intresse. Politiker vill att vi ska rösta på dem och HBO att vi ska titta så att de kan tjäna pengar, medan exempelvis Wittgenstein brann för det han gjorde och dessutom är död så att han inte längre har några intressen alls att försvara, liksom Hannah Arendt brann för sin kontroversiella syn på nazismen som banalitet trots att den var mycket impopulär bland hennes egna.
Kanske är det med simulerade visdomar som med de datoranimerade versionerna av Anthony Hopkins och Peter Cushing – att de ännu inte riktigt håller måttet rent tekniskt? Man kan bäva för dagen när artificiella intelligenser simulerar klokskap som inte längre kan skiljas från äkta vara, fast å andra sidan kommer vi den dagen definitionsmässigt inte att märka något.
