Herodotos idag

Jag har just läst klart Herodotos Historia, skriven åren runt 450 f.kr. Herodotes reste omkring i Medelhavet och skrev ner det som folk berättade för honom, utan att egentligen hävda att det han skrev var sant. Tvärtom så redovisar han ofta olika uppfattningar om samma sak, och berättar vilken av versionerna han själv håller för sannolik. Framställningen är lättläst och intressant och med några få undantag fri från uppenbara fantasier av den typ man ofta ser i mer sentida reseskildringar.

Hos Herodotos kan man bland annat läsa om hur spartanerna höll stånd mot perserna vid Termopyle. Mitt främsta skäl att läsa boken var dock att Herodotos ingående beskriver skyterna, ett ryttarfolk som höll till på de asiatiska stäpperna. Jag använder skyterna som förebild för aslenerna i den spelmodul jag nu ska påbörja för rollspelet Svärdets sång.

Mitt dominerande intryck av Herodotos historia är en värld som vadar i blod. Här betyder en enskild människa ingenting om han inte (det är nästan alltid en han) är härskare eller hjälte, helst bådadera. Krig är en manlig dygd och ett tillstånd att föredra framför fred. Det stilla livet som bonde eller hantverkare är föraktfullt. När Babylon står inför persisk belägring, får babylonierna (männen) välja var sin favorithustru varefter övriga hustrur stryps för att spara på maten – detta alltså innan belägringen ens har börjat. Perserna offrar i sin tur tusentals lojala, men ”sämre” soldater genom svek för att vinna taktiska fördelar. Etc.


Någonstans mellan Herodotos tid och vår egen, uppstod tanken att den enskilda människan besitter ett värde och inte bara har skyldigheter utan även rättigheter. Kristendomen och liberalismen bidrog utan tvivel till detta liksom många andra läror. Det beklämmande är att synen på den enskilda människans värde förefaller att erodera här och nu medan vi framlever vår dagliga och fortfarande ganska fridsamma tillvaro. Det fnyses föraktfullt varm luft ur tomma huvuden åt rätt, demokrati och fred, nu senast av president Trump, när han hotar med krigshandlingar som utgjort brott mot internationell folkrätt sedan 1899.

Till slutkapitlen av Herodotos läste jag också ett par akademiska artiklar skrivna av teologen och universitetsprofessorn Ryan LaMothe. LaMothe talar om övergångssubjekt – fantasivarelser som barn skapar och interagerar med för att lära sig förstå och interagera som självständiga personer bland andra självständiga personer. Tigern Hobbe i serien Kalle och Hobbe är ett exempel på ett övergångssubjekt. Till skillnad från psykologen Winnicotts övergångsobjekt, dvs snuttefiltar och liknande, så överges inte övergångssubjekten när vi blir vuxna, utan de blir en del av vår kulturella och sociala kontext. Genom dem lär vi oss att se oss själva och andra som fristående individer, en förutsättning för respekt, förståelse för avvikande åsikter, rättvisa och förmodligen demokrati i modern bemärkelse. Övergångssubjekten utgör därmed ett värn mot barbariet – psykoanalytikern Ludvig Igra skrev i sin bok ”Den tunna hinnan” att avhumanisering är en förutsättning för folkmord.

Trump hade förmodligen aldrig någon låtsaskompis.