Jag glömde redogöra för hastigheter i gårdagens blogginlägg om mått och vikter så det kommer här. Jag deltog nyligen i en diskussion på FaceBook där trådstartaren klagade på att samma resa i fantasy kan ta olika lång tid. Själv försöker jag oftast beräkna tidsåtgång för resor genom färdsättets medelhastighet, sträckan och olika fördröjningar längs vägen.
Sjöfart
Eftersom Trakorien är ett örike baserat på handel så sker många förflyttningar till havs. Jag brukar utgå från att lastade karacker och karaveller genomsnittligt seglar med drygt 4 knops hastighet dygnet runt, vilket ger ungefär 100 Trakoriska mil eller 18 svenska mil. Sedan lägger jag till en dag för avfärd och en dag för ankomst till hamn. Segelfart har den stora fördelen att fördröjningar och tidsvinster lätt kan åstadkommas genom bra eller dålig vind. Krigsfartyg utom galbaloner seglar snabbare, kanske 6 knop som marschfart för ett smäckert skepp medan en katremass kan komma upp i 20 knop under gynsamma förhållanden.
I den kommande boken Vanderland seglar inte mindre än fyra expeditioner från Trakorien mot Marjura. De avseglar från olika platser, vid olika tidpunkter och med olika hastigheter. Redan innan jag började skriva boken kalkylerade jag dessa resor, eller snarare regisserade jag dem eftersom jag ville att skeppen skulle komma fram till destinationen i en viss ordning. Därav tvingades exempelvis den stegosiska expeditionen med Jarmona av Dagen att vänta i några dygn till Arn Dunkelbrinks stora frustration.
Flygfart
Draken Blatifagus håller en marschfart på 60 km/h under sexton timmar per dygn. Den skulle kunna flyga dygnet runt men gör det inte utan väljer att vila på något moln om det inte är bråttom. Den når alltså ungefär 100 svenska mil på ett dygn och tillryggalade sträckan Marjura-Trakorien på tre och ett halvt dygn i Svavelvinter. I samma bok anfaller draken staden Arhem med överljudsfart, dvs över 1000 km/h (att jämföra med vissa rovfåglar som kan dyka i 350 km/h). Jag trodde på förhand att någon skulle opponera sig mot detta men det slank igenom.
Horndemoner och gripar håller en marschfart på 50 km/h. Horndemoner kan flyga dygnet runt men inte ändra hastighet utan bara falla när de ska dyka. Gripar kan dyka i kanske 200 km/h men orkar bara flyga några timmar åt gången såvida de inte kan glidsegla.
Landfart
Avstånd på land anges ofta i dagleder, vilket motsvarar 2-3 svenska mil eller 12-16 trakoriska mil per dygn beroende på terräng. En häst kan normalt ridas 25 trakoriska mil på en dag - lika långt marscherar militär trupp. Kurirer rör sig betydligt snabbare och byter då hästar längs vägen. I Vredesverk red Praanz da Kaelve 80 trakoriska mil eller 14,5 svenska mil på tio timmar men bytte då häst varannan timme.
8 kommentarer:
Efter att på Youtube ha tagit en bekräftande flukt på hur militära jaktplan spränger ljudvallen, förefaller det i varje fall inte mig alls som en omöjlighet att föreställa mig en drake dyka ner i liknande storstil (kunde lätt se denna häftiga chockeffekt framför mig, inte ens i the Hobbit III såg man draken flyga så snabbt). Men åtminstone i rollspelen minns man ju att Blatifagus var reumatisk, och jag har faktiskt inte riktigt tänkt på / minns inte, om han är det i romanerna också. Det borde väl försvåra för honom om han är det. Men för drakar i gemen har jag inga problem med att acceptera att de kan nå sådana hastigheter, som de övernaturliga varelser de är. Och en drake skall ju verkligen kunna konsten att sätta skräck i en.
Tobias: Jag är lättad och tyckte själv att det där avsnittet blev ganska roligt.
Vad gäller reumatismen från rollspelen så framställdes det i romanen som att draken var ynklig för att den saknade sin svansspets och därmed inte var en fullständig drake (psykologiskt eller fysiskt). När svansen återlämnades växte den ut igen och han piggade på sig. Sedan kanske även en reumatisk draken kan elda upp en stad.
Ja, Einstein själv hävdade ju att 70% av alla våra sjukdomar är psykosomatiska.
De flesta drakar må vara narcissister eller ej, men att se en så stolt och praktfull varelse förnedras... Det är nästan så att man tycker synd om den i alla fall. Jag har alltid gillat Blatifagus av den anledningen. Att inte ens en drake är immun mot livets hårdhet, utan tvingas lida av livets motgångar ger hans personlighet ett djup som man sällan ser drakar representera i fantasy.
Jag rynkade lite på näsan när jag läste om överljudsfarten, men mest för att ordet bröt fantasykänslan för ett ögonblick med associationer till stridsflygplan.
Det finns vad jag vet ingen hastighetsbegränsing för drakar.
/ Daniel
Daniel: Jag håller med om att ordet "överljudsfart" skulle sticka ut, men det står heller inte i boken utan stycket är som följer:
"Hela den monstruösa kroppen skakade under honom, av luftens motstånd och av drakens tordönsrytande, men nere på marken hördes ännu inget, för Blatifagus jagade mot marken lika snabbt som ljudet av sitt vrål och drev det som en mäktig flodvåg framför sig."
Ah, jag borde ha förstått att du hade någon omskrivning. Nåväl, det första man glömmer är detaljerna. Jag tror dock på minnet av att stycket kändes lite fel när jag läste det. Det hade kanske funkat bättre om du hade slängt in någon JAS-referens. Jävlar, jävlar...
/Daniel
;-)
"Det hade kanske funkat bättre om du hade slängt in någon JAS-referens. "
Kanske kan man tänka sig några ransarder som kraschar när de testar ny utrustning i nästa bok? Griprytteriet har ju inte fått så mycket plats hittils så någon scen kan de vara värda.
Skicka en kommentar