Holtershus

Från staden under isen går jag vidare med ett mellanspel i huvudstaden. Välkomna alltså till Holtershus, Tricilves lyxförvaringsanstalt för personer som Bodâken ännu inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till, dvs om de ska krusas och belönas eller skickas till skarpt förhör och offentlig avrättning. Jarmona av Gryningen blir min röst i Tricilve under denna sista bok. Hon har sökt sig till huvudstaden för att upprätta diplomatiska förbindelser med trakorierna men möter en paranoid kejsarmakt.

Holtershus är en pittoresk gammal stenbyggnad belägen mellan kejsarpalatset och palatsgarnisonen på Coro Campina där trakorierna hade sin första befästning under nybyggartiden. Huset är byggt att motstå belägringar och saknar därför fönster i bottenvåningarna. Utsikten över Lak Mundri är magnifik från de översta gallerklädda balkongerna. Den enda nackdelen har byggnaden gemensam med Hotel California. Det är svårt att komma därifrån.

Ni får själv gissa vilka olika roller personerna på bilden har i huset.

Drakens flykt

Jag glömde redogöra för hastigheter i gårdagens blogginlägg om mått och vikter så det kommer här. Jag deltog nyligen i en diskussion på FaceBook där trådstartaren klagade på att samma resa i fantasy kan ta olika lång tid. Själv försöker jag oftast beräkna tidsåtgång för resor genom färdsättets medelhastighet, sträckan och olika fördröjningar längs vägen.

Sjöfart
Eftersom Trakorien är ett örike baserat på handel så sker många förflyttningar till havs. Jag brukar utgå från att lastade karacker och karaveller genomsnittligt seglar med drygt 4 knops hastighet dygnet runt, vilket ger ungefär 100 Trakoriska mil eller 18 svenska mil. Sedan lägger jag till en dag för avfärd och en dag för ankomst till hamn. Segelfart har den stora fördelen att fördröjningar och tidsvinster lätt kan åstadkommas genom bra eller dålig vind. Krigsfartyg utom galbaloner seglar snabbare, kanske 6 knop som marschfart för ett smäckert skepp medan en katremass kan komma upp i 20 knop under gynsamma förhållanden.

I den kommande boken Vanderland seglar inte mindre än fyra expeditioner från Trakorien mot Marjura. De avseglar från olika platser, vid olika tidpunkter och med olika hastigheter. Redan innan jag började skriva boken kalkylerade jag dessa resor, eller snarare regisserade jag dem eftersom jag ville att skeppen skulle komma fram till destinationen i en viss ordning. Därav tvingades exempelvis den stegosiska expeditionen med Jarmona av Dagen att vänta i några dygn till Arn Dunkelbrinks stora frustration.

Flygfart
Draken Blatifagus håller en marschfart på 60 km/h under sexton timmar per dygn. Den skulle kunna flyga dygnet runt men gör det inte utan väljer att vila på något moln om det inte är bråttom. Den når alltså ungefär 100 svenska mil på ett dygn och tillryggalade sträckan Marjura-Trakorien på tre och ett halvt dygn i Svavelvinter. I samma bok anfaller draken staden Arhem med överljudsfart, dvs över 1000 km/h (att jämföra med vissa rovfåglar som kan dyka i 350 km/h). Jag trodde på förhand att någon skulle opponera sig mot detta men det slank igenom.

Horndemoner och gripar håller en marschfart på 50 km/h. Horndemoner kan flyga dygnet runt men inte ändra hastighet utan bara falla när de ska dyka. Gripar kan dyka i kanske 200 km/h men orkar bara flyga några timmar åt gången såvida de inte kan glidsegla.

Landfart
Avstånd på land anges ofta i dagleder, vilket motsvarar 2-3 svenska mil eller 12-16 trakoriska mil per dygn beroende på terräng. En häst kan normalt ridas 25 trakoriska mil på en dag - lika långt marscherar militär trupp. Kurirer rör sig betydligt snabbare och byter då hästar längs vägen. I Vredesverk red Praanz da Kaelve 80 trakoriska mil eller 14,5 svenska mil på tio timmar men bytte då häst varannan timme.

Vikter, mått och hastigheter

Jag har funderat på om det vore en bra idé att lägga en tabell över enheter för trakoriska vikter och mått i den sista romandelen, i anslutning till personregistret. Jag försöker vara hyfsat konsekvent vad gäller sådant samtidigt som jag försöker emulera situationen i äldre tider: att mått kunde vara ungefärliga och inkonsekventa och att samma beteckning kunde variera mellan kulturer och städer. Min grundregel är att trakorierna är mycket noga med allt som har betydelse för handel och affärsuppgörelser men mindre noga med "bruksmått". Här är några exempel som används i böckerna:

Längdmått
Trakorisk mil = 1800 m
Pilskott = 250-300 m
Spjutkast = ca 40 meter (avstånd)
Replängd = ca 30 meter (längder)
Dubbelsteg = 150 cm (bara om sträckor som kan vandras eller stegas)
Aln = 60 cm
Fot = 30 cm
Famn = 180 cm (bara i djupled och om längder av rep, tyger, nät och liknande som kan mätas med famntag)

Volymer
Tunna = 150 liter
Skäppa = 25 liter
Kanna = 2,6 liter
Stop = 1,3 liter
Balar = så mycket av en buntad handelsvara som kan bäras av två stuvare

Vikter
Skeppspund = 170 kg (mått för skeppslaster)
Markpund = 8,5 kg
Skålpund = 425 g

Vad tror ni om saken?

Boken speglad i kött

Ni som läst konfluxromanerna vet att Trakorien skapas genom att bilder och tecken i en bok speglas i kött.

Nu har det hänt! Peter Hedman har tatuerat in kung Ottar, dolken Demens och draken Blatifagus och funderar som bäst på kompletterande motiv för att få en hel trakorisk sleeve. Jag blev lite omtumlad när jag hörde om saken och inte så lite smickrad. Extra roligt att tatueringar faktiskt förekommer i romanerna; ni minns kanske tatueraren Xelimogga som ristat furstessan Didra Damagis självlysande, kargomitiska slingor och i den kommande boken Vanderland stöter vi på vitristade harkamorer, en krigarkast som tatuerar sig genom frysbränning.

Så här säger Peter Hedman själv om saken: "Rollspel har varit en stor och fantastiskt rolig del av min uppväxt. Av allt vi spelat har alltid Konflux-kampanjen, och särskilt Svavelvinter, varit en favorit. När jag sedan såg omslaget till första boken tyckte jag att det var ett väldigt snyggt motiv och samtidigt en väldigt bra påminnelse om alla roliga stunder vi haft när vi spelat. Så jag gjorde den först. Sedan tänkte jag att det finns så många andra karaktärer som skulle passa som tatueringar så det fortsatte liksom därifrån. Så snart har jag en arm som påminner om allt roligt jag haft med mina vänner. Det svåra är väl att välja ut vilka som ska får vara med"