Tävling om Vredesverk?

När Slaktare små släpptes 2011 så signerade och numrerade jag de första hundra förhandsbeställningarna i Sf-bokhandelns regi. Som ni kanske minns utgjorde de tio lägst numrerade böckerna priser i en tävling här på min blogg.

Finns intresse för en liknande tävling när Vredesverk släpps i april? Jag kan inget lova men kan verka för saken i så fall. Ge gärna synpunkter på det tidigare upplägget.

Slaktare små - urplanen

I mitt sovrum finns två stora whiteboardtavlor. När jag ska börja en ny bok så skissar jag grovt upp vad som ska hända genom att skriva huvudpersonernas namn till vänster och sedan följa varje tråd med nyckelhändelser. Ofta ligger jag bara och tittar på tavlan för att se nya kopplingar eller avgöra i vilken ordning avsnitten bör skrivas. Mitt i natten vaknar jag ofta med någon idé och då är det lätt att kliva upp och notera in den på tavlan.

Bilden ovan är tavlan som den såg ut under skrivandet av Slaktare små. Sedan ett par år finns planen för Vredesverk där istället men den kan jag av naturliga skäl inte visa ännu. Det som slagit mig är dock hur lite jag har ändrat planen sedan jag började skriva texten. När det gäller bilden av Slaktare små så kan dock den uppmärksamme se att planen inte helt har följts. Jag kan rekommendera metoden som ett bra sätt att betrakta en hel roman i en bild för att skaffa en överblick.

Slutspurt

Idag har jag avslutat min sjätte redigeringsrunda av Vredesverk där fyra personers detaljkommentarer bakats in. Nu börjar det hela kännas ganska färdigt. Jag sammanställde också ett preliminärt persongalleri varav detta är ett utdrag:

Kornilla da Morgimma - Trompettspelerska i Tricilves slum
Krosella ”Kålfjärilen” da Melsina - Storhirdfru av Karnald
Laugerdald - Katalbisk överste av kejsarhirden
Ludenbrand - Legat från Kalklanden vid kejsarinnan Heneguyas hov
Läderråttan - Tjuv av ökenstam i Moskorien
Magiotte - Skunkrövarnas anförare i Tricilves slum
Mannohar - Spinnarmäster från vävarsekten i staden Isakra
Marcolfus - Gammal munk i Kharasma. Furstens rådgivare
Mardigan - Ransard, abomaserstammens ledare
Marozia - Ammisadus moster som han drömmer om
Megelat Örnypa - Präst av de fyra vindarnas brödraskap i staden Isakra
Mondus Mirunga av Lampedoria - Baron Bälgnäsa. Missförstådd valsångare i staden Isakra

Texten är i sitt nuvarande skick 1 155 000 tecken lång att jämföra med Svavelvinter på 1 170 000 tecken så böckerna blir ungefär lika tjocka. Jag är faktiskt väldigt nöjd så här med en månad kvar till min deadline. Resten av tiden ska jag använda till att putsa. Eller för att citera diverse myndighetschefer som ertappats med brallorna nere: "Vi kan naturligtvis alltid bli bättre!"

De nakna orden

Det här en lite längre, reflekterande text över mitt författandes eventuella släktskap med verk av Jorge Luis Borges och andra, bara så att ni vet.

Jag har ibland funderat över vad som egentligen utgör en människa. Indelningen i kropp-själ, som bland annat Descartes försökte precisera och som har haft stort inflytande på västerlandets tänkande, är ingen syn jag egentligen någonsin känt vara uttömmande, plausibel eller ens meningsfull. Min arbetsmetafor för tillfället är istället att jaget är en berättelse. Vår fysiska kropp motsvarar pappret på vilket berättelsen är skriven och bokstäverna våra mentala funktioner och aktiviteter. Om ni tänker er en bild uppbyggd av punkter, exempelvis på dataskärmen ni just nu betraktar, så är berättelsen-jaget själva bilden ni ser - något som byggs av, men som inte är, punkterna eller mediet. Bränns pappret, krossas skärmen, dödas kroppen så försvinner berättelsen-jaget, men underlaget och punkterna i sig var inte berättelsen utan bara en förutsättning för det. Vore berättelsen skriven med magnetiska bokstäver som plötsligt rakades ner från en kylskåpsdörr så skulle högen med lösa bokstäver inte vara berättelsen längre. Berättelser kan dock leva kvar, i andras minnen eller, om det är en skriven berättelse, i andra böcker eller medier. Någon själ har inte flyktat utan jaget har upplösts med mönstret.

Tidigare idag så gick jag och lade mig med begynnande migrän, tog en tablett, sov en timme och vaknade (utan huvudvärk) med en tanke: Tänk om våra jag i sin tur är underlag för orden såtillvida att dessa bara kan leva medan våra jag existerar som medium. Föreställ er att människan, tillsammans med eventuella andra varelser i universum som kan förstå innebörden av begrepp, försvann. Skulle orden då existera ens om de fortfarande fanns nedskrivna? Jag påstår att de då bara vore mönster, nej de vore inte ens mönster eftersom ingen längre kunde förstå begreppet mönster. Skulle de också ha förlorat sin mening? Det är en irrelevant fråga eftersom begreppet mening också skulle ha försvunnit. De skulle bara ha upplösts till intet i ett slags buddhistiskt utslocknande utan spår även fast de rent fysiskt fanns kvar. Kanske kan orden i så fall betraktas som levande varelser av en högre ordning än oss själva. Med tanken fick jag bilden av orden som nakna kroppar i ett trångt utrymme där de slingrar sig runt varandra i ständigt skiftande konstellationer, tar värme av varandras närhet, samtalar, attraheras men också blygs av intimiteten.

Ett par välvilliga recensenter har liknat mitt skrivande vid Jorge Luis Borges. Det är förstås orimligt smickrande eftersom Borges var den givne nobelpristagaren som aldrig fick nobelpriset – förmodligen av politiska skäl. Jag har faktiskt inte läst mer än en enda bok av Borges tidigare men har nu börjat läsa hans samlade produktion eftersom den trots allt är ganska begränsad till omfånget och jag tilltalas både av hans tematik och av hans stil. Helt oaktat kvalitetsjämförelser så kan jag känna ett släktskap med Borges, liksom med Kafka, Tove Jansson, TS Eliot, Lennart Hellsing, Nietzsche, Shaun Tan och andra likartade i detta att alla dessa skribenter och konstnärer ansamlar sammanhang på sin egenutformade plats i en större, oändlig och i grunden obegriplig omgivning. De väljer att resa ett personligt utformat skjul i oändligheten, ofta av spillbitar och bråte som finns till hands, samlar ved till en brasa och hoppas att den ska locka andra vandrare så att de tillsammans kan finna en stunds värme och utbyta tankar över varsin kopp varmt te.

Under den historia vi kan överblicka har människan sökt förklara tillvaron med stora, helomfattande system. Mest tror jag hon drivs av rädsla för omgivningens mörker och dess synbara avsaknad av mening. Religioner är för mig uppenbara sådana byggen vilket inte nödvändigtvis gör dem föraktliga eller meningslösa eftersom de faktiskt ger många troende hopp och en känsla av mening, samhörighet och därmed välbefinnande. Från Descartes dagar har därtill kommit upplysningstanken – att tillvaron är något vi kan nysta upp med empiriska metoder och förfining av metoder och tänkande. Inte heller denna ansats är föraktlig utan tvärtom värd all respekt eftersom den lett till många användbara modeller och praktiska förbättringar av våra liv. Emellertid tror jag varken att religionerna eller vetenskapen ger oss nyckeln till ”verkligheten”. Betänk att om orden, dessa högre varelser vars kött vi utgör, dog ut därför att vi dog ut, så skulle varken religioner eller vetenskapliga sanningar eller ens frågan om mening längre kunna uttryckas. Ändå skulle ”verkligheten” fortfarande finnas där.

Min syn är att allt vi kan hoppas på är att bygga våra skjul i ödemarken och tända våra eldar för att få värme, sällskap och berättelser under den tid vi finns här. Det är inte alls det sämsta för i berättelsens flyktighet finns oändliga möjligheter och i själva berättandet en glädje och gemenskap. I denna syn på tillvaron kan jag själv känna mitt släktskap med Borges, Jansson, Hellsing och de andra författare och konstnärer jag räknade upp. Kanske är detta just vad recensenterna också såg.

Med Olle Adolphsons ord riktade till själva tillvaron: ”Trots all kärleks brist och trasighet och fransar – dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär.”

Två dagar med Robin Hobb

Robin Hobb, författare bland annat till "The Farseer trilogy", har varit på besök i Sverige för signeringar och framträdanden. Efter att ha lyssnat till Ylva Spångbergs intervju med författaren i Uppsala English Bookshop under tisdagen så fick jag förmånen att delta i en avslutande tebjudning i Engelska bokhandelns Stockholmsbutik igår kväll. Det blev ett mycket givande möte där bland annat inspirationskällor, skriv- och läsvanor samt författarens moraliska ansvar diskuterades, till exempel varför många författare, även populärförfattare, ogärna framställer våld som "häftigt" medan skapare av populärfilmer inte alls tycks ha några betänkligheter i det avseendet. Hobb var mer övertygad än många andra runt bordet om att exempelvis dataspels- och TV-våld påverkar unga människor negativt. Mer vildvuxna ämnen såsom mytologiska arketyper och dinosauriepornografi avhandlades dessutom. Det senare kom vi överens om att inte vidare nämna av ren fylogenetisk anständighet (oops).

Jag har själv bara läst ett par av Hobbs böcker men fått resten livligt återberättade av yngsta dottern som läst alla ett antal gånger. Det jag framför allt gillar med Hobb är att hon skriver med hjärtat såtillvida att hon tar sina böckers värld och varelser på allvar. Personligen ser jag ingen anledning att läsa skönlitteratur av författare med annan inställning. Hennes slutsats att "there is no right way to write books" kan jag bara instämma i.

De medverkande på bilden:
Per Israelsson - litteraturforskare och recensent på SvD
Sara Bergmark - författare till Engelsforstrilogin
Elin Tizihssane - inköpare på Förlagssystem
Karl Johnsson - serietecknare
Jan Smedh - bokhandlare och kvällens värd
Margaret Lindholm Ogden aka Megan Lindholm aka Robin Hobb
Maria Nygård - bibliotekarie och recensent
Nahal "Autumn Frost" - Bokbloggare
Anders Björkelid - författare till Ondvinter m.m.
Undertecknad

Nedan, dottern Maja "Grotebelia" med Robin Hobb i Uppsala.
I bakgrunden groupien Stina Björkelid.