Hur allt hänger ihop

Jag gillar verkligen att skildra missuppfattningar och inbillade mönster. I romanen Svavelvinter så blir överste Praanz da Kaelve helt övertygad om att akademikern Brior Brådfot i samarbete med shagulitersekten ligger bakom svavelkolonins fall. Från da Kaelves perspektiv stämmer alla iakttagelser med denna förklaring som också blir den officiellt trakoriska, vilket får stora politiska konsekvenser i den kommande uppföljaren. Romanens läsare vet emellertid att da Kaelves slutsatser är helt felaktiga och att varken Brådfot eller shaguliterna har något alls med saken att göra. Dessa försöker i sin tur förstå vad som händer med nya missförstånd som följd. Som Malek Mangus förklarar:

"Herr Brådfot, kanske förstår ni ändå inte situationens allvar? Digeta Longa har märkt oss båda som rikets främsta fiender och med sin saga om shaguliterna på ett trovärdigt sätt förklarat vad som hände svavelkolonin på Marjura. Stora politiska värden vilar nu på en sanning som ingen längre förmår ändra. Bortom den här dalen vore vi därför båda lika prisgivna som kackerlackor på ett dansgolv."

I nästa bok råkar Praanz da Kaelve, nu befordrad till general, ironiskt nog själv ut för ett liknande missförstånd som ger honom stora bekymmer.

* * *

De inbillade, skapade och ibland rentav felaktiga förklaringarna som varierar med perspektivet har för mig en betydelse också i själva skrivandet, nämligen när det gäller hur mina egna böcker ska tolkas och förstås av läsaren. Umberto Eco har som semiotiker funderat mycket över detta och myntar begreppet öppen text respektive sluten text. Den senare är linjär och har en redan färdig tolkning medan den förra låter sig tolkas på olika sätt av olika läsare genom att tillhandahålla vad man kunde kalla ett associationsfält. En klassisk allegori som Orwells "Djurfarmen" är en sluten text där det dels finns en faktiskt berättelse om hur djuren på en gård gör revolution mot människorna, dels en bestämd tolkning där händelserna speglar sovjetunionens tidiga historia. Det finns ett "rätt svar" för tolkningen såsom det ska göra i en allegori. Wikipedia uttrycker det som följer: Images and fictions with several possible interpretations are not allegories in the true sense.

Jag tycker emellertid att öppna tolkningar och tematiska associationer är intressantare än entydiga metaforer och allegorier. Det krav jag ställer på mina egna berättelser är därför (1) att de ska kunna läsas som en rak fantasiberättelse utan krav på förmåga eller intresse av att kunna avkoda anspelningar och dolda meningar, (2) att det ska finnas stora möjligheter att tolka, tematisera och associera runt texten och läsa den på olika sätt. Detsamma gäller mina beskrivningar av fantasilandet Trakorien där jag genom att antyda och lämna ofullständiga beskrivningar vill ge intrycket av en levande och närmast outtömlig kultur - ungefär samma känsla som jag själv får när jag läser "riktig" historia.

De inbillade och missuppfattade mönstren spelar för övrigt stor roll i Umberto Ecos egna romaner, exempelvis i "Rosens namn" där Sherlock-Holmes-klonen broder Willibald ser ett mönster i munkarnas död som visar sig vara felaktigt. Ännu tydligare blir det i "Foucaults pendel" där några akademikers lekfulla bygge av en världs- och historieomspännande konspiration i själva verket skapar den.

När min anatomipluggande dotter frågade mig varför stora nätet ligger mellan bukorganen och bukväggen måste jag svara att det inte finns något varför eller därför. Världen finns förmodligen men våra förklaringar, mönster och klassificeringar är skapade modeller.

Jorge Luis Borges exemplifierar godtyckligheten med följande systematiska indelning av djurriket från "The Celestial Emporium of Benevolent Knowledge":

"On these remote pages it is written that animals are divided into (a) those that belong to the Emperor, (b) embalmed ones, (c) those that are trained, (d) suckling pigs, (e) mermaids, (f) fabulous ones, (g) stray dogs, (h)those that are included in this classification, (I) those that tremble as if they were mad, (j) innumerable ones (k) those drawn with a very fine camel’s hair brush, (l) others, (m) those that have just broken a flower vase, (n) those that resemble flies from a distance."

Kroppsvätskor och klyschor

Jag bläddrar tillbaka i det jag redan skrivit nu när jag står inför det absolut sista kapitlet i uppföljaren till Svavelvinter. Boken inleds med en rundtur bland huvudpersonerna för att se var de hamnat nio månader efter Arhems fall och slutkapitlet blir ett liknande svep där avgörande saker inträffar på många ställen i samband med förljusningen. Som tidigare nämnts slutar boken med flera cliffhangers vilket innebär att bok tre kommer att börja med en rivstart i redan etablerade situationer.

Ett genomgående tema är manipulation, svek och undanröjande av konkurrenter inför konfluxen och inför det krig som tycks stå för dörren. Detta tar sig ofta ganska drastiska uttryck:

Apkroppen splittras momentant för att spridas i en bred kaskad över väggar och inventarier så att det som en gång var mästarens arbetsrum nu mer liknar ett vidunders drypande inre. Shagul förvånas själv över sin styrka men förstår att den vuxit ytterligare sedan han erövrat sitt namn. Han petar runt i de organiska resterna på golvet tills han hittar demonens stora hjärta. Det slår fortfarande även om rytmen är ojämn. Trollkarlen beslutar sig för att behålla det eftersom varelsen kan bli honom till nytta i framtiden. Tiden är inne att åter ta sig an mästaren.

Gandalfs råd blir ofta aktuellt: "“Do not meddle in the affairs of Wizards, for they are subtle and quick to anger". Det gäller inte bara Shagul utan också flera andra manipulativa magiker såsom Shaguls mästare och tvillingarna Kamalkus och Fundibéra vilka alla har en tendens att förbruka sina medvarelser för egna syften.

Boken är på sina ställen alltså ganska blodig, inte minst eftersom mördarsekten RhabdoRana fått en lång kandidatlista. Frågan uppstår då hur man ska beskriva dessa strider och mord. Några klagade på att slaget om Arhem i Svavelvinter skildrades för summariskt och det kanske är sant, men samtidigt är jag måttligt road av att beskriva strider. Eftersom vi ständigt matas med våld i filmer, deckare och TV-serier så är klyschorna många och trenden mot alltmer spektakulära avlivningssätt utbredd. Min linje i detta är att beskriva våldet på ett kliniskt sätt utan för många adjektiv enligt principen "less is more". Den veterinära bakgrunden ger mig fördelen att ganska väl kunna gissa vad som medicinskt faktiskt skulle hända, även när fantasivarelser är inblandade. Människor är exempelvis sköra och kan inte flyga fem meter in i en vägg utan att gå sönder.

Ännu knepigare är ett skildra sexscener varav det finns åtminstone en explicit i boken. Här är inte bara händelseförloppet i sig belastat såtillvida att många skrivna sexscener kunde hoppas över och ersättas med "Fantastisk sex, ver A" som alla redan läst om tidigare. Orden är i sig dessutom minerade och har antingen pubertal, plump eller moraliserande klang. Det jag försökt göra är att dels skriva in sexet i en kontext, där det erotiska (som jag inte har något emot i sig) ligger i situationen snarare än i anatomiska och fysiologiska redovisningar. Därtill hittar jag på nya ord som alla förstår men som saknar belastning. Exempel "allmannalag" istället för "gruppsex". Eftersom sex i Trakorien inte utgör något moralisk tabu så låter jag vidare personerna prata ganska sakligt om det:

Hon vände sig till kvinnan som Silkeshjärta skickat dem till hjälp, en erfaren prostituerad från Palatsstråken, så framgångrik att hon kunnat dra sig tillbaka och bara ställt sig till tjänst därför att eunucken och hon var gamla vänner.
”Har han druckit sin hornrot? Kom ihåg att han är stor och minst behöver dubbel dos,”
”Får han mer så ställer sig håret på ända.”

Återstår att se om det fungerar.