Heja Kalle-Nisse! Slå'an på käften Ludwig!

Jag kämpar med en klurig scen i min bok och skulle behöva lite idéer om ni har några.

Situationen är följande:
Tid: Mer än hundra år före Svavelvinter.
Plats: Palatset Kraglinda nedom bergen utanför Fontra Cilor på Palamux.
Scen: Allas vår Shagul kommer hem efter en flerårig resa över tre kontinenter där slutmålet var profeten Golabags grav i Traxilmes violetta öknar på Soluna. Han skickades ut av sin "mästare" vars identitet jag för närvarande inte kan orda om, men har under resans gång fått uppfattningen att meningen med resan snarast var att röja honom ur vägen. Shaguls bror Shurgan, också lärjunge hos samma mästare, har på något mystiskt sätt försvunnit under Shaguls bortavaro vilket stärker trollkarlens misstro. Under resans gång har Shagul stärkts genom insikter och kunskaper från Traxilme och bland annat fått tag i den bok han använder för att fånga sitt namn i Svavelvinter.

Nu är han tillbaka för att göra upp med mästaren och de två står inför en allvarlig konfrontation med karaktären av en duell. Om jag skrev på en bok om Harry Potter så skulle kanske Shagul ha skickat en röd blixt ur sin stav med orden: "Lägg-dig-och-döus!" varpå mästaren hade kontrat med ett grönt fyrverkeri till ropet: "Inte-allsios!" Nu är detta emellertid inte Harry Potter utan jag vill göra något annat.

Förutsättningarna är följande: Trakoriens värld baseras som ni vet på "Det Höga Språket", dvs världen finns som begrepp och från dessa begrepp speglas själva tillvaron i analogi med Platons idélära. Shaguls mästare är trollkarl men i grunden språkfilosof (baserad på Ludwig Wittgenstein till karaktär och utseende). Eftersom världen är språk så har språkfilosofer stor reell makt genom att de kan manipulera begrepp och människors uppfattning av världen. Jag vill att striden mellan mästare och lärjunge ska spegla detta, dvs att de två dänger argument, tolkningsföreträden, motsägelser och anspelningar på varandra snarare än blixtar för att få den andra att tappa sin övertygelse och mentalt/konceptuellt ge upp striden.

Nu ska ju detta dramatiseras rent litterärt och den saken tar jag på mig men jag behöver användbara idéer och faktiska argument från strider som utkämpats i vår värld. Min tanke är att i scenen få en brytning mellan ett sofistikerat verbalt fäktande som kontrast till den fysiska realiteten under ett krogslagsmål. Striden börjar högt och förfaller senare till rena invektiv. Shagul är inte lika språkligt kunnig som sin mästare men har andra talanger och är mer av en magisk slugger. Han har dessutom fördelen av att redan från början vara inställd på kamp intill döden medan mästarens inledande attityd mest är: "Jaha, kommer du tillbaka ... Har du ätit frukost?"

Några idéer som jag lekt med:
* Ett tio minuters faktiskt gräl i Cambridge 1946 mellan Ludwig Wittgenstein och Karl Popper (därav delvis detta inläggs titel). Den underhållande boken "Wittgensteins Poker" handlar helt om detta gräl. Jag har läst den och kommer att använda nyckelscenen. Grejen är att mästaren ÄR Wittgenstein. Denne bytte under sin karriär helt filosofisk ståndpunkt varför man talar om WI respektive WII. Mästaren har inför Shaguls återkomst just kommit tills WII's slutsats att språkets formalia inte är grejen utan snarare hur det används av människor - dvs det Höga Språket får sin makt först i användningen. Han är distraherad av entusiasm inför sina nya idéer vid mötet.
* Moderna "härskartekniker" som går ut på att trycka till andras självförtroende och självuppfattning så att de självmant accepterar ett underläge. Detta borde vara användbart eftersom målet med trollkarlarnas strid är att få den andre att anse sig som förlorare. Jag bläddrar fn i en bok i ämnet.
* Nabokovs "Lolita". I slutet av romanen söker huvudpersonen och berättaren Humbert Humbert upp sin rival för att ta denne av daga. Detta är en mycket stark scen som spelar ut rivalens sofistikerade försök att prata bort angriparen som kontrast till scenens fysiska våld. Jag söker helt enkelt något liknande.
* Nietzsches stridbarhet. Shagul representerar N i förhållande till mästaren som den sofistikerade W och jag kommer att plocka några citat. (I boken representerar över huvud taget olika skolor och trollkarlar filosofier från vår värld. Ett tema helt enkelt.)
* Spelet Smickelbräde. Vad vi vet så skapades detta populära trakoriska spel för 800 år sedan av dolken Demens från Svavelvinter. En poäng i spelet är att tillkämpa sig rätten att bestämma reglerna - detta liknar mycket den aktuella striden där man kämpar om tolkningsföreträde.
* Liknande magiska maktkamper med begrepp har skildrats på annat håll, exempelvis i Disneyfilmen "Svärdet i stenen" och i Gaimans "Sandman". Jag ska kika på dessa igen.
* Andra filosofiska idéer som jag (även tidigare) snuddat vid och som kanske kan användas är: universaliestriden, Russells tekanna, Ockhams rakkniv, Schrödingers katt, existentiell ångest (dit man söker trycka motståndaren då). Eftersom jag arbetar mycket med tematik så ser jag det bara som en fördel att återanvända metaforer och idéer på ett något förändrat sätt.


Som synes ingen lätt knivighet. Vore det enkelt så skulle jag ju inte behöva fråga er. Kom gärna med vilda synpunkter och idéer eller användbara exempel från historiska akademiska gräl som har med tolkningsföreträde att göra. Själv älskar jag sådana här utmaningar.