Jag är utbildad i naturvetenskap och veterinärmedicin vilket kommit till stor användning under mitt skrivande. Inte minst så stammar många namn i Trakorien från anatomi och mikrobiologi. Emellertid brinner mitt hjärta idag varmare för kulturvetenskaperna. (Det visade sig senast för några dagar sedan när jag var på middag hos en god vän och hamnade nära en läkare av den där odrägligt självgoda sorten. Han avfärdade all humaniora som "icke-vetenskap", liknade dessa ämnen vid "djurs vältrande i sina egna subjektiva tyckanden" men hävdade att naturvetenskap däremot "beskriver verkligheten". I illa dolt raseri gick jag till motangrepp och undrade hur han överhuvudtaget kan vara säker på att hans verklighet existerar. Det visade sig att han räknade även matematik till humaniora så vi fick en intressant diskussion om huruvida en naturvetare får göra beräkningar rörande sina observationer.)
Problemet med humaniora är att den kräver stora mängder kunskaper och att jag har själv ett mycket dåligt detaljminne. Jag läser bok efter bok, mest om de historiska epoker som ligger Trakorien nära, men glömmer snabbt så gott som alla fakta. Jag kan som mest hoppas att en allmän känsla för sammanhanget stannar kvar.
Jag har försökt anpassa mitt skrivande till denna minnesbegränsning. Regelbundet plockar jag material från det jag läser men nästa gång jag redigerar samma text så har jag oftast glömt en del av bakgrunden. Istället fyller jag i med annat som ligger närmare i minnet. På så sätt byggs strukturen på med delar från olika håll i lager på lager och målas med detaljer som jag inte längre ens själv kan avkoda. Resultatet blir i sämsta fall obegripligt och då är det bara att stryka och börja om. I bättre fall så får kapitlen en slags arkeologiskt djup där varje företeelse knyter an till dolda källor som bara anas men förlorar sig i ett töcken, även för mig. Om metoden är bra eller dålig får andra avgöra men jag har inte så mycket annat att välja på med mitt dåliga minne. Jag ser mig som en virtuell kaklun - en varelse som samlar på sig delar av sådant den stöter på och kärleksfullt knådar samman dem till något nytt. Ett kul exempel var när jag i min egen text hittade följande sång på ett mystiskt germansk-klingande språk vilket jag genast misstänkte var taget någonstans ifrån men utan att minnas sammanhanget:
Uf eener Yrmensûle
stoent een abgot ungehure
Eftersom jag ofta byter ut vokaler eller hela ord så gav en direkt sökning ingen träff på Google men lite snokande visade att citatet kommer från en saxiska kejsarkrönika skriven på 1100-talet. Originalet lyder:
ûf ainer irmensiule
stuont ain abgot ungehiure
På en Irminsul (pelare)
stod en jättelik avgudabild
Detta hade jag alltså glömt men ändå gått vidare med tankegången om den magiska pelare som både anspelar på Kronolaben och en del annat i berättelsen. Efter denna arkeologiska djupdykning i min egen glömska fick jag en nytändning och läste vidare om ämnet med nya friska idéer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ah, ja, den saxiska Irminsulen! När de ottonska tyskarna kristnade saxarna med svärd i hand dyrkade dessa fortfarande heliga träd som representerade Yggdrasil och/eller den ur religionshistoriskt perspektiv universella Världspelaren. Hos samerna sitter världspelarens övre ände fast i Polstjärnan, spikad med gudaspik.
Humanvetenskap är HERMENEUTIK, förmågan att tolka och sätta sig in i en annan människas värld. Det är HOLISM, att försöka kartlägga okända länder med hypoteser som antas och förkastas vartefter man går; helheten är ledordet.
Naturvetenskapen åter har matematik som bas, detta gör den exakt - medan humanvetenskapen inte kan reduceras till siffror, den når sällan denna digitala natur av SANT/FALSKT, JA/NEJ som naturvetenskap ofta har.
Summa summarum: humanvetenskap är ingen exakt vetenskap; likafullt är den vetenskap för att inte säga VISDOM.
Ägnar sig djur åt subjektiva tyckanden? Det låter som ett ganska tveksamt påstående! För att inte tala om hur ovetenskapligt det är att uttala sig om andra varelsers subjektiva upplevelser.
Mitt problem med naturvetenskap är inte att jag har någonting emot den, utan att det finns så många verkligt intressanta frågor som den inte kan besvara, just för att de har att göra med andras, eller egna, subjektiva upplevelser av verkligheten och dess mening (till skillnad ifrån dess orsakssammanhang).
Skicka en kommentar