En romersk kris i Uppsala

Under juli blev jag kontaktad av Jakob Kjellberg på ArkDes – arkitekt- och designmuseum i Stockholm. Jakob hade hört talas om att jag skriver en roman om ett fiktivt Uppsala och tyckte att vi skulle göra en grej om hur befintliga, offentliga byggnader kan användas litterärt och hur fiktion – verklighet påverkar varandra. Filmerna och serien Sagan om ringen respektive Game of Thrones har ju exempelvis påverkat synen på Nya Zeeland och Nordirland.

Efter lite funderande föreslog jag att vi skulle använda Gustavianum i Uppsala eftersom jag tänkte förlägga ett par dramatiska kapitel dit. Problemet var att dessa kapitel ännu inte skrivits. Det har de nu, om än i temporär form, och det har varit väldigt kul, vilket jag hoppas ska framgå. Nu är tilldragelsen spikad och kommer alltså att gå av stapeln lördagen den 21 september, klockan 14. Senare går inte, för Gustavianum stänger den förste oktober inför två års renovering, så det blev lite brådis. Jag frågade lite oroligt om det gjorde något att jag bränner ner stället i romanen, men Cecilia Ödman tyckte som ansvarig för muséet att det passar bra eftersom deras tema den sista månaden är ”Farväl av gamla Gustavianum”.

Projektet är alltså ett samarbete med Uppsala universitet och ArkDes. Jag kommer att prata om arbetet med boken och läsa lite högt ur ett par avsnitt från Gustavianum. Sedan blir det en rundvandring på relevanta delar av muséet och en paneldiskussion med några gäster på temat verklighet – framställning. Kom gärna dit! Fri entré. Jag påminner när det närmar sig.

Blatifagus i gott sällskap

Draken Blatifagus porträtteras till hösten med blandade artfränder i Peter Bergtings nya bok Drakar. Boken ska enligt plan släppas på Sf-bokhandeln i Göteborg den 11 september.

”Det var banne mig på tiden!” kommenterar draken sedan vår utsände försiktigt närmat sig för en kommentar. ”En drake utan förhärligande är som en tandrad utan köttslamsor.” Blatifagus säger sig särskilt vara nöjd med att de parasiterande, våtköttade och på det hela taget pjämmerliga människorna äntligen får stå i skuggan av tillvarons verkliga krona.
”Människans plats är på tallriken!”

Tillfrågad om sina egna läsvanor, påstår sig draken vara en passionerad bokslukare.
”Min favoritlitteratur är en klassisk Bibliothèque Suzette Alexandrienne, där limbindningarna kokats på mogna hästkadaver. Anrättningen serveras med lösbladssallad på papyrusbädd och knaperstekta pergamentrullar som tilltugg.”

Bokens omslag visar enligt Blatifagus honom själv
sedan han råkat trampa på en vass legosoldat

De dödas ö

Arnold Böcklin 1901

Jag har länge fascinerats av Böcklins mycket kontemplativa, men samtidigt lite kitschiga målning De dödas ö. Den finns i sex versioner varav den avbildade är konstnärens slutgiltiga. Enligt författaren Vladimir Nabokov hängde en reproduktion av målningen i varje hem i Berlin under trettiotalet och Hitler ska personligen ha köpt version tre. Jag förmodar att den svulstiga romantiken i tavlan lockade honom.

Faktiskt ger mig tavlan inspiration till två kommande skrivuppgifter: dels uppföljaren till romanen jag just nu skriver, vilken jag funderat på att parallellt skriva som teaterpjäs, dels fortsättningen på spelet Forbidden Lands, där åtta svartklädda män under tystnad kommer roende från havet i öster, från samma håll som människorna anlände till Ravland tolvhundra år tidigare, med en berättelse som vänder allt till något annat.

Det som förnyade mitt intresse var att jag för första gången hörde Rachmaninovs symfoniska dikt till tavlan. Där låter kompositören roddaren Charons årtag speglas av ett tema i 5/8-dels takt som blir väldigt suggestivt och tydligt. Det slog mig att Olle Adolphson använt samma udda takt för att beskriva rodd i sin sång Ro hemåt. Jag misstänker att Adolphson hört Rachmaninovs verk och inspirerats han också. Döm själva!