Kontinuitet

Kontinuitet och återkoppling är en speciell krydda som jag strör över allt jag skriver, något som kanske inte alltid märks för läsarna. Delvis är sådana blinkningar ett sätt att roa mig själv, men jag tenderar också att ha vissa personliga arketyper som romanfigurer vars återanvändning ger en tematisk sammanhållning mellan verken. För egentligen skriver jag nog samma berättelse om och om igen från olika vinklar och med olika fokus och frågan är om inte alla författare gör likadant. Mitt stora personliga intresse är de olika perspektiven; hur vi som individer vet vilka vi är och hur vi bildar oss en uppfattning om hur världen runt oss är beskaffad. Man kan sammanfatta temat med Silvia Mirandas ord: "Berättelsen är allt vi har. Den är inte allt, men den är allt vi har."

Den mest omedelbara återkopplingen finns inom en bok eller mellan böckerna i samma serie. Exempelvis återkommer Silvia Mirandas deprimerande devis ständigt i olika former i konfluxböckerna: "Till sist är vi alltid ensamma om vårt lidande."*

Ett exempel på kontinuitet mellan två oberoende böcker: På sista sidan i Svavelvinter säger Enu Ammisadu till Praanz da Kaelve: "Man kan säga att jag var en man i en annan berättelse, om än inte lika intressant som er." Hans påstående är helt sant eftersom Ammisadu figurerade i en icke publicerad (läs: refuserad) roman vid namn Bronstjuren (låter bronstjurar bekanta?) Faktum är att Silvia Miranda nog är journalisten Helen Rutherford och Praanz da Kaelve krigaren Lugalra från samma roman (berättelsen utspelar sig i Akkad år 2100 f.kr dit två moderna amerikanska journalister anländer på en bronsmotorcykel). Någon Loke-liknande (Lokalike?) figur brukar alltid förekomma: Jola i Smolles varuhus, Norbert Kaslik i Bronstjuren (för övrigt uppkallad efter cybernetikens grundare Norbert Wiener och veterinärkirurgen E.A. Caslick) samt Robur Rödvad i konfluxböckerna.

Jag brukade också ha med en anonym observatör som heter "Karles" / "Charles" eller liknande i romanerna. Tråkig nog strök jag honom ur Slaktare små efter påtryckningar från mina oförstående redaktörer.

Nu när jag går och funderar på en ny roman, låt oss ge den arbetsnamnet "Ursaga", som sannolikt kommer att utspela sig i nutidens Uppsala (fast inte riktigt i vardagens Uppsala förstås), kom jag plötsligt på hur jag skulle kunna låta Shagul återuppstå som rebellisk uppfinnare, lika oberäknerlig och omstörtande men mindre obehaglig än i konfluxromanerna. Sådant sporrar mig och genast kändes nyskrivat intressantare.


* Silvia Mirandas ord och leverne påminner om ett citat som tillskrivs Orson Welles: "We're born alone, we live alone, we die alone. Only through our love and friendship can we create the illusion for the moment that we're not alone." (jag har själv inte kunna kontrollera källan). Enligt min mening är ett sådant påstående varken sant eller falskt utan bara ett perspektiv, och som sådant beroende bland annat av hur "ensamhet" upplevs och definieras.

(Ps: Jag avskyr förtydligande parenteser i romaner och frossar därför i dem här. Ds.)

Där solen inte lyser

K2 och Bali i alla ära som exotiska resmål, men själv tillhör jag nu den exklusiva skara som sett sin egen blindtarm från insidan. Under denna inte helt strapatsfria resa mot mörkrets hjärta återfanns inga spår av den cancer som drabbade mig för snart sju år sedan. Därmed var det mödan värt med råge. 

Dagen efter kontrollerades även hjärta och en del andra kroppsdelar som alla befanns vara i utmärkt skick. Ingen ursäkt alltså att inte ta tag i nya projekt såsom att skaffa lite bättre flås och börja på en ny bok. Man får ta vara på den tid man har sig utmätt.

Slutkorrat!

Nu har jag precis granskat och returnerat den sista korrade delen av Vanderland till Ola Wallin och därmed redigerat romanen färdigt. Härnäst får jag den satta versionen för att se så att kapitelindelning och liknande stämmer. Då vet vi också det exakta sidantalet. Det finns ett speciellt ställe i texten där en exakt sidbrytningen är viktig för sammanhanget ...

Arbetet har gått mycket smidigt utan stora invändningar vilket åter visar vilket kvalificerat arbete mina redaktörer lagt ner på tidigare versioner. Förläggaren förefaller mycket nöjd och ser liksom jag själv fram emot läsarnas mottagande. Tre långa månader återstår.

Att vara tennsoldat

En tennsoldat skapas ur den tomhet som inte är gjutform.

I romanen Slaktare små lyckas demonen Ghumgakk fånga sin fiende, trollkarlen Shagul, i ett slutet utrymme. Demonen kan emellertid varken se, känna, höra eller på något annat sätt förnimma sitt byte eftersom Shagul stulit sin höga runa och därigenom undgår skapargudarna och deras tjänare. Ghumgakks motdrag är att växa och fylla allt tomt utrymme med sin egen massa.

›Är inte mörker frånvaro av ljus? Är inte död avsaknad av liv? Är vännen inte den som saknar falskhet? Så bestäms det varande av vad det icke är. När alla andra faktorer eliminerats måste återstoden vara sanningen. Om allt kan uppfattas utom den du söker, så är den du söker tomheten som återstår sedan du uppfattat det varande.‹

Temat att varande inte definieras i positiv bemärkelse utan bara som kontrast till sin omgivning, till sina gränser och vad det inte är, utgör ett tema som längre intresserat mig liksom det sysselsatt många stora tänkare. Jag finner ämnet svårt, men givande att fundera över utan att för den skull komma till någon egentlig insikt – kanske lite av Derridas differánce – en betydelse jag skjuter framför mig utan att någonsin nå, en filosofisk morot där jag är åsnan ;-). Det givande består i att moroten håller mig i rörelse.

Filosofen David Hume, som jag just läser för att använda i nästa romanprojekt, menade redan på 1730-talet att alla strukturer, inklusive jaget och orsak-verkan, är observationer upphöjda till konstruerad existens. Därigenom ställde han några besvärliga ontologiska (läran om varande) frågor som bland annat satte fart på Immanuel Kant och som lever vidare in i våra dagar. Själv har jag ofta fått höra att jag är veterinär eller är författare, men dessa etiketter har alltid känts mig främmande eller snarare otillräckliga. Jag har förvisso tagit veterinärexamen och jag har skrivit böcker, men det definierar mig knappast, åtminstone inte inför mig själv. Den roll som tillskrivs mig finner jag ofta besvärande eftersom den medför konnotationer som inte alls stämmer på mig.

Funderingar rörande vad som avgränsar sådant som är från sådant som inte är har fått stor betydelse inte minst inom språktänkande. Ferdinand de Saussure, en av den moderna semoitikens grundare sade (i engelsk översättning):
"In language there are only differences. Even more important: a difference generally implies positive terms between which the difference is set up; but in language there are only differences without positive terms. Whether we take the signified or the signifier, language has neither ideas nor sounds that existed before the linguistic system, but only conceptual and phonic differences that have issued from the system. The idea or phonic substance that a sign contains is of less importance than the other signs that surround it. [...] A linguistic system is a series of differences of sound combined with a series of differences of ideas; but the pairing of a certain number of acoustical signs with as many cuts made from the mass thought engenders a system of values."

För närvarande samlar jag material till en ny roman – jag befinner mig alltså i fas 1 enligt mitt förra blogginlägg. Boken skapas på detta stadium ur tomheten genom att mina spridda idéer studsas mot speglar: filosofers böcker, romaner, vardagserfarenheter, musik, filmer och samtal med bekanta. En kropp uppstår inne i det utrymme som speglarna anvisar, tennsoldaten gjuts inne i formen av spegelglas, som när den uppblåsta ballongen till sitt väsen skapas av planlöst irrande gasmolekyler som spänner ut ett gummimembran till distinkt form.


Ovanstående kan tyckas vara en intellektuell lek med ord och tankar, men följderna är mycket konkreta. Jag läste för några år sedan psykoanalytikern Ludvig Igras bok Den tunna hinnan, som försöker förklara varför till synes normala och i övrigt hyggliga människor kan begå fruktansvärd handlingar av typen folkmord. Igra menar att alla storskaliga nidingsdåd inleds med att de kommande offren avhumaniseras så att de kan betraktas som ohyra, parasiter – kort sagt som icke-människor och framför allt icke-vi.

I en tid med stora flyktingströmmar kan vi betrakta fenomenet på nära håll, ty hur lätt är det inte att definiera en flykting eller invandrare främst som icke-vi och därvid bortse från alla andra, mer särpräglande egenskaper?

Arbetsgång

Den här pyramiden dök upp i nätflödet. Min kommentar var att om detta vore bilden av ett träd så skulle jag vara ekorren Ratatosk som ständigt springer upp och ner med direktiv och budskap mellan delarna.

Jag är som ni vet mitt uppe i arbetet med publiceringen av romanen Vanderland. Just för tillfället har min redaktör Ola Wallin skickat tillbaka halva boken korrläst i omgångar utan att just hitta mycket annat än kommateringsfel och vissa käpphästar, såsom att ändra alla "ner" till "ned", särskriva "överhuvud" (taget) etc. Jag tänkte att arbetsgången kunde vara av intresse, inte minst för dem som själva funderar på att ge ut böcker. Detta är alltså mitt arbetssätt och andra gör säkert på andra sätt. Hitta det som fungerar för dig!

Skrivandet

1. Samla idéer
Redan innan något alls kan skrivas måste jag samla en viss osammanhängande volym idéer: allt ifrån scener, embryon till personer, platser, spännande företeelser, tanketeman etc. Det spelar ingen roll om det mesta sedan kastas eller helt omformas; leran måste helt enkelt ösas ut på bordet så att jag har något att börja knåda. Jag läser böcker, träffar folk som kan sådant jag tänker skriva om, skissar på papper och funderar tills jag känner att här finns substans till en roman.

Ett tips vad gäller research: jag har ännu aldrig träffat en akademiker eller förening som blivit irriterade över att jag vill prata med dem om deras specialområde. Tvärtom blir de oftast glada och kan lägga stor möda på att hjälpa till.

2. Lägg fast romanens grunder
Nästa steg är att grovt strukturera de många möjligheterna och bestämma vad romanen egentligen ska handla om när det gäller bakomliggande teman, handling och personers relationer och utveckling. Likaså är det läge att bestämma berättarröst och tempus. Första person presens är ger stor närhet och möjlighet att beskriva känslor, men "fångar" berättelsen i en person, medan tredje person preteritum – som i konfluxböckerna – ger berättaren frihet att hoppa runt, men i gengäld ökar distansen. Det här är ett jobbigt stadium för mig där idéerna svävar som ett asteroidsystem runt huvudet. Rent praktiskt brukar jag försöka fånga strukturen på en whiteboard när den väl samlat sig.

Stephen King avråder i sin bok om skrivandet att lägga fast en intrig på förhand. Han vill istället utgå från en vision eller situation som lockar honom och se vad det blir. Det fungerar säkert för honom och en del andra, men jag har sett många författaraspiranter köra fast efter sådär 120 sidor när de inte längre vet vart de ska ta vägen i berättelsen, så jag tycker inte att King ger ett bra generellt råd.

3. Kapitelstruktur
Jag brukar på ett tidigt stadium försöka slå fast en preliminär kapitelstruktur och skapa ett textdokument per kapitel – dessa kan senare ändras eller slås samman. Fördelen är att jag så snart en lös idé uppstår kan skriva ner den där den kommer att bli aktuell och därmed inte tappa bort den. Jag behöver förutom kapitelfilerna ett allmänt kladd-dokument för sådant som inte kan placeras ut och ett om personerna, där idéer om och beskrivningar av dem kan skrivas ner. Det viktiga är att alls ha ett system för att fånga idéer.

4. Själva skrivandet
Något av det svåraste med att faktiskt skriva texten är att hålla lagom styrsel så att man vet vart man är på väg utan att veta så mycket att arbetet blir tråkigt. Jag har funnit en bra arbetsmodell som jag liknar vid orientering: jag vet alltid vart jag ska hamna i berättelsen, men inte vilken väg jag kommer att välja. Jag har min stora struktur på whiteboard som förankringspunkt. När jag sedan påbörjar ett nytt kapitel så har jag tre underrubriker: först skrivandet där texten fylls på; sedan synopsis som på kanske tio rader berättar vad kapitlet ska mynna ut i och viktiga saker som måste fram; och till sist kladd som är de lösa idéer som jag tidigare samlat eller kommer på under gång. Synopsis delar jag ofta in i scener – tänk filmklipp.

När jag skriver försöker jag hålla driv framåt och inte stanna upp. Det gör inget om texten är rent av pinsam på detta stadium utan det viktiga är att ta sig igenom till slutet. Jag kan skriva "här ska miljöbeskrivning in" och gå vidare, men försöker att inte hoppa över hela, besvärliga kapitel eftersom allt detta tråkiga då kommer att återstå när jag är klar.

Redigeringen

5. Första utkast
När texten är skriven i första utkast återstår för mig kanske ett halvårs redigering eftersom jag vill att romanen ska vara så färdig som möjligt innan jag skickar den till förlaget. Först går jag alltid igenom texten själv, fyller i de bitar som saknas, stryker, förbättrar och kastar om ganska grovt.

6. Redaktörer / lektörer
När texten blivit begriplig och jag inte skäms för att visa den, så är det bra att få någon annans synpunkter på helheten. Jag har turen att besitta en handfull kunniga, villiga och orädda redaktörer, men brukar inte visa dem alla första utkast för att spara några av dem till olika stadier – de kan ju bara möta texten för första gången en gång.

Att vara lektör är en konst i sig (jag har också varit det). En värdefull lektör lägger kritiken på rätt nivå, dvs säger på detta stadium varken: "varför skriver du inte en sådan här bok istället" eller "du har stavat 'paralell' fel på sidan 235". Ambitionen bör istället vara: hur kan jag hjälpa författaren förbättra den befintliga boken i det stadium den nu befinner sig i. Personkemin är viktig. En god lektör måste kunna säga även obehagliga saker rakt ut, men på ett respektfullt och sakligt sätt. Han eller hon måste också kunna acceptera att författaren alltid har sista ordet. Snälla eller insmickrande lektörer saknar värde och är mest slöseri med allas tid.

Lektörer har åsikter, vilket de förstås ska ha, men ibland tycker de inte likadant som varandra eller som du. Var inte rädd för olika åsikter. Lyssna till omdömen utan att ta det personligt och kom ihåg att det är din text och ditt beslut vad som ska göras. Om flera lektörer tycker likadant ligger det förmodligen något i vad de påpekar.

7. Redigeringsrundor
När man bygger ett nytt kök börjar man inte med att måla dekoren, utan drar först ledningar, sätter upp skåp, spacklar och målar först därefter. På samma sätt måste redigeringen med en romantext göras i en viss ordning. Partier kanske bör kortas, strykas, utökas eller kastas om, och dessa grövre korrigeringar görs lämpligen innan man börjar detaljsanera och sminka formuleringar. Det är surt att kasta stycken man som författare lagt mycket tid och möda på så spara putsningen till sist. Det är därför man under skrivandet heller inte bör lägga för mycket tid på enstaka kapitel utan hellre skriva vidare. Bortsett från det nesliga i att kanske tvingas kasta "färdiga" textavsnitt, så blir dessa välslipade kapitel ofta välslipade på olika sätt så att de inte passar ihop fast de är fina var för sig. Går man istället igenom alltsammans gång på gång så blir enhetligheten större.

Rent konkret brukar jag ge mina redaktörer direktiv: "den här gången vill jag att ni tänker på dramaturgin, men struntar i formuleringarna" etc. På detta sätt växer texten successivt fram och är ofta förvånansvärt mycket bättre i slutversion än i första utkast.

Publiceringen

8. Förlagets korrläsning
Jag har till all lycka en upparbetad kontakt med det utmärkta förlaget Ersatz. Ofta har vi satt ett leveransdatum och de får texten så färdig så långt jag och mina lektörer förmått. Nu vidtar förlagets korrläsning, den fas jag just nu befinner mig i när det rör romanen "Vanderland". Ola Wallin påpekar naturligtvis formuleringar han inte gillar, men jag som författare får alltid ta ställning till ändringsförslag. Han ändrar som jag sade "ner" till "ned". Man kan tycka att dessa former är likvärdiga – båda är godkända i SAOL – men här kommer en viktig aspekt in som bara förlaget kan tillföra: konsekvensen. Ola Wallin vet vilka ord vi använt i tidigare böcker i serien, när vi använt stor bokstav, särskrivning (av exempelvis ord som "inatt") etc.

9. Avtal
Avtal ska förstås skrivas med förlaget. Jag och Ersatz har sedan tidigare enats om en avtalstext som bygger på det gamla, ej längre gällande centralavtalet mellan SFF och SBF från 1993. Enligt avtalet får jag som ersättning royalty enligt fastställda procent på det s.k. F-priset, dvs det pris bokhandlarna betalar förlaget. Procentsatsen varierar för exempelvis inbunden utgåva, pocket, e-bok etc. Ett blygsamt förskott utbetalas vid manusleverans och sedan kommer ersättning i mars för föregående år baserat på försäljning. Vad gäller romanen Svavelvinter har vi en annan ersättningsmodell eftersom den romanen var utgiven sedan tidigare: vi delar nettovinsten 50-50 sedan omkostnader betalats.

10. Omslag och andra bilder
Omslaget är nästan det roligaste med en roman. Martin Bergström har illustrerat omslagen på alla fyra delarna i konfluxsviten. Jag föreslår motiv som vi sedan diskuterar och när man får se första utkast är det närmast julafton. I mina böcker tillkommer kartor innanför pärmarna och för dessa står spelföretaget "Fria ligan" som ger ut spelet Svavelvinter baserat på mina romaner. Titelns typsnitt, liksom skorpionerna på bokryggarna är hämtade ur en världsatlas från 1500-talet som Ola Wallin har hemma.

11. Kringtexter
Förutom själva romantexten skriver jag förslag till baksidestext, synopsis av den tidigare boken (eftersom Vanderland fortsätter efter Vredesverk), tack till de som hjälpt mig samt dedikation. Jag upprättar också ett personregister i bokens slut.

12. Agentens material
Eftersom jag sedan ett år har avtal med Brandt New Agency så skriver jag en synopsis av den nya boken vilket de kan översätta och använda för att presentera boken för förläggare i andra länder. Ibland vill de också ha texter om mig som person.

13. Personfoto
Det finns ett foto av undertecknad i böckerna. Dessa foton kan ibland kännas som pinsamheter, ungefär som att höra sin egen röst från en inspelning. Fotografer är konstnärer som inte sällan har idéer om vem du är som inte helt stämmer med din självbild.

Marknadföringen

Tar vi en annan gång.