Pinnar i skogen

I Värmland finns en konstnär som kallar sig Vildhjärta. Jag har träffat henne ett par gånger och även varit i hennes ateljé mitt ute i den värmländska urskogen. Hon går ut och letar pinnar i skogen, vrider och vänder på dem och funderar över vilka berättelser de döljer. Sedan täljer hon.

Till min 60-årsdag i somras hade mina systrar och min mor beställt en skulptur av vindhäxan Silvia Miranda, ovan fångad i en aerobisk piruett.

Det slog mig nu när jag plockar ihop nästa romanprojekt att jag arbetar på liknande sätt: jag strövar omkring och plockar upp pinnar i olika form och fason, sitter med dem hemma och försöker se vad man kan göra av dem och hur de kan kombineras. Lotta Olsson skrev ju också en gång i en recension:
 

”Det är som om Granström har klippt sönder vår civilisation till en oändlig mängd fragment och vävt en ny, rik berättelse om en främmande värld som är märkligt bekant.”

Författarkollegor har alla sin metod – de kanske utgår från en bild, eller en struktur, men att samla pinnar är alltså mitt sätt. Det innebär också att jag behöver en viss volym innan jag kan börja se ett mönster. Just igår hittade jag några förvridna kvistar och kottar som passade väldigt väl in med det jag just bygger. Jag berättade om idén för min förläggare Ola Wallin som svarade uppmuntrande:
”Haha! Det låter som ett jätteroligt upplägg. 

Skriv!”

Här är en av pinnarna:

Det fortsatta dramat och frågorna

Så här mellan böcker ges man ett ögonblick av reflektion inför fortsatt skrivande. Jag lät kontergeneral Trimbylla uttrycka känslan på följande sätt i Vredesverk:

"Under år av slit och plåga kämpar vi oss fram genom en snårskog, ansatta av mygg, törnen och träsk, forcerar en vildmark där vi knappt ser att ta nästa steg. Marken lutar oss emot och vinden gisslar våra ansikten med regnets örfilar. Men så plötsligt når vi ett berg dit skogen inte förmår följa. Där öppnar sig en vidunderlig utsikt för våra ögon. Oväntat märker vi vart färden fört oss. Skogen ter sig från höjden riktigt vacker. Vi vet att vi inte kan stanna på berget, för där finns inte det vi söker, men just i denna stund kan vi förstå och välja väg för nästa vandringsetapp. Snart ska vi åter kämpa oss fram bland dalarnas ogina grenar. Vi ska svära och blöda, men under några korta ögonblick dessförinnan njuter vi av den klara luften på berget, känslan av fullbordan och av framtidsutsikter."

 En tanke som ohjälpligt infinner sig är: "Varför gör jag alls detta?" – skriver böcker alltså. Med tiden har en slags programförklaring infunnit sig. Jag tror jag skriver främst för att undersöka en del stora frågor jag ständigt går och funderar på, frågor som intresserat många andra genom historien och i samtiden. Egentligen har jag inte så stora förhoppningar om att finna några svar, men det känns heller inte nödvändigt; det jag vill är att rota i frågorna från olika vinklar och att dramatisera min undersökning så att den kan läsas som en spännande berättelse, en berättelse där läsaren förhoppningsvis kan delta på sitt sätt:

1. Jag och de andra
Att få och kommunicera med läsare är en viktig anledning till skrivande – kanske för att berättelsen egentligen uppstår först hos läsaren. Detta är en postmodern syn som jag diskuterade häromveckan när jag föreläste på Glimåkra folkhögskola. Filosofen Sartre menade på liknande sätt att jaget uppstår först när det förstår sig betraktat av andra. Jaget ser sig därmed vara ett objekt i någon annans värld och förflyttar i tanken sin "Point of Vision" till denne – författaren av fiktion gör ständigt denna förflytting.

En av två möjliga romanprojekt handlar just om detta, fast med en AI snarare än en människa i centrum. Dvs hur skulle en AI kunna tänkas se på sig själv i förhållande till sina skapare – människorna. Om den blir väldigt mäktig så finns också intressanta paralleller till gud enligt Nietzsches koncept: vi skapar gud för att sedan dyrka honom/henne. I detta fall skulle frågan bli – hur ser gud själv på detta förhållande.

2. Världen som konstruktion
Jag utgår inte ifrån att världen som sådan är en konstruktion, men att våra tolkningar av den är skapade och så måste vara. Det är egentligen inte någon särskilt kontroversiell åsikt – jag har hört samma syn från många framstående forskare. Det innebär heller inte nödvändigtvis att världen är meningslös eller att alla tolkningar av den är lika mycket eller lika lite värda, bara att de är mer eller mindre ändamålsenliga. Snarare gäller att om vi själva bygger världen så öppnar sig oändliga möjligheter, där exempelvis vetenskap inte innebär att skala av lökens lager in till en egentlig kärna utan att bygga allt mer komplexa modeller som låter oss förutsäga och styra tillvaron. Var och en kan välja och ändra sig.

Vi bombarderas ständigt och som alla vet med en mängd konkurrerande världstolkningar, där bland annat ideologier och reklam försöker vinna över oss för sina syften. Jag tror personligen att skepticism är den vettigaste hållningen: att granska allt som påstås avseende bakomliggande fakta, möjliga konsekvenser och avsändarens avsikter och motvilligt acceptera något som "sant" på temporär basis – dvs tills jag hittar något som stämmer bättre. Återigen motsvarar detta den vetenskapliga hållningen som jag ser det.

Redan på sidan 97 i Svavelvinter ställer Silvia Miranda frågan om huruvida den konstruktion som omger oss är ett fängelse eller ett skyddande skal. Mitt svar är "både och", där varje trygghet kommer till priset av inskränkning. Vi kan inte leva utan konstruktion så hur bygger vi den på bästa sätt och förhåller vi oss till den.

Detta är uppslaget i mitt andra möjliga romanprojekt, som skulle utspela sig i samtidens Uppsala, en slags komisk, magisk realism där alla gängse förklaringar upphör att gälla – ett modernt utbrott av remuntravansinne om ni så vill.


Båda uppslagen känns väldigt lockande att börja skriva. Som ni ser rör det sig om välkända teman från mina trakoriska romaner. Inte så konstigt eftersom detta är vad som intresserar mig. Kom gärna med synpunkter!

Två romaner - ett ögonkast

(SPOLERVARNING om ni inte läst Slaktare små och Vredesverk)

I mitt sovrum hänger en stor whiteboardtavla (två faktiskt) där jag brukar försöka göra en skiss av romanprojektet framför mig för att kunna se strukturen i stort och ungefär var jag befinner mig i skrivandet. Nedan ser ni de avfotograferade planerna av Vredesverk respektive Slaktare små, både skisserna ritade innan själva skrivandet påbörjades och faktiskt inte ändrade särskilt mycket under gång vilket jag själv tycker är lite fascinerande.

På nätterna vaknar jag ofta, tänder sänglampan och skriver ner nyckelord som dykt upp under sömnen på tavlorna. Ofta räcker det inte utan jag får tvinga mig upp och slå på datorn för mer omfattande antecknande eller rentav skrivande av scener.

Planskiss Vredesverk

Planskiss Slaktare små

Och jo, nu är tavlan fylld med planen över Vanderland, men den får ni inte se än.

Prequel - den fjärde konfluxen

Nu sedan jag skrivit klart Vredesverk och grovplanerat den avslutande delen av min romansvit har jag mer och mer känt behov av att klarlägga de tidigare skeenden som lett fram till Trakoriens bildande. Den femte konfluxen är på ingående och den tredje konfluxen har redan omtalats som en serie katastrofer: en stor svärm köttätande insekter svepte över Argond och minskade befolkningen med fyra femtedelar, crurerna flyttades till Marjura etc. Den fjärde konfluxen har emellertid knappt berörts trots att den var avgörande för kontakterna mellan det sydliga Melukha och Trakorien.

Jag började bara för någon vecka sedan skissa en tillbakablick liknande den i Slaktare små när Shagul kommer hem för att konfrontera sin mästare. Snart märkte jag emellertid att mer fanns att säga och därför har jag nu beslutat att som nästa bok publicera en prequel till Svavelvinter. Den kommer att utspela sig runt 600 år f.kron. och främst beröra "De heliga svanarnas seglats", där trakoriernas föregångare klavykerna räddade befolkningen på den sjunkande ön Kymm.

Rent konkret innebär projektet att det blir sammanlagt fem böcker i Krönikan om den femte konfluxen och att den avslutande delen kommer att dröja ytterligare några år, men i gengäld får läsarna stifta bekantskap med den första indultan av Orkidema och Shaguls föräldrar, besöka Morëlvidyn och ingående lära känna raugonernas kultur.

Bilden visar hur de första klavykerna besöker Melukha.

Hjälp mig knyta ihop väven!

Romansvitens väv går mot sin fullbordan och jag planerar som ni vet seriens sista bok med arbetsnamnet Vanderland. När man avslutar en vävd matta knyter man ihop varptrådarna och låter de lösa ändarna bli prydliga fransar. Min ambition är förstås att på motsvarande sätt knyta ihop så många av de lösa trådarna i berättelsen som möjligt.

Nu skulle jag vilja höra vad ni specifikt skulle vilja få förklarat i sista boken så att jag kan ta med det i planeringen.

Nu har ni inte läst Vredesverk ännu och vet förstås inte vad som händer där, så ni får hålla er till mysterier från de två första böckerna. Berättelsens huvudfåra behöver ni inte fundera så mycket över för den kommer förstås att löpa på, utan jag är mer intresserad av om ni går och grubblar över något sidospår som ni är rädda för att jag glömt (vilket jag mycket väl kan ha gjort). Min erfarenhet är att det lustigt nog alltid går att hitta förklaringar och knyta ihop sammanhanget. Exempelvis slog det mig så sent som igår varför Uroboren i Astrumal DiFolts gestalt såg till att hans eget land Ilibaurien blev drogberoende under opianderkryddan.

Hur det går till att hitta dessa sammanhang vet jag däremot inte. För att citera en dialog från "Shakespeare in love":

Philip Henslowe: Mr. Fennyman, allow me to explain about the theatre business. The natural condition is one of insurmountable obstacles on the road to imminent disaster.
Hugh Fennyman: So what do we do?
Philip Henslowe: Nothing. Strangely enough, it all turns out well.
Hugh Fennyman: How?
Philip Henslowe: I don't know. It's a mystery.

Låt alltså höra!

Planering Vanderland - steg 4: Passion och besatthet

Kanske får ni intrycket att min planering av romanseriens avslutning är en intellektuell övning som manifesterar sig på papper i form av tabeller, skisser, löptext och flödesdiagram. Så är det förvisso, men det är långt ifrån hela sanningen. I lika hög utsträckning drabbas jag av vad som bara kan betecknas som besatthet - ett febrilt mottagande av idéer som min egen fantasi och hjärna tvingar på mig vare sig jag vill eller inte. Ofta infinner sig dessa tillstånd under natten, i bästa fall framåt morgontimmarna när jag kan stiga upp utan att offra nästa dags välbefinnande. Det är underbart men ansträngande och förbrännande.

Igår berättade jag för en person om handlingen i sista boken så som jag tänkt mig den och vi var båda överens om att det knappast saknas intressanta händelser att skildra. Utmaningen ligger snarare i utförandet: att presentera upplösningen på hela serien i lämplig sekvens, fläta samman trådar och hålla en lämplig dramaturgisk kurva. Jag tror boken har en potential att bli en läsarnas vandring från det ena oväntade avslöjandet till det andra och det känns som ett stort ansvar att realisera denna potential. Jag ska göra mitt bästa.

Kanske var det för att vi gått igenom den tänkta handlingen som min hjärna arbetade vidare under natten. Hur som helst vaknade jag strax före sju med några idéer i huvudet, skrev ner dem på Whiteboarden vid min säng, lade mig och jagades strax upp igen av nya idéer. Intrigen i sista boken består ännu av ett antal öar och spår som måste sammankopplas och ordnas och det var sådana överbryggningar som nu erbjöd sig. Under en timmes tid kom jag på:

* hur en huvudperson som jag redan accepterat som död kan räddas
* Vad tredje kapitlet ska handla om
* Vad häxan Månvind egentligen vill
* hur crurernas svaghet för vatten kan utnyttjas i ett annat aggregationstillstånd
* vad "Wafna" kan göra
* varför Astrumal DiFolt satte sitt eget land under drogmissbruk
* I vilket sammanhang solen vänder på himlen.

Ganska fantastiskt om än inte vilsamt!

Planering Vanderland - Steg 2: Sekvenser

En roman utgör vanligen en rätlinjig textsekvens; läsaren börjar från titelsidan, följer textraderna från vänster till höger, uppifrån och ned och bläddrar till nästa sida när hon kommit till slutet. Ibland gör hon kanske avvikelser till kartor, förteckningar eller fotnötter, men på det hela taget läses tryckta romaner i Sverige på traditionellt sätt - detta i motsats till exempelvis text på Wikipedia där läsaren ofta hoppar mellan avsnitt via länkar. Författaren måste därmed bestämma sekvensen och det är den saken jag ägnat mig åt under de senaste dagarna.

Skeendet i en roman har ofta ett bestämt tidsflöde, men textsekvensen behöver inte alls följa historiens kronologi utan hoppar gärna framåt och bakåt som det passar dramaturgin. Skriver man som jag en krönika med många parallella handlingar, blir det nödvändigt att bestämma klippen mellan de olika trådarna och i klippen kan berättelsen också hoppa i tiden.

Mitt mål just nu är att fastställa ett grovt sekventiellt skelett för romanen Vanderlands handling. När ett sådant väl finns på plats blir det lättare att haka på sidospår och detaljer. Så snart som möjligt ska sekvensen utmynna i en serie preliminära kapitel som jag gör varsin textfil för. Vitsen med att ha en massa tomma kapiteldokument redan på förhand är att idéer som dyker upp kan skrivas in på rätt plats för att finnas där när jag kommer till avsnittet ifråga. Kapitlen kan senare delas, slås ihop eller utgå, men de gör ändå nytta på planeringsstadiet.

på bilden ser ni de planeringsdokument jag för tillfället arbetar med. (Innan ni anstränger er kan jag avslöja att texten suddats ut till oläslighet). Efter lite funderande lyckades jag dela in Vanderlands händelser i sju faser - ni ser dem som kolumner i det bredaste dokumentet. Jag identifierade vidare romanens drivande personer och drog en rad för var och dem i dokumentet. Personer måste ju nämligen göra något - de sitter inte bara och väntar på sin tur i dramat - och ett dilemma med att ha många personer är att man hela tiden måste hålla dem sysselsatta och veta vad de gör, även "utom bild". Andra personer följer mest med, de är reaktiva snarare än aktiva. Även sådana personer måste naturligtvis göra något, men eftersom de inte driver handlingen kan de lättare hakas på eftersom.

I planen såg jag genast att flera huvudpersoner skulle sammanstråla till något slags informellt rådsmöte på ön Clusta Noba. Dokumentet med ringar är en utvikning av några rutor från tabellen med mötesdeltagarna i mitten och de olika angelägenheter de diskuterar som satelliter. Det kändes nödvändigt att reda ut vad detta möte skulle komma fram till eftersom besluten skulle sätta sin prägel på vart olika människor sedan skulle ta vägen.

Arbetet fortsätter!

Rekapitulation

Inför romansvitens avslutande del Vanderland har jag börjat läsa om Svavelvinter för att plocka upp sådant som måste/bör/kan återanvändas och avrundas. Läsa om är kanske mycket sagt; snarare skummar jag sidorna eftersom jag vet ungefär var det kan finnas oavslutade trådar.

Ibland när man signerat ett antal böcker på raken så låser sig automatiken i namntecknandet så att man plötsligt snubblar på sin egen autograf. Jag besitter ett sådant skämmigt exemplar av Svavelvinter där jag börjat på "Erik" men havererat någonstans i "Granström", inte en, utan två gånger. Den "Christian" som skulle ha boken slapp eländet och fick förhoppningsvis ett passabelt ex. Nu kan jag istället använda den förbrukade boken att kladda i.

Jag markerar med "!", "rek" respektive "Färg" de funna kornens angelägenhetsgrad och tog mig igenom ett hundratal sidor under gårdagen. Några av fynden:

!
* Arn Dunkelbrinks vision av barnet på sidan 14. Detta har jag för övrigt redan plockat upp i Vredesverk.
* Shaguls bror Shurgan, vars historia och förehavanden ska redovisas innan den feta zombien stönar
* Att Jarmona är 26 år gammal
* Dolken Demens vittnesbörd om vad som hände kung Ottars riktiga dotter och att han var motståndare till Månvind
* Att Silvia Miranda växt upp på en ö och lärt sig magi av sin far (det är nog inte den ö ni tror ...) liksom att hon hade kontakt med DiFolterna under sin tid i Ilibaurien
* Att Silvia Miranda är skräckslagen inför vapen och har ett ärr vid örat (det hade jag glömt)

Rek
* Gudinnan Kastykes budord att "envar når den ära han mäktar försvara" (Praanz reflekterar sorgset)
* Att det var Goba da Grummi som aktivt hjälpte Praanz da Kaelve att fly till Talbererna i Staden O
* Jarmonas och Silvia Mirandas utseende första gången de presenteras

Färg
* Att Praanz da Kaelves sabel Mormorian fått namn efter släktens skyddsande
* Detaljbeskrivning av Kronolaben
* Syntalden Simenard Froim från Tricilves akademi uttalar sig om Kronolabens funktion (han kan få återkomma)
* Skråpräglade mynt med egen lukt

Riktigt spännande och det roliga är att dessa detaljer öppnar nya möjligheter nu när jag vet ungefär vad som ska hända.

Planering Vanderland - Steg 1

Efter att ha lämnat ifrån mig Vredesverk, tredje delen i krönikan om den femte konfluxen, har jag genast kastat mig in i planeringen av sista delen med arbetsnamnet Vanderland. Någon som själv skriver eller bara är allmänt nyfiken kanske kan vara intresserad av processen och jag tänkte därför berätta lite hur jag gör. Jag ska försöka undvika spoilers i sammanhanget, vilket inte är helt enkelt eftersom ni ännu inte har läst den föregående delen. Så mycket kan jag dock säga att handlingen i Vanderland till största delen flyttar tillbaka till polarön Marjura där allt började i Svavelvinter.

Utgångsläget
De olika bitar jag har att arbeta med är:
* Utgången av romanen Vredesverk, där förstås somligt har fallit ifrån och annat har tillkommit
* Förutsättningar och krokar utlagda i Svavelvinter och Slaktare små, exempelvis crurernas närvaro
* De gamla spelen, vilka jag liksom hittills inte är bunden av utan använder som idébank
* Idéer som uppstått under det tidigare skrivandet och som jag löpande har noterat i ett dokument.

Steg 1 - Ordna avgörande händelser kronologiskt
Milstolparna i Vanderland har jag redan klart för mig sedan tidigare. Jag har nu skrivit upp dem på lösa papperslappar och försöker ordna dem i en logisk följd. Detta bara för att få klart för mig i vilken ordning händelser inträffar - händelserna behöver sedan inte beskrivas i rätt ordning i romanen, men jag måste själv veta var och när saker händer av rent logistiska skäl, typ att brorsonen inte ska mörda änkehertiginnan INNAN hon ändrat testamentet till hans fördel.

Steg 2 - Beräkna ankomster
Marjura ligger 350 svenska mil nordnordväst om Trakorien och det tar normalt tjugo dagar för en handelskaravell att segla dit. Några aktörer finns redan på Marjura, några stannar i Trakorien, medan ett större antal varelser reser dit i olika sällskap och på olika sätt. Avresedagarna spikas i princip i Vanderland, men jag har förstås möjlighet att påverka restider med stiltje, stormar eller händelser längs vägen. Sådant lämnar jag för tillfället därhän tills jag vet vilka modifieringar som ska göras för att passa handlingen. Nu beräknar jag normaltiden för att få en uppfattning om när och i vilken ordning olika grupper ankommer Marjura. Vissa seglar med olika snabba farkoster, andra flyger, vissa ska göra ärenden längs vägen etc. Jag har under arbetet med Vredesverk använt 2012 års kalender över juni och juli för att lägga in olika händelser från Stegosi förljusning och framåt och fortsätter bara in i augusti och september.

Steg 3 - Samordna händelser och ankomster
Nu är det dags att samordna steg 1 och steg 2, för att avgöra vilka som kan bli inblandade i olika händelser. Jag kan därvid fördröja händelser något om jag vill invänta vissa personer, men samtidig måste de tas i beaktande som redan anlänt Marjura.

Steg 4 - Klargöra relationer
Många personer ur de olika grupperna har redan träffats och har någon form av relation, andra måste få en relation när och om de träffas. Det är det ena - det andra är att klargöra kunskapsläget; när två personer med varsin pusselbit träffas och inser att deras bitar passar ihop kommer de förmodligen att dra helt nya slutsatser, inte nödvändigtvis de korrekta, om vad som måste göras. Det där måste jag reda ut för mig själv och bestämma vad som ska tydliggöras för läsaren. Saken kompliceras av att det är många personer inblandade, att de vet olika mycket, har olika kapacitet eller intresse av att förstå, har fattat vissa saker fel, hemlighåller vissa saker eller rent av lägger ut desinformation m.m.

Här befinner jag mig just nu och det är väldigt kul!

Schrödingers bok

Erwin Schrödinger formulerade 1935 sitt berömda tankeexperiment om katten som, innesluten i sin låda med öppnad/ej öppnad cyanidkapsel, varken är död eller levande.

Jag kan känna mig som försöksledaren utanför kattlådan när jag nu på allvar börjar planera konfluxseriens sista bok: ett antal personer eller varelser går in i sista romandelen, alla med ett potentiellt öde som ännu inte är helt bestämt. Vissa är förstås redan körda respektive räddade, men ganska många ovissa, och det gäller också ganska centrala gestalter. Som författare kan jag känna något som liknar andäktighet inför min roll att bestämma vad som ska hända och det ganska snart; när jag väl börjar skissa upp detaljerna så kommer var och ens lott att fastställas och sedan blir det mest en fråga om att framställa berättelsen på ett så intressant sätt som möjligt.

Egentligen är det bara tre personer / varelser som har given immunitet till slutet, vilket förstås inte betyder att jag kommer att ta kål på resten utan att deras öden helt enkelt står till berättelsens förfogande.

Schrödinger avfärdade sitt eget tankeexperiment som fånigt och ville bara visa att kvantmekanik inte har tillämplighet i makromiljö. Schrödingers bok är däremot fullt och fast på allvar.

Självskrivet

En lite lustig och helt oplanerad sak hände när jag satt och skrev igår. Två av berättelsens aktörer, A och B, båda välkända för läsarna, möttes för första gången. A fällde en inledande replik som bara dök upp och jag insåg att B skulle uppfatta orden som ett förtäckt hot. B svarar i sin tur skarpt för att markera position och resultatet blir att dessa två redan från början ogillar varandra och kommer att försöka sätta varandra på plats framgent. Deras motsättning är emellertid inte fientlig utan snarare en kamp om prestige och rang. Jag blev själv lite förvånad över utvecklingen men anade när jag tänkte efter att personernas relation i fjärde boken kommer att bli intressantare på detta sätt eftersom båda samtidigt vet att de måste samarbeta och egentligen har samma mål. De delar dessutom en hemlighet som ingen annan får känna till.

Jag ville mest förmedla hur en enskild scen plötsligt kan förvåna även författaren trots att denne tror sig ha grepp om vad som kommer att hända. Ofta öppnar sådana oväntade vändningar nya möjligheter och inte minst intresset för att skriva vidare. Jag kan plötsligt se konsekvenser en halv bok längre bort och kommer mer eller mindre medvetet att styra skrivandet åt det hållet. Märkligt!

Plantering som höstpyssel

En väldigt rolig aspekt med att skriva en lång och komplex berättelse är att göra planteringar, dvs. att lägga in små ledtrådar och byggelement som förklaras först senare eller visar sig ha en innebörd som läsaren inte inser eller gärna missförstår till en början.

Stora vändningar, 'twists' eller peripeteia med Aristoteles terminologi måste planeras in, men i övrigt växer planteringar för det mesta fram organiskt. En person är exempelvis sällan helt utmejslad från början utan får successivt sin personlighet och bakgrund allt eftersom han eller hon pratar och gör saker. Just idag funderade jag exempelvis över villvävarens Pulcygnus bakgrund och bestämde då att hans mor hade varit en skicklig kalligraf i Favoki men som ensam försörjare tvingats arbeta som kopist för att hålla sin begåvade son i skolan. Det var en förklaring till varför Pulcygnus är så revanschistisk. Jag gick då tillbaka och lade in detta i ett tidigare kapitel och kanske någon antydan ännu tidigare. Väldigt ofta hoppar jag tillbaka när en möjlighet slår mig och ändrar på nödvändiga ställen i boken för att bygga upp mot den. Den kanske tydligaste ändringen i den vägen är när jag gjorde om Silvia Miranda från man till kvinna. Det roligaste (tycker jag) är att Shagul själv berättar om denna ändring på sidan 422 i Svavelvinter.

Böcker som skrivits klart och publicerats är dessvärre stängda för ändringar. Faktiskt grämer jag mig ändå väldigt sällan över detta eftersom inget finns att göra åt saken. Däremot kan saker läggas till ända fram till att boken går i tryck. Exempelvis kastade jag in sista meningen på sidan 640 i Slaktare små när romanen redan låg hos tryckeriet. Uroboren säger "Låna mig nu din kniv", men ni läsare får inte veta vad han ska ha kniven till förrän i nästa bok. Jag slängde lika sent in en del detaljer i enu Ammisadus bakgrund som jag av spoilerskäl inte kan berätta om förrän tredje delen kommit ut. Där finns till och med saker som kommer att visa sig först i sista romandelen. Jag anspelar också ganska tydligt på en annan persons natur och slutgiltiga öde vid flera tillfällen i Slaktare små, men jag kan inte ens säga vem det är.

Time management

De senaste två dagarna har jag använt till arbete som kanske inte syns så tydligt för läsaren men som ändå är viktigt: Jag har dragit upp mer exakta tidslinjer för att kontrollera så att olika skeenden stämmer med varandra. De praktiska frågorna kan exempelvis vara att händelser måste ske i en viss ordning där någon inte kan anlända till en destination innan han lämnat avreseorten, att två trådar i handlingen måste förbruka samma tid för att kunna sammanstråla en vecka senare, att man hör rykten om en händelse efter ett par dagar på annan plats, att månen står i samma fas för två samtidiga händelser etc.

Eftersom förra romanen slutade med Förljusningen som sammanfaller med soluppgången den sextonde dagen i Minde, dvs sjätte månaden, år nio efter kronolabens invigning och påverkar nästan alla trådar i berättelsen så hade jag något att utgå ifrån. Sedan är det bara att följa dagar, restider och nätter i de kapitel jag nu skrivit.

Konkret upptäckte jag att nästan allt jag skrivit så här långt utspelar sig inom tre-fyra dagar efter förljusningen utom tråden med Praanz da Kaelve som löpt iväg ett par veckor och alltså ligger före de andra, men han har å andra sidan redan sex egna kapitel och är framme vid Frihetsspelen den första dagen i Melendo (sjunde månaden) så han kan stanna där ett tag. Jag var vidare tvungen att lägga in ett par vilodagar för att sinka Arn Dunkelbrinks återkomst till Stegos så att förutsättningarna för den planerade handlingen där hinner komma på plats. Draken kan flyga hundra mil på sexton timmar så den är ju mer rörlig än andra. Ett annat problem är att jag måste flytta en person (utan drake) hundra mil på 24 timmar, dvs med en snittfart på 40 km/h över vatten. Allt sådan går att fixa men tänker man inte igenom situationen så blir det lätt ohållbart.

Rent praktiskt kom jag på att jag kan använda datorns kalender (iCal) för 2012 års juni-juli snarare än att upprätta ett separat spreadsheet för tidslinjerna. Jag gjorde helt enkelt en kalender för varje huvudperson och sammanförde dem alla för att se hur händelser synkas och var justeringar måste göras.

Parallellt med tidsfunderingarna redde jag ut några frågor om incitament inför kommande avsnitt. Incitament är svaret på varför personer och makter agerar som jag vill att de ska agera utan att deras handlingar verkar krystade eller obegripliga sedda ur deras eget perspektiv. Ni har säkert stött på brister i det avseendet - filmen Prometheus kommer osökt i tanken liksom B-skräckisar där lättklädda flickor ensamma ger sig ner i källaren för att undersöka vad som hänt med propparna trots att en galen mördare går lös. Jag hittade därvid åtminstone en bra förklaring som på köpet lät mig plocka upp en tidigare tråd som mest låg och skräpade. Nu känns det som att jag har de flesta sammanhang utredda utom bokens själva avrundning men den kommer att hitta sig själv eftersom det mesta finns uppskissat.