Jag har börjat skriva en ny roman med arbetsnamnet Höstspel*. Här får ni ett första smakprov om än oredigerat och i tidigt utkast.
Ljuskäglan stannade på utskriften som Punke stolt hängt över skrivbordet: romerska säkerhetstjänstens inloggningssida med den trehövdade örnen och ’SPQR’ i purpurrött.”Tunnelprotokollet …?””Jo, datatunnlar och kryptering lär vara bra så länge ingen står längs vägen och jämför metadata”, svarade Åtta. ”Jag kan inte själv de tekniska detaljerna, men något i den stilen har man sagt mig.””Ni kan inte anklaga mig för något! Jag har aldrig stulit romerska hemligheter. Jag har inte läckt dem och vi är i Sverige. Ni kan inte bara bryta er in för att …”Åtta tystade honom med handen höjd i en klassisk hälsning. Samtidigt föll blickens temperatur till en strängare årstid.”Hör på nu Simon Punke, alias Lumberjock7, alias TheoThor: jag kan göra vad jag vill med dig. Jag kunde kasta dig naken till lejonen på Colosseum. Med vårt utlämningsavtal kunde jag tvinga den svenska ambassadören att först gnida in dig med kattmynta om jag så ville.”Han lät hotet sjunka in några sekunder och fortsatte sedan.”Ändå reser jag inte ända till Hyperborien för att fiska samma sorgliga sardiner jag kan kroka i Ostia. Vad jag just nu behöver är en datakunnig slav på plats i Uppsala, någon med scrotum stadigt i mitt grepp. Förstår du? Händelser hotar och jag har användning för en lokal agent omgående. Du valde dig själv genom din klumpighet och nu halar jag in dig. Från och med inatt arbetar du för mig, för Digeta longa och för SPQR – senaten och folket i Rom.”Åttas gester satte rummets halvfossilerade damm i rörelse. Han hostade, svor, trevade sig över golvbråten fram till källarfönstret, slet med ett ryck bort den fasttejpade svarta plasten och dess slöjor av spindelväv varpå han öppnade rutan för att släppa in lite faktisk luft. Simon kisade instinktivt mot ljuset som hotade vilket var helt onödigt eftersom oktobernatten fortfarande låg mörk bortom glaset.”Du borde titta ut ibland!” sade Åtta sedan han dragit ett par djupa andetag. ”Vad ser du?”Punke bara tomgapade mot frågan.”Tala om vad du ser – slav!””Mörker … kanske några stjärnor.”Romaren betraktade honom med avsmak.”Visa lite respekt! Du talar om stjärnorna utan den pietas de förtjänar. Vet du inte att samma stjärnor en gång ledde vår gemensamma förfader Ruricus från den kalla norden så att han kunde grunda Rom sedan Trojas murar fallit? Ser du de tre stjärnorna? Det är Orions bälte. Den galne jägaren hotade döda jordens alla djur så att jordamodern fick avliva honom istället och freda världen. Nu säger mig augurerna att Orion förändras. Musklerna spänns åter, blicken hårdnar och bågens sträng dras mot kind. Ser du jägarens vänstra axel? Det är stjärnan Betelgeuse. Den brukade pulsera med Orions andning, men stannade för ett par år sedan. Nu håller jägaren stilla och siktar mot stordåd eller illdåd. Inget vet.”
Bilden föreställer Ciceros angrepp på Catalina i romerska senaten, av Hans Schmidt 1913. Jag har faktiskt den här bilden i form av en gammal skolplansch i mitt sovrum. Cicero figurerar för övrigt i romanen liksom många andra romare.
* Höstspel är inte den slutliga titeln.
