Ord – svåra men inspirerande

Mycket i mitt skrivande handlar om ord och om ordens förhållande till verkligheten. Ofta stöter jag på begrepp som jag aldrig hört förut men som genast känns inspirerande och bara därför måste användas. Den trakorienbevandrade vet ju att orden föregår verkligheten i min fantasivärld. Ord och språk är fascinerande som företeelser och deras förhållande till verkligheten särskilt komplext eftersom vi inte kan tala om förhållandet utan att använda just ord i den bredare betydelsen begrepp. En särskild egenskap hos ord är att de både är sig själva och representerar något annat. Ordet ”katt” kan exempelvis diskuteras som ord men också representera djurslaget. Filosofen Wittgenstein ägnade halva livet åt att försöka reda ut vad som på logisk grund egentligen meningsfullt kan sägas innan han gav fan i alltsammans och ägnade den andra halvan åt att häckla sina tidigare ambitioner och istället intressera sig för hur vi människor använder språket. Nietzsche menade att begreppsbildning som sådan utgår från en likhet mellan objekt som vi bestämmer tämligen godtyckligt, därför ska alla logiska slutsatser liksom tequila shots tas med en nypa salt.

Detta för mig in på mitt första svåra ord:

Apori – Nastigast och diFolterna

The Monty Python Oxfod* Simplified Dictionary skulle om apori säga: ”a very difficult word which you really don't need to know”. Detta är heller inte så långt från sanningen eftersom apori närmast betecknar ”förvirring på ett högre plan”, gärna med inslag av motsägelser och sammanblandning av begrepp. Platon gillar sådant och låter Sokrates som odräglig besserwisser fråga någon statist i sina texter en till synes oskyldig fråga. Med följdfrågor får Sokrates sedan statisten att trassla in sig i sina egna förklaringar tills denne rodnande erkänner att han egentligen inte vet vad han pratar om – han har hamnat i Apori.

Det fruktbara med apori är att det tvingar den drabbade bort från hans trygga tankeramar. Idag skulle Sokrates kanske ha sagt: ”think out of the box”. Jag hör även genklang från Viktor Schklovskij: ”Konstens roll är inte att förklara utan att främmandegöra det bekanta.”

I romanen så använder diFolterna i Ilibaurien apori som ett sätt att slå sönder förståelse i sina beståndsdelar. De är dekonstruktivister helt enkelt men använder inte ett så modernt uttryck utan kallar sig i stället för spagyriker efter ett ord myntat av Paracelsus. Spagyriker är en slags alkemister som sliter isär substanser och samlar ihop delarna i nya konstellationer. De som spelat spelen vet att det fanns en ohyggligt fet matematiker vid namn Nastigast – "det röda oraklet" – i Hoskas klyfta. Denna person är i romanen förflyttad till diFolterna i Ilibaurien, bland annat därför att texten inte besöker Hoskas klyfta. Nastigast är nu diFolternas främste teoretiker men kommer förmodligen att omvandlas till kvinna under namnet Nastiganda. Han / hon använder apori som metod.

Akatisi – Gaddagormgalds demoner

Akatisi är inte kul. Det både lärde jag mig och upplevde alldeles nyligen. Som ni kanske vet så genomgår jag för tillfället en halvårskur cellgifter för att minska risken för tumöråterfall (prognosen är ganska bra så oroa er inte i onödan – det gör inte jag). Medicinen medför mer eller mindre konstant illamående och därför har jag fått andra piller som man kan ta om man exempelvis ska bort på middag. Hur som helst så svalde jag ett par sådana doser häromdagen och fick då akatisi som biverkning istället. Det yttrar sig som obehag av och oförmåga till att vara stilla. Akatisi är uppenbarligen vanligt hos dem som äter antipsykosmediciner och kan i svåra fall stegras till ångest, känsla av förestående domedag, upplevd kemisk tortyr och våldsamheter för att slå sig fri. För min del blev det inte så illa men på bussen hem hade jag svårt att fördra varje kurva och rödljus och blev irriterad så snart någon tryckte på stoppknappen eftersom jag kände ett oresonligt behov av att komma fram och kliva av. Jag blev så intresserad av dessa oväntade känslor att jag genast läste om saken och beslutade att använda tillståndet i skrivandet (denna härliga kaklunmöjlighet man besitter som författare).

I romanen så finns en kondottiär vid namn Gaddagormgald. Trakorienkännaren vet förstås att denne soldat påstås ha stått förvandlad till enbuske under flera hundra år – ett tillstånd som i sig borde kunna ge svår akatisi bortsett från ett hat mot småfåglar och rådjur. Gaddagormgald tog sig emellertid ur förtrollningen genom att åkalla en demon som sedan dess lägger sig i hans beteende. Min tanke är nu att demonen framkallar akatisi när den inte får som den vill – det är ett svårartat men hos läsarna ganska obekant tillstånd som därför kan beskrivas på ett mer exotiskt sätt än traditionella demonerier.

* det står faktiskt Oxfod bara så att ni vet ...

Trakoriskt julpyssel

För att ni inte helt ska saphyniseras under julledigheten så kommer här en liten trakorisk frågesport baserad på ofärdigt redigerade utsnitt ur den kommande boken. Svaren kan mailas till erik.granstrom@gmail.com innan årets slut.

Lycka till och ha en god vinter allesammans!

1.a Vem är X?
1.b Vari anländer han
1.c Vem handlar hyllningssången om i original?

Praanz da Kaelve och Enu Ammisadu stod förstummade inför resenärens ankomst men folkmassan hurrade så att albadorerna skränade och bet i sina seldon tills någon kånkade fram en hink med flodfisk för att utfodra dem. På sidenbälgen som nu slukat hela stjärnhimlen över torget kunde man ur dunklet läsa ”Fosie Luxus”, X varuspråk bredvid handelsmärket med låga ur lampa. Kören klämde i med en hyllningssång:

Prisa X,
X må leva!
Han är den man som vi tillber med glädje
Må han njuta av livet i visdom
Han är vår avgud, allt folk att tillbedja!

2. Namnge tre människor och en halvmänning i scenen

”När ni återbringar den vitpälsade till skogs ska Graezel tas hem i flocken med hög rang av dåd. Och ditt skepp ska fyllas med skogens rikedomar, hudmålare.”
”Bär med förtröstan om framgång mina hälsningar till Onda bettet, kära tik!”
”Men för att bränna era trampdynor till snabblöp må den köttstinne kämpen i ert sällskap stanna hos oss. Så skall våra flockar varda sammanpissade i dåd.”
”Det kan du glömma, din hynda!” protesterade danserskan. ”Varför skulle vi lämna gisslan hos er? Är det kanske vi som stulit ert orakel? Varför ska min tjänare lida för slättbornas dyiga rov?”

3.a. Vilken stad befinner vi oss i?
3.b Vem talar Shagul till?

Skepnaden mötte uttryckslöst Shaguls blick och nickade hastigt så att nacken knastrade. Det märktes att glöden redan återvänt till dess olikfärgade ögon men det var omöjligt att säga om det berodde på vrede eller på livsförväntan.
”Bered dig på att senare spela demonen Ghumgakks roll men försök inte att frammana hans bild utan min vägledning. Den väldige liksörplaren är gudars handgångne och om han märker ditt intresse slukar han dig som det kryp du är.”
Med dessa ord kastade Shagul det brinnande hjärtat ner i brunnen. Ett utdraget råmande ljud följde dess fall mot avgrunden. Rödskenet blev allt svagare tills det abrupt släcktes. Kammaren låg nu i kompakt mörker men trollkarlen hade varit därnere många gånger och hittade lätt vägen tillbaka till audienssalen. Det var bara skönt att vila ögonen en stund inför återseendet av stadens orena runor.

4. Vilken stad beskrivs

De köpte till morgonmål varsin råtta-på-spett nära linbanan mot fyrberget men eftersom en samling trakoriska kadetter övade ballistiska mätningar vid korgarna så övergav de tanken på att åka ditupp för en överblick. Istället valde de stigen mot stadens vattenreservoar där utsikten var fullt tillräcklig. Bergsbäckarna stod i riklig vårflod så att muntra vattenkaskader fick släppas förbi fångstbassängerna. Droppar fångade lekfullt solfärgerna när de flög utför branten. Vandrarna drack sig otörstiga samtidigt som de sakligt såg ut över stadens gränder men utan att våga ta fram sin karta till jämförelse. I öster bröt sig gradvis Det Heliga Kishatets slätter genom morgondimman. Där låg den fridsamme besökarens väg in till X men sluttningen steg brant närmast stadsmurarna som rests av hård Ziddisgranit. En anfallande här skulle tvingas betala en flod av tid och blod vid foten av stenväggarna. Den motsatta stadssidan var emellertid lika vansklig att angripa eftersom den kantades av lodräta raviner.

5. Vem begravs?

Vårvärmen hade med dagen anlänt till Tricilve och stadens syssloslappa ungfolk väntade otåligt på kvällens fest. De tog tillfället i besittning för att visa sina vintersydda kollektioner samtidigt som sorgeprocessionen drogs längs Paramyrgiets boulevard. Årets mode påbjöd mångfärgade algsidenband klistrade med honung kors och tvärs över bålen, omfattande kroppsmålning, höga platåhattar och hårt snörade, mycket obekväma pungapåsar för männen. Gråtarnas sotströdda blekväv förstärkte bara färgernas effekt till flanörernas belåtenhet. Alla var dock inte lika förtjusta över förbundsbegravningen, särskilt inte den dödes många fordringsägare. De följde gråtande kistan, ströendes bitar av sina skuldebrev efter sig som döda löv, rester av dokument som Bodâken förklarat ovärdiga och ogiltiga med hänsyn till den dödes offer.

6.a Vilka två personer möts i scenen (här får man gissa lite)?
6.b Varifrån är den näst sista repliken lånad?
6.c Varifrån är den sista repliken lånad?

Förutom den dova dunsen när skallen slog i durken hördes också smattret av det mindre stenföremål som den döde kaptenen hållit fram. Härföraren tog upp det, en liten groda snidad i gulstrimmig sten som han genast förstod innebörden av.
”Tröttnar ni då aldrig på att döda den stackars mannen?” hördes en röst säga bakom honom. ”Ni tjänar en mörk och hämndlysten gud, kondottiär, och vandrar en stig som få har beträtt.

7. Varifrån är scenen lånad?

Sambarsynd Coria försökte kupa händerna runt ansiktet för att nå insyn i dunklet som anades därbortom men inget gav sig tillkänna. Då åkallade animisten ljusets fyra Me bland de heliga tecken som guden Enki låtit honom förstå. Begreppen kunde visserligen inget belysa bortom skapelsen men band likväl spegelbarriärens sken så att han med plötslig klarhet kunde se in i de dödas domäner.

Svindel grep honom då han fann sig stirra ner i ett gigantiskt svalg, en kristall med samma dystert dämpade ljus som dunklet över blygrått hav där stormar råmar. Genom den främmande kristallens rymd rusade vad kan först trodde var en gigantisk orm. När tanken snarare än ögonen vant sig lade han emellertid märke till att dess kropp utgjordes av sammanpackade människor kastade än hit än dit av obeslutsamma vindar såsom drivna av otyglad lust.