En romersk kris i Uppsala

Under juli blev jag kontaktad av Jakob Kjellberg på ArkDes – arkitekt- och designmuseum i Stockholm. Jakob hade hört talas om att jag skriver en roman om ett fiktivt Uppsala och tyckte att vi skulle göra en grej om hur befintliga, offentliga byggnader kan användas litterärt och hur fiktion – verklighet påverkar varandra. Filmerna och serien Sagan om ringen respektive Game of Thrones har ju exempelvis påverkat synen på Nya Zeeland och Nordirland.

Efter lite funderande föreslog jag att vi skulle använda Gustavianum i Uppsala eftersom jag tänkte förlägga ett par dramatiska kapitel dit. Problemet var att dessa kapitel ännu inte skrivits. Det har de nu, om än i temporär form, och det har varit väldigt kul, vilket jag hoppas ska framgå. Nu är tilldragelsen spikad och kommer alltså att gå av stapeln lördagen den 21 september, klockan 14. Senare går inte, för Gustavianum stänger den förste oktober inför två års renovering, så det blev lite brådis. Jag frågade lite oroligt om det gjorde något att jag bränner ner stället i romanen, men Cecilia Ödman tyckte som ansvarig för muséet att det passar bra eftersom deras tema den sista månaden är ”Farväl av gamla Gustavianum”.

Projektet är alltså ett samarbete med Uppsala universitet och ArkDes. Jag kommer att prata om arbetet med boken och läsa lite högt ur ett par avsnitt från Gustavianum. Sedan blir det en rundvandring på relevanta delar av muséet och en paneldiskussion med några gäster på temat verklighet – framställning. Kom gärna dit! Fri entré. Jag påminner när det närmar sig.

Pro Milone

Jag studerar som bäst Ciceros tal Pro Milone, vilket anses vara ett av oratorns bästa. Bland annat använder han i talet två juridiska begrepp som överlevt fram till våra dagar:

silent enim leges inter arma – i krigstid tystnar lagarna – om nödvärnsrätt
res ipsa loquitur – fakta talar för sig själva

Pro Milone var ett försvarstal i rättegången mot Titus Annius Milo som stod anklagad för att ha slagit ihjäl Clodius Pulcher. Dessa två herrar var fientliga gängledare i Rom och behärskade såväl gator som politik under några år runt 55 f.kr. Clodius var därtill Ciceros dödsfiende medan Milo hjälpt oratorn återvända ur exil, så talet var milt sagt partiskt. Det roliga är att Cicero i sak är lögnaktig från början till slut. Milo förnekade aldrig att han låtit döda Clodius, men Cicero försökte få det till nödvärn och att Clodius avsett lura Milo i en fälla. Striden förläggs för argumenteringens skull till natten, fast den inträffade på dagen, etc. Oratorn utmålar den döde som ett amoraliskt odjur och en samhällsfara medan Milo framhålls som dygdemönster, knappast sant i endera fallet. Milo frigav innan rättegången några av sina slavar som hade varit vittnen för att de inte skulle kunna torteras och berätta vad som egentligen hände. Jag hånskrattar för mig själv när Cicero rundar av Pro Milone med:

Men jag måste sluta nu. Tårarna förhindrar mig att fortsätta – och min klient har förbjudit att tårar används till hans försvar …

Milo förlorade och fick gå i exil. Cicero hade inte lyckats framföra talet med avsedd effekt eftersom Clodius anhängare skränat under rättegången så att talaren blivit rädd. Cicero skickade senare den förbättrade version av talet, den som vi har kvar, till Milo som tog det hela skämtsamt och menade att han inte skulle ha fått avnjuta Massilias (Marseilles) goda fisk om talet hållits i den presenterade formen.

Vad har detta med min roman att göra? Jo, allt detta händer i något förvanskad form i Uppsalas samtid, fast här är Cyrus Milo ledare för ett motorcykelgäng. Det anade ni inte!

Clodius Pulcher

Cyrus Milo

 

En morgon i Uppsala

Gunilla Fulvia och Cornelia Gracchia Africana

Av skäl som jag ska senare ska återkomma till skriver jag för tillfället på ett kapitel längre fram i min roman, dvs jag har tvingats hoppa fram en bit i handlingen. Här får ni ett purfärskt (och därmed oredigerat) avsnitt som jag skrivit idag.

Morgonen hade inte hunnit långt längre när en ensam elscooter vinglade uppför backen mot Uppsala slott halvannan kilometer norrut från slagfältet. Fanns vakter utposterade på slottskullen så vilade de eller satt i valven för morgonvard, ty klockarhjonet stod ensam med hand på Gunillaklockans rep för att prick klockan sex ringa natten ur vård. Uppdraget var givet i förtroende av någon som hellre sov, ett förtroende som likväl snart skulle svikas. Den unge mannen sneglade upp längs klockstapelns resning när han inte följde sekundernas lopp mot nollpunkten på sin mobiltelefon. Därför märkte han heller inte scootern förrän den studsade mot ett par av slottsfontänens kantstenar, fortsatte ner i vattnet och tvärdog. Klockan var snart sex. Hjonets blick hoppade nervöst mellan räkneuret och den livlösa kroppen i bassängen tills han släppte repet och sprang till undsättning. Klockstapeln skulle denna morgon förbli tyst.

Snart kallades prinsgemålen Gunilla Fulvia ut ur slottet i sällskap med Cornelia Gracchia och gladiatorn Welam Brutus Carnifex. Fulvia gick fortfarande klädd i sin aftondräkt av ljusblått siden eftersom kvinnorna hade fortsatt samtalet om sin gemensamme älskare hela natten och in mot gryningen, med korta avbrott för sömn på divanerna i prinsens bibliotek. Cornelia hade med solen hunnit byta om till jeans och tunika.

”Vem är fyllot? Hur kom han ända hit?” krävde Fulvia och spände ögonen i klockarhjonet som satt invid den blödande och blöta kropp han nyss bärgat ur fontänen. Cornelia Gracchia bleknade.
”Det är en av Clodius liktorer”, sade hon.
Fulvia smälte informationen och började sedan skaka livet både i och ur den halvt medvetslöse där han låg.
”Var? Var? Vad har hänt?” krävde hon.

Ett par minuter senare åkte kvinnorna söderut längs Dag Hammarskjölds väg i Gustav Vasas gamla germanska paradlimousin av märket Irminsul. Åket, en leasingbil från Hansan vilken senare överlämnats som gåva, kallades i folkmun 'Slagskepp Nord' och var tungt som en kartagisk elefant med pansarplåt, skottsäkra fönster och en kulspruta som kunde vevas upp ur taket. Den gamle kungen hade ständigt fruktat attentatsmän sedan han låtit plundra guden Frejs tempel med hänvisning till att denne var av vanerstam och därför ingen äkta asagud. Den egentliga anledningen till stölden var förstås majestätets brist på guld i kombination med templets övermått.

Gunilla Fulvia drack ursinnigt konjak direkt ur limousinens kristallkaraff medan hon och Cornelia spanade ut genom varsitt fönster från bakre sätet. Carnifex upptog hela dynan mitt emot dem och roade sig med att gruffa militära kommandon till de röststyrda rutorna som lydigt åkte upp och ned. Det hjälpte nu inte – såpvattnet rann ändå längs glasen och grumlade utsikten eftersom chauffören redan i gryningen hade ställt ut åket i mening att tvätta och polera lacken. Så gjorde han varje tisdag oaktat om bilen skulle användas, en för honom helig stund som normalt inte fick avbrytas ens av kungligheter. Prinsgemålens vrede hade emellertid varit sådan att alla protester dött redan i halsen när hon krävt skjuts.

Ingen behövde tveka över var striden stått. När ekipaget nådde grindstugan, strax intill avfarten mot Ångströmlaboratoriet, var vägen översållad med påkar, kroppar, blod och sönderbrutna elcyklar.

Uppför floden

Årets första längre cykeltur gick längs Fyrisån, medurs längs den röda linjen, utgående från pricken i Nåntuna där jag bor. Syftet med resan, förutom att komma ut i solen och få lite motion, var att rekognoscera för romanen. I de första kapitlen rör sig några av huvudpersonerna enligt den violetta linjen in till Uppsala med den romerska ubåten Rhea Svea uppför ån. En av protagonisterna råkar bo helt nära mig, i ett hus han ärvt av sin moster.

1. Bryggan vid Ultuna

Halvvägs ute i värsta leran påpekade kvinnan att en segeljolle låg förtöjd vid bryggan på andra sidan ån där studenterna sommartid höll grillblot. Två män lösgjorde som bäst förtöjningarna och lade ut åror, men för Simon var de i en annan värld bortom branden i hans lungor, pulsens bultande slagverk och flimret för ögonen. Båten roddes mot dem över ån som makade sitt vatten i sävligt flöde trots vårfloden. Den storvuxne legionären Brutus Welam Carnifex strök årorna en i sänder för att bringa aktern närmare.

2. Övre föret

”Undrar ni inte över vårt uppdrag?” frågade Amata.
Marcus Gyllenhane såg på henne där han satt på kajutataket som för att utröna om hon skämtade.
”Alla vill i slutänden samma sak”, muttrade han och sög pipans djup.
”Vad skulle det vara?”
”Alla vill att deras liv ska betyda något mer än kräkens som kläcks ur strandgyttjan.”

3. Kungsängsbron

”Back i maskin! Back i maskin! Bron går inte upp!”
Men det var redan för sent. I nästa ögonblick slogs masten av mot betongspannet. En ensam fiskare såg till sin förvåning hur segeljollen efter smällen fortsatte motströms med oförminskad fart, mast och segel släpande i eget kölvatten. När farkosten passerade under mannen på bron anade han för ett ögonblick skuggan av ett stort väsen under skrovet, kanske en valfisk i dyigt villovatten.

4. Nybyggen vid kvarnen

”Nybyggen växer som kräftsvulster över hela staden utan att någon vet varför”, anmärkte kaptenen bistert. ”Ingen kan tvivla på att något är fel. Därborta äter sig byggställningarna som bäst in i samma kvarn som ger infödingarna mat.”
Huvudet vaggade i långsam avsmak från sida till sida.

”Och detta var också en gång en av världen ljusa platser.”