Holtershus

Från staden under isen går jag vidare med ett mellanspel i huvudstaden. Välkomna alltså till Holtershus, Tricilves lyxförvaringsanstalt för personer som Bodâken ännu inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till, dvs om de ska krusas och belönas eller skickas till skarpt förhör och offentlig avrättning. Jarmona av Gryningen blir min röst i Tricilve under denna sista bok. Hon har sökt sig till huvudstaden för att upprätta diplomatiska förbindelser med trakorierna men möter en paranoid kejsarmakt.

Holtershus är en pittoresk gammal stenbyggnad belägen mellan kejsarpalatset och palatsgarnisonen på Coro Campina där trakorierna hade sin första befästning under nybyggartiden. Huset är byggt att motstå belägringar och saknar därför fönster i bottenvåningarna. Utsikten över Lak Mundri är magnifik från de översta gallerklädda balkongerna. Den enda nackdelen har byggnaden gemensam med Hotel California. Det är svårt att komma därifrån.

Ni får själv gissa vilka olika roller personerna på bilden har i huset.

Drakens flykt

Jag glömde redogöra för hastigheter i gårdagens blogginlägg om mått och vikter så det kommer här. Jag deltog nyligen i en diskussion på FaceBook där trådstartaren klagade på att samma resa i fantasy kan ta olika lång tid. Själv försöker jag oftast beräkna tidsåtgång för resor genom färdsättets medelhastighet, sträckan och olika fördröjningar längs vägen.

Sjöfart
Eftersom Trakorien är ett örike baserat på handel så sker många förflyttningar till havs. Jag brukar utgå från att lastade karacker och karaveller genomsnittligt seglar med drygt 4 knops hastighet dygnet runt, vilket ger ungefär 100 Trakoriska mil eller 18 svenska mil. Sedan lägger jag till en dag för avfärd och en dag för ankomst till hamn. Segelfart har den stora fördelen att fördröjningar och tidsvinster lätt kan åstadkommas genom bra eller dålig vind. Krigsfartyg utom galbaloner seglar snabbare, kanske 6 knop som marschfart för ett smäckert skepp medan en katremass kan komma upp i 20 knop under gynsamma förhållanden.

I den kommande boken Vanderland seglar inte mindre än fyra expeditioner från Trakorien mot Marjura. De avseglar från olika platser, vid olika tidpunkter och med olika hastigheter. Redan innan jag började skriva boken kalkylerade jag dessa resor, eller snarare regisserade jag dem eftersom jag ville att skeppen skulle komma fram till destinationen i en viss ordning. Därav tvingades exempelvis den stegosiska expeditionen med Jarmona av Dagen att vänta i några dygn till Arn Dunkelbrinks stora frustration.

Flygfart
Draken Blatifagus håller en marschfart på 60 km/h under sexton timmar per dygn. Den skulle kunna flyga dygnet runt men gör det inte utan väljer att vila på något moln om det inte är bråttom. Den når alltså ungefär 100 svenska mil på ett dygn och tillryggalade sträckan Marjura-Trakorien på tre och ett halvt dygn i Svavelvinter. I samma bok anfaller draken staden Arhem med överljudsfart, dvs över 1000 km/h (att jämföra med vissa rovfåglar som kan dyka i 350 km/h). Jag trodde på förhand att någon skulle opponera sig mot detta men det slank igenom.

Horndemoner och gripar håller en marschfart på 50 km/h. Horndemoner kan flyga dygnet runt men inte ändra hastighet utan bara falla när de ska dyka. Gripar kan dyka i kanske 200 km/h men orkar bara flyga några timmar åt gången såvida de inte kan glidsegla.

Landfart
Avstånd på land anges ofta i dagleder, vilket motsvarar 2-3 svenska mil eller 12-16 trakoriska mil per dygn beroende på terräng. En häst kan normalt ridas 25 trakoriska mil på en dag - lika långt marscherar militär trupp. Kurirer rör sig betydligt snabbare och byter då hästar längs vägen. I Vredesverk red Praanz da Kaelve 80 trakoriska mil eller 14,5 svenska mil på tio timmar men bytte då häst varannan timme.

Vikter, mått och hastigheter

Jag har funderat på om det vore en bra idé att lägga en tabell över enheter för trakoriska vikter och mått i den sista romandelen, i anslutning till personregistret. Jag försöker vara hyfsat konsekvent vad gäller sådant samtidigt som jag försöker emulera situationen i äldre tider: att mått kunde vara ungefärliga och inkonsekventa och att samma beteckning kunde variera mellan kulturer och städer. Min grundregel är att trakorierna är mycket noga med allt som har betydelse för handel och affärsuppgörelser men mindre noga med "bruksmått". Här är några exempel som används i böckerna:

Längdmått
Trakorisk mil = 1800 m
Pilskott = 250-300 m
Spjutkast = ca 40 meter (avstånd)
Replängd = ca 30 meter (längder)
Dubbelsteg = 150 cm (bara om sträckor som kan vandras eller stegas)
Aln = 60 cm
Fot = 30 cm
Famn = 180 cm (bara i djupled och om längder av rep, tyger, nät och liknande som kan mätas med famntag)

Volymer
Tunna = 150 liter
Skäppa = 25 liter
Kanna = 2,6 liter
Stop = 1,3 liter
Balar = så mycket av en buntad handelsvara som kan bäras av två stuvare

Vikter
Skeppspund = 170 kg (mått för skeppslaster)
Markpund = 8,5 kg
Skålpund = 425 g

Vad tror ni om saken?

Boken speglad i kött

Ni som läst konfluxromanerna vet att Trakorien skapas genom att bilder och tecken i en bok speglas i kött.

Nu har det hänt! Peter Hedman har tatuerat in kung Ottar, dolken Demens och draken Blatifagus och funderar som bäst på kompletterande motiv för att få en hel trakorisk sleeve. Jag blev lite omtumlad när jag hörde om saken och inte så lite smickrad. Extra roligt att tatueringar faktiskt förekommer i romanerna; ni minns kanske tatueraren Xelimogga som ristat furstessan Didra Damagis självlysande, kargomitiska slingor och i den kommande boken Vanderland stöter vi på vitristade harkamorer, en krigarkast som tatuerar sig genom frysbränning.

Så här säger Peter Hedman själv om saken: "Rollspel har varit en stor och fantastiskt rolig del av min uppväxt. Av allt vi spelat har alltid Konflux-kampanjen, och särskilt Svavelvinter, varit en favorit. När jag sedan såg omslaget till första boken tyckte jag att det var ett väldigt snyggt motiv och samtidigt en väldigt bra påminnelse om alla roliga stunder vi haft när vi spelat. Så jag gjorde den först. Sedan tänkte jag att det finns så många andra karaktärer som skulle passa som tatueringar så det fortsatte liksom därifrån. Så snart har jag en arm som påminner om allt roligt jag haft med mina vänner. Det svåra är väl att välja ut vilka som ska får vara med"

Babels oändliga bibliotek

Jorge Louis Borges beskrev i en berömd novell, "Babels bibliotek", ett bibliotek som innehåller alla tänkbara böcker, dvs alla matematiskt möjliga kombinationer av bokstäver. De flesta av böckerna skulle förstås innehålla meningslöst strunt, till synes slumpartade bokstavskombinationer, men här och där skulle ord råka bildas. Mer intressant är att biblioteket - som inte är oändligt, men väldigt omfattande - också skulle innehålla alla tänkbara mästerverk, skrivna eller ännu ej skrivna. Ett blogginlägg jag nyligen läste diskuterar Carl Sagans dröm om Encyklopedia Galactica - ett fullständigt verk med all tänkbar kunskap och visdom samlad och formulerad av de många avancerade kulturer som kanske finns därute i rymden och tiden.

Tanken på det fullständiga biblioteket kallades av den amerikanske filosofen W. V. O. Quine för "en melankolisk fantasi". Samme Quine påpekade att allt som någonsin kan uttryckas kan formuleras med hjälp av bara två tecken i ett binärt system. De flesta författare har förmodligen någon gång snuddat vid den melankoliska fantasin: allt jag någonsin kan komma att skriva finns redan någonstans i Babels bibliotek.

Man anar redan vid en flyktig tanke problemet att hitta det man söker i biblioteket och Borges novell handlar också till stor del om den ändliga och dödliga människans svårigheter och drömmar när det gäller att orientera sig bland de oändliga möjligheterna (som alltså inte är oändliga utan bara många i detta fall).


För mig och säkert för många andra ligger det något samtidigt vackert och skrämmande i tanken på den fullständiga textssamlingen. Framställs fantasin tekniskt-matematiskt, såsom ofta är fallet, missar man dock enligt min mening att information är kommunikation byggd på konvention, dvs mening uppstår hos läsaren, medan den bara ligger latent i själva texten. Diskussionen ovan om Encyklopedia Galactica handlar till stor del om hur informationsförmedling skulle kunna överbrygga avstånd och tid mellan civilisationerna, men inte om hur den skulle kunna ges eller behålla mening. Vi har ingen tillgång till världen "såsom den är" utan är hänvisade till tolkningar av den, intryck förmedlade via våra sinnen, sammanställda enligt mer eller mindre vedertagna och ändamålsenliga modeller vilka antagligen skulle variera våldsamt mellan olika kulturer och tider. Som Wittgenstein sade: "Om ett lejon kunde tala skulle vi inte förstå det" - dvs förståelse kräver någon slags gemensam referensram.

Det finns också tidsaspekter att beakta i Babels bibliotek. Vi kan inte läsa alla böcker samtidigt eller utanför tiden:
Exempel 1.  Samma bok som exakt beskrev mordet på Olov Palme skulle inte ha samma innebörd beroende på om den publicerades före eller efter det faktiska mordet.
Exempel 2: I Babels bibliotek skulle definitionsmässigt finnas många nästan likadana versioner av samma deckare, där bara slutet varierar. Vi kan inte läsa dem alla samtidigt eller oberoende av varandra utan måste välja en sekvens. Tolkningen av en specifik version skulle därmed skilja sig avsevärt beroende på om vi läste den först eller sist.
Exempel 3: En bok om rasbiologi bland människor skulle inte avkodas likadant före och efter Auschwitz.

Min slutsats: Information består inte i tecken på papper utan i vår tolkning av dessa tecken. Därför blir Babels bibliotek inget annat än en melankolisk fantasi.


* Bilden visar Erik Desmazieres version av Babels bibliotek - en av oändligt många möjliga tolkningar.

Krau-Ki

Under glaciären på Marjura ligger de vandöda crurernas förlorade huvudstad Krau-Ki* dit berättelsen nu är på väg. Som inspiration har jag studerat bilder, bland annat de ni ser från isländska Kverkfjöll - isgrottor som mejslats fram genom jökelälvars flöde och jordens vulkaniska värme underifrån.

Faktiskt uppstod Marjura efter en sommar jag upplevde på Island under mina studier till veterinär. Jag åkte omkring med en veterinär i Höfn på öns sydöstra del och vi besökte bland annat Vatnajökull, dvs Kmorda. Resan till Höfn gick genom det flodgenomsatta landskapet söder om glaciären vilket blev jökellandet runt Ollach på Marjura.

"En gigantisk isgrotta bredde ut sig inför mannens ögon, drypande av glaciärtakets tårar. Allt skimrade för blicken; isvalv och pelare tycktes lysa liksom de fallande dropparna, vilka glödde som störtande svärmar av eldflugor. Genom gnistregnet anade han märkliga formationer, ruiner av form och resning han tidigare aldrig sett. Han märkte nu att grottan inte var ett enda rum utan en serie sammanhängande kaverner uppburna av mellanrest is och berg. Vid synhorisonten, säkert ett fullt pilskott bortom klippan där han klängde, rann smältfloden åter i dagen för att bilda en vattenansamling i grottans lägsta del, kokande av strömmar, av liv eller av underjordens värme. Berget och grottans tak steg istället utom synhåll bortom ett isöverhäng dit han inte kunde se utan att klättra ytterligare."

* Cruriska namn var ofta delade på detta sätt och uttalades med vassa harklande ljud. Cruri var ursprungligen Kru-Hri medan staden Isakra i Trakorien anlades som Esach-Rha.

Text som sekvens och som kropp

Jag stöter inte sällan på läsare som tagit sig an tidigare böcker i konfluxsviten på nytt, kanske när de ville fräscha upp minnet inför publiceringen av Vredesverk 2014. Så gott som samtliga (de gillade förstås böckerna redan första gången - annars hade de knappast läst om dem) meddelar entusiastiskt att de hittar många nya vinklar nu när de vet vad som ska följa senare. Det beror delvis på att jag gärna planterar detaljer som egentligen är omöjliga att upptäcka vid en första genomläsning.

Exempel (mild SPOILER): I Vredesverk finns flera anspelningar på teaterdirektören Vatorions sanna natur innan denna avslöjas, dvs att han egentligen inte besitter någon egen existens utan är en jungiansk skugga - de dåliga egenskaper personen som skapade honom inte ville kännas vid. Detta samtidigt som Vatorions ständige följeslagare Pulcygnus är samma persons bejakade sidor. Några anspelningar:
* "... sade Vatorion som dittills mest stått som en skugga i de andras sällskap."
*  "Teaterdirektören Vatorion ser ni enklast som en skenbar varelse, vars sanna natur framträder först med gestaltning på scen"
* "... att alls finnas till och att alls märkas är hans högsta och kanske enda talang".

Planteringar är emellertid inte hela saken, utan jag bestämde mig redan tidigt för att försöka skriva de fyra böckerna i en icke-sekventiell form, dvs att de alla skulle innehålla material som står i förbindelse med de tre andra böckerna och tillför något i båda riktningarna. Idealt skulle alltså de fyra böckerna utgöra hörnen i en tetraeder - den snurrande geometriska figur ni ser ovan. Följaktligen plockade jag upp tetraedern som en religiös symbol i Trakorien, där animisterna på Mereld ser hela existensen som en tetraeder och anser att allt har fyra aspekter: har man inte sett dem alla så återstår insikter. De fyra böckerna skulle därmed kunna ses just som en kropp snarare än en bokrad: en tetraeder, vars utsträckning förhoppningsvis bättre kommer att framträda sedan den fjärde boken publicerats. Jag hoppas att ambitiösa läsare därefter ska se verket i dess helhet och kunna uppskatta det jag själv entusiastiskt siktat mot genom åren.


Att anlägga en text som en kropp är förstås inget som jag hittat på själv. Ni har säkert själva stött på manualer och komplexa vetenskapliga verk som egentligen är omöjliga att omedelbart förstå eftersom man måste bekanta sig med alla delarna innan någon av dem blir helt begriplig. Anatomi och fysiologi kan vara exempel från min egen veterinära utbildning där samspelet mellan kroppens delar bara kan framträda sedan man tvingat in en massa till synes osammanhängande detaljkunskap.

Problemet är att inlärning även av holistiska teoretiska sammanhang måste göras sekventiellt; böcker läses ännu i vår tid vanligtvis från början till slutet, en mening, en sida i taget. Även om ansatser gjorts mot hypertext och liknande så lever det sekventiella inmatandet av information kvar, antagligen för att vår hjärna bara sägs kunna processa ett fåtal tankar samtidigt. Även ett hoppjagande efter information på exempelvis Wikipedia blir för övrigt en sekvens snarare än en omedelbar helhetsinsikt. Ofta måste förenklingar, modeller och rena lögner användas för att alls nå det komplexa slutmålet, just såsom Wittgenstein säger i näst sista paragrafen av Tractatus:
"Mina satser är belysande på följande sätt: den som förstår mig inser dem till slut vara nonsens, när han använt dem - som steg - för att klättra bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen sedan han klättrat upp på den)".

Mina egna böcker är förstås också sekventiella och kanske lika meningslösa som Wittgensteins stege, men just omläsningen låter dem förhoppningsvis framträda som kropp.

Gunnar Olssons bok Abysmal som jag tidigare talat om i detta inlägg, är ett mycket tydligt exempel på en bok som egentligen utgör en kropp snarare än en textsekvens. Redan halvvägs under läsningen insåg jag att kapitlen behöver varandra för att kunna tolkas, ett upplägg som Olsson senare verifierade när vi träffades, och som torde vara ofrånkomligt eftersom boken är en sammanfattning av hans insikter efter ett långt forskarliv. Jag har alltså börjat läsa om Abysmal med helt nya perspektiv. Nietzsches verk är ett annat exempel där det nästan är omöjligt att förstå vad den gamle tänkaren menar utan att redan veta det (det är inte alltid helt lätt då heller). Text som förutom sekvens också kan vara kropp kräver för det mesta en viss ansträngning, men är enligt min mening mer givande på sikt.