Inför finalen

Efter att ha rensat i planeringen har jag kommit fram till att tolv kapitel återstår att skriva av konfluxsviten. För att demonstrera hur det drar ihop sig så får ni här ett smakprov i form av texten jag skrev nu på morgonen. Oredigerat då.

Ur kapitel 38. Kadaverdisciplin

Svagt ledljus från Tricilves efternatt trängde in genom gallerfönstren när Jarmona av Gryningen vaknade i sviten på Holdershus. Hon uppfattade Trinibel Talberinas parfym redan innan kvinnans fingrar lades över hennes mun, doften omisskännelig genom att Jarmona själv avstod alla tilldofter eftersom den rena människans naturliga lukt anses vara sanningsguden Shamash behagligast. Furstessan gled ner jämsides i bädden, lättade prövande på handen men höll upp ett finger till tystnad inför prästinnans ansikte.

”Fröken Talberina”, viskade Jarmona, andningen så oregelbunden av förskräckelse att den knappt lyckades forma orden. ”Fröken Talberina, jag är svuren till Shamashi avhållsamhet och i alla händelser olagd för kärlek kvinnor emellan...”

Till svar tryckte furstessan munnen mot Jarmonas halsgrop så att prästinnan måste vrida sig och pipa av kittel, sedan förstod hon att den andra kvinnan kvävde ett skratt mot hennes kropp.

”Kära, dumma barn, jag avser inte förföra er utan har kommit för att rädda er”, viskade Talberina när hon samlat sig igen. ”Jag ger mig av inatt tillsammans med Goba da Grummi. Ni och fader Bryndegol kan följa oss, men det måste ske nu genast. Jag är ledsen att jag inte kunnat inviga er i planerna tidigare, men ni förstår att hela flykten är ett vågspel – det vore ändå farligare att stanna i detta dårhus under en galen kejsares rovskugga. Till morgonen spikas listor upp på rostrum, proskriptioner över rikets förrädare vilka därmed blir fredlösa och deras egendom förverkad. Goba da Grummi är ett av namnen som straff för hennes koppling till Praanz da Kaelve, men en grupp kallad Naglarna från säkerhetstjänsten Digeta longa har kommit till hennes undsättning. Vägen ut ur staden ligger för ett kort ögonblick öppen och vi avseglar redan inatt från en ödslig fiskehamn närmare kusten. Ni kan därifrån återvända till er hemö eller följa oss till Staden O, vilket helst ni föredrar. Det vore en ära att hysa er som gäst och jag försäkrar att ni kan komma och gå som ni behagar i min familjs hägn.”

Jarmonas tanke var ännu inte helt vaken. Hon snubblade ur sängen, letade bäringar i rummet och fick syn på fader Bryndegols bleka ansikte vid dörren, varifrån det lyste orörligt som fullmånen genom dunklet.

”Fader, tänker ni också resa?” frågade hon.

”Beslutet är ert, livbärerska. Jag är blott sanningsgudens tjänare och ni hans utvalda”, svarade åldringen.

”Hur blir det med vårt skepp i hamnen och våra män?”

”Vi kan bara hjälpa er två”, sade Trinibel Talberina.

Jarmona tänkte och såg mot fader Bryndegol utan att finna vägledning i hans minspel.

”Det vore en förolämpning mot trakorierna att resa”, sade hon sedan. ”Jag är här för att plantera en varaktig vänskap mellan länderna och är säker på att kejsaren ska förstå gåvan när vi återövrat Soblak åt dem från kondottiären Gaddagormgald.”

”Vistelsen kan bli mycket farlig om allt jag hört är sant”, anmärkte fader Bryndegol. ”Vi kunde resa hem för att återvända senare när anspänningen i landet dämpats.”

”Vi borde kanske ha väntat, men nu när vi är här vore det en skymf och ett misstroende att fly i lönndom. Mitt liv är oviktigt i sammanhanget. Jag stannar”, sade prästinnan och tillade när hon såg prästens besvikna min: ”Ni kan resa med furstessan Talberina om ni så vill, fader. Jag kommer varken att akta eller älska er mindre för det.”

”Skulle läraren överge sin elev?” skrattade fader Bryndegol tyst. ”Mitt liv har varit långt och rikt. Inte mycket mer finns att se fram emot och jag misstänker att ni kan behöva mina råd mer än någonsin under den närmaste tiden. Jag väljer att stanna vid er sida.”

De tog ett hastigt men hjärtligt farväl av Trinibel Talberina, innan furstessan skyndade bort i sällskap med en man de tidigare trott vara tjänare i huset. Kvar dröjde doften av hennes parfym i nästan spöklik närvaro och saknad.

Kruzanderviken korrigerad

Kruzanderviken har inte varit helt korrekt ritad på kartorna i böckerna eller spelen. Enligt romanerna kan man ro mellan Tricilve och Fam Kvalvi på några timmar, men på de befintliga kartorna har avståndet varit ungefär 18 trakoriska mil, eller 30 km, vilket förstås är alldeles för långt.

Eftersom Tobias Tranell håller på med ett nytt kartprojekt över Trakorien på Cartographers Guild så har han och jag tillsammans försökt få geografin att stämma bättre. Vi delade viken med en ny landtunga så att Fam Kvalvi kunde komma närmare huvudstaden. Den nya vik som uppstod norr om Fam Kvalvi kallas Vrakvattnet sedan en klavykisk straffexpedition i Trakoriska rikets tidiga dagar seglade in i fel vik och gick på grund så att kolonisterna klarade sig.

Avståndet mellan Tricilve och Fam Kvalvi ska vara 2,5 trakoriska mil eller 4,5 km. Ön Okruzande har också ritats in ungefär en trakorisk mil norr om huvudstaden.

Det finns liknande fel vid staden Isakra på norra Trinsmyra. Vi fixar dem när vi kommer dit.

Holtershus

Från staden under isen går jag vidare med ett mellanspel i huvudstaden. Välkomna alltså till Holtershus, Tricilves lyxförvaringsanstalt för personer som Bodâken ännu inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till, dvs om de ska krusas och belönas eller skickas till skarpt förhör och offentlig avrättning. Jarmona av Gryningen blir min röst i Tricilve under denna sista bok. Hon har sökt sig till huvudstaden för att upprätta diplomatiska förbindelser med trakorierna men möter en paranoid kejsarmakt.

Holtershus är en pittoresk gammal stenbyggnad belägen mellan kejsarpalatset och palatsgarnisonen på Coro Campina där trakorierna hade sin första befästning under nybyggartiden. Huset är byggt att motstå belägringar och saknar därför fönster i bottenvåningarna. Utsikten över Lak Mundri är magnifik från de översta gallerklädda balkongerna. Den enda nackdelen har byggnaden gemensam med Hotel California. Det är svårt att komma därifrån.

Ni får själv gissa vilka olika roller personerna på bilden har i huset.

Lojalisternas tid i höst

Från och med idag kan man förhandsbeställa spelmodulen Lojalisternas tid från Fria ligan. Den utspelar sig i Tricilves slum under tiden mellan romanerna Slaktare små och Vredesverk med anknytning till handlingen i båda böckerna. Jag har själv skrivit grundtexten redan förra sommaren när jag utarbetade motsvarande kapitel i Vredesverk där också flera personer från spelet dyker upp. Sedan har Jerry Lasota bidragit med en hel del lokalfärg vartill förstås kommer alla trevliga illustrationer och kartor. Äventyret beräknas komma i augusti.

När ni ändå vevar igång drömmarna för hösten så vill jag flagga för kongressen Fantastika 2013 i Stockholm i oktober. Jag diskuterade så sent som igår en tilltänkt programpunkt om mat i sf och fantasy med en av de ansvariga.

Lojalisternas tid är nu

Under de senaste dagarna har slutarbetet med äventyret Lojalisternas tid tagit fart hos Fria ligan. Det rör alltså om ett äventyr till rollspelet Svavelvinter. Jag skrev grundtexten redan i somras men nu spurtar själva produktionen mot målet att modulen ska komma i handeln före sommaren. När jag blev tillfrågad om att skriva ett äventyr till det nya spelet så tvekade jag först av rena tidsskäl. Skulle jag offra kanske ett par veckors skrivande på tredje romandelen för detta? Men så kom jag på att jag kunde skriva äventyret i en miljö som jag ändå måste utveckla för romanen och därför förlades Lojalisternas tid till slummen i den Trakoriska huvudstaden Tricilve. Dessutom så utspelar sig äventyret i tiden mellan Slaktare små och uppföljaren så att läsaren av romansviten kan få lite extra information.

Titeln 'Lojalisternas tid' syftar på att de kejsartrogna just under äventyrets varma sommardagar sitter stolta i stadens sadel. Till synes har man segrat men snart ska orosmolnen åter hopas. Bilden nedan från äventyret kan föreställa den maktmyndige domare Dunsinan under tjänsteutövning, i färd med att rensa ut rebeller.

OT: Kolla även en dagsfärsk recension av den gamla Trakorienboken på webbplatsen Karkionen i Kandra

Resten är historia

... och där satt avslutningen av en tio kapitel lång tråd med klimax i huvudstaden Tricilve. Faktiskt var nog detta hela romanens dramatiska höjdpunkt och jag är väldigt nöjd med hur saker kunde vävas samman. Nu till Palamux för att tämja ytterligare en tråd och sedan återstår mest uppstädning innan testläsning och redigering kan ta vid framåt sommaren. Det finns hopp mina vänner!

Trakorisk politik var inget som intresserade tuppen Koklai sedan han väl fått hämnd på den som slaktat honom. Under ödeslotteriets värsta uppståndelse pillade han upp den gyllene buren, växte färska fjäderpennor ur vingarna istället för dem som kmedulluprästerna stympat och flög sedan bort över staden i riktning mot Kronolaben. Den färgsprakande tempeltuppen väckte emellertid sådan uppståndelse att Koklai tvingades överge sina estetiska principer för att istället inta en mindre spektakulär fågel som redan fanns på plats i Septaviet.

Mondus Dikespryda var en suput och ett svin men han älskade sin gamla tupp, det enda arv han hade efter sin mor eftersom djuret var så magert att han inte lyckats sälja det för pengar till vin. Denna frihetsspelens första morgon sov Mondus ruset av sig under en promenadbro nära dammarna. Koklai krängde sig ur mannens grepp så snart han kommit i kött och knipsade med gudomlig näbbskärpa av den bronskedja som fjättrat djuret till dess herre. Han kände sig törstig och pickade på mannen tomma vinskinn tills han insåg att fågeln var lika alkoholiserad som husbonden och stålsatte sig mot begäret. Någon stund ägnade han åt att tvätta intorkade spyor ur fjädedräkten i ett dike innan han försiktigt närmade sig kronolaben via buskarna.

Den galna klockan vevade vildare än någonsin på sitt fundament. Så snart han såg den förstod Koklai problemets omfattning. Kronolabens trådar sträckte sig långt bortom Tricilve och var bokstavligt talat sammanvävda med den defekta, större väv som fågeln visste väntade på honom i staden Isakra. Han ruskade på sig, betraktade fyllefågelns klena vingar, insåg att de inte skulle bära långt och gick över i den förhatliga etern för att återvända till Miranda och Irminsulträdet.

Lojalisternas ansikten

Nu har jag fyllt på med trettiofem (!) förebilder till och beskrivningar av personer i speläventyret Lojalisternas tid som ska komma i tryck bortåt årsskiftet. Förebilderna ska hjälpa illustratörerna att bilda sig en uppfattning om hur olika personer i Tricilves slum ser ut så att de kan ritas.

OBS disclaimer! Jag använder bara dessa personers utseenden eller uttryckssätt av rent praktiska skäl - i övrigt har de förstås inget gemensamt med personerna i spelet. Samma arbetssätt använder jag ofta för romanerna. Jag tycker att sådant här är väldigt roligt och hoppas att ingen tar illa upp för det är inte avsikten.

Här finns bland annat:

Leif Pagrotsky som Saltfursten, en salthandlare från Kalklanden
Tara Fitzgerald som Fyrfingers Halvhosa, en agent från Abzulvan
Peter Siepen som spellekaren Enpeze
Tim Roth som Digeta longas yrkesmördare Tolvelda
Lisbeth Palme som Kakalla da Grisco, en lagvrängare på dekis
Grace Jones som investalernas ledare obligatan Rynanda
En nidbild av Obama som langaren Tribeldanz
och Lee Marvin som kejsargardets överste Laugerdald

En författares förvåning

Ytterligare ett kapitel om huvudstaden Tricilve till handlingarna där man nu står inför årets frihetsspel med händelser som blir avgörande för hela riket. Lustigt nog blev kapitlet inte alls som jag tänkt mig. Som ni kanske minns och som jag påannonserade i detta inlägg så skrev jag ett ganska omfattande äventyr till spelet Svavelvinter om slummen i huvudstaden.

Min tanke var då att utforma slumkvarteren för att kunna använda samma miljöer och personer till romanen. Äventyret blev riktigt bra tyckte jag men ändå märkte jag nu när jag kom dit att det inte behövdes. Grejen var att om jag skulle ha plockat upp alla intressanta trådar i äventyret så skulle det ha blivit en omfattande utvikning i romanen och eftersom boken säkert får ett gediget omfång ändå så kändes det helt enkelt inte nödvändigt. OM jag behöver utfyllnad när romanen är färdigskriven så kan jag enkelt lägga till utvikningen men jag är helt övertygad om att det inte kommer att behövas.

Besvikelse från mig? Fria ligan? spelare? läsare? Nejdå, ingen behöver vara orolig eftersom äventyret passar väl in i mellanrummet mellan roman två och tre i serien och SKULLE kunna ha beskrivits om jag hade behövt det. Jag har plockat upp några av personerna och nämnt några detaljer som bara äventyrsspelaren kommer att kunna förstå så småningom men nu blir äventyret snarare ett komplement som tangerar romanserien. Kanske en fristående novell så småningom? Kanske rentav en tävling?

Kapitlets slutmening: "Han kände sig stark igen och arenans välbekanta blodvittring fick honom att småle."

Nattliv i slummen

Ytterligare ett kapitel avslutat. Jag lämnar denna korta, avslutande scen från Tricilves slumdistrikt Myrstacken som smakprov:

Trashankarna kryllade som myror över sin livlöse fånge och baxade med gemensamma krafter upp honom på en handkärra. De rullade vagnen förbi den döda hästen där kvartersfolket satt tysta runt elden utan att våga se upp, slitna mellan impulsen att fly in i grändernas trygghet och driften att stanna hos sitt festbyte.
”Ingen har sett och ingen har hört! Begrips?” Anföraren drämde påken mot en häststek på halster för att markera allvar. Flottet skvatt och fräste när det regnade över glödbädden. ”Dä bli nya tider nu! Begrips?”
Alla teg och alla tycktes förstå. Men trompettspelerskan, vars namn var Kornilla da Morgimma efter stadsdelen Gimorra, följde utan att missa så mycket som en takt i sitt spel Skunkrövarna med ögonen när gruppen drog vidare. Först när versen klingat ut slutade hon blåsa och försvann genast in i den motsatta riktningens mörker.

Äventyrs halvhalt

Under ett par frenetiska dagar, där jag exempelvis vaknat kl 05.40 med så många idéer i huvudet att jag måste gå upp och arbeta, har jag nu gjort ett 27-sidigt utkast till ett äventyr för spelet Svavelvinter. I äventyret kartläggs Tricilves slum runt Myrstacken, Tassemark, Gimorra och södra Bokrind med mäktiga grupper och platser såsom teatern Burladåren, Investalernas köptempel och bordellen Blötstöten. Allt centreras runt Perukmakarnas liga med dess ledare Ingolmo Dokella.

Den som händelsvis oroar sig för romanskrivandet i sammanhanget kan vara lugn eftersom spelskrivandet har inneburit kartläggning av områden som kommer att besökas i nästa roman. I själva verket har försökt få äventyret att knyta samman Slaktare små med Bladverk och det finns många anspelningar både framåt och bakåt. Flera av de personer jag har hittat på för spelet kommer dessutom att dyka upp i romanen.

Exempel: Text om Palydas Viskernål som nämns på sidan 386 i romanen Slaktare små:

Palydas Viskernål
Palydas är armborstskytt och den ende överlevande av de soldater under Mathus Dokella som eskorterade Praanz da Kaelve till Hiltre. Palydas sköt RhabdoRanamördaren som dödade ranzinernas ledare Peatro Petralba på berget Ranz. Mathus Dokella skickade hem honom mot Tricilve tillsammans med en kamrat för att på enu Ammisadus uppmaning eskortera munken Angantrym Gomba vidare till Fam Kvalvi. Han bar en kurirväska i vilket ligger ett förseglat meddelande från enu Ammisadu till Praanz da Kaelve. Meddelandet skulle egentligen ha burits till generalen i Hiltre men blev av misstag kvar i väskan.

Vid återkomsten till Tricilve erfor de två återvändande soldaterna vad som hänt i huvudstaden och att Fam Kvalvi var stängt för dem. Palydas med Angantrym Gomba gömde sig och medan hans kamrat valde att rapportera till sina överordnade. Kamraten arresterades genast och avrättades nästan omgående som förrädare av Gozaste da Barakilda. Skräckslagen och desperat sökte Palydas upp Ingolmo Dokella, sin överordnades bror som han träffat och fått förtroende för. Ingolmo gömde mannen tillsammans med munken. När perukmakaren senare fick höra vad som hänt Mathus och Praanz da Kaelve har han frågat ut Palydas som emellertid inte vet vad som hände bortom Ranz eller egentligen förstår någonting. Han är mest rädd, nedslagen och villrådig.

Investalerna

Jag skriver just ett äventyr med titeln Lojalisternas tid till det nya rollspelet Svavelvinter. Det utspelar sig i Tricilves slum under tiden mellan romanerna Slaktare små och Bladverk (lindrig spoilervarning om ni inte läst Slaktare små). Jag passar på att utveckla miljön eftersom den också ska besökas i nästa roman. I avsnittet om mäktiga grupper har jag just skrivit om Investalerna och tänkte att texten kunde roa och inspirera.

En extra utmaning till er läsare: Identifiera de referenser som finns i avsnittet!


Investalerna
Nya Sfärens fall har sänt konvulsioner genom hela kastykerkyrkan. Det har alltid funnits en spänning och maktkamp mellan kyrkan å ena sidan och kejsaren/Bodâken å den andra. Många är rädda för att Nya Sfärens förräderi ska användas som förevändning för att minska kyrkans makt i stort eftersom orden tillhörde kyrkan. Kastykerkyrkans nuvarande pelarfader Pontimus den gödde är en marionett i kejsarens händer och kan inte agera även om han också delar oron. Istället leder de heliga Investalerna diskreta undersökningar och aktioner med hemligt stöd från många prästsammanslutningar. Investalerna är en mycket respekterad och uråldrig inrättning som åtminstone officiellt står över all misstanke och därför måste vara noga med att inte komprometteras.

Investalernas organisation och funktion
Investalerna är sex utvalda kastykerprästinnor som anses förkroppsliga marknadens essens. De är därför mycket högt respekterade, särskilt av köpmän, och generellt så strikt sakrosankta att det medför dödsstraff blott att förolämpa dem, yttra sig nedsättande om dem eller i synnerhet att skrämma dem. Investalerna får inte själva äga något, ha en släkt, tillhöra någon annan sammanslutning eller ens yttra åsikter annat än inom sitt ämbete. Den högsta investalen är för närvarande en kvinna vid namn Ryndana. Två gånger om året, vid sommar- och vintersolstånd, firar hon ”det heliga äktenskapet” med kastykerkyrkans pelarfader genom ett offentlig samlag på en plattform utanför kastykertemplet i Stenstaden. Eftersom pelarfäder tenderar att bli feta och kroppsligt lågpresterande genom sitt ämbete får ofta maskerade naditscher, manliga tempelprostituerade, vara deras ställföreträdare i akten. De ursprungliga investalerna var en slags orakel för klädesbranschen som vandrade upp och ner för Paramyrgiets boulevard i nysömmade kläder och bedömde det kommande modet.

Hela det kommersiella Trakorien iakttar via marknadssiare noga investalernas humör och uppträdande. Rapporter sprids ständigt med ord som ”investalerna är oroliga / mättade / lugnade” vilket anses ha mystisk inverkan på affärer över hela riket utan att någon egentligen är klar över mekanismerna. En särskilt viktig funktion är att fastställa den heliga efterbörden, dvs den extra avkastning som pengalån och affärer för tillfället bör åsättas. Den heliga efterbörden kallas också ränta, efter slaktarnas traditionella namn på bukens inälvor.

Investalernas tempel med den perfekta marknaden
Investalernas köptempel ligger på Korpåsens högsta punkt med utsikt över stenstaden bortom floden Doklatke. Närheten till såväl slum som finare kvarter anses vara viktig i sammanhanget för att ge en rättvis bild av samhället.

Utanför templet, vars inre endast de sex investalerna får beträda för att vårda köpglädjens heliga eldar, finns en öppen marknadsplats där ett heligt och symboliskt skådespel uppförs varje dag mellan solens uppgång och nedgång. Minst två investaler deltar alltid i skådespelet där man också finner andra stående rollfigurer:
Den lynnige som är symbol för den flyktiga affärslyckan
Illern med sin pälsmantel, en symbol för företagsamhet och affärslist
Mannen på gatan och Den fattige, vilka symboliserar kunder och arbetskraft
Guldmannen med sin sax, en helt guldmålad person som symboliserar valutan. Under varma dagar eller oroliga scener kan guldmannen bli svag eller överhettad inne i sin guldfärg vilket anses vara ett dåligt omen.

Marknadssiare följer noga den perfekta marknadens skådespel där investaler och andra aktörer handlar med symboliska varor såsom tallkottar eller nyfiskade krabbor. Slutsatser dras rörande utsikter för kommers och köpmän kan till och med göra riktiga affärer på scenen där exempelvis en råttsvans kan få motsvara en skeppslast kapsikerpeppar som redan ligger i hamnen fullt synlig från Korpåsen.

Uppdaterat om Trakoriens befolkning

Trakoriens befolkningsmängder har redovisats i blogginlägg för ett par år sedan men eftersom saken kom på tal hos Fria ligan och siffrorna har uppdaterats så lägger jag in de nya här.

Trakoriska öarnas befolkning
Paratorna 3 miljoner
Saphyna 2 miljoner
Trinsmyra 0,5 miljon
Palamux 1,5 miljon
Stegos 150 000
Myxa 30 000

Några städers befolkning
Tricilve med närområde: 200 000
Fontra Cilor 25 000 (staden är två mil lång men stora delar ligger övergivna)

70 000 - 150 000
Kamest, Melse, Karnald, Tigôld, Frimbole Olvi, Gudiena

40 000 -70 000
Vumbra, Albarunzia, Soblak, Gaz Ulul

10 000 - 40 000
Rakma, HOXOH, Balgumél, Krindenmaar, Favoki, Krima, Maghurbal, Frand, Skuger, Fanzimle, Siola, Privavi, Mazmatra, Grumm, Moherra, Isakra, Sga Hagly, Maravelda, S'rid-be-Ghile

3000 – 10 000
Fanzimle, Joodak, Mynd Mazuldre, Navumbra, Angerda, Jyrsind, Ard Gachlaf, Krimbydh, Tat'Hammaskli, Urma, Bospergmilje, Famarulh, Brosma, Branyla, Kharasma

Befolkningens struktur på Paratorna
30% bor i städer
50% är arton år eller yngre
50% av alla familjer har tjänare
5% av alla familjer har fem eller flera tjänare

Yrkesfolk i Tricilve
25% Mat och dryck
35% Kläder, tyger och färgning
8% Metallarbete
4% Snickeri
4% Byggarbete
5% Läderarbete
8% Förvaltning, präster
8% Transportarbete
4% Lagvrängeri och skrivarbete
2% Prostitution
0,3% Läkare och apotekare

Tillkommer adel, tjänare, trollkarlar, soldater, tjuvar, lättingar, farseglingar, omänskligt halvfolk, slavar och liknande

Städers storlekar

För att få en känsla av hur stor den trakoriska huvudstaden Tricilve egentligen är så lade jag in stadens konturer i rött över foton från GoogleEarth av Uppsala och Gamla stan i Stockholm med samma skala. En mer detaljerad karta av Tricilve finns på detta blogginlägg. Det gula strecket i Gamla stan och det fristående raka röda strecket över konturerna av Tricilve motsvarar båda 600 meter, dvs en tredjedels trakorisk mil.

Kanske inte så vackert gjort, men lite kul tyckte jag. Lustigt att Tricilve blev nästan precis lika stort som centrala Uppsala. Det förefaller rimligt.

Stadsäventyr i Tricilve

Rollspelet Svavelvinter går till tryck idag eller imorgon och dyker sedan upp i mitten på juni. Fria ligan har frågat mig om jag skulle vilja skriva ett äventyr till spelet så att man får lite material ganska omgående och jag funderar just över saken. Tanken vore i så fall att publicera det i tidningen Fenix och sedan bygga ut det som ett fristående supplement. Redan finns ju introspelet Arhems sista dagar i själva spelboken samt Mattias Liljas äventyr Brushanens sista vila som utspelar sig vid vadstället Tramenze över floden med samma namn i Oorams skog. De två senare spelen har redan framgångsrikt spelats vid ett antal spelkonvent. Något är även på gång i spelväg för staden Fontra Cilor.

Det är mest tidsåtgången som får mig att tveka inför åtagandet, men sedan har jag börjat fundera på om jag kunde skriva ett äventyr som samtidigt lägger bakgrund till scener i romanerna, ett arbete som ändå måste göras.

*** SPOILERVARNING - romanen Slaktare små ***

De funderingar jag har är att låta äventyret utspela sig i huvudstaden Tricilve, inte minst för att få utnyttja den fina stadskartan som finns i boken. I båda romanerna Svavelvinter och Slaktare små utspelar sig scener i Tricilve och så blir det även i tredje delen. Denna gång kommer läsaren dock att få besöka stadens sämre kvarter: Gimorra, Korpåsen och Tricilves egen 'favela' Myrstacken. Se detta inlägg för detaljer.

Ni som läst Slaktare små vet att Mathus Dokella, en av Praanz da Kaelves lojala officerskamrater, har en bror vid namn Ingolmo Dokella som är gängledare för Perukmakarna i slummen. I romanen reste Praanz och Mathus till bergen i Hiltre där de blev förrådda. Samtidigt genomfördes arresteringar i Tricilve när kejsarsidan slog till mot Nya sfärens anhängare. Min tanke är att äventyret kunde utspela sig just i dessa oroliga dagar med våld på gatorna och allmän politisk turbulens i huvudstaden, tider som i Tricilve ofta leder till omvälvningar eftersom olika sidor försöker utnyttja tillfället. Händelserna skulle utspela sig runt Ingolmo Dokella och Perukmakarna som försöker förstå vad som händer, rädda sina intressen och undvika att dras in i bråken. Spelarna kunde gestalta gängmedlemmar / konkurrerande ligaledare / agenter för de politiska sidorna / köpmän som försöker rädda vad som räddas kan / spioner eller liknande. Min tanke är att, om äventyret blir av, skriva mer om gangsterpolitik, lönnmord och utpressning än om demoner och övernaturliga artefakter. Ett skuggspel känns naturligt i sammanhanget.

I tredje romanen dyker alltså Ingolmo Dokella upp igen och då skulle det som händer i spelet ha inträffat även om det aldrig beskrivs i böckerna.

Vad tror ni?

Karta över Tricilve

Här kommer en första titt på rollspelets karta över Tricilve. Den ska in på sidan 213 i den preliminära pdf:en som har gått ut. Christian Granath har ritat den baserad på det gamla Arkiprojektet som jag och Pär Lindström roade oss med för några år sedan. Nu ska kartan korras och fixas till med pergamentkänsla. Vi kommer förmodligen också att lägga in lite fler namn på gator och stadsdelar. Jag har haft stor användning av kartan när jag skrivit romanerna. Staden inom murarna är ungefär 2,5 trakoriska mil från sida till sida, dvs 4,5 km. Kartan har beskurits något.

Big Brother Bellman

Flera kapitel i både Svavelvinter och Slaktare små har utspelat sig i Trakoriska rikets huvudstad Tricilve. I båda romanerna har vi fått besöka de finare kvarteren: stenstaden, arenan, parkerna och Bitterkull med sina humleodlingar där Praanz da Kaelves släkthus Villa Parenzi ligger.

Romansvitens tredje del Bladverk besöker också Tricilve men denna gång bakgatorna och de sämre kvarteren i Gimorra, Myrstacken, Karniback och Tassemark. Jag har funderat på inspirationskällor för dessa platser. Med förebild från republikens Rom har jag tänkt mig sysslolösa capite censi, dvs människoskaror utan egendom. Begreppet kan inte rakt av jämställas med modern "arbetarklass" annat än när det gäller bristen på ägande eftersom dessa tricilverbor sällan arbetar utan betalas av kriminella gäng, politiska fraktioner, adelsmän och handelshus för att bevaka intressen, bekämpa någon annan part, bli daglönare, rösta eller på annat sätt utgöra "aktiv folkmassa". Armén står därtill för en del underhåll till fattiga för att garantera sig ett flöde av rekryter från detta proletariat (ett ord som har just sådant ursprung). Ordningen upprätthålls mycket sporadiskt i Tricilves slum och till vardags av olika maktgrupperingar på plats. Lokala representanter för riket finns rekryterade från lokalbefolkningen och går under beteckningen "påfåglar". De är notoriskt korrupta och har mest funktionen att mot betalning förmedla kontakter mellan de två världarna. Stadsgarnisonen går bara in när någon gått över gränsen så att ordningen i staden som helhet hotas och är då mycket hårdhänta. Den brasilianska filmen Tropa de Elite kan ge en uppfattning om mentaliteten mellan parterna.

Liksom sina mer bemedlade grannar är de egendomslösa Tricilverborna i slummen skrytsamma, odrägliga, påhittiga, affärsinriktade, njutningslystna och fåfänga allt efter förutsättningar. Unga oduglingar finns i övermått. Jag hittar förebilder i TV-såpor som Jersey shore och Big Brother och från realityserier om polisarbete i sunkiga områden. Men bäst av allt är Narcissismens själva avloppsshål på nätet: Hot Chicks with Douchebags.

Idag när jag lyssnade på Melodikrysset och hörde Imperiets version av Bellmans "Märk hur vår skugga" fick jag emellertid ytterligare en idé. I Bladverk möter vi Perukmakarna, en tjuvorganisation som leds av Ingolmo Dokella, bror till Mathus Dokella som blev ett huvud kortare i Slaktare små. Som Ingolmo har jag redan tänkt mig Norman Reedus (nedan) från The Walking Dead. Nu tänkte jag försöka göra kretsen runt Ingolmo till en pastisch på Fredmans epistlar med miljöer, persongalleri, peruker och allt. Kändes genast riktigt kul och jag ser fram emot att få börja skriva dessa scener.

Rollspel - check!

Nu är jag klar med mina tre åtaganden för rollspelet Svavelvinter så här långt. Bortsett från de 475 kartnamn som jag redan har berättat om så har jag skrivit en kort essä om Ransard och en beskrivning av staden Tricilve.

Ransarderna blev en slags hinduiska kelter som dyrkar själva sin fädernesjord i form av gudinnan Subarda. De anser sig vara manifestationer av Subarda skapade för att rena omvärlden i ett specifikt syfte. Jag fick en riktigt bra idé som passar med huvudintrigen till romanerna på köpet, en idé som även kan få genomslag i sista romandelens titel.

För Tricilve utgick jag från det tidigare kartprojektet och beskrev de olika stadsdelarna. Till spelet kommer en flygbild över Tricilve att ritas med intressanta platser, till exempel Bestiatriet, Wrängerska huset och Septaviet med Kronolaben.

Nu lite välförtjänt vila och sedan ska jag börja skissa på nästa bok i romanserien där där ransarderna dyker upp. Jag behövde alltså fundera över dem i vilket fall som helst.

Innevånarantal i Trakorien

Jag skickade följande brev till gruppen som gör rollspelet och tänkte att det kunde ha allmänt intresse. Kom gärna med synpunkter för inget är bestämt än:


Något som ständigt diskuterats men aldrig beslutats är hur mycket människor det finns i Trakorien, dels i länder, dels i städer, dels hur dessa grovt är fördelade. Jag tycker att det vore bra med något slags storleksordning eftersom antaganden annars kommer att spreta vilt. Exempelvis så läser jag just en bok om kelter där det hävdas att Britannien hade tre-fyra miljoner innevånare och Gallien åtta miljoner när områdena erövrades av det Romerska riket. Tittade sedan i Ereb Altor-boxen där det står att hela Trakorien har 160 000 innevånare och Ransard 130 000 varav dessutom 15% är orcher. Dessa senare siffror känns för mig ganska märkliga.

Lite siffror ur "Before the Industrial Revolution" av Cipolla:

Länders innevånarantal år 1500
Brittiska öarna: 5 miljoner
Frankrike: 16 miljoner
Tyskland 13 miljoner
Italien 11 miljoner
Spanien & Portugal 11 miljoner
Ryssland 10 miljoner
Skaninavien 2 miljoner (år 1600)

Städers innevånarantal år 1500
Venedig: 115 000
Neapel: ca 180 000
Paris: ca 200 000
London 70 000
Rom 50 000 (hade en miljon innevånare under Romarrikets höjder)
Wien ca 30 000

Av dessa var 40-50% arton år eller yngre
Ca 75 % av ett lands befolkning sysselsattes i jordbruk (65 - 90%)

Sysselsättning i städer (ihopplockat från flera städer runt 1400-1650)
25% Livsmedel
35% Kläder och tyger (!)
8% Metallarbete (smeder m.fl)
4% Snickare
4% Byggare
5% Läderarbete
5% administration och präster (uppskattat)
3% Transport (upp till 10% i handelsstäder som Venedig)
3% Präster
2% Administratörer (Notarier, Advokater)
1% Prostituerade
0,3% Läkare

Hälften av familjerna i Florens hade en eller flera tjänare år 1550, 5% hade fler än fem tjänare. Tjänarna utgjorde 10-20% av stadsbefolkningen


Med stöd av dessa siffror skulle jag vilja föreslå att hela Trakorien har ca 7 miljoner innevånare (med tanke på att stora delar av öarna är obeboeliga drar jag ner siffran från exempelvis Italien.

Befolkningsfördelning
Paratorna 3 miljoner
Saphyna 2 miljoner
Trinsmyra 1 miljon
Palamux 1 miljon

Några städers befolkning
Tricilve med närområde: 250 000
Kamest, Zaroflas, Melse, Karnald, Vumbra, Tigôld, Frimbole Olvi 70 000 - 150 000
Kamest, Albarunzia 50 000
Mynd Mazuldre, Skuger, Fanzimle, Siola, Privavi, Mazmatra,
Grumm, Moherra, Joodak 10 000 - 30 000
Fontra Cilor 15 000 (staden är två mil lång men stora delar ligger övergivna)

Ransardernas födelse

Jag ska skriva texter om den trakoriska huvudstaden Tricilve och om ärkefienden Ransard till rollspelet som kommer i höst. Vad gäller Tricilve så finns material i stort sett klart i romanerna och från kartan som jag och Pär Lindström gjorde för några år sedan. Christian Granath håller som bäst på att renrita kartan och min text ska mest förklara platserna och vad folk gör.

Ransarderna har det ännu bara pratats om i romanerna men i bok tre så tar de aktivt plats på scen. Faktiskt så dyker ransardern Frimrudin Ab'Omasi upp på sista sidan i Slaktare små på samma sätt som Enu Ammisadu dök upp på sista sidan i Svavelvinter och sedan fick en ganska stor roll i boken därpå.

Ransard med dess politik, seder och folk måste alltså oavsett spelet tänkas ut och beskrivas nu när jag börjar på bok tre. Det som är givet är att ransarder hatar sin ärkefiende Trakorien och att en särskild krigarkast rider på flygande gripar. Ransardernas hat bottnar i gamla krig och intressemotsättningar, främst att Trakorien blockerar handelsvägarna till Argonds rika länder i väster, men jag har också tänkt mig att ransarderna med sin hederskultur föraktar de amoraliska och pengafixerade trakorierna. Ransarderna ska vara hierarkiska med stammar och samhällsklasser som man inte rör sig mellan, extremt stolta, traditionsbundna och med strikta roller. De är en utpräglad krigarkultur där manliga ideal hålls högt. Den största anledningen till att de aldrig rått på Trakorien är att de har svårt att enas sinsemellan. Barboskerna i Ziddisbar stammar ursprungligen från Ransard och kom till Palamux via Trinsmyra. Ransarderna gör historiska anspråk på östra Saphyna.

Jag vill samtidigt inte ha dem som klichéartade skottar av typen i Braveheart, sådana där som tar en sup och säger manliga oneliners när kamraterna ska dra pilar ur deras breda och lurviga bringor. Snarare sneglar jag österut, på ursprungliga kelter, främst galaterna som slog sig ner i nuvarande Turkiet, på skyter och parter för gripridandet, samurajers hederkoder som redan finns i Bansikan, rysk och slavisk kultur där Nicholas Roerichs konst är en inspiration.

Har ni några idéer eller synpunkter så välkomnas de, särskilt nu när allt ännu är formbart.

Den ende och hans omvärld - 1. Paratornierns tillhörighet

Martin Karlsson frågade mig om vad en trakorier egentligen tror på till vardags, hur han ser sig själv i förhållande till omvärlden med dess värderingar, gudar, andar och annat. Det är en intressant fråga som inte har behandlats annat än indirekt. Gudavärlden och vidhängande religioner har vi pratat om men inte så mycket om den enskilde trakoriske medborgarens perspektiv. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta och mycket går förstås att plocka ur romaner och spel, men jag ska försöka belysa saken i ett par, tre blogginlägg. Detta första handlar INTE om andlighet utan om hur trakoriern upplever sin plats i samhället. (Bonuspoäng till den som avkodar inläggets rubrik)


Först av allt måste det klargöras att Trakoriska riket är just ett rike, dvs en makt bestående av flera nationer och folk varav de flesta inte ser sig som trakorier utan som oberoende eller ockuperade av krämokratin på Paratorna. Detta inlägg tar främst Tricilverbons perspektiv.

Folket på Paratorna ser sig själva som frihetssökande rebeller eftersom deras anfäder flydde det gamla stelnade moskoriska väldet på Palamux. Omvärlden ser trakorierna som skrupelfria förtryckare och imperialister, men den synen har de själva svårt att förstå. Mentaliteten liknar mycket den som en del innevånare i USA kan ha på sitt land, en slags vulstig, emotionell patriotism som framförallt blommar upp när man känner sig hotad eller illa behandlad men som till vardags får vika för det egna intresset. Eftersom Moskorien som man flydde från till stor del har förstörts genom rovdrift på skog och mark finns en viss naturromantik kopplad till patriotismen. Poesi och intellektuella sysslor hölls högt i ära på Palamux och föraktas därför av många på Paratorna. Politiskt är de flesta paratornier vad vi skulle kalla libertarianer vilka framförallt framhåller individens rätt när de själv gynnas av den.

Paratorniern har ingen föreställning om människors lika värde på principiell grund, men heller inget egentligt klasstänkande utan social rörlighet accepteras. Slavar används och även en fri man kan bli slav exempelvis genom att falla i skuld. Det trakoriska samhället är tämligen könsneutralt men inte på moralisk grund utan för att ett patriarkat aldrig har uppstått. Jämställdhet har därmed aldrig varit en stor fråga - förtryck är vanligt men inte baserat på kön. Främlingsfientlighet och rasism är normalt. Man talar om alla tillräckligt avvikande som "djuriska halvfolk", däribland vargmän, träskmän, tolgulder, skecker m.fl. Rasismen har ingen ideologisk grund utan man accepterar halvfolk i den mån man har instrumentell nytta av dem. Farsegels människor hånas ogenerat liksom deras hemländer, vanor och utseenden, men också här bara om man inte har nytta av dem. Svaghet och oduglighet föraktas ofta enligt maximen "Gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv".

Det sociala samhället påminner om republiken Rom vid tiden strax före Caesar. Lagar garanteras av en stark författning - familjernas förbund - som ger vissa grundläggande rättigheter och förutsättningar, men som bara sätter ramar öppna för tolkning och manipulation. Lagvrängarna har därför en stark ställning, inte minst eftersom riket baseras på handel som ofta kräver avtal och juridiskt trixande. Staten, styrd av Bodâken, "riksdagen"/"senaten", utövar bara sin makt när så anses nödvändigt och den tillhandahåller få organ som hjälper medborgarna vilka därför är hänvisade till andra lösningar. Någon egentlig ordningmakt finns inte, utan särintressen håller sig med egna vakter och militären rycker bara in när så krävs eller Bodâken så beordrar och då ofta ganska brutalt. I hertigdömena upprätthålls Bodâkens funktioner av hertighusen, men vissa "federala" myndighetsområden finns. Det är mycket vanligt i Trakorien att man vänder ryggen till om något är besvärande. Dubbelmoral är accepterat.


Den enskilde medborgaren måste alltså söka sin trygghet hos andra instanser än hos staten. Några exempel:

* Klan, ätt, släkt, familj: Sammanhållning baserade på släktband är det vanligaste kittet mellan människor i alla samhällskategorier i Trakorien. Nepotism anses vara naturligt. Det finns en ömsesidig skyldighet att gynna och hjälpa de egna. Föraktet för svaga eller inkompetenta gäller inte inom släkten, dvs man hånar dem gärna men hjälper dem ändå.

* Beskyddare - klient: Detta är den klassiska italienska modellen som har praktiserats såväl i romarriket som under renässansen som i modern tid. Klienterna stöder en mäktig beskyddare som i sin tur hjälper dem. Detta är mycket vanligt på Paratorna, där många rika personer håller sig med egna styrkor, ämbetsmän och underhuggare, ofta i flera led. Ett särfall är "sockerpappor"/"sockermammor" som försörjer unga skönheter av båda könen mot sexuella tjänster.

* Gillen och skrån: Skråväsendet är mycket utbrett och står för nästan allt socialt stöd för yrkesmän: umgänge, pensioner, sjukvård, stöd till änkor m.m. Skrån präglar ofta egna mynt med egen lukt. Skråna har egna regler inom gruppen, administrerar lärlingssystem med gesäll- och mästarbrev, förhandlar om monopol och skattelättnader etc. Gillen är samma sak, men kan vara baserat på annat än yrkestillhörighet. Exempelvis går ofta utländska medborgare ihop i gillen för att kunna hävda sina intressen kollektivt.

* Handelshus: De stora handelshusen som sociala strukturer kan ses som hybrider mellan de tre ovanstående, dvs de ägs ofta av en stark familj med en ledande gestalt som fungerar som beskyddare av klientfamiljer. Samtidigt driver man en skråliknande verksamhet som täcker de egna näringarna och kommersen.

* By, kvarter: På landsbygden och i fattigare stadskvarter finns en viss sammanhållning beroende på att man bor på samma plats och delar samma vardag. Sammanhållningen är inte alltid så stark och mest användbar mot gemensamma hot och för gemensamma intressen. Hela stadsdelar eller arméer har ofta "folktribuner" eller "fälttribuner" som bevakar den lille mannens ('small people' för anställda inom BP) intressen vid sidan av gängse maktstrukturer. Tribunerna har ofta vetorätt och är okränkbara såtillvida att alla de representerar anses skyldiga att hämnas oförrätter mot dem.

* Välgörenhet anses på det hela taget föraktligt på gränsen till hädiskt mot gudinnan Kastyke. Animister från Tigwalvankyrkan på Mereld bedriver viss ideell fattigvård och sjukvård på Paratorna och ses ofta som farsegels dumskallar för detta. Bemedlade trakorier är emellertid sällan snåla eftersom snålhet (inte att förväxlas med gudi behaglig ocker och goda affärer) också ses på gränsen till hädiskt då rikedomar ska vara i rörelse och förmeras enligt gängse syn. Som välgörenhet fungerar därför ofta byte av tjänster, dvs rika paratornier betalar fattiga ganska väl även för enklare tjänster. Det är alltså OK att vara generös så länge det ser ut som om man får något i gengäld.

* I övrigt finns många sekter, ordnar och sällskap som ofta baseras på intressegemenskaper eller gemensamma värderingar. Mer om dessa någon annan gång.