Koklais hackedikt

Tuppen Koklai bad mig förmedla en hackedikt (hans benämning) vilken han påstår sig ha skrivit redan för tusen år sedan. Hans skäl är en smula grumliga men de kan ha med upphovsrätt att göra eftersom han hävdar att en religiös sekt stal dikten. Den sägs ha "betydelse för berättelsen". Återkommer när (om) sammanhanget klarnar.

Varpens plogfåra,
dess skyttel en fågelnäbb.
Jag väver världen.

Glada äggatider!

Jag hälsar Glad påsk från Trakorien med ett litet oredigerat smakprov som jag just skrev.

En konvulsion riste under några ögonblick den gamla tuppens kropp varpå han från undergumpen lyfte ett ägg mot Silvia Miranda. Det vilade lätt fuktigt på vingens fjäderbädd, oansenligt som ett hönsägg om än grått och med en klippas mönstring i skalet.
”I en av Solunas fjärran öknar mötte jag en regnbågsödla vars färgkaskader överträffade till och med min egen stjärtplyms fyrverkeri”, sade Koklai. ”Jag blev omedelbart förälskad. Serenader och sporrdans lämnade min krälande skönhet oberörd men slutligen vann jag hennes hjärta med en bukett kolorerade skinnbaggar, så sensuellt sammanlagda att själva kompositionen uttryckte allt som behövde sägas oss emellan. Jag kallade henne - Pertelote!”
Tuppen lät namnet fylla näbben med vällusten hos en vinkännare öppnad för aromerna från en trippeljäst querdisk rosenvolmare.
”Tillsammans betraktade vi under en flyktig timme solnedgången genom koloritöknarnas feberdimma. Mätt av skinnbaggar lät hon mig därefter bestiga henne. Sällan har min kloak varit så fylld och min kam stått lika reslig! Aldrig har väl mitt galande så gällt attackerat skyn! Det var en magisk stund”, suckade han.
”Varför gjorde du henne inte till din maka om hon var så underbar?” undrade Silvia Miranda med ett ofrivilligt leendes ryckningar i läpparna.
”Därför att det fördömda kräldjuret visade sig vara tvekönat så att jag blev dräktig istället för hon. Tuppägget jag anförtror dig är frukten av vår förening.”
Vindhäxan kunde inte behärska sig längre utan brast ut i ett för henne sällsynt och svårhejdat skratt.
”Ja kraxa du, läppnäbba, men i ägget finns min avkomling Wafna”, kacklade tuppen och knyckte på nacken. ”Om du tar hand om honom sedan han kläckts ska han ty sig till dig och vara dig behjälplig. Kom också ihåg en sak: Den som förmår kläcka ett mindre ägg kan kläcka ett större!”
Silvia Miranda tog emot gåvan som verkligen föreföll vara av sten.
”Jag ska behålla ägget, Koklai, om inte annat som minne av vår tid tillsammans och lovar att ta hand om allt som kan komma ur det.”

Havstulipanaros

Jag började åter på ett nytt kapitel sedan avsnitten om Praanz da Kaelve klarats av och tyckte att inledningen kändes riktigt inspirerande:

"Havstulpanerna hade efter flera dagars paddlande över vindstilla hav baxat det levande skeppet Bladverk till Ardakveds bukt när en alkoholiserad tupp från Tricilve materialiserades på himlen. Fågeln slog några halvhjärtade slag med sina fåfjädriga vingar innan den föll ner genom lövridåerna för att dråsa i mellandäck med samma ljud som när en slaktare bultar motsträvig åsnestek. Där låg den flåsande i värmen tills Silvia Miranda fann den och bar ner den till trädets kajuta."

Resten är historia

... och där satt avslutningen av en tio kapitel lång tråd med klimax i huvudstaden Tricilve. Faktiskt var nog detta hela romanens dramatiska höjdpunkt och jag är väldigt nöjd med hur saker kunde vävas samman. Nu till Palamux för att tämja ytterligare en tråd och sedan återstår mest uppstädning innan testläsning och redigering kan ta vid framåt sommaren. Det finns hopp mina vänner!

Trakorisk politik var inget som intresserade tuppen Koklai sedan han väl fått hämnd på den som slaktat honom. Under ödeslotteriets värsta uppståndelse pillade han upp den gyllene buren, växte färska fjäderpennor ur vingarna istället för dem som kmedulluprästerna stympat och flög sedan bort över staden i riktning mot Kronolaben. Den färgsprakande tempeltuppen väckte emellertid sådan uppståndelse att Koklai tvingades överge sina estetiska principer för att istället inta en mindre spektakulär fågel som redan fanns på plats i Septaviet.

Mondus Dikespryda var en suput och ett svin men han älskade sin gamla tupp, det enda arv han hade efter sin mor eftersom djuret var så magert att han inte lyckats sälja det för pengar till vin. Denna frihetsspelens första morgon sov Mondus ruset av sig under en promenadbro nära dammarna. Koklai krängde sig ur mannens grepp så snart han kommit i kött och knipsade med gudomlig näbbskärpa av den bronskedja som fjättrat djuret till dess herre. Han kände sig törstig och pickade på mannen tomma vinskinn tills han insåg att fågeln var lika alkoholiserad som husbonden och stålsatte sig mot begäret. Någon stund ägnade han åt att tvätta intorkade spyor ur fjädedräkten i ett dike innan han försiktigt närmade sig kronolaben via buskarna.

Den galna klockan vevade vildare än någonsin på sitt fundament. Så snart han såg den förstod Koklai problemets omfattning. Kronolabens trådar sträckte sig långt bortom Tricilve och var bokstavligt talat sammanvävda med den defekta, större väv som fågeln visste väntade på honom i staden Isakra. Han ruskade på sig, betraktade fyllefågelns klena vingar, insåg att de inte skulle bära långt och gick över i den förhatliga etern för att återvända till Miranda och Irminsulträdet.

Ravhall

Jag lade ut en liten teaser från kapitlet jag just avslutade på Facebook men tänkte att jag kunde publicera det här också.

Pazuzu fäste sina ögon på vindhäxan. Hatet var så fysiskt att benknotorna i hennes kropp började värka som slet de sina senors betsel i försök att fly köttet. Han höjde sin högra hand och lät den vänstra peka nedåt.
”Må hon alltså vara en stormgudens avfälling om det är hennes val. Jag bannlyser henne i Marduks namn från allt samröre med gudens väsen. Må varken vind eller moln längre komma henne nära eller lyssna till hennes röst.”
Så snart orden var sagda, delade sig molngolvet under Silvia Miranda och hon föll ner i ett schakt kantat av svarta skyar. Kanske kacklade tuppen men han var redan långt borta. Kvinnans eterkropp föll genom Ravhalls undersida ut i den fria natten. Av cyklonen fanns inte längre något spår. Havet låg utsträckt och stilla så långt hon kunde se i alla riktningar.

Den kluvna kvinnan (Sp*)

Begreppet schizofreni kommer av de grekiska orden skhizō - sliten itu och phrēn - medvetande. Det passar ganska bra in på Silvia Miranda som ju klövs och lappades ihop av tuppen Koklai i Slaktare små. Romanen slutade som läsarna vet med att Koklai och Miranda återvände till Trakoriens värld där tuppen menar att de har uppgifter att utföra. Jag fick idén att använda symtom från schizofreni och de besläktade schizoid personlighetsstörning respektive schizotyp personlighetsstörning för att beskriva Mirandas tillstånd. Därmed inte sagt att jag gör någon djupare analys utan det föreföll mig helt enkelt som en bra idé att plocka symtom från dem som från ett smörgåsbord och dessutom som ett tillfälle att lära sig lite mer. Kosta Kostulas på Fria ligan hade som läkare och neurolog lite användbara tips. Särskilt begreppet "dysmorfofobi" kändes användbart: "Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer".

Jag och tuppen Koklai har det gemensamma problemet att Miranda är ganska oanvändbar i sitt nuvarande utförande så vi har planer på att återställa henne mer som hon var i Svavelvinter. Tur att vi båda har lite kraftfullare och snabbare metoder än vår egen världs psykiatriker. Ska bli kul att träffa henne igen!


* Sp i ett inläggs titel kommer framgent att varna för spoilers.