Vanderland, ver 5

Återigen har jag gått igenom den avslutande delen i krönikan om den femte konfluxen från början till slut, denna gång gisslad av färska synpunkter från Robin Iversen och Fredrik Fisher. Mest har det rört sig om korrigeringar av tempo, dvs trimning av segare partier, fördelning av spänning, delning av alltför långa förklaringar samt mer stråkar och spänning där så varit påkallat. Nu börjar texten komma i läsbart skick.

Vanderland, version 5 är 1165 000 tecken lång och 54 kapitel, ungefär lika lång som Svavelvinter med andra ord. Nu har romanen skickats till Ylva Spångberg och Jerry Lasota för färska synpunkter medan jag tillsammans med Roney Lundell och Axel Henriksson åter börjar från början för att trimma formuleringar mening för mening.

Jag har letat lämpliga smakprov att lägga ut här på bloggen, men faktum är att det är svårt att hitta textavsnitt utan spoilers, eftersom det i många fall är avslöjande bara att säga vilka personer som befinner sig på en viss plats. Här ändå något:

"Allt sedan vinddemonen Pazuzus förbannelse hade vindhäxan varit rädd för att gå i eterform eftersom hon utan luftvarelsernas beskydd vore utlämnad till skuggvärldens rovjägare. Ändå ville hon genast komma iland på Clusta Noba för att läsa av landet. Hon stod ute på en av Bladverks sidostammar och spanade mot land i mörkret, smekte närhängande löv snarare än såg dem, levde sig närmare deras väsen. I Shaguls grav hade hon lärt sig singla som ett löv; att bli lätt nog för vindarna att bära henne, och nu återkallade hon känslan. Tyngd lämnade henne, andningen lättade och kroppen kändes alltmer graciös. Vindhäxan tog spjärn mot trädets allra minsta grenar och kunde snart häva sig från underlaget nästan utan att kvistarna böjdes. 

Hennes avsikt hade varit att kalla Imhullu som bärare, men innan hon hunnit anropa ondvinden blev hon varse hur ett par fasettögon betraktade henne från vattenytan. En raugon såg på henne, men den skrämde inte utan motstrålade kärlek och tjänstvillighet av främmande slag, känslor skilda från allt hon tidigare erfarit men ändå omisskännerligt genuina. Insekterna hade alltså följt skeppet på avstånd trots allt. Silvia Miranda sökte framkalla en hälsning och förvånades över de märkliga klickanden och svaga pip som trängde ur hennes kropp. Varelsen hävde sig som på kommando ur djupet och välte sig på rygg inför henne i lövskvalpet med två benpar vickande i små små rörelser, som när en kattunge vill bli kelad. Försiktigt sträckte vindhäxan fingrarna mot insektens närmast klo. Raugonen blev stilla och när hon rörde vid den vällde intryck av underkastelse och tilltro mot henne, överväldigande och äcklande distanslösa. Den bjöd henne att befalla, ville vara hennes skugga, bjöd henne att äta delar av den om hon blivit hungrig. Vagt mindes Silvia Miranda hur hon tilltalat en raugon på det höga språket under sina första förvirrade dagar på Bladverk. Hon hade sagt sig vara Honan och i samma stund blivit djurets befallerska."

Kärlek till havs

Det ska bli intressant att höra era omdömen om det både bokstavligt och bildligt ångande kapitel jag som bäst färdigställer. 

Här ett smakprov:

"I det täta grenverket under Bladverk väckte vattnets stigande värme raugonerna ur deras dvala. Honans fångstarmar sträcktes ut och drogs åter in mot kroppen för att pröva lederna. Rörelsen frisatte smakämnen i vattnet som genast kallade tjänare till hennes sida. De närmade sig undergivet, med blottad buksida och skalets kitinsömmar glipande, men honan var inte hungrig. Så snart trälarna förstått att hon inte tänkte äta dem började de istället rengöra sin drottning från alger, mundelar spelande som harpolekares fingrar över slembelagda strängar, spröt och sköldstycken. Honan, vars intelligens var vida större, kände emellertid att avståndet till hordens kläckelse på ett avgörande sätt minskat i såväl tid som rum och fann ingen ro för ans när hennes kroppskanaler genomströmmades av en maning till förestående fortplantning. Känselhår utspridda över kroppens skaldelar berättade hur varje segment och lem förhöll sig till omvärlden efter dvalan. Utan att fästa avseende vid tjänarna, vilka i sitt rengöringsarbete instinktivt klängde kvar där de satt, försökte hon byta ställning. Trädets lemmar snärjde, men honan besatt avsevärd styrka. Käkarnas eggar var liksom benens skärande kanter oförändrat skarpa efter vilan så att hon lätt kunde frigöra sig. Med exakta snitt kom hon fri, vältrade runt, sköt bakdelen närmare ytan och lät tre signalrör längas ur kloaken så att de bröt havsytan inne bland Bladverks skira toppskott där honan visste att de skalfattiga människorna på ovansidan inte befann sig. Probernas känselhår rubbades inte av minsta bris sedan de torkat, filamenten i deras ljudkanaler sattes heller inte i svängning av lövens prasslande. Vindens avsaknad registrerades. Samtidigt var nattens fuktighet och temperatur ovan ytan så gynnsam att honan fastställde tiden som mogen för svärmning – inte som ett rationellt beslut, utan en följd av hormonell automatik, låst till honkroppens pilgrimslöfte. Körtlar sprack i hennes inre och innehållet förgasades på sin väg mot ytan för att ånga ur luftrören som ferromoner. Signalämnena kryddade den dimma som redan låg tung runt Bladverk, och det med sådan potens att de närmaste grenarnas blad krusades och saven droppade ur vecken."

Raugoner

Ni som har läst Svavelvinter känner till raugonerna, havens stora kolonilevande insekter. Alla är rädda för dem eftersom de anfaller skepp för att äta människorna och dessutom tros vara intelligenta.

Rollspelets illustratörer undrade hur de ser ut för att kunna rita dem och jag lämnade följande text som jag tänkte kan vara av intresse för fler. Vi får väl se hur de framställs av tecknaren.


Vi utgår från bönsyrsan, Mantis religiosa. De rör sig på fyra ben och har de två främre benen som fångstarmar. Raugoner kan ha en liknande uppsättning lemmar men på de kraftiga främre armarna, som de håller vikta som bönsyrsor, finns även mindre kloliknande utskott som de kan använda finmotoriskt. Även munnen omges av finare små lemmar som hos krabbor. Raugonerna bör ha en relativt sett kortare kropp än bönsyrsor, mer upprätt hållning och kraftigare bakre dubbla benpar. Mellankroppen ska vara proportionellt grövre och kortare eftersom de är större.

Huvudet stämmer ganska bra. Dock får de gärna vara lite mer kompakta. Kortare antenner - snarare hornliknande. Lite kraftigare käkar. De lindar ofta tyg runt huvudet som turbaner och pryder sig med doftande prydnader.

Honorna är något större än människor och ca 1,8-2 m höga. De har skarpa färger i flera nyanser på olika sköldavsnitt med individuell teckning som ofta ser ornamenterad ut. Man tror att de antingen färgar delarna eller styr färgsättningen hormonellt. Hannarna (soldater) är mindre än människor, ca 120 cm höga och svagare färgade i brunt-gult-grått. De bär svärdliknande mångspetsade metallvapen men kan också bitas eller stickas med sina lemmar. Ofta använder de förlamande gifter.

Sedan har förstås raugoner "kläder" i form av färgade tyger lindade runt olika delar och andra konstruerade detaljer och prydnader. Kom ihåg att de är intelligenta. Det finns också stora ointelligenta bärarvarianter som transporterar andra i vatten och tämligen ointelligenta arbetare på deras stora flytande kolonier.

De kommunicerar med klickanden, gnisslanden, rörelser och lukter på ett sätt som är obegripligt för människor. De tros ha ett skriftspråk bestående i fina linjer som ristas på stavar eller ben. Människor förstår inte det heller. De har något slags religiösa föreställningar. Raugoner försöker inte kommunicera med människor eller andra djur utan ser dessa som byten. De fortplantar sig och lever som koloniinsekter.

Gaudí och raugonerna

Jag och yngsta dottern Maja har varit i Barcelona under fyra dagar där vi vandrat runt mil efter mil i den fantastiska bebyggelsen. Det roliga med staden är att stadsdelarna ter sig helt olika med arkitektur bevarad från alla tidsepoker från romarriket fram till olympiadens moderna skrytbyggen.

Barcelonas mest berömde arkitekt är Antoni Gaudí, verksam inom stilen modernisme, vilken är Kataloniens bidrag till Art Noveau från tiden runt sekelskiftet 1900. Karaktäristiskt för Art Noveau är att man imiterar naturen i både grundformer och dekorationer med böljande linjer där ofta inget är helt rakt. Så snart jag stod inför den närmast groteska katedralen "Sagrada Familia" så tänkte jag att så här måste en av raugonernas moderkolonier se ut med arbetare kilande in och ut genom tornens slitsar.



Raugoner är som alla trakorier vet en intelligent art havslevande, människostora insekter. De angriper ibland skepp till havs och äter upp besättningen. Vi gjorde senare ett besök i Gaudis "Casa Batlló", ett flervåningshus byggt för en rik borgarfamilj, varvid intrycken stärktes.






Eftersom raugonerna dyker upp i den tredje romanen som jag just ska påbörja så blev det på alla sätt en mycket inspirerande resa. Fotona är tagna av Maja.