Vassa vänner

Jag roade mig med att sammanställa de namngivna vapnen i konfluxsviten. Säg till om ni saknar något.

Mormorian
Sabel som Praanz da Kaelve tävlar med

Stabat Cordis
Kortsvärd som Praanz da Kaelve tävlar med

Nabakos
Kolsvart bastardsvärd som ägs av Arn Dunkelbrink. Sägs vara smitt ur en meteorit och biter därför på drakar. Hugger sig igenom andra metaller och faktiskt det mesta.

Ormöga
Spjut som ägs av Arn Dunkelbrink. Spetsen sitter under många år fastkilad i draken Blatifagus tårkanal så att besten ser dubbelt. Plockas ut på Stegos och får där ett nytt skaft av förglasat trä liksom sitt namn.

Ljusvigg
Pilbåge av förglasat trä. Arn Dunkelbrink får den i present av kristallriddarna på Stegos och dödar bland annat kondottiären Pålhanda med den när hon ockuperat hans hemstad .

Demens
Levande dolk från Cruri. Hittas av pigan Grotebelia bland fornfynd från Marjura.

Ebharing
Tvåhandssvärd från Cruri besatt av demonen Asakku. Uroboren stal svärdet från ett väktartempel vid Eldrevan. Shagul fick tag i det och gav det till kung Ottar att mätta med offerblod och tog sedan tillbaka det.

Vau Tamma
Förbannad svärdsklan med egna preferenser om hur de ska användas. Smugglas till Marjura av Baldyr Brummare och delas ut bland crurerna.

Den gula dolken
En helig harkamorisk köldkniv som har syskon av andra färger. Bärs av överste Sheinaf.

Blåbite
Mäktigt köldsvärd från Santhsid. Sägs vara smitt ur världsaxeln där den tränger upp ur marken vid nordpolen. Erövras från Kmeard av sinavanermunken Nirôrin.

Karkatas bane
Magisk dolk som sägs kunna döda demoner. I Praanz da Kaelves ägo, men även Shagul och Grotebelia har den under kort tid.

Ebharing

Detta är svärdet Ebharing från konfluxromanerna, det som överlämnas av Shagul till kung Ottar redan i första romanen. Svärdet har nytecknats av Gustaf Ekelund för ett kommande projekt till rollspelet Svavelvinter. I svärdet bor demonen Asakku som gärna vill hälsa på i vår värld för att riktigt rå om mänskligheten. Asakku är för övrigt namnet en autentisk mesopotamisk sjukdomsdemon.

Faktum är att ni får läsa en del om svärdets bakgrundshistoria i den kommande romanen Vanderland (det blir mer än så här):

"Bland Vorgabergens sargade berg mot Vitrike, just invid Drapaklevans eldklyfta, låg ett oansenligt tempel som vaktade det fördömda svärdet Ebharing. Jag återvände dit, bedrog väktarna, stal deras svärd och välte templet ner i lavan så att ingen skulle följa mig eller vittna om min stöld. Stölden och sveket smärtade, ty templets präster litade på mig, men jag stålsatte mig och offrade dem för det högre syftet. Demonen Asakku, han vars väsen i vår värld är skallrämnarpesten, bor i svärdet jag tog. Genom vapnet kan sjukdomen åkallas när ett tillräckligt kraftfullt människooffer väter klingan. Demoner stryker ständigt nära portar mot vår värld, vädrar i den eteriska vinden, åtrår sötman i människornas kött och vår mjuka världs rikedom på blod; flugor dragna till en nyöppnad slaktkropp. Demonerna ropar hitin, de lovar och lockar beständigt. Trollkarlar lystrar förr eller senare till deras löften om utbytesmakt."

Nedan kan ni jämföra hur Ebharing avbildades i det ursprungliga Svavelvinteräventyret 1987. Bild av Stefan Kayat.

Den skarpa eggen

I veckan hälsade jag på Peter Johnsson, renommerad svärdssmed med smedja norr om Uppsala. Det är egentligen märkligt att vi aldrig tidigare har kommit i kontakt eftersom vi bor i samma stad, båda har hållit på med rollspel och dessutom har flera gemensamma vänner. Bot blev det äntligen på den saken och många goda idéer och erfarenheter utbyttes. Peter har förstås sin gedigna vapenkompetens medan jag gav synpunkter på deras blodiga resultat ur min veterinära synvinkel. Samtalen hölls sakliga men gled ofta över i sådant som man kanske inte bör diskutera öppet på bussen. Det är viktigt att försöka förstå hur svärdsstrider på liv och död faktiskt kan ha gått till när jag nu ska skriva om dem. Som läsaren vet så har jag försökt hålla en ganska saklig ton rörande våld och även sex - två ämnen som ofrånkomligt och ganska ingående berör en veterinär.

Redan när jag började skriva Svavelvinter lovade jag mig som belöning att beställa ett svärd just av Peter när jag är klar med alla böckerna, ett svärd hämtat från Trakorien då.

Peter är enligt egen utsago ingen fäktare men gav mig en del kontakter och litteraturtips. Bland annat har jag beställt Fem ringars bok, skriven av samurajen Miyamoto Musashi på 1600-talet. Jag frågade mig bland annat om man som Praanz da Kaelve faktiskt kan fäktas framgångsrikt och mot flera motståndare med två svärd och just det ska Musashi ha ägnat sig åt. Några tekniska saker fick jag mig också till livs, t.ex. att man visst kan stöta med en sabel, att den s.k. blodrännan knappast har någon funktion annat än att göra svärdet lättare och att det där vikandet av svärdens stål inte har med skärpa eller hårdhet att göra utan mest var ett knådande av äldre tiders stål för att avlägsna orenheter. Med dagens utmärkta stål behöver man inte vika metallen av kvalitetsskäl, men tekniken kan ge vackra mönster, s.k. damaskerat eller mönstervällt stål. Jag fick också pröva olika svärd och känna på hur tyngdpunktsförskjutningar helt ändrar vapnens karaktär.

En annan rolig sak var att Peter illustrerade åt Äventyrsspel när det begav sig, något jag inte alls kände till. Bland annat gjorde han omslagen till I reptilmännens klor och Nekropolis. Ännu roligare var att han förklarade sig sugen på att göra några illustrationer till det kommande rollspelet Svavelvinter. Han ville också försöka rita några av de svärd som figurerar i spel och romaner. Resultatet ska bli riktigt spännande att se!