Igår bläddrade jag i TS Eliots samlade verk på jakt efter en referens. Som en del av er säkert har märkt innehåller mina konfluxböcker många referenser till Eliots dikt The Hollow Men – inte minst är romanernas dödsrike modellerat efter framför allt följande strof:
In this last of meeting placesEn annan dikt som spelat stor roll är Richard Demels Verklärte Nacht, som jag själv fick översätta från tyskan och som ligger till grund för Schönbergers musiksvit med samma namn. Dialog från dikten finns bland annat med när Gistaki och Didra Damagi ror från skeppet Nattvinge till Skuger på sidan 326 i Slaktare små. Isdruidens sång på sidan 235 i Svavelvinter är parafraserad från Harry Martinssons Aniara. Dessutom finns i böckerna en hel del material från Shakespeare, från låttexter och förstås från sumerisk diktning.
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river
Ändå läser jag inte poesi.
Jag har funderat över detta. Jag tycker om och återvänder gärna till flera dikter, men jag läser inte poesi såtillvida att jag köper och läser diktsamlingar eller går på läsningar. De dagliga uppläsningarna av dikt i radio tycks mig ofta manierade och pretentiösa. Ändå älskar jag ju att utforska språkets möjligheter och framför allt vad som kan sägas mellan orden. Jag borde helt enkelt gilla poesi. Min förklaring till oviljan så här långt har varit att jag ännu inte är mogen att läsa dikt mer koncentrerat, att där finns något att upptäcka som ännu återstår för mig att finna – en ganska trevlig tanke.
En ny fundering slog mig häromdagen: Det är själva beteckningen poesi jag inte gillar eller genrebeteckningar över huvud taget. Jag kan förälska mig i ett specifikt verk utan att för den skull intressera mig för genren som helhet, för formen eller ens för annat från samma upphovsman. Detta synsätt kan även förklara hur jag lyssnar på musik, nämligen att jag hittar favoriter i vitt olika genrer: klassiskt, skillingtryck, rock, experimentell musik, jazz, psalmer, dansband och nu senast extreme metal. Inför mitt samarbete med Christian Älvestam insåg jag att jag inte alls begrep tung metal, men lyssnade om och om igen och letade efter det som jag ju vet att många gillar. Nu spelar jag vår preproduktionsskiva Mörkrets Tid dagligen bara därför att jag tycker att den är så jäkla bra, och det efter att ha inlett morgonen med Mozarts Requiem och lite argentinsk tango.
Poesi och musik är så rika företeelser att de enskilda dikterna och låtarna helt enkelt varken ryms eller kan fångas i samlande begrepp. Det är ett ganska hoppfullt synsätt tycker jag och öppnar en värld av möjligheter snarare än inhägnar en bekant trädgård.
