Diplomatiska förbindelser

Furstendömet Lorenzburg har idag ackrediterat och officiellt proklamerat undertecknad som Trakoriens ambassadör.

Här det officiella svaret:

Eders höghet,
dyre prins Freï von Fräähsen av Lorenzburg,
delare och utdelare av Lorenzburgs flammande orden:

Det bereder kejsar Radassabar den överväldigande och förste, därtill Septaviets sju hertigfamiljer, Bodâkens pungastinna rådsmedlemmar, samt icke minst undertecknad personligen, liksom föronekligen Trakoriens mindre förnäma medborgerlighet ner till ringaste slemdragare och tasseracka, den största glädje närhelst en rikets legat bereds nåden och lägligheten att upplysa farsegels fåvitske folk om Trakoriens skimrande väsen och vanor!

Därtill skall gudinnan Kastyke i utarma famntag välkomna den handel och den sakramentskade förtjänst som detta kuttrande länderna emellan torde ställa för hand. Må även sägner, seder och sånger nå utbytnad där så smeksamt ter sig för högre värden.

Med den högsta förbindlighet
Pashishu Brior Mörtsnarg da Nontonia


Ps. God landsfadersdag tillönskas även eder! Ds.

Trakorien som serieroman?

Serieläsare på telefon

Romanerna om den femte konfluxen är avslutade, men lite som med barnen känner jag mig inte riktigt redo att släppa dem vind för våg. Framför allt skulle jag vilja se böckerna översatta till något annat och större språk, där mitt eget hopp mest har stått till tyskan. Det har hittills varit trögt. Jag tillåter mig också att drömma om något mer visuellt, främst en TV-serie, även om en förutsättning nog vore att böckerna först översatts.

En idé som dök upp vore att ge ut berättelserna som serieromaner. Jag har alltid författat på ett visuellt sätt, där jag först föreställer mig en scen och sedan skriver ner den. Det mesta i böckerna borde därmed kunna framställas visuellt. Sporrad av arbetet med metal-skivan, där scener ur böckerna givits en ny form, skulle jag gärna arbeta med en eller flera tecknare och försöka kondensera texten för detta format, förslagsvis direkt på engelska. Jag har alltid gillat serier och läst dem sedan femårsåldern. Projektet måste emellertid vara ambitiöst från början, annars låter jag hellre bli.

Nu skulle jag gärna vilja höra vad ni andra tror och vilka alternativa vägar som finns: Bra, dåligt? möjligheter? svårigheter? kickstarter? förlag? tecknare? etc.

Jag skulle fortfarande skriva på nya romaner.

Gästspel i Lorenzburg

Nu på lördag, kl 10.00 den 15 oktober bär det av till Karlstad och furstendömet Lorenzburg för höstens sista inplanerade evenemang. På inbjudan av självaste prins Freï von Fräähsen ska jag prata om att bygga fantasikulturer och även sätta publiken i arbete är det tänkt. Här får ni en länk till framträdandet. Riktigt vad det blir vet emellertid varken jag eller någon annan. Efteråt tänkte Johnny Olsson spela rollspelet Svavelvinter offentligt med dem som vill pröva eller titta på.

Om ni är i Värmland och vill lyssna på undertecknad, provspela eller bara prata om Trakorien eller annat i största allmänhet så finns jag alltså på plats, lördag kl 10-12!

Lorenzburg är ett parallellsamhälle till den mer bekanta stadsdelen Lorensberg i Karlstad. Det är ett konstprojekt om att tillsammans med innevånarna förtrolla ett stycke samtid och samland med stöd av Karlstad kommun, Studiefrämjandet och Region Värmland. Ni kan läsa mer här.


Och efter Lorenzburg? Då ska jag med ren almanacka och allvar ta tag i nästa romanprojekt – ett outforskat fantasiland som jag avser anträda med stearinljus sidligt datorn i höstmörkret.

Beställ Shagul, T-shirten!

Från och med idag och tre veckor framåt har ni chansen att beställa Shagul som T-shirt, med fyra röda skorpioner och bansikans symboler på ryggen. På bröstet ser ni loggan för metalbandet Svavelvinter. T-shirten är en teaser inför min och Christian Älvestams platta som släpps under 2017. Vi har för närvarande åtta låtar inspelade i preproduktion och två återstår. Sedan ska solon läggas på, sånger nyinspelas i studio, låtarna mixas, skivor tryckas etc. I en av låtarna sjunger Shagul själv så därför föreslog jag namnet på tröjan. Trollkarlens namn betyder just "Skorpionen". Skorpionerna i trycket är som ni kanske vet hämtade från en 1500-tals världsatlas.

T-shirten har designats och säljs av Seiya Ogino, som kommer från Japan men bor i Nya Zeeland. Han har tidigare gjort omslag och annat till Christians plattor och verkar på det hela taget vara en kul kille.


Om ni vill ha en tröja så gå alltså till www.oginodesign.com och klicka på "Shop". Det finns bara en grej där ännu eftersom Seiya börjar sälja grejor just idag. Man betalar via Paypal.

Observera att tröjan bara går att beställa fram till 28 oktober, för sedan trycks hela batchen upp.

Nyutgivning av Svavelvinter!

Bokmässan 2016 är nästan avverkad. Idag höll jag och min förläggare Ola Wallin ett seminarium på temat fiktion – verklighet. Ola överraskade mig vid mötet på två sätt: dels gjorde han en Hyland och stal mitt manus strax innan vi började för att jag skulle tala ledigare, dels meddelade han att förlaget beslutat återutge Svavelvinter i inbundet format eftersom så många frågat. Väldigt kul eftersom läsare frågat också mig och jag bara lyckats tjyvhålla några enstaka exemplar för eget bruk. Det betyder att den som vill snart kommer att kunna köpa hela serien inbunden – kanske redan i november!

Roligast på mässan var annars att träffa alla bekanta man bara pratar med över nätet resten av året. Mest spännande var att äntligen träffa Christian Älvestam. Han och jag är nästan klara med råproduktionen av vår dödsmetallplatta för bandet Svavelvinter, men vi har tidigare aldrig mötts utan skött allt på avstånd, han i Skövde och jag i Uppsala. Plattan blir kanon!

Imorgon bär det hemåt igen efter tre utmattande men roliga dygn. Jag och dottern Maja hann med att äta en fantastisk elvarätters provsmakningsmeny på Fiskekrogen – vår nog mest intressanta måltid hittills.

Edit: Här är menyn jag utlovade!

Vigland

SPOILER-varning för dem som inte läst Vanderland

I slutet på romanen Vanderland fanns ursprungligen ett redovisande avsnitt som förklarade de kommande årens utveckling i Trakorien sedan den femte konfluxen passerats. Mina redaktörer gillade det inte och jag skrev därför om avsnittet till kapitlet "Vedergällning", där legaten Ludenbrand istället får berätta om Trakoriens öde inom ramarna för sin egen krönika. Det nya kapitlet blev mycket bättre. I Ludenbrands historia tillkom en del information, exempelvis om de stora luftandarnas roll, varav Basenanji som bar kejsarinnan Heneguys mobila slott var den sista, och om hur luftvarelserna togs tillfånga i samband med den tredje konfluxen.

Samtidigt bortföll en del information och den tänkte jag lämna er nu. Nedan är alltså ett (oredigerat) utdrag ur det bortklippta avsnittet

"Två platser i riket skulle förbli människor främmande. Den ena var Foldas hemsökta ruiner där demonen Ghumgakk fortsatt höll hov. Inga som sökte sig nära palatset Kraglinda sades återkomma oförändrade eller lyckliga om de alls återsågs.

Lika fruktad blev kratern där Järntornet stått. Kakluner sades härja i dalens ständiga dimma ur vilken underliga ljud steg. Remuntradyrkare sökte sig till platsen, men alla andra höll sig borta. Kratern blockerade den enda landförbindelsen mellan Marjura och Trinsmyra så att blott få vågade smyga sig förbi längs kusten medan de allra flesta valde skeppsfart på betryggande avstånd från styggelsen.

Dalen där jätten Styrwåld Botgöraren bränts kom aldrig mer att grönska. Pilgrimer sökte sig dit i kontemplation över livets förgänglighet och med tiden skänkte Grotebelia både dalen och Fari-Nhata till Etemenankitemplet. Dobcharel av Arda erbjöds bli föreståndare för platsen, men valde att istället stanna som ledare för femgudagardet vid Store Stenfar på Clusta Noba, ett garde vars stomme utgjordes av de Abomasiska raner som överlevt resan till Marjura. Peatro Petralba Bodonius hade erbjöd Dobcharel ämbetet sedan Tetratyken bildats, en vigländsk sammanslutning av de prästerskap som ärade gudarna Shamash, Subarda-Hamarti och Enki. Tetratyken betecknade till en början just dessa fyra gudar, men ganska snart förslog mirandan av Arda att även dyrkan av gudinnan Inashtar skulle inlemmas i syfte att knyta ön Trinsmyra närmare gemenskapen. Tetratyken kom därmed istället att syfta på de fyra elementen som nu alla var representerade. Som symbol för sammanslutningen valdes den redan använda krystallina tetraedern.

Brondon Vilhúlla blev mycket förtjust över att se fyrtalet som religiös huvudsymbol, reste hem till Abzulvans centrum på Noroma och redogjorde inför Vävsynarnas råd vad som förevarit under konfluxpassagen. Han tog åt sig en ansenlig del av äran för det lyckliga utfallet, belönades för sitt initiativ med titeln pontifex periferum och skickades som ledare för en stor ambassad tillbaka till Vigland för att stärka kontakterna, verka som rådgivare och sprida Abzulvans inflytande i områden där organisationen tidigare inte varit välkommen.

På Paratorna föll den trakoriska gudinnan Kastyke i vanrykte, ty någon framgång hade hon bevisligen inte skänkt sin stad Tricilve. Istället upphöjdes sötvattnets Enki till skyddsgud för ön, samtidigt som gudinnans kolossalstaty på Fam Kvalvis klippa vräktes ner och fick glädja kopparhandlarnas skrå. Vid en ceremoni på platsen för den gamla huvudstaden upphöjde kejsar Praanz skeckerna, Paratorni ursprungsbefolkning, till helfolk ”jämställde fuller männer”, detta som tack för att de bistått honom när man traktat efter hans liv. Han valde att samtidigt offentligt visa fläcken som avslöjade hans eget skeckerblod varefter dylika märken, vilka snart visade sig vanligare än någon kunnat tro, kom på modet.

Clusta Noba valdes som säte för Viglands kejsare och stod för framtiden fritt från annan landstillhörighet. Praanz da Kaelve och Nirôrin kom att bli rikets första kejsarpar och om ransarderna något knorrade över att trakorier skänktes den högsta makten så blidkades de genom att heliga områden runt staden Gaaz Ulul på Saphyna officiellt kom att tillföras Ransard.

Trakorien och Ransard hade under många år gynnat olika furstar på halvön Karnald för att motverka varandras intressen, men när motsättningarna bortföll mellan länderna kom snart koraldiska områden ner till staden Rebur att inlemmas i Vigland. Även Ilibaurien, där opiandermissbruket upphört sedan drogen plötsligt blivit verkningslös, bad snart att få tillhöra det nya riket. Vigland blev därmed en stormakt som kom att dominera handeln från Melukha i söder till Sanithsid i norr och Betraland i öster."

Marjuras storlek (SPOILER)

SPOILER-varning om ni inte läst Vanderland. 

Detta inlägg är hur som helst mest för nördar.

Det var egentligen när jag började fundera över Marjuras resa under skrivandet av Vanderland som jag upptäckte att något var fel. I den gamla spelmodulen "Den femte konfluxen" från 1994 finns på sidan 94 en bild över hur Marjura flyttar sig och hur delar faller av under färden. När jag började jämföra kartorna inför bokskrivandet märkte jag att Marjura inte alls passade in enligt den gamla bilden. Med viss bestörtning insåg jag att öns kartskala har varierat kraftigt mellan olika kartor.

Om man mäter avståndet från Marjuras Västligaste udde norr om Cruri till Clusta Noba så varierar avståndet ungefär så här:

Kartan i första Svavelvinteräventyret (1987): 330 km
Konfluxskissen i äventyret från 1994: 433 km
Marjurakartan i nya Svavelvinterspelet: 212 km
Ligans nedladdningkarta: 230 km
Nya kartan i Vanderland – ingen skala utsatt

Variationerna är således avsevärda. Under skrivandet av de fyra böckerna har jag alltid försökt hålla resor och tidsangivelser korrekta. Problemet är att jag tittat på olika kartor just över Marjura och därmed tänkt fel utan att närmare reflektera över saken förrän det var för sent. Nu tror jag knappast att någon annan egentligen märker detta om man inte sätter sig och räknar och jämför med texten, men jag tycker själv att det är en smula nesligt.

När jag slutligen passade in Marjura mellan Palamux och Trinsmyra i romanen, så vred och töjde jag på ön för att få till en intressant inpassning, exempelvis så att avflödena i jökellandet bildar en insjö utanför Fontra Cilor som så småningom får Kafassafloden att vända och Fokalerslätten att översvämmas och åter bli fruktbar.

Ni ser kartan nedan. Ön Stegos har tryckts en bit åt sydost enligt romanen. Sträckan mellan Cruris udde och Clusta Noba enligt ovan är på denna karta 360 km, i storleksordning med den ursprungliga Marjurakartan. Med denna skala kommer avståndet mellan Arhem och Clusta Noba att vara nästan detsamma som mellan Fontra Cilor och Rakma i Trakorien för den som vill klippa och klistra. Marjura är därmed för litet på det nya Svavelvinterspelets kartor, fast i praktiken tror jag inte att det spelar så stor roll. Sorry!