torsdag 12 juli 2012
Förväntningar och utfall
Det vore kul att höra nu så här i efterhand i vilken mån Slaktare små motsvarade era förväntningar. Jag menar då inte kvalitetsmässigt utan mer om det hände som ni hade förväntat er eller om ni blev överraskade. Detsamma gäller hur Trakorien porträtteras i romanen. Var inte blyga ni som bara brukar lurka utan kommentera gärna. Det är kul att veta inför fortsättningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Nu var det ett tag sedan jag läste men för min del var det många överraskningar när det gällde hur kända episoder från de gamla äventyren har fått nytt liv. Nastigasts hantering av RR, Bodonius dubbelnatur, Raogas öde, Kamalkus relation till Shagul etc.
Det som var väntat var väl just RR´s attentat i Fontra Cilor och på Mereld som båda är snarlika stämningstexterna från O4Ö. Samma med Kamalkus statyer.
Helt ny överraskning var exil-arvingen Gombas öde som Ranzinermunk och favoritstycket med Shigelas återkomst till Kraglinda nedom bergen när han varit i Traxilme och förstått vem profeten Golabag är (samt kopplingen till DiFolter och De Grå Eminenserna). Fantastiskt bra och överraskande.
Jag blev framför allt intresserad av Shaguls historik och jag kommer ihåg att jag tänkte att en prologisk bok om bara hans barndom, uppväxt och äventyr fram till nu vore en toppen roman.
Jag tyckte det var lite oväntat att Stöveljunkern var den han var (vilket var positivt).
Boken slaktar!!! Dock föreföll (obs ev spoiler) borttransporten av glasmannen i källaren tämligen enkel. Uppskattar mest kapitel om shagul, praans då dessa karaktärer Har fått mycket "kött på benen" och är mycket intressanta. Arn:s beskrivning tycker jag är minst lyckad. Han har inte hittat sin karaktär som när han toppade under rp-tiden på 80-talet. .
Fortsätt att gå upp kl 5.40. Och Skriv klart fortsättningen jag kan inte vänta i åratal som sist :). Till dess läser jag om svavel vinter.
Slutligen. Kan inte du ge ut Trakorien i nyutgåva? Den skulle vara suvärän som områdes och folkbeskrivning. ( dock helst utan ankor).
Att melukhiern Ammisadu ensam fick (den motvilliga) äran att ta emot profetian var en överraskning. Mycket med tanke på vilken liten roll han hade i Svavelvinter. Men han är kanske den som visar sig vara mest pålitlig för uppgiften.
Baldyr finns ej med i Slaktare Små...?
Praanz och Cymba - kusiner. Där ser man. Hade förväntat mig att Cymba hade en större roll i boken.
Nastigast hade i rollspelen gett intryck av att vara en slags idiot savant, med en ganska bortskämd och svag personlighet kombinerad med briljant förståelse för det avancerat tekniska. I boken har han en nästan religiös disciplin och är en aktiv, medveten och djupt tänkande person. Det är en cool idé att han hamnar i en smidig lönnmörderskas kropp, men det blir en radikal omställning från rollspelen.
Det var dock inte så svårt att vänta sig det oväntade, ty Svavelvinter var ju skriven på samma sätt. Och redan på förhand förstod man ju att det hade fungerat ganska dåligt om boken följde samma mönster som O4Ö, dvs med en grupp hjältar som försöker rädda fyra orakel undan RR och lyckas varje gång i sista nödropet. Spännande att spela, men alltför tjatigt i romanform.
Min reaktion, och de saker jag vill peka ut, påminner mest om Henkes ovan. Dessutom gillade jag skarpt den nya twisten med Nastigast och det själsbytande smycket -- mycket elegant riff på det gamla materialet, och definitivt oväntat (men logiskt).
Både Svavelvinter och Slaktare små hamnar i den tämligen exklusiva kategorin "5+" i mitt personliga bokkartotek. Nåja, ärligt talat är kategorin inte så exklusiv eftersom jag bara läser bra böcker, men de flesta böcker brukar landa runt 4 eller 4.5 på betygsskalan.
Jag var nog mera förberedd på att romanerna skulle avvika mer från de gamla spelmodulerna äv vad de gjorde och lite bekymrad över detta. Nu tycker jag det är en ganska bra blanding av gammalt igenkänningsbart, omvridna tolkningar och helt nya saker. Saknar vissa delar så som exempelvis ett besök i skogarna på östra Saphyna och det mörka berget där, men detta kan ju självklart (och förhoppningsvis!) dyka upp senare då du verkar ha flyttat lite på olika händelser och miljöer från spelen till böckerna.
Jag blev ofta överraskad - eller det kanske är fel ord, för jag hade inte föreställt mig särskilt mycket framåt. Rättare vore kanske att skriva: jag tänkte nästan aldrig "det var väl det jag trodde".
Som jag tror jag sagt någon gång, så har geografins och persongalleriets mångfald nästan tagit knäcken på mig flera gånger under båda böckerna. Inte förrän vid andra läsningen har jag fått sammanhang i vissa historier. Jag vill inte påstå att det är böckernas fel, snarare mitt, som nog är van att lägga ner mindre ansträngning och tankekraft när jag läser skönlitteratur. Om man har spelat rollspelen och alltså haft åtminstone någon basal vana vid världen tror jag att det kanske varit enklare att komma in i den. Men det vet jag inte. Hur som helst: Slaktare Små var mer tillgänglig på det sättet än Svavelvinter.
Vissa historietrådar var mycket överraskande. Inte minst Järntornets öde. Och hela knippet av Shagul-trådar är spännande och mycket oförutsägbart, det gillar jag.
Jag hade trott att flickorna M och G skulle förekomma mera. Eller var det hoppats, jag hade gjort? Om du nånsin funderar på att ge den ena eller båda en större roll: töva icke utan gör så!
Att Silvia Mirandas öde och personlighetsklyvning - eller vad vi ska kalla det - chockade mig svårt och föranledde sängläge med Mozartmusik, terapi och svala kompresser på pannan en vecka, det vet du redan :-)
Många platser i Slaktare små var roliga i sig. Eftersom jag inte har boken inom armslängds avstånd kan jag inte säga vad de heter, men meteoritdalen och borgen däri var en sådan, det urholkade kranieberget med sitt kloster en annan.
Förmodligen är jag den enda i hela läsekretsen som är lite tveksam till att Blatifagus är så skojig och storyn med honom och Arn så, så... tja, kanske _vanvördig_ i språk och stil. Arn känns som en alltför viktig person för att skämta bort, och att en drake ska bete sig som åsnan i Shrek, nja... Men smaken är olika och jag är kanske alltför sagokonservativ. ;-)
Tack ska ni ha för synpunkter och funderingar. Jag ska ta allt ni säger noga under övervägande även om jag inget lovar i det enskilda fallet.
Har bara hunnit slänga ett getöga på det som internet har att säga om dina verk, men det ser ut som att morgonens agenda kommer att innefatta ett besök hos den lokala bokhandlaren.
Ha, ha, kul Telefåret! Hoppas du gillar böckerna. FYI så var jag nere i 6 mbit senare under dagen men det här inlägget segade sig fram efter någon timme. Vi ses alltså på månadspuben, Buddys, kl 18 och framåt, tisdag den 7 augusti!
Det här är fjärde gången jag försöker skriva det här inlägget. Det är så lätt att det snöar över och blir en recension istället, vilket jag absolut inte har någon intention att skriva.
Här är några saker som förvånade eller överraskade mig extra mycket i Slaktare små:
* Att varken Praanz da Kaelve eller Goba da Grummi kom till Ranz var ett riktigt "mindblow" för mig. Jag kunde knappt tänkte mig en fortsättningen utan att dessa två prominenta personer träffar Peatron.
* Hela kopplingen mellan Shaguls mästare och hans lärjungar var riktigt mysig. Framförallt de stora sveken, kärlekshistorien, kopplingen till diverse eminenser, difolter, illusionister och annat.
* Marionettfursten. Klockrent.
* Att Praanz fick en relativt perifer roll på Trakoriens baksida förvånade också. I motsats till Svavelvinter var han inte längre i händelsernas centrum. Men det var ett roligt grepp och intressant. - som upplagt för fortsättningen.
* Att vår gode vän Blodvadaren plötsligt stampade ner sina stövlar mitt i ett uppslag var en uppfriskande överraskning och ett välkommet återseende. Hans magproblem däremot...? :)
* Efriten Basenanji... blev plötsligt piccolo.
* Aldruns utökade roll kändes fräsch, spännande och intressant. Det ska bli spännande att följa hennes fortsätta historia.
Några saker som INTE förvånade mig så mycket som man kanske kunde tro:
* Att Koklai skulle vara med i boken visste ju redan vi som följer bloggen flitigt. Härligt att han dessutom var med så många gånger och i flera olika sammanhang, den gamle hederskyffeln.
* Att vi inte sett det sista av vindhäxan var uppenbart och att Bythos skulle få en roll i romanen visste vi också redan.
* Att Vox Ranzina skulle ha en betydligt med blygsam roll i romanerna visste vi också som varandes flitiga bloggläsare. Däremot kan jag inte låta bli att sakna de härliga verserna. Kan man få skriva in det på önskelistan inför fortsättningen? :)
Några saker jag uppskattade extra mycket:
* Att få veta i detalj hur den högste viskarrösten kunde sätta sig i den situationen som i spelet bara beskrevs extremt summariskt.
* Historien om de sista shaguliterna. Mmm...
* En inblick i Stegos före förljusningen.
* En blå meridian är ett helt intetsägande och egentligen ointressant kapitel - men ändå ett av mina favoriter än så länge.
* Att få bekanta sig ytterligare med Kamalkus och Fundibera var mycket intressant. Jag har faktiskt aldrig riktigt fattat vad man ska göra av kapitlet om Det vita ögat i rollspelen, men nu gör jag det. :)
* Allt där Xelimogga är med är fantastiskt.
Sedär, nu fick jag till det. Fast jag har säkert glömt massvis. Jag ska nu läsa vad alla andra har skrivit och får säkert en anledning att kommentera igen. :)
Tack för det Maekolv. Jag tror att en anledning till inläggets fråga är att jag gillar att överraska och alldeles särskilt i formen: 'Nu tror ni att ni vet hur det hänger ihop, men vänta bara'. Det lever nog kvar sedan de gamla dagarna som spelledare. Inte minst tycker jag det är roligt när personerna i romanerna drar slutsatser som de tycker är logiska men som är helt fel. Vet inte om ni uppfattade hur Cymba ville hämnas att Praanz da Kaelve dödat hans män vilket den senare över huvud taget inte hade med att göra. PdK lever ju å andra sidan i förvillelsen att Brior Brådfot låg bakom Svavelvintern. Den där synbara förståelsen är för övrigt ett tema i Umberto Ecos 'Rosens namn'.
Ja, Erik... att läsa dina romaner är som att dyka in i litteraturens svar på Monaco Grand Prix. Det går fort, det svänger kraftigt och man har svårt att hänga med ibland. :)
Jag älskart!
Ännu en sak jag kom att tänka på som var lite oväntad var att nästan ingenting nämndes om Didras (och Mogerlands) avkomma. Ännu mer oväntat skulle det vara om detta inte blir en tråd i kommande böcker (men det hoppas jag inte, för det skulle vara en viss besvikelse).
Sen trodde jag faktiskt att shagulitambassadören i Tricilve (Harkaton?) skulle få en mer framträdande roll samt att Malek Mangus skulle vara bli mer än ett verktyg för Gobrugda.
Följande fann jag förvånande:
1. Jag trodde inte att tuppen skulle komma in i handlingen. Jag tänkte mig nog att hela Bythos-grejen och det söndergnagda pergamentet skulle sopas.
2. Jag trodde nog att ett större fokus skulle ligga på de fyra ögonen.
3. Det var förvånande att flera av huvudrollsinnehavarna från svavelvinter inte var med alls i Slaktare små.
Jonatan.
Skicka en kommentar