Tankar från Trakorien

Att vara där

2012-01-27T09:52:00.004+01:00

Jag har funderat på vad som egentligen tar mest tid när jag skriver mina romaner. Planeringsfasen är tämligen snabb och smärtfri liksom redigeringen sedan råtexten finns på plats. Återstår den arbetsamma processen att gå från ett blank papper till en sida fylld med text. Det paradoxala är att själva skrivandet kan gå fort när jag väl attackerar tangenterna så någonstans strax innan nedskrivandet ligger en närmast osynlig tröskel.

Alla läsare har noterat skillnaden mellan att uppslukas av en bok och att läsa den med kritisk distans. Att uppslukas av en bok är en i sanning transcendent – överskridande – upplevelse. Då försvinner själva texten utan att vi märker det för att ersättas av scenen med dess aktörer. Vi är där med dem, vi hör, vi ser, vi känner lukter och smaker av vildmark, blod eller kärlek, allt beroende på scenens natur. Alternativet är att avmätt och intellektuellt ta del av en text samtidigt som den där lilla gnälliga, inre rösten oupphörligt kommenterar: ”Varför gick han dit nu då?”, ”Den där scenen har jag läst hos Tolstoj”, ”Så kan man inte sadla en häst”, ”Snart kommer nog greven hem”.

Som författare måste jag uppleva samma transcendens som den slukade läsaren. Jag måste kliva över tröskeln in i världen jag beskriver. Jag måste vara där för att kunna beskriva det levande för er. Det är det som tar mest tid, i alla fall för mig.

Ett äldre exempel: Hoppa tillbaka till mitt blogginlägg från 2009 om Shaguls duell med sin mästare. Där stod jag just inför tröskeln till en scen och frågade er läsare om råd. Detta blev sedan en av de scener jag själv är mest nöjd med i Slaktare små.

Ett aktuellt exempel: Just nu står jag inför en scen där Miranda och tuppen Koklai befinner sig på det fallna Irminsulträdet som driver till havs öster om Stegos. Andra ansluter – jag ska inte avslöja vilka förutom havskvinnan Aldrun. Från min planering vet jag följande:
* Koklai lämnar trädet
* Aldrun, B och C kommer till trädet
* Det avslöjas att X, Y och Z
* Miranda konfronteras med sin spegelbild och blir åter Silvia Miranda
* Aldrun lyckas ta kontroll över trädet så att det kan seglas som ett skepp.

Problemet är nu att framställa detta planerade på ett levande sätt. Det som behövs är någon slags flöde i händelserna så att hela utvecklingen känns plausibel, helst naturlig och rent av ofrånkomlig. Detaljer behöver tillsättas, dels för de konkreta kulisserna: hur ser trädet ut, vilket väder är det, hur låter de knarrande grenarna, vilket fysiskt tillstånd befinner sig personerna i? Dels måste jag sätta mig in i psykologin: hur hanterar B sina traumatiska upplevelser, vad vill han göra härnäst och varför, vilken relation har personerna, hur tänker en levande sten, etc. För att kunna lösa uppgiften behöver jag förflytta mig till platsen och bli varelserna medan jag skriver om dem. Jag måste ta mig förbi texten så att jag kan avrapportera det jag faktiskt upplever. Alla medel är tillåtna för resan: jag spelar musik med rätt sinnesstämning, besöker gamla murkna träd ute i skogen, lägger porträttbilder av de medverkande på skärmen, läser på och letar detaljer om schizofreni, insekter, träd, vindar etc. En av de mest intressanta platser jag besökt på detta sätt var Gombitakles slemdjungler, en värld utan fri rymd som mest påminner om den slingrande bukhålan i ett djur. Där kom mina veterinära erfarenheter väl till pass.

En reflektion som jag själv har gjort och som påtalats av läsare i sammanhanget rör romanernas språk. Jag använder ett udda och komplext språk som kräver viss koncentration av läsaren vilket förstås innebär en risk för närvaron i illusionen. Om läsaren plötsligt hejdas i läsandet av en rent språklig konstruktion riskerar hon att motvilligt dras ur transcendensen, språket blir åter synligt och den lilla rösten återkommer med undringar och kommentarer om att ”Så där kan man väl inte säga rent grammatiskt?”

En naturlig lösning vore att välja ett lättläst, närmast osynligt språk, vilket är den väg som exempelvis deckare och ungdomsböcker ofta väljer. Strategin gör närmast med automatik språket osynligt därigenom att det i sig är ointressant. Jag har valt en annan väg och hoppas att den ska vara mer givande på sikt när språket i sig blir en del av världen och sedan man väl vant sig vid det ökar känslan av att här finns något i sanning främmande och spännande som jag inte har varit med om förut.

För att citera Per Israelsons recension i Svenska dagbladet:
”Berättelsen blir till levd erfarenhet, om än en annorlunda erfarenhet: just en krönika från en främmande tillvaro.”

eller Lotta Olsson i Dagens nyheter:
"Till och med språket är annorlunda, och i början grumsade jag över det arkaiska, högtravande tonfallet. <...> Gradvis öppnade sig berättelsen åt ett oväntat håll. <...> Det är som om Granström har klippt sönder vår civilisation till en oändlig mängd fragment och vävt en ny, rik berättelse om en främmande värld som är märkligt bekant."

eller Anita Oscarsson i Tidningen kulturen:
”Det är bara att släppa fotfästet ett tag och läsa vidare. Och snart är man fast i den fantastiska världen.”

Podcast om spelet Svavelvinter

2012-01-26T13:15:00.004+01:00

Fria ligan intervjuas av Märklighetstroget om det kommande rollspelet Svavelvinter. Intressant att lyssna på för de intresserade!

Positiv recension i DN

2012-01-21T16:55:00.006+01:00

Idag kom en mycket positiv recension av Svavelvinter och Slaktare små i Dagens nyheter, skriven av Lotta Olsson.

Argond

2012-01-19T14:19:00.004+01:00

Nu kan ni få titta på en ganska färdig version av kontinenten Argond där Trakorien ligger. Tyck gärna till här eller på Fria ligans forum

Den kluvna kvinnan (Sp*)

2012-01-13T16:45:00.009+01:00

Begreppet schizofreni kommer av de grekiska orden skhizō - sliten itu och phrēn - medvetande. Det passar ganska bra in på Silvia Miranda som ju klövs och lappades ihop av tuppen Koklai i Slaktare små. Romanen slutade som läsarna vet med att Koklai och Miranda återvände till Trakoriens värld där tuppen menar att de har uppgifter att utföra. Jag fick idén att använda symtom från schizofreni och de besläktade schizoid personlighetsstörning respektive schizotyp personlighetsstörning för att beskriva Mirandas tillstånd. Därmed inte sagt att jag gör någon djupare analys utan det föreföll mig helt enkelt som en bra idé att plocka symtom från dem som från ett smörgåsbord och dessutom som ett tillfälle att lära sig lite mer. Kosta Kostulas på Fria ligan hade som läkare och neurolog lite användbara tips. Särskilt begreppet "dysmorfofobi" kändes användbart: "Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer".

Jag och tuppen Koklai har det gemensamma problemet att Miranda är ganska oanvändbar i sitt nuvarande utförande så vi har planer på att återställa henne mer som hon var i Svavelvinter. Tur att vi båda har lite kraftfullare och snabbare metoder än vår egen världs psykiatriker. Ska bli kul att träffa henne igen!

* Sp i ett inläggs titel kommer framgent att varna för spoilers.

Kartan på plats

2012-01-11T17:45:00.004+01:00

Så här blev min inramning av Trakorienkartan. Den sitter precis framför mig där jag skriver så att jag lätt kan konsultera den.

Välserkott = Wels + Cottidae

2012-01-06T12:07:00.006+01:00

Jag bara måste lägga ut Daniel Falcks fantastiska illustration av en välserkott, de Argondiska havens största rovdjur. Bilden är gjord till rollspelet Svavelvinter i Fria ligans regi och beskuren från originalet för att visa detaljerna på huvudet (ni kan förstora bilden och se). Utgångspunkten var att välserkotten skulle se ut som en korsning mellan en mal (tyska Wels) och en hornsimpa (fam Cottidae) med tänder som en späckhuggare. Daniel har på eget bevåg givit fisken fenor som en kvastfening vilket jag tycker är en utmärkt lösning.

Ni som har läst Slaktare små vet att animisten Sambarsynd Coria vid ett tillfälle i boken förvandlar sig till en välserkott. Så här stora kan de alltså bli, ja kanske ännu större.

"Vanmakts vemod..."

2012-01-04T13:57:00.005+01:00

Följande mening från sidan 17 i Slaktare små har återigen kommenterats, denna gång i Hans Perssons positiva recension på bloggen Du är vad du läser:

"Vanmakts vemod grep gravkallt den döde."

Det är lite lustigt eftersom tidigare en person hävdade att just den meningen är det bästa i hela boken medan en testläsare på redigeringsstadiet tyckte att den skulle strykas därför att den bara var "too much". Jag kan respektera båda dessa åsikter och meningsskiljaktigheten (här i bokstavlig bemärkelse) visar egentligen hur svårt det är att avgöra vad som är "rätt" eller "fel" när man skriver. Det är ju en sak att avgöra huruvida meningar är språkligt korrekta eller ej, men även i det fallet går det ofta att tänja reglerna, något som jag i själva verket tycker är roligt för sakens egen skull. Stilistiska grepp är än mer ett gungfly, särskilt som bedömningarna varierar mellan genrer och hela tiden rör på sig med tidens gång.

Nu sade jag mig redan när jag började på detta romanprojekt att jag skulle ta ut svängarna i alla avseenden och inte väja för högt eller lågt vare sig när det gäller språk eller handling. Man får helt enkelt lägga fast en ambition och sedan försöka vara konsekvent som jag ser det.

Just meningen ovan är jag ändå lite stolt över eftersom den innehåller både allitteration och assonans: v-v gr-gr samt aa-e e-aa, med "... den döde." som en slags allittererad coda. Bra eller dåligt får andra avgöra, men lite kul att språktrixa är det i alla fall.

Gott Nytt År 9!

2011-12-30T20:42:00.004+01:00

Trakorien räknar som ni vet tiden från kronolabens invigning och går alltså inom ett dygn in på det ärorika tionde året. Årets stora händelse i vår egen värld har varit upptäckten av Higgsbosonen vilken redan förutspås bli nästa års julklapp. Fördelen ska vara att mycket litet julklappspapper går åt och att partikeln kan ta sig ut ur paketet utan att lacksigillet ens behöver brytas. Man lockar bara ut den med lite bosongodis.

Higgsbosonen sägs vara nödvändig för att vår världs vetenskapsmän ska förstå universums uppbyggnad. Vid akademin i Tricilve skrattar syntalderna åt sådana småaktiga ansträngningar ägnade att begripa sig på ett enda futtigt universum. För att håna sina famlande kollegor publicerar akademin lagom till årsfirandet den första kända bilden av inte bara ett universum utan av hela multiversum. Varje universum har formen av en tetraeder och bilden visar hur de aggregeras till en glappande ikosaeder. Den dåliga passformen är som tidigare förklarats nödvändig för att mellanvärldar som Bythos och De grå hallarna ska få plats.

"Detta torde vara så självklart att det knappast behöver förklaras för andra än farsegels fetthjärnor", kommenterar syntalden Obralind da Kufa. Hon tillägger: "Vem tror den där kvantfuskaren Higgs egentligen att han lurar?"

Press om Slaktare små

2011-12-28T10:07:00.008+01:00

Här är länkar till recensioner i tidningar:

* Lotta Olsson i Dagens nyheter den 21/1 2012
* Per Israelson i Svenska dagbladet den 28/12 2011

God jul från Trakorien!

2011-12-23T23:09:00.009+01:00

Papakakersektens årliga modell av zigguraten i Fontra Cilor strax innan getterna har letts in och vinterblotets orgier har tagit sin början.

Öppna även lucka tjugofyra hos Sf-bokhandeln för att höra den traditionella trakoriska juldikten "Kungen"

Ny metafysik, 3 - Människans förhållande till gudarna

2011-12-17T09:54:00.004+01:00

Tredje och sista delen av min metafysiska sammanfattning för spelet

Gudsbegreppet
Munken Bonselmius sade att "Min Gud är en makt som endast av nåd låter sina handlingar förutses eller påverkas." Hans ord tolkas ofta som att ”gudar” kan vara i stort sett vad som helst som är så mäktigt att det befinner sig bortom tillbedjarens föreställning och påverkan. Människor saknar perspektiv på gudarnas makt. Gudar är helt enkelt så högstående att tillbedjarna ser en enhetlig grupp mäktiga varelser som i själva verket har en hierarki sinsemellan. Levande berg eller luftandar tillbes av primitiva människor men är i själva verket bara mäktiga innevånare i världen vilka liksom sina tillbedjare är utlämnade till skapargudarnas dekret.

Etik och moral
Den stora religiösa motsättningen i världen står mellan de skapelstrogna och de skapelsestörande eller skapelsevidriga. Motsättningen gott mot ont anses vara av lägre ordning och höra hemma inne i skapelsen. Olika religioner har förvisso olika regler för vad som anses vara rätt respektive fel, men dessa motsättningar beror på skapelsegudarnas olika uppfattningar och preferenser. Därför är inte ”skapargudar” synonymt med ”goda gudar” ens för klosternoviser. Mångudinnan Luvena vars tillbedjare ägnar sig åt människooffer och gudinnan Inashtar som befrämjar våldsam död är båda skapargudar. Abzulvans förbund blandar sig inte i sådana frågor utan agerar först då de bedömer att någon avviker från eller rentav saboterar skapargudarnas plan.

Skapande och förstörande
Det är en missuppfattning att skapelsetrogna animister alltid skulle förespråka bevarande, helande och konstruerande. Tvärtom inser de att byggande och nedbrytande alltid måste stå i samklang för att skapelsen ska leva och förnyas. Rovdjuret dödar bytesdjuret men faller i sin tur offer för likmaskar och blir näring till växter. Vissa varelser och trosuppfattningar i världen har utpräglat bevarande verkan medan andra är förstörare. Bland förstörarna utmärker sig drakarna. Man tror att de skonades av skapargudarna vid den första konfluxen just för att vara en förstörande kraft i världen, satta att riva det stelnade och åldrade så att det nya kan ta dess plats.

Verklighet eller avbild
De lärda har ofta ställt sig frågan om människan kan veta något om tillvaron såsom den egentligen är, eller om hon uteslutande är hänvisad till tolkningar och projektioner av hur den ter sig. Sådana grubblerier kallas ontologiska och hånas hjärtligt i Tricilve. Fönstret och spegeln är religiösa symboler för dessa frågor. Vissa tror på transcendens, dvs att människan under vissa betingelser kan se in genom fönstret och få en uppfattning om hur världen verkligen är. Andra menar att fönstret är en spegel som bara reflekterar det betraktaren förväntar sig att se. Åter andra menar att gudarnas ritade skapelse närmast med automatik antar former som människan kan och är menad att se så att hon kan fullgöra sin roll och att det är hädiskt att ens försöka tränga igenom illusionen.

Bland trollkarlar är det en vanlig uppfattning att världen utgör ett fängelse i vilket människan är inspärrad av gudarna för att inte hota dem. Våra sinnens dimridåer utgör fängelseväggar och galler. Andra menar att kulisserna är ett skydd mot det utanför som skulle driva oss till vansinne eller äta oss om vi inte hölls avskiljda från verkligheten.

Tillvaron som teater
Teatern är en viktig religiös symbol över hela Timatia. Skapargudarna frammanade enligt myterna världen som förströelse och därför anses det vara en av människans viktigaste plikter att bidra till denna förströelse. Teohedoner anser till och med att världen skulle mista sitt existensberättigande om den upphörde att vara underhållande ens för ett ögonblick. Det finns en stark teleologisk tradition, dvs en strävan att söka mönster i den stora berättelsen för att kunna bidra till intrigen på det sätt gudarna har avsett. Människans drivkraft att ständigt söka mönster och förklaringar i sin omgivning anses stamma i hennes delaktighet i det kosmiska skådespelet. Hon har helt enkelt en inbyggd drift att söka efter scenanvisningar och repliker. Det vanliga uttrycket ”Larvatus prodeo” - ”jag träder fram bärande min mask”, är hämtat från den religiösa teatern. Trollkarlen Shagul menar att hela historien är ett redan skrivet drama i vilket han, den enda fria människan, vägrar delta.

Profetior
Hermenautik innebär bland de lärda ”att navigera texten”, där texten är gudarnas skrivna plan för världen. Hermenautikern studerar profetior för att via dessa kunna påverka utvecklingen. Profetior är i Timatia inte givna förutsägelser utan snarare väntande spår mot framtiden. De fungerar så att om en profetias rekvisit uppfylls så följer utvecklingen profetians förutsägelser, annars inte. Dvs om vagnens hjul hittar spåret så kommer det att följa det. Någon kan ha tur och utnyttja en profetia utan att ens känna till den medan en annan har oturen att råka uppfylla rekvisiten för en olycklig förutsägelse. Hermenautikern försöker hålla sig underrättad om profetior och analysera vad som kan göras eller bör undvikas för att nå en önskad utveckling. Furstar söker ofta sådana lärde som rådgivare.

Arketyper
Med arketyper menas beteenden som gudarna byggt in i varelser och företeelser. Det innebär att vissa nyckelretningar automatiskt kommer att utlösa vissa beteenden. Många skulle tro att det är smärta som gör en björn arg om man vrider om dess nos, men faktum är att detta är ett arketypiskt beteende som någon skämtsam gud skrivit in i dess natur. På samma sätt besitter företeelser så olika som som 'järn' och 'vrede' arketyper som ofta utnyttjas av präster och trollkarlar. ”Gjutaren från Gondemma” var legendarisk för sin förmåga att få ett järnföremål att smälta genom att viska ett par ord till det. Hon tvingade inte metallen utan hade helt enkelt lärt sig vad som krävdes för att sätta igång dess naturliga beteende. Silvia Miranda har lärt sig hur man talar till moln för att styra deras beteenden på ett liknande sätt. Att tvinga något mot dess natur är mycket svårare och ofta farligt.

Talmystik
Animister över hela Argond har tagit fasta på guden Enkis påstående att allt har fyra aspekter. Därför är fyrtalet heligt för dem. Det är emellertid ett misstag att tro att allt består av fyra givna beståndsdelar. Snarare kan Enkis fyrtal uppnås på otaliga sätt – det enda påbudet är att varje avslutad enhet måste besitta fyra likvärdiga aspekter. Tretalet anses ofullständigt och bara tillåtet som ett övergångsstadium. Därför har tre blivit ett hädiskt tal som skapelsetrotsare ofta använder till orden: ”Tre är ett magiskt nummer”. Timatiska talmystiker har åsikter även om andra tal, det dikotomiska tvåtalet, kopplingen mellan det gyllene snittet och femtalets pentagram, hexagonens förekomst i naturen och så vidare.

Två nya intervjuer

2011-12-15T14:02:00.004+01:00

Två intervjuer med undertecknad dök upp på nätet idag. Först kom en i Tidningen Kulturen skriven av Alexander Sanchez - faktiskt fjärde gången jag synts där inom ett par månader.

Den andra är skriven av Stefan Hagel på hans blogg Verkligen Stefan. Den har ett litet annorlunda fokus som jag gillar.

Tillägg: såg just att Slaktare små omnämns som årets fantasy 2011 i tidningen "Vi Läser" också. Kul!

Rollspelet kan beställas - Trakorienkartan klar!

2011-12-12T10:00:00.007+01:00

Från och med idag är det möjligt att förhandsbeställa rollspelet Svavelvinter från Fria ligan. Själva spelet beräknas vara färdigt för leverans i mars 2012. De 100 första som förhandsbeställer får sitt ex signerat av undertecknad OCH, för att kompensera kladdandet, Trakorienkartan i A1-format hemskickad redan idag.

Jag kan lova att kartan är fantastiskt fin och jag har den själv inramad framför mig när jag skriver romanerna - just därför har jag varit extra petig med att få den korrekt. Överhuvudtaget är jag imponerad över hela produktionen från Tomas Härenstams gedigna och välskrivna regler till illustrationerna och Christian Granaths formgivning. Det här blir en höjdare, mina vänner. Titta in hos Fria ligan och njut!

Stereo i Stockholm

2011-12-08T14:38:00.002+01:00

"Min röst ska nu komma ifrån den västra sidan av Stockholm".

Lördagen den 10:e december kan ni träffa mig på inte mindre än två ställen i Stockholm:

Klockan 14.00 ska jag prata rollspel och romaner med Anders Blixt på Tekniska muséet
Klockan 16.00 signerar jag böcker på Sf-bokhandeln i Gamla stan.

Kul om vi ses!

Krypto

2011-12-07T08:59:00.004+01:00

1917

Och som i sina gärningar se blott det goda

och i andras kläder ett vakttorn av törnen

han höre de ord som världens fåglar viskat i himlen

som ingen hört sedan döds ände

Universum reviderat!

2011-12-01T08:29:00.003+01:00

Genom historien har teorier om tillvarons beskaffenhet ofta fått revideras och vi syntalder vid Tricilves kejserliga akademi vill naturligtvis inte stå fåvitske farsegels kollegor efter heller i detta avseende.

Man kan alltså INTE sätta ihop tjugo liksidiga tetraedrar till en tjugosiding, en ikosaeder, något som felaktigt påstods så sent som i förra inlägget på denna vetenskapliga krittavla. Signaturen Skymandr framkastade tvivel redan i inläggets kommentarsfält och har vederbörligen överförts till Abzulvans annex i Fam Kvalvi för ingående förhör rörande ursprunget till hans skapelsestörande insikter.

Ingen skada är emellertid skedd eftersom det NÄSTAN går att foga samman tetraedrarna till en ikosaeder. Det blir lite glapp här och där men vilken byggnad I Tricilve saknar dylikt? Som alla lärde vet så är mottot för kejserliga akademin:

"Att tänka fritt är stort
Att tänka rätt är större
Att tänka nästan rätt duger".

Kollegiet har med sin nya insikt kommit fram till att de spalter mellan tetraedervärldarna som misspassningen orsakar förklarar de många mellanvärldar och underhållsfickor som observerats, exempelvis De grå hallarna och Bythos. Fyndet förklarar också hur demoner, kakluner och annan ohyra likt kosmiska vägglöss via gliporna kan röra sig mellan världarna. Ordningen är alltså återställd och kollegiet planerar som bäst en rejäl fest för att döva de sista tvivlen på temat "In vino veritas".

I vetande nåd

Obralind da Kufa
Syntald och legitimerad överslätare i geometrisk spakelogi vid
Kejserliga akademin i Tricilve

Universums struktur kartlagd!

2011-11-26T09:04:00.005+01:00

Det här inlägget blir en smula förryckt.

Jag skrev i förra inlägget att guden Enki bestämde tetraedern som livets form. I romanen Slaktare små beskriver animisten Sambarsynd Coria i tjugonde kapitlet hur det levandes tetraeder är speglad i en av sina spetsar mot dödsriket. De döda passerar från livets tetraeder till dödens när det är dags.

Ända sedan jag beskrev tetraedrarna så har jag funderat över om man skulle kunna fylla rymden med tetraedrar i ett regelbundet mönster, hur det mönstret skulle se ut och om två av dem verkligen skulle hamna spets mot spets såsom jag beskrev. Ett sådant mönster skulle kunna användas som metafor för flera andra parallella världar och ge en vägledning till hur dessa förhåller sig till varandra. Jag hade lite svårt att se det hela framför mig och är heller inte tillräckligt skicklig med 3D-program för att skissa i rymden. Efter vaga funderingar runt modeller med piprensare och lera så inspirerades jag av tetrapaks teknik och kom på att jag enkelt kunde göra tetraedrar av toapappersrullar och en häftapparat. De gick sedan att limma ihop med Karlssons klister till större strukturer.

Nu är problemet löst! Jag har funnit att tjugo tetraedrar kan klistras ihop till en ikosaeder, dvs en tjugosidig tärnings form. Den översta och understa tetraedern kommer dessutom att verkligen spegla varandra men med en vridning på 60° vilket jag kan acceptera. Se översta bilden där tetraedern med solen är livet och den med månen är döden. Ikosaedern kan sedan byggas på med fler tetraedrar i obegränsat rymdmönster.

Några sidoobservationer: Vid varje spets i mönstret möts inte mindre än tjugo tetraedrar - dvs världar. Man kan tänka sig att en magiker i Timatia kan vinna tillgång till alla dessa tjugo världar genom att känna till noden. Detta gäller emellertid vid varje hörn. Varje tetraeder ligger därtill yta mot yta med fyra andra och längs varje kant samsas fem tetraedrar. I ikosaedern sedd mot en spets bildar fem tetraedrar en perfekt pentagon vari det gyllene snittet kan inritas via ett pentagram. De esoteriska möjligheterna är alltså närmast obegränsade!

Jag blev riktigt upplivad och som ni ser följde mina hundar med intresse det matematiska arbetet. Det kan ha berott på att jag brukar gömma godis åt dem inne i toapappersrullar men jag föredrar att se dem som pudelkloka. Schrödingers katt släng dig i väggen - om du fortfarande lever!

Ny metafysik, 2 - Livet och döden

2011-11-24T11:42:00.003+01:00

Detta är som sagt en sammanfattning för det nya rollspelet. Andra delen av tre.

Livets former
Då han skapade livet spände guden Enki mellan sina fingrar en tetraeder, en kropp med fyra hörn och förkunnade att allt i skapelsen skall ges fyra aspekter. Till djur och människor gav han de fyra aspekterna eld, vind, sten och vatten. Så besitter allt levande en plats i Enkis tetraeder, en kombination av dessa fyra element. Den som exempelvis befinner sig närmare stenens aspekt är sävlig och tålig medan den som dras åt luftens aspekt är klartänkt men kall.

Enkis större tetraeder
Människornas och djurens tetraeder kan i sin tur ses som det vattennära hörnet av en större likadan kropp. I Enkis större tetraeder finns vid luftens aspekt de levande molnen, toteli och vindarna. De levande bergen återfinnes vid stenens aspekt och flamlingar, större eldandar och salamandrar huserar vid eldens hörn.

Det levandes anpassning och utveckling
Timatias levande varelser är ägnade att samleva med varandra och med sin omgivning. Allt levande är så beskaffat att det under livet anpassas till sina villkor och sina grannar och nedärver anpassningen till sin avkomma. Därför liknar skogens vargmän bestar och därför är stäppens tolgulder resliga och långklivande medan träskfolket har simhud mellan fingrar och tår och tänder som uttrar.

Den som tappar sitt sammanhang förvrids och förfaller snart till kropp och förstånd.

”Men den fördrivne är inget. Han tapparrr hår, växerrr getögon och klövar. Hans piss har ingen vittring och nosen blir ett bökartrrryne! Den som är i flocken är aldrig ensam, men den fördrivne leverrr utan kropp! Flocklösa vargmän har svultit sig. De har slitit sin buk till döds hellre än att tappa flocksinne. Så följer den starke sitt blod, men den svage flyr till Glachland bortom Pik Lunnula. Där krälar han med andra Glach. Glach äter sina döda, äterrr rötter, äterrr maskarrr som fallit ur egen tarrrm. Glach har inga mynt att betala en kroppsristare. Glach förstår inte att byta varorrr.”

Döden
Skaparnas undergudar bjöd alltså av lättja in kaklunen Libido i allt levande och uppmanade varelserna att föröka sig på egen hand för att uppfylla världen. Snart uppstod överbefolkning. Man hade helt enkelt inte tänkt på tillväxtens konsekvenser. Eftersom Libido redan spritts i allt levande så fruktade gudarna att man återigen skulle tvingas döda allt liv i världen. Då trädde den allvarliga döden fram och erbjöd sig att lösa problemet. Döden är inte en av skapargudarna men ingen känner varelsens ursprung. Avtal tecknades och döden skred till värvet. Gudinnan Ereshkigal sattes att härska över Dödsriket dit de döda förpassas för att inte störa livet. Somliga hävdar att hennes man Nirgal är döden men att han i denna funktion uppträder utan namn för att inga minnen ska skapas.

Hur dödsriket är beskaffat är svårt att helt säga. Ibland talar man om en gigantisk underjordisk grotta. Det sägs att den döde vandrar utför sju trappor för att nå en plats invid en stilla flytande flod. Somliga blir kvar där medan andra försvinner, kanske till domäner som hör till just deras religion kanske någon annanstans. Ingen vet säkert.

Sedan Ereshkigal väl skrivit in den dödes runa i sin bok kan den aldrig avlägsnas eller ändras. Den som dött är därför oåterkalleligt borta från de levandes värld. Benen må väckas av nekrokinetiska besvärjelser och anden kallas tillbaka för att svara på frågor, men den döde kan aldrig bilda nya minnen eller återfå livet. Det finns emellertid gott om sägner som berättar hur listiga varelser lurat Ereshkigal att skriva fel namn i sin bok eller avbrutit henne så att runan tecknats ofullständigt.

Jag och Fria ligan i Stockholm under veckan

2011-11-18T10:08:00.003+01:00

Om ni har vägarna förbi biblioteket på Medborgarplatsen i Stockholm nu på onsdag den 23/11, mellan 19.00 och 21.00, så kommer jag och medlemmar ur Fria ligan att vara där för att prata om romanerna och det kommande spelet.

Välkomna dit!

Raugoner

2011-11-11T14:35:00.009+01:00

Ni som har läst Svavelvinter känner till raugonerna, havens stora kolonilevande insekter. Alla är rädda för dem eftersom de anfaller skepp för att äta människorna och dessutom tros vara intelligenta.

Rollspelets illustratörer undrade hur de ser ut för att kunna rita dem och jag lämnade följande text som jag tänkte kan vara av intresse för fler. Vi får väl se hur de framställs av tecknaren.

Vi utgår från bönsyrsan, Mantis religiosa. De rör sig på fyra ben och har de två främre benen som fångstarmar. Raugoner kan ha en liknande uppsättning lemmar men på de kraftiga främre armarna, som de håller vikta som bönsyrsor, finns även mindre kloliknande utskott som de kan använda finmotoriskt. Även munnen omges av finare små lemmar som hos krabbor. Raugonerna bör ha en relativt sett kortare kropp än bönsyrsor, mer upprätt hållning och kraftigare bakre dubbla benpar. Mellankroppen ska vara proportionellt grövre och kortare eftersom de är större.

Huvudet stämmer ganska bra. Dock får de gärna vara lite mer kompakta. Kortare antenner - snarare hornliknande. Lite kraftigare käkar. De lindar ofta tyg runt huvudet som turbaner och pryder sig med doftande prydnader.

Honorna är något större än människor och ca 1,8-2 m höga. De har skarpa färger i flera nyanser på olika sköldavsnitt med individuell teckning som ofta ser ornamenterad ut. Man tror att de antingen färgar delarna eller styr färgsättningen hormonellt. Hannarna (soldater) är mindre än människor, ca 120 cm höga och svagare färgade i brunt-gult-grått. De bär svärdliknande mångspetsade metallvapen men kan också bitas eller stickas med sina lemmar. Ofta använder de förlamande gifter.

Sedan har förstås raugoner "kläder" i form av färgade tyger lindade runt olika delar och andra konstruerade detaljer och prydnader. Kom ihåg att de är intelligenta. Det finns också stora ointelligenta bärarvarianter som transporterar andra i vatten och tämligen ointelligenta arbetare på deras stora flytande kolonier.

De kommunicerar med klickanden, gnisslanden, rörelser och lukter på ett sätt som är obegripligt för människor. De tros ha ett skriftspråk bestående i fina linjer som ristas på stavar eller ben. Människor förstår inte det heller. De har något slags religiösa föreställningar. Raugoner försöker inte kommunicera med människor eller andra djur utan ser dessa som byten. De fortplantar sig och lever som koloniinsekter.

Trakorisk kampanj hos Adlibris

2011-11-07T13:34:00.003+01:00

Precis nu dök Slaktare små upp som månadens erbjudande i Adlibris fantasyklubb. Väldigt spännande!

Man kan under november köpa boken för 185 kr från dem och Svavelvinter för 99 kr - billigare får ni dem aldrig så passa på om ni inte redan har dem!

Till presentationen hör också en intervju med undertecknad.

Ny metafysik, 1 - Gudarna och skapelsen

2011-11-07T12:50:00.004+01:00

Jag har sammanfattat Trakoriens metafysik för det nya spelet, men beskrivningen gäller i stort sett även för romanerna. Texten är ganska kortfattad och rakt på sak. Den kommer att kombineras med bidrag från andra författare och kompletteras med exempel, citat och kuriosa i spelet. Några av er minns kanske artikeln "Den lille metafysikern" och mina tidigare metafysiska inlägg här på bloggen. Se detta som en uppdatering. Ni kommer att hitta en del nya och förhoppningsvis användbara idéer.

Jag publicerar tre delar varav detta är den första:

* Gudarna och skapelsen
* Livet och döden
* Människans förhållande till gudarna

1 - Gudarna och skapelsen

Urgudarna och skapelsen
I begynnelsen höjdes Tiamat ur intigheten såsom när en våg höjer sig ur havet. Hon tog rum och tid. I henne flöt de odödliga som ska försvinna först då Tiamat återgår till intigheten. Rofyllda förundrades de åt skönheten i sina medvetanden och flöt med Tiamat, begrundande sina öden och stillheten. Men de rastlösa bland dem förfasades över tidens och rummets oändlighet och beslutade att tillsammans skapa det ändliga och föränderliga för att förströs från tomheten och slippa se den. Tillsammans bröt de bitar ur Tiamat för att av styckena förfärdiga skapelsen och de kallade sig skapargudar. Enskilt eller i grupper tog de sig domäner, skapade sina tjänare och drog regler att styra över himlakroppars gång och vattens rörelser, men eftersom deras åsikter var olika och de själva rastlösa kunde de inte samsas utan slet sin plan, den ursprungliga mandalan, i stycken och byggde alla sina egna världar. Så föddes allvärlden från den gudomliga vävens många bitar på vilka alla världar och allt som finns i dem finns ritat.

Men de rofyllda stördes av de rastlösas buller och bländverk och sökte utplåna skapelsen för att åter få njuta av stillheten. Därför pågår överallt kampen mellan det varande och det utplånande.

Furianerna och världsklotet Timatia
I skapelsens rymd levde de friflygande furianerna och dansade i brinnande kluster. De avundsamma tålde inte furianernas glädje utan slungade stenar mot dem så att många eldar släcktes. Då stenvandlas var hundrade furian till tekton, till sköldbärare och jorddragare för att freda sina mjukare fränder. Tektonerna slöt sköld vid sköld så att klotet Timatia bildades och inneslöt de brinnande till skydd. Fortfarande tränger furianernas glädje fram i vulkaner där stenplattorna möts. När tektonerna flyttar sina sköldar rister marken i jordbävningar.

Några av skapargudarna, de som i Trakorien kallas Shamash, Enki, Marduk och Anxalis skapade med andra vatten och växter, berg och liv på Timatias klot. Klotets övre pol gavs till kölden och dess undersida till värmen så att de ständigt skulle bekämpa varandra och deras kamp göra klotet levande och föränderligt.

Många andra platser finns bortom klotet Timatia, bland dessa slemvärlden Gombitakle utan rymd, världens utsida Bythos, Dödsriket och de Grå hallarna som också kallas världen mellan världarna.

Den första konfluxen, Woddamiter och drakar
Timatias första levande varelser var stora och stolta, gudarna lika i kraft. Korgalder svävade över haven, trabeker glittrade i ljusregnen och woddamiter gnagde sig fram genom bergen. Urjättarna frågade sig snart varför de skulle lyda under sina skapare. De sökte allierade bland rofyllda och skapelsehatiska gudar för att göra uppror. Men skapargudarna förargades och beslutade att utplåna livet eftersom det rest sig mot dem. Anxalis bjöd havet att stiga, Marduk gisslade marken med ljungeldar och stenar, Enki fick rebellernas hjärtan att skrumpna. Shamash och Trocuspa vandrade över jorden med sina svärd så att bergen och det levande skrek i skräck och smärta under deras fötter.

Av de första levande varelserna skonades bara köldens och värmens väsen eftersom de var gudarna lojala och fullgjorde sina plikter utan att delta i upproren. På klotsidorna som skilde kölden och värmen åt lämnades drakarna att leva eftersom gudarna såg dem som små, oförståndiga och oförargliga.

Det andra livet skapas, kaklunen Libido
Sedan det första livet utplånats blev Timatia stilla och gudarna roades inte längre. De beslutade då att skapa nytt liv, men med mindre kraft och vett och med större osämja så att det levande inte åter skulle kunna enas i uppror. Eftersom det nya livet var skörare bestämde de att ingen gud själv längre fick agera i världen utan bara genom ombud. Som väktare av överenskommelsen satte de tuppen att gala då makt missbrukas. Gudarnas tjänare sattes alltså att befolka världen efter sina herrars instruktioner, men tjänarna tröttades av uppgiften och tog kaklunen Libido till sin hjälp. Kaklunen tog plats i allt levande så att det kunde föröka sig självt.

Men åt drakarna gav gudarna uppgiften att riva ner det gamla så att världen ständigt skulle byggas på nytt.

Konfluxernas roll
Skapelsen skulle enligt överenskommelsen skötas av undergudar, gudarnas tjänare och av tjänarnas tjänare, alla de dragare som bär tjuren som symbol. Konfluxer bestämdes för avstämning, punkter i tid och rum då skapelsen skulle kunna korrigeras och gudarna komma den närmare i handling. Den tredje konfluxen innebar en stor rensning när köttätande insekter drog från Melukha mot nordost över kontinenten Argond, slukande allt i sin väg. Världen står nu inför den femte konfluxen.

Språken bakom skapelsen
Gudarnas mandala på vilken skapelsen tecknats styr fortfarande dess utformning även fast ritningen sönderslitits till fragment. Ändras planen så ändras verkligheten. Planen finns sydd i gudomlig väv, nedskriven på pergament, skuren i kött, etsad på membraner, speglad i prismor och sjungen eller svävande som dofter i vinden – dess former är i själva verket bara olika manifestationer av samma oföränderliga budskap. Planens tecken kan vara toner, essenser eller stygn, ord, spår, ljusreflexer eller runor. Alla uttrycker de Det Höga Spåket – språket som förmedlar vad som är och ska synas vara, språket som inte får användas inne i skapelsen eftersom det hör till gudarna. Varje företeelse har ett eget tecken. Varje själsbärande varelse har därtill ett unikt men föränderligt tecken. Då tecknen kombineras i eller bredvid varandra uppstår nya företeelser. Exempelvis innehåller tecknen för berg och tjur varandra i oändlig rekursiv upprepning.

Om Det Höga Språket är styrande så är det låga språket det gemensamma i alla språk, det som förstås och delas av allt benämnande. Världens alla mänskliga språk anses vara bleka kopior av Det Höga Språket och det låga.

Manifestationer
Det Höga Språket finns alltså oföränderligt bortom sina former och manifesterar sig bara på olika sätt beroende på plats, användare och betraktare. På samma sätt kan en företeelse eller varelse manifestera sig på olika sätt i olika världar. Det är inte ovanligt att mäktiga demoner, trollkarlar eller gudavarelser tar form för att uppträda eller utföra något speciellt på en plats. Manifestationen ska inte förväxlas med företeelsen eller varelsen i sig utan utgör bara en form av sin runa. Därför dör inte varelsen om manifestationen utplånas.

Demoner
Med demon menas varje varelse som är på en plats där den inte tillåts vara enligt gudarnas plan. Demoner bekämpas därför definitionsmässigt av de skapelsetrogna. Demonen kan vara en varelse som hör hemma i skapelsen fast på annan plats eller vara en manifestation sänd av de gudar som hatar skapelsen, skapad för att sabotera planen.

Tidens kontinuitet och kausalitet
Släpper en människa en sten så förväntar hon sig att den faller till marken. Det är för att hon uppfattar sig resa genom tiden i en viss riktning och med given hastighet. Men om en ändring i den gudomliga väven gör att ingen sten faller så släppte aldrig någon människa en sten. Tiden och dess berättelse har för en gud ingen given riktning eller hastighet. Sammanhangets kontinuitet gäller. Tänk er historien som en elastisk membran: om en tidigare upphöjd punkt istället trycks ner så måste omgivande områden följa efter, men bara så mycket att kontinuiteten upprätthålls. Det är som när en berättare ändrar något i sin bok. Han går då tillbaka och korrigerar tidigare delar av texten för att sammanhanget ska bibehållas. Sammanhanget är det viktiga. Som skydd av sammanhanget har väven konstruerats så att den som oförsiktigt ändrar i den utplånar sig själv ur berättelsen.

Rollspelet Svavelvinter - en smygtitt

2011-11-04T15:34:00.005+01:00

Nu kan ni förhandstitta på några uppslag ur det nya rollspelet Svavelvinter på Fria ligans blogg.

Illustrationen på detta uppslag föreställer skeckernas handelsläger på östra Paratorna. Djuret som barnet leker med är en mustelon. Bilden är gjord av Magnus Fallgren.

Fantasydag i Uppsala

2011-11-03T08:47:00.003+01:00

Jag ska medverka under en fantasydag på Grand i Uppsala nu på lördag den femte november. Klockan 13 intervjuar mig Johan Jönsson om böcker, skrivande och livet. Jag finns där från lunch och några timmar framåt om ni vill prata mer på tu man hand. Man kommer också att kunna köpa signerade böcker genom Drottninggatans bokhandel.

Det är gratis så kom dit om ni har lust.

Science fiction- och fantasydag i Uppsala

Farsegels trakoriana

2011-11-02T14:10:00.002+01:00

Slaktare små läses för tillfället på en badstrand i Egypten och min dotter hittade pocketversionen av Svavelvinter i en affär i Thailand. nu väntar jag bara på rapporter från någon rymdturist som läser i tyngdlöshet (kanske säkrast när man betänker romanernas massa). Kunde vi inte få se något bildbevis med böckerna framför sphinxer, Eiffeltorn, Jupiter eller liknande? Lite som den resande trädgårdstomten i Amelie från Montmartre.

Jag kunde till och med utlysa pris efter förtjänst för den bästa bilden i detta avseende.

Odysséen i Lasemos

2011-10-26T20:17:00.003+02:00

Ni som läst Svavelvinter minns att Arn Dunkelbrink lämnade Lasemos sedan han svurit att döda en drake för att därmed visa sig värdig furstendömet Kharasmas draktron. Det tog riddaren fyra år att spåra upp draken Blatifagus och deras möte beskrivs i Svavelvinters allra första kapitel. När berättelsen i Slaktare små slutar så har det gått tolv år sedan Dunkelbrink reste från fadershuset och jag har tänkt att han äntligen ska få komma hem igen i nästa bok.

Idén slog mig då att dra en parallell till Odyssevs hemkomst till Ithaka. Redan i Slaktare små finns ju en blinkning till Odysséen om ni hunnit dit. Någon fru har Arn inte därhemma i Kharasma och därför finns heller inga friare men istället andra besvärliga snyltgäster. En ny pilbåge har han med sig, hunden har väntat i alla år och prästinnan Emaia bjuder honom på mat i ett närliggande Trocuspatempel sedan han hjälpt henne att utfordra svinen. Scenen är dukad för dramatisk bankett i fursteborgens storsal.

Förresten kom jag idag på att Tom Waits passar bra som förebild för Gaddagormgald.

Andras åsikter och egna

2011-10-20T12:13:00.004+02:00

Hur ska man egentligen ta andras kritik? Alla som skriver brottas med frågan, från de som just har börjat på sin första skönlitterära text till de mest etablerade författarna. Jag kan ha ett förfärligt humör när jag sportar och när jag läser kritik som känns orättvis kan jag drabbas av ett liknande besinningslöst raseri som när någon tacklar mig fult. Ilskan kommer i båda fallen från mitt treåriga "det" och bäst är alltid att vänta ut den innan man gör något alls.

Min första iakttagelse är att de flesta läsare har en bestämd åsikt och gärna ger råd, dels om hur man borde ha skrivit, vilket är lite sent, dels om hur man bör skriva i fortsättningen, vilket kan vara till god hjälp. Min andra iakttagelse är att läsarnas åsikter ofta skiljer sig markant åt. Det illustrerades så sent som idag när en litterärt bevandrad skribent berömde meningen "Vanmakts vemod grep gravkallt den döde" medan exakt samma mening ogillade av en lika litterärt bevandrad person som på manusstadiet föreslog att jag skulle stryka den. Självklart har ingen av dem fel eftersom det just är fråga om åsikter med olika utgångspunkter. Jag respekterar i lika hög utsträckning båda dessa personers åsikter och är övertygad om att de båda vill se en så bra text som möjligt.

När jag redigerade manuskriptet till Slaktare små så hade jag sex testläsare till hjälp som tog del av olika versioner av romanen och alla kom med synpunkter. Många påpekanden gällde rena felaktigheter eller oklarheter som jag genast åtgärdade men andra var mer tyckanden. Absolut inget fel i det - just subjektiva åsikter var det jag mest efterfrågade. Mitt förhållningssätt till sådan kritik är att jag lyssnar till den, överväger den och sedan själv bestämmer hur jag ska göra. Jag tror dock att alla som skriver måste inse att det sällan finns ett rätt svar och att ditt eget omdöme till sist måste vara vägledande, särskilt som bara du känner visionen bakom boken.

"Kill your darlings" hör man ofta. Det är ett gott råd såtillvida att en författare måste vara hård mot sig själv och sina texter. Problemet är att det kan användas på i stort sett allt i boken eftersom en roman på sätt och vis är en onödig företeelse som författaren ändå oftast älskar intill den enskilda bokstaven. Överhuvud taget förhåller jag mig skeptisk till alla "självklara sanningar" därför att de ofta leder mot likriktning och bort från originalitet.

Vissa personer hatar ens böcker och anser att de mest är slöseri med papper. Sådana åsikter kan jag respektera om kritikern ändå håller sig saklig. Folk får hellre hata eller älska mina böcker än tycka att "det var väl bra". Jag vill heller inte skriva förväntade böcker av vilka det redan finns en uppsjö. Däremot ogillar jag starkt när personer raljerar över böcker i syfte att själva vinna poäng - något som närmast kan liknas vid mobbing. Inte heller gillar jag när någon dömer på moraliska grunder, dömer ut böcker utan att ha läst dem eller tillskriver författare avsikter och åsikter som denne inte har. Någon slutade exempelvis läsa Svavelvinter redan i andra avsnittet därför att trollkarlen Shagul förhäxar en kvinna att ha sex med honom fast hon inte vill. Det är helt OK att lägga ifrån sig boken av den anledningen. Däremot är det inte OK att hävda att scenen finns med "bara för att man skulle förstå hur extremt ond den onda var". Den saken vet ju inte kritikern något om eftersom han inte läste vidare. I själva verket så är Shaguls förhållande till kvinnan ifråga ganska komplicerat och Shagul själv knappast enkelspårigt "ond" vilket jag tror att de som faktiskt läst båda böckerna kan hålla med om.

En del av den negativa kritik som jag har sett kan jag förstå, men inte göra något åt eftersom den gäller romanens själva form. Vissa har svårt med att jag skriver en krönika med många huvudpersoner, men det är nu den väg jag valt. Andra orkar inte med intrigens komplexitet eller nivån på språket. Då får man nog helt enkelt välja en annan bok utan att vi för den skull behöver skiljas som ovänner. På det hela taget är det ju bra att vi alla har olika åsikter och att det finns många olika slags böcker.

Motsatsen vore förfärlig.

Recensioner av Slaktare små

2011-10-17T07:43:00.016+02:00

Recensioner av Slaktare små har börjat droppa in. Jag länkar dem här allt eftersom de dyker upp. Kommentera nedan om ni vill. Var medvetna om risken för spoilers.

* Liselott Mathisson på bloggen Kvarteret Ängeln, biblioteket i Ronneby
* Lotta Olsson i Dagens nyheter
* Per Israelson i Svenska dagbladet
* Nils Löw på bloggen Tummen på linsen.
* Hans Persson på bloggen Du är vad du läser
* Bloggen Linjerat papper
* Anita Oscarsson i Tidningen Kulturen
* Alexander Sanchez om Svavelvinter respektive Slaktare små i Tidningen Kulturen.
* Magnus Edgren på bloggen Piruett
* Signaturen Eli på bloggen Erilin
* Ola Hultin på Boktipset och sf-bokhandeln.

Apollo och Dionysus i Trakorien

2011-10-15T17:01:00.004+02:00

Som tidigare nämnts så gillar jag att läsa Nietzsche. Jag har inte stött på någon annan tänkare som slaktar heliga kor med så vass kniv eller är lika motsägelsefull, kompromisslös och skoningslös mot samhället, sig själv och andra. Jag kommer sällan till samma slutsatser som Nietzsche eller håller ens med honom, men som tankekittlande provokatör är han oöverträffad.

Redan i sin första bok, vilken handlar om den klassiska grekiska tragedin, gör Nietzsche indelningen i apolloniskt och dionysiskt, ett begreppspar lika användbart i mitt skrivande som i funderingar över människan och världen i stort.

Både Apollon och Dionysus var söner till Zeus. Apollon står i sammanhanget för strävan mot ordning och harmoni, för kontroll och för kyligt intellekt, balans och sammanhang. Dionysus representerar istället det ohämmat driftsstyrda, det irrationella, den subjektiva lusten, kaos och berusning, excesser och orgiastisk passion. Mellan dem råder en motsättning och ständig kamp. Indelningen går att tillämpa både på det personliga planet - till exempel när du står och överväger om du ska äta upp de sista chokladbitarna i asken fast du vet att du inte borde - och på ett samhällsplan när man funderar över hur kraften i finansaktörernas dionysiska girighet ska utnyttjas och samtidigt tyglas av de apolloniska politiska krafterna.

På Wikipedia beskrivs apolloniskt och dionysiskt som en dikotomi - dvs som något oförenligt tudelat. Jag tror att det är ett missförstånd eftersom dynamiken uppstår just i kampen och balansen mellan det drivande och det kontrollerande. Nietzsche hade själv denna syn rörande de klassiska dramerna. Redan Platon såg i sin bok Staten nyttan av spänningsfältet mellan Dionysus och Apollon. Han gav rådet att hålla vattentäta skott mellan drivande entrepenörer och statlig kontroll. Venedig tillämpade principen och lyckades på så sätt hålla igång sin handelsrepublik under tusen år utan statskupp eller fientlig invasion.

Idag kritiseras ofta finansaktörernas girighet som om vi förmådde fya dem, ge dem dåligt samvete och därmed få dem att självmant avstå vinster. Glöm det. Finanvalpar är och förblir giriga och det är just dessa egenskaper som (eventuellt) gör dem användbara för samhällsekonomin. De förstår bara apolloniskt kraftspråk och dagens problem ligger snarare i att sådant saknas som motvikt, vilket i sin tur beror på att de dionysiska aktörerna har släpps lösa globalt medan den politiska apolloniska makten fortfarande är territoriellt begränsad.

Relationen kan beskrivas som att det dionysiska är båtens motor medan det apolloniska är dess roder. Vi klarar oss inte utan endera utan det är samspelet mellan dem som ger resultat.

Det trakoriska perspektivet
Den trakoriska världen är ju skapad från ritning och dess stora motsättning finns mellan de skapelsetrogna apolloniska ordningssträvarna representerade av Abzulvans animister och olika skapelserebelliska krafter som inte alltid men ibland kan kallas dionysiska. Specifikt i romanen så är trollkarlen Shagul en dionysisk kraft som söker slå sig fri från gudarnas ordning, "den redan skrivna berättelsen". Han representerar Nietzsches herremoral och övermänniskoideal och jag låter honom ofta citera filosofen i sina repliker. Abzulvans animister är hans huvudmotståndare vilka vill piska rättning i leden.

Den fråga man kan ställa sig är varför inte de allsmäktiga skapargudarna själva näpsar Shagul. Jag föreställer mig att gudarna inser att det fullständigt kontrollerade, förutsägbara och perfekta är dött. I den trakoriska världen anses skapelsens roll vara att förströ gudarna i deras eviga tristess och då föredrar de antagligen vissa levande och överraskande inslag.

För den som vill fördjupa sig i kampen mellan det apolloniska och det dionysiska kan jag rekommendera den utomordentliga men obehagliga filmen "Black Swan" som i stort sett följer Nietzsches syn på saken.

Slaktare små toppar listan hos sf-bokhandeln

2011-10-14T18:38:00.003+02:00

Sf-bokhandelns topplista för oktober kom just upp och Slaktare ligger på första plats. Romanen är dessutom månadens rekommendation och presenteras med en smickrande recension skriven av Ola Hultin.

Svavelvinter hamnar som ni ser på fjärde plats i säljlistan efter de två böckerna Metro 2034 respektive 2033, även dessa från Coltso/Ersatz. Det ser ut som om placeringen gäller pocketen men eftersom den inte längre säljs så tror jag att det ska vara nyutgåvan. Jag har bett dem kolla och korrigera.

En väldigt bra start!

Musikinstrument

2011-10-11T17:03:00.005+02:00

En illustratör till rollspelet ville veta hur några trakoriska musikinstrument ser ut för att kunna rita dem. Jag tänkte att beskrivningarna kunde roa även er andra. Sedan får vi se hur de blir på bild.

Klockerin
Musikanten sitter ner och spelar på som på en liten harpa.
Instrumentet har strängar och en mängd glasklockor på vilka man spelar med metallspröt som träs på fingrarna. Ett ljuvt instrument som ofta används av kurtisaner. Vanligen improviseras musiken fram under längre sessioner till måltider eller kvällsbetraktelser över livets goda.

Kordofon
Tänk er ett mellanting mellan fiol och mandolin på vilken man spelar både med stråke eller genom att knäppa. Tre bassträngar sitter lite bredvid de andra vilka man bara knäpper på. Kordofonen är ett melodibärande instrument som ofta används av barder för att ackompanjera sång. ("Kordofon" är egentligen beteckningen för alla instrument med strängar spända över en resonanslåda).

Malmbänk
Förebilden är ett indonesiskt instrument. Tänk er en Xylofon med solida metallstycken istället för träblock satta över en resonansbänk. Man sitter eller står och slår på dem med olikstora hammare (från små pinnar till stora släggor). Det finns allt från mindre, bärbara malmbänkar till stora fasta konstruktioner som spelas av upp till sex man.

Halsknaster
En ren fantasiskapelse. Jag tänker mig ett rytminstrument där man vevar fram ett raspande ljud som på en vevlira eller en harskramla. Man hänger instrumentet framme på magen som ett dragspel, vevar med ena handen och trycker med den andra ihop eller drar isär en resonanscylinder för att få olika ljud samtidigt som man med nacken lyfter eller lägger på ett dämpande tygstycke för att öka eller minska volymen. Spelaren kallas ofta "knastertupp" beroende på de lustiga nickande rörelserna under spel.

Kommentera Eriks böcker!

2011-10-02T11:11:00.004+02:00

Här kan den som vill kommentera eller rentav recensera romanerna Slaktare små och Svavelvinter. Jag är som författare tacksam för och faktiskt beroende av återkoppling från er läsare så var inte blyga! Mest användbart är lite mer specifika synpunkter på exempelvis språk, persongalleri, intrig, originalitet, komplexitet och liknande. Ni kan också maila mig på trakorien@hotmail.se om ni föredrar en mer intim dialog.

Jag länkar det här inlägget i högerspalten så att det finns tillgängligt.

Trakorien som affisch

2011-09-27T21:11:00.006+02:00

Christian Granath har tillsammans med Tobias Tranell och undertecknad färdigställt och provtryckt en Trakorienkarta i affischformat. Kartan med 475 nypåhittade namn ska ingå i rollspelet Svavelvinter från Fria ligan vilket kommer senare i höst. Den kommer förmodligen också att säljas separat, dock utan mokha-kopp som bara ställts dit så att ni får en uppfattning om storleken. Själv använder jag redan kartan när jag skriver på nästa del i romansviten. Vill ni se den på riktigt så kom till signeringen på sf-bokhandeln i Stockholm nu på lördag, 1 okt, mellan 14.00 och 17.00.

Rapportera gärna korrfel!

2011-09-26T22:51:00.005+02:00

Förresten, ni som just läser Slaktare små: kan ni inte notera eventuella korrfel ni upptäcker med aktuellt sidnummer så att vi kan fixa felen till nästa upplaga! Jag har själv hittat tre och fler lär dyka upp även om ett antal personer gjorde sitt bästa för att utrota dem.

Ni kan maila dem till erik.granstrom@gmail.com (och förstås är åsikter i största allmänhet välkomna).

Tack för hjälpen!

Trakorien i Fenix

2011-09-26T13:05:00.003+02:00

Det nya numret av speltidningen Fenix, nr 5/2011, innehåller en hel del trakoriana:

* Intervju med undertecknad
* Artikel om rollspelet Svavelvinter
* Ett kapitel från Slaktare små, kapitel XV om Shaguls möte med tatueraren Xelimogga i Fontra Cilor
* En helsidesannons för romanen.

Artikeln åtföljs av Martin Bergströms bild med Perrima och isjätten Esimund liksom av två av Daniel Falcks tolv arketyper: vindhäxan och vargmannen. Intervjun blev ganska bra tycker jag för man balanserar alltid mellan det pretentiösa och det tramsiga när det gäller sådant.

Signeringar i Göteborg och Stockholm

2011-09-21T08:00:00.003+02:00

Jag ska ner till bokmässan i Göteborg under lördagen för att signera och mingla om ni har vägarna förbi. Störst chans är att hitta mig i sf-bokhandelns monter eller hos Ersatz/Coltso. Följande tider är inbokade:

13.00 Signering på sf-bokhandeln i Göteborg
15.00 Signering och snack i sf-bokhandelns monter på bokmässan.

Lördagen därpå, den första oktober, så åker jag till Stockholm:

14.00 signering i sf-bokhandeln i Gamla stan.

Det vore kul att ses. Bara oss emellan så sitter jag hellre och pratar med en eller några få personer än inför en folksamling på en scen...

Slaktare små har kommit ut!

2011-09-19T21:56:00.003+02:00

Idag kom Slaktare små till sf-bokhandeln i Stockholm. Jag åkte genast ner och hämtade några exemplar och hann signera ungefär hälften av de som förhandsbeställts. Väldigt fin och tillsammans med den nya utgåvan av Svavelvinter som kom samtidigt så pryder den sin plats i bokhyllan.

Det är lite strul med distributionen så det kan nog dröja ett par dagar tills den kommer i handeln i andra affärer - sf-bokhandeln fick sina direkt ifrån tryckeriet.

Nu blir det väldigt spännande att höra vad ni läsare säger!

Boktävlingens resultat

2011-09-19T20:39:00.005+02:00

Tävlingens tio vinnare som vann varsitt exemplar av Slaktare små

59p Pål Toler
42p Mike Wall
42p Pär Eriksson
39p Victor Sjöström
34p Martin Landgren
32p David Skog
32p Gustav Linder
31p Simon Engqvist
27p David Johansson
26p Kristoffer Sundberg

Svar tävlingsomgång 1

1.1 Personal Jesus med Depeche mode. Själv lyssnar jag mest på Marilyn Mansons version.

1.2 Eternal Flame med The Bangles. Atomic Kittens version är alltså en cover.

1.3 Loranga ur Barbro Lindgrens böcker. Citatet var faktiskt lite fel men ganska nära.

Svar tävlingsomgång 2

2.1 Ramses II eller Ramses den store. Ozymandias eller Osymandias som är en grekisk transskription av faraons tronnamn User-maat-re Setep-en-re är alltså inte rätt svar även om raderna var hämtade från Shelleys dikt där han använder det namnet. Just därför preciserade jag frågan så som jag gjorde.

2.2 Hingsten Morvarch kunde springa på havsytan. Hästen förekommer i den bretonska legenden om staden Ys som sjunker i havet. Morvarch ska betyda "havshäst" på bretonska. Kung Gradlon flyr på Morvarch ut över havet med den ondsinta dottern Dahut bakom sig i sadeln, men ekipaget blir för tungt och kungen knuffar av Dahut. Om ni hört Debussys stycke "Den sjunkna katedralen" så handlar det om staden Ys. Skeckerna på Paratorna kallar för övrigt Tricilve för e-Ys. Say no more...

2.3 Häxan Baba Yaga eller Baba Jaga reste i en mortel och stakade med en mortelstöt. Jag har hämtat stugan på hönsben från musiksviten "Tavlor på en utställning" som jag lyssnat mycket på medan jag skrivit.

Svar tävlingsomgång 3

3.1 Rätt svar var tarotkort nr 14 - "måttfullhet" (temperance). på detta kort ägnar sig en kvinna just åt att försiktigt hälla vätska mellan två kärl på det sätt som citatet beskrev. Eftersom citatet preciserade att en trollkarl utförde handlingen så fick jag dock godkänna även kort 1 - "trollkarlen" på det sätt jag beskrev ovan.

3.2 Det var filosofen Roland Barthes som skrev om studium och punctum i sin bok Camera Lucida. Lustigt nog så läste jag denna bok långt innan jag visste att Bartes var filosof också. Frågan var lite olyckligt formulerad för jag vet inte om Barthes faktiskt var fotograf eller om han bara teoretiserade om fotografier, men ingen tycks ha hängt upp sig på detta.

3.3 I amerikanernas "great seal" som pryder dollarsedlarna i USA står det e pluribus unum - "en ur många", syftande på att många blir starka tillsammans. Jag tyckte att det passade trakorierna i omvänd form av många anledningar och kan tacka Ola Wikander för översättningen. Knippet med spön har för övrigt liknande innebörd och dyker också upp redan i romanens inledande barnvisa:

Slaktare små går till lammen i mist
En yxa är bunden i knippet med kvist

Svar tävlingsomgång 4

4.1 Rätt svar var Cremona. Legaten Ludenbrand är nämligen modellerad efter Liudprand av Cremona som på 900-talet skrev en krönika just med titeln "Vedergällning" där han läser lusen av det mesta. Det trakoriska rollspelet kommer att ha Ludenbrand som en slags berättare och jag har i romanen plockat rena citat från Liudprands originalkrönika. Ledtråden att svaret finns närmare än ni tror syftade på att jag tidigare skrivit om krönikan och Liudprand på min blogg.

4.2 Albrecht Dührer är förebild till Arvor Salmello. Denne är i sin tur en sammanslagning av skalden Arvor + kurtisanen Salmello från spelen. Dührer var en beundrandsvärd man, men självporträttet gjorde mig genast full i skratt. Monty Pythons hyllning på tyska börjar 4.06 in i detta klipp.

4.3 Det är Modest Mussorgskijs porträtt som är förebild för trollkarlen Kamalkus. En ledtråd i själva frågan var orden "en natt på den kala klippan". Så heter nämligen ett av Mussorgskijs mest berömda verk som bland annat spelas i Disneyfilmen Fantasia. Kapitlet om Kamalkus i boken heter för övrigt också "En natt på den kala klippan". Mussorgskij skrev också den berömda sviten "Tavlor på en utställning" som figurerat i en tidigare fråga.

Svar tävlingsomgång 5 - finalen

5.1 Sagan är Elddonet av HC Andersen. Inte mycket att tillägga

5.2 Det var cyklopen Polyfemos och hans fårflock som åsyftades i denna fråga, ni vet jätten som Odysseus lurade genom att säga att han hette "Ingen". Odysseus stack ut cyklopens öga och smet sedan genom att binda fast sig och sina män under magen på jättens får. Nyckelordet i frågan var alltså "Ingen". Ordet syftar både i Slaktare små och i odyssén på en person i berättelsen - ni får själva se vem.

5.3 Svaret är "Nattmarsch i St Eriks gränd", en av de s.k. Gluntarne, en samling sånger om 1800-talsstudenters öden i Uppsala. "Till rännstenens djup från salongens höjd" är ett direkt citat ur sången.

5.4 Romanen är "Slottet" av Franz Kafka. I denna bok kommer huvudpersonen "K" liksom Praanz da Kaelve till ett slott där absurda händelser inträffar. Några svarade "Processen" av samma författare, men det kan jag inte godkänna eftersom huvudpersonen dels heter "Josef K" och dels inte gör någon "ankomst till en liknande plats" utan befinner sig i samma stad hela tiden.

5.5 Dikten var "Jabberwocky" av Lewis Carroll från en av böckerna om Alice i underlandet. Filmen var "Pimpernel Smith" med Leslie Howard. Jag angav lite olyckligt att filmen var från 1942 när den faktiskt är från 1941. Jag lurades av följande klipp på Youtube. Den scen som åsyftas kommer en minut in i klippet.

Boktävlingens frågor

2011-09-14T07:45:00.008+02:00

TÄVLINGSOMGÅNG 1: Populärkultur

Här kommer tre citat ur Slaktare små med varsin fråga.

Citat 1.1
Vinden från öster tycktes bära honom till dem och de var hans. Mördarna låg alla för hans fötter och han hörde dem viska: »Räck ut och rör tron! Herre ... herre viskare, led oss!«

Fråga 1.1
Ur vilken engelskspråkig låt har RhabdoRanas kursiverade mantra hämtats och vilken grupp skrev och lanserade den?

Citat 1.2
Stenväktaren såg mycket förbluffad ut, men sken upp sedan han konsulterat pergamentet och funnit motrepliken:
»Känner ni mitt hjärta slå?«
Shaguls knotiga fingrar gjorde en kanske ofrivillig ansats mot mannens bröst innan han genmälde. »Förstår du? Delar du mina känslor eller drömmer jag bara?«

Fråga 1.2
Ur vilken engelskspråkig låt är Shaguls och stenväktarens lösen och motlösen hämtade och vilken grupp skrev den?

Citat 1.3
Ändå kom orden tydligt från hennes gestalt om än svaga och med ålderdomlig kargomitisk ton och brytning. »Kom till mig och kyss mig sakta varligt jätteskönt!«
Kamalkus suckade djupt, med ens berövad all vrede.

Fråga 1.3
Vilken svensk barnboksgestalt sjöng ursprungligen den kargomitiska kvinnans sång?

TÄVLINGSOMGÅNG 2: Legender och sagor

Citat 2.1
Av den sista statyn vid audienshallen återstod endast två stenfötter på ett podium med en inskription som han tidigare aldrig lagt märke till, men som av någon anledning vann hans uppmärksamhet.
Mitt namn är Uroboren, konungars konung. Se mitt verk, I mäktige, och förtvivla.

Fråga 2.1
Inskriptionen fanns ursprungligen med något annorlunda lydelse på en riktig staty. Vem föreställde den ursprungliga statyn? Bara det vedertagna svenska namnet på personen godkänns - det namn som personen står under i Nationalencyklopedien.

Citat 2.2
Praanz da Kaelve valde för sin del en enkel mörkgrön jaktdräkt med knähöga stövlar vars välslitna skänkelläder följde hästen Morvarks flank lika smidigt som en jungfrus smekning.

Fråga 2.2
Sagans förebild till Praanz da Kaelves häst kunde ta sig fram på ett ovanligt ställe. Vilket?

Citat 2.3
De grälade en stund varpå Koklai som kompromiss ritade en farkost med näbben, en liten stuga som styltade fram på två jättelika hönsben.

Fråga 2.3
Enligt ryska folksagor ägdes stugan på hönsben av en varelse som brukade resa omkring med hjälp av ett visst köksredskap? Vem var hon och vilket var färdmedlet? (Nä, det är inte ”Det levande slottet” från animefilmen.)

TÄVLINGSOMGÅNG 3: Papperslappar

Citat 3.1
Stödd på armbågarna mot bordsskivan lät trollkarlen essenser av sileshår och björkblod rinna ur ett lerkärl ned i ett annat. Han hällde sedan blandningen tillbaka mellan krusen, gång på gång, rytmisk i rörelsen som ett vattenur, spillde inte en droppe. Det var återhållsamheten i handrörelserna som var det viktiga snarare än arbetet med vätskorna i sig.

Fråga 3.1
Vad heter kortet och vilket är dess nummer?

Citat 3.2
Länge fick hon förklara studium och punctum för Alkurian; att den kvinnliga skönhetens tydliga och lättförklarade uttryck måste ställas mot det avvikande och störande för att den skall väcka åtrå genom sin mystik.

Fråga 3.2
Vilken fotograf och filosof?

Citat 3.3
Den vackra vårdagen led redan mot sen eftermiddag då generalen red in på innergården till Nya sfärens ordenshus bakom Kastykertemplet nere i stenstaden. Fasadens hängande mynt klirrade lätt i brisen. Ovanför själva porten fanns ordensdevisen präntad i gyllene bokstäver på högtidligt bokmål: ex uno plures, vilket betydde ”många ur en” med syfte på guldets heliga tillväxt.

Fråga 3.3
Nya sfärens ordensdevis parodierar ord på ett berömt sigill, tryckt på vissa eftertraktade papperslappar. Vilka papperslappar och vilka är de ord på sigillet som parodieras?

TÄVLINGSOMGÅNG 4: Personer

Citat 4.1
... kom gående uppför backen när morgonen bara åldrats obetydligt. Han verkade vara på strålande humör. Det gjorde genast Brådfot orolig för hur legaten skulle reagera på shagulitens flykt.
»God morgon, bäste mäster!« hojtade kalkländaren redan på avstånd. »Jag har ett ännu bläckfuktigt utkast till mitt nya kapitel i krönikan 'Vedergällning'.

Fråga 4.1
I vilken stad var legatens förebild biskop? Här får ni vara lite kreativa men svaret finns närmare än ni tror.

Citat 4.2
Som kallad av sin publik skred i det ögonblicket en mansperson ut på terrassen från en sidodörr. Han var nyvaknad och mycket blek i obestämt efterrus, klädd i en djupt skuren, skrynklig algsidensärk med tvärsgående snoddar som fick bålen att likna en kringbunden kalvstek. Hans stripiga röda hår som med ålderns tribut fått stänk av grått föll så långt att det fann vila på nyckelbenens avsatser. Över axlarna hängde en mossgrön kaftan med röda bårder och på huvudet satt en kalottmössa moderiktigt skjuten till nackens ena sida. Den kröntes av en tofs som hade formen av en havsanemon vilken mannen baddade till rätta med fingertopparna.

Fråga 4.2
Vem är förebild till skalden Arvor Salmello? Bilden är ett självporträtt av personen ifråga. Monty Python har besjungit honom på tyska.

Citat 4.3
Ändå blev åsynen bara obetydligt bättre när ägaren lät särken falla på plats och vände sig mot dem med ett gapflabb. Han var smutsig som en tiggare, men klädd i guld och siden. Hår och skägg stod tovigt spretande i brungrå testar lika ointresserade av tyngdlagen som av anständighetens påbud. Långsärken runt mannen feta kropp var rikt broderad, men solkig och illaluktande redan på håll. Runt halsen hade han lindat en blodröd schal som speglade hans ansiktsfärg.

Fråga 4.3
Vem är förebild till trollkarlen Kamalkus som Didra möter en natt på den kala klippan Gatve?

TÄVLINGSOMGÅNG 5: Scener

Citat 5.1
Inte heller de tre närvarande stoftkrälarna ingrep utan såg med hemlig tillfredsställelse hur platsen skövlades. De betraktade rummens iscensatta dag som en förhävelse mot sanningens och solens gud Shamash. Gubbarna hade kravlat upp på en planteringsramp där de stod uppradade på alla fyra som hundar i en saga.

Fråga 5.1
Scenen anspelar på en saga med tre olikstora hundar. Sagans namn är ett enda ord, ett bruksföremål. Vem skrev den och vilket är bruksföremålet?

Citat 5.2
Trollkarlen sträckte sig mot dörrhandtaget, men upptäckte att det inneslutits bakom ett tjockt lager av samma fjädrande glas som täckte golvet, lika oåtkomligt som hade det suttit på rummets utsida.
»Ingen drev hjorden från mig mot min vilja. Se min flock, förförd och förledd!« mässade varelsen.

Fråga 5.2
Scenen anspelar på ett klassiskt litterärt möte där en annan flock var inblandad. Vad var det för flock och vem ägde den?

Citat 5.3
Till sin egen förvåning åtlydde Praanz da Kaelve genast kvinnans uppmaning och det innan han ens hunnit reflektera över hennes märkliga begäran.
”Se där”, skrattade hon. ”Till rännstenens djup från salongens höjd är det sannerligen inte längre än ett tuppfjät!”

Fråga 5.3
Kvinnans replik anspelar på en svensk 1800-talssång. På vilken gata utspelas den?

Citat 5.4
Själva kastellet i torgets bortre ände var mer utformat som ett palats än som en fästning. Sätet skulle inte länge motstå en regelrätt krigsbelägring, men Praanz da Kaelve antog att anläggningen snarare befästs till skydd mot vildfolk och pirater i rikets barndom. En blond, storväxt man satt med skjortan uppknäppt nära palatsets solvägg, jäsande i en stoppad stol. Tjänarinnor svärmade runt honom under ivrig pedikyr, kamning och tvagning.
»Praanz da K«, nickade han när generalen steg närmare.

Fråga 5.4
Att mannen förkortar andra halvan av generalens namn till bara en bokstav anspelar på huvudpersonens ankomst till en liknande plats i en berömd roman. Vilken roman och vem skrev den?

Citat 5.5
»Det kallas skratt, mästare, inte kramper. Människor skrattar när de känner glädje. Även ni måste ha skrattat ... kanske som barn. Ordlekar och ramsor: 'Glorigt var det, och ränglande rufs gled och glemmade i våben ...' Förstår ni nu?«
Klonerna såg på varandra och svaga minnen stördes i sinnesdjupen men aningarna gav dem varken anledning eller förmåga att skratta. Ett par av dem försökte vrida på minspelet men lyckades bara åstadkomma groteska grimaser så att de irriterat fick dra ansiktet på plats igen med sina knotiga fingrar.

Fråga 5.5
Nonsensorden är min mycket fria översättning av de första raderna i en klassisk brittisk nonsensdikt. Scenen är dock inspirerad av en gammal brittisk film från 1941-1942 där tyskarna förgäves försöker förstå sig på engelsk humor via samma dikt. Vad heter dikten och vad heter filmen?

Tävlingsdags onsdag 14/9 - söndag 18/9

2011-09-13T18:45:00.003+02:00

Imorgon smäller det! Ni kan vara med och tävla om tio numrerade och signerade exemplar av romanen Slaktare små. Böckerna kommer från tryckeriet nästa vecka. Jag signerar och levererar iväg priserna så snart jag själv får dem.

Tävlingreglerna ser ni i föregående blogginlägg - läs dem och följ dem om ni tänker vara med!

OBS REGELÄNDRING: Eftersom några oroade sig för att email är olika snabbt från olika platser i världen så kan man lämna svaren på två sätt. Dels kan man som tidigare maila dem till trakorien@hotmail.se. Alternativt kan man skicka svaren som personligt meddelande till mig, "Brior", från Fria ligans forum. Är man paranoid får man skicka svaren till båda ställena och jag kommer då bara att räkna det som når mig först och kasta det andra osett. Alla andra regler om att man bara får lämna ett svar, måste ha med adressen etc gäller fortfarande.

Tävlingen går i fem omgångar, en varje dag:

onsdag: Populärkultur
torsdag: Legender och sagor
fredag: Papperslappar
lördag: Personer
söndag: Scener

Man behöver inte kunna något om Trakorien eller om fantasy utan det handlar om förebilderna till företeelser i boken. De som följt min blogg och forumdiskussioner om Trakorien kan möjligen ha en fördel på någon fråga.

Jag kan inte säga hur lätt eller svårt det blir, men det är ju lika för alla och kan man bara skicka in svar på någon fråga så är man med på spelplanen.

Titta alltså in här mellan 18.00 och 18.30 imorgon!

Larvatus prodeo

2011-09-07T11:10:00.005+02:00

"Larvatus prodeo" - Jag träder fram maskerad

Här kommer en stämningsfull bild från DiFolternas fältläger Parenkymon i Stromaträsken nära Skuger i Ilibaurien. Ett par scener i romanen Slaktare små utspelar sig där. DiFolterna är spagyriker och dramatiker som med sitt renande av essenser och med sin folkfostrande teater söker rena Ilibaurien från opianderdrogens förbannelse. Om någon tycker att maskerna ser bekanta ut så är det ingen slump; shaguliten Malek Mangus bär en mask just från DiFolternas teater.

“Först när de efter någon timme närmade sig träsklägret Parenkymon trängde månen ur dimmorna för att belysa scenen i all dess ödslighet. Besökarna såg en hel samling olikstora byggnader med spetsiga tak vilande på pålar och sumpholmar. Åldriga tusenrotsträd klöste med sina hänggrenar takspånen på torn och skjul, kanske i drömmar om att återerövra en förlorad avskildhet.”

Bilden är gjord av Magnus Fallgren för det nya rollspelet Svavelvinter som kommer senare i höst.

Tio gratisexemplar av Slaktare små att vinna

2011-09-05T17:45:00.006+02:00

Tävlingens form
Nästa vecka är det tävlingsdags. Alla som vill kan tävla om tio personligt signerade och numrerade friexemplar av romanen Slaktare små.

Tävlingen är en frågesport. Fem dagar i sträck, från onsdagen den 14 september till söndagen den 18 september publiceras en ny tävlingsuppgift någon gång mellan klockan 18.00 och 18.30 här på denna blogg och på Fria ligans forum. Varje uppgift består av delfrågor med mer eller mindre tydlig anknytning till Slaktare små och Trakorien. Svar på frågorna ska mailas till adressen trakorien@hotmail.se senast klockan 16.00 påföljande dag när svaren också offentliggörs. För sent inkomna svar är ogiltiga.

Poängberäkning
Varje korrekt svar på en delfråga kommer att ge ett poäng. För varje tävlingsuppgift får det först inkomna mailet med korrekta svar på samtliga delfrågor dessutom 10 poäng, det därnäst inkomna mailet med korrekta svar får 9 poäng etc. Det lönar sig alltså att vara snabb.

Vinnare
Tio tävlande vinner varsitt personligt signerat och numrerat exemplar av romanen Slaktare små. Högst totalpoäng när tävlingen avslutats får bok nummer 1, näst högst totalpoäng får bok nummer 2 etc. Om två pristagare hamnar på samma poäng så lottas numren ut.

Begränsningar och ordningsregler
Det är bara tillåtet att skicka in ett mail med alla sina svar per dag, per tävlingsuppgift, per mailadress och per person. Efterföljande mail från samma håll beaktas inte. En tävlingsdeltagares samtliga svar måste vara inskickade från samma mailadress för att de olika uppgifternas poäng ska sammanräknas när tävlingen är slut. Den tävlandes namn, adress, telefonnummer och postadress måste anges i varje inskickat mail för att svaret alls ska vara giltigt. Kontaktuppgifterna kommer inte att spridas bortom tävlingsledningen men vinnarnas namn kommer att nämnas publikt. Man kan inte delta anonymt. Personer som läst romanen innan den publicerades eller har varit inblandade i redigeringen får inte delta.

Domare
Erik Granström är enväldig domare i tävlingen. Det är tillåtet att gnälla på frågor, bedömning eller formalia. Kanske känns det bättre men det leder sannolikt ingen vart.

Håll ögonen öppna onsdagen den 14:e vid sextiden!

Hur man får ett numrerat och signerat ex av Slaktare små

2011-08-31T10:08:00.004+02:00

Ni som är intresserade av att lägga vantarna på ett av de hundra första, signerade och numrerade exemplaren av Slaktare små kan nu gå till sf-bokhandelns sida.

Som framgår av sidan så kommer de numrerade exemplaren att lottas ut bland de hundra första förhandsbeställda exemplaren så raska på om ni vill vara med. Jag råkar veta att nästan hälften av de hundra redan är uppbokade. Förfarandet kändes som ett acceptabelt sätt att ge dem som redan förhandsbeställt någon favör.

Dock finns ett fel på sidan som samtidigt innebär en möjlighet: De tio första numrerade exemplaren kommer nämligen att SKÄNKAS till vinnarna i en tävling som jag kommer att anordna inom ett par veckor. Tävlingen kommer att påannonseras på sf-bokhandelns sida och lite varstans (här också förstås) och tillgå så att fem tävlingsuppgifter dyker upp fem dagar i rad klockan 18.00. Först rätt inskickat svar kommer att få tio poäng, nästa nio poäng och så vidare. Högst totalpoäng efter de fem dagarna kommer att få bok nummer ett, näst högst poäng bok nummer två etc.

Tävlingen kommer förmodligen att köras på fria ligans forum: under sektionen "Slaktare små".

Bli nu inte ledsna om ni inte får något numrerat exemplar för jag signerar gladeligen alla böcker som läggs framför min penna om än utan nummer - varför inte på bokmässan den 24 september? Jag kommer att vara i sf-bokhandelns monter vid tretiden och ett par timmar framåt.

Omslagen

2011-08-26T15:04:00.006+02:00

Så här kommer böckernas framsidor att se ut. Texten är satt i ett originaltypsnitt från renässansen. De kommer alltså i andra halvan av september lagom till bokmässan.

Den skarpa eggen

2011-08-25T16:34:00.005+02:00

I veckan hälsade jag på Peter Johnsson, renommerad svärdssmed med smedja norr om Uppsala. Det är egentligen märkligt att vi aldrig tidigare har kommit i kontakt eftersom vi bor i samma stad, båda har hållit på med rollspel och dessutom har flera gemensamma vänner. Bot blev det äntligen på den saken och många goda idéer och erfarenheter utbyttes. Peter har förstås sin gedigna vapenkompetens medan jag gav synpunkter på deras blodiga resultat ur min veterinära synvinkel. Samtalen hölls sakliga men gled ofta över i sådant som man kanske inte bör diskutera öppet på bussen. Det är viktigt att försöka förstå hur svärdsstrider på liv och död faktiskt kan ha gått till när jag nu ska skriva om dem. Som läsaren vet så har jag försökt hålla en ganska saklig ton rörande våld och även sex - två ämnen som ofrånkomligt och ganska ingående berör en veterinär.

Redan när jag började skriva Svavelvinter lovade jag mig som belöning att beställa ett svärd just av Peter när jag är klar med alla böckerna, ett svärd hämtat från Trakorien då.

Peter är enligt egen utsago ingen fäktare men gav mig en del kontakter och litteraturtips. Bland annat har jag beställt Fem ringars bok, skriven av samurajen Miyamoto Musashi på 1600-talet. Jag frågade mig bland annat om man som Praanz da Kaelve faktiskt kan fäktas framgångsrikt och mot flera motståndare med två svärd och just det ska Musashi ha ägnat sig åt. Några tekniska saker fick jag mig också till livs, t.ex. att man visst kan stöta med en sabel, att den s.k. blodrännan knappast har någon funktion annat än att göra svärdet lättare och att det där vikandet av svärdens stål inte har med skärpa eller hårdhet att göra utan mest var ett knådande av äldre tiders stål för att avlägsna orenheter. Med dagens utmärkta stål behöver man inte vika metallen av kvalitetsskäl, men tekniken kan ge vackra mönster, s.k. damaskerat eller mönstervällt stål. Jag fick också pröva olika svärd och känna på hur tyngdpunktsförskjutningar helt ändrar vapnens karaktär.

En annan rolig sak var att Peter illustrerade åt Äventyrsspel när det begav sig, något jag inte alls kände till. Bland annat gjorde han omslagen till I reptilmännens klor och Nekropolis. Ännu roligare var att han förklarade sig sugen på att göra några illustrationer till det kommande rollspelet Svavelvinter. Han ville också försöka rita några av de svärd som figurerar i spel och romaner. Resultatet ska bli riktigt spännande att se!

Synopsis för tredje boken

2011-08-15T12:56:00.003+02:00

Nu har jag skrivit ihop en tvåsidigt synopsis för bok nummer tre, dvs den med arbetsnamnet Bladverk som kommer efter Slaktare små vilken ni ännu inte läst, den som jag nu ska börja skriva.

Arbetet har varit roligt men så förvånansvärt påfrestande att jag faktiskt haft sömnsvårigheter under de senaste dagarna. Idéer finns det gott om, men tricket är att sammanfoga dem till någon slags sammanhang och följd. Mitt nya kladdprogram Scrivener lyckades hålla ordning på personer och tänkta kapitel, men ändå har jag omgivits av högar med halvkladdade papper, bland annat tolv sidor med sammanfattningar om varje huvudpersons egen berättelse. Sedan ska dessa separata trådar sammanvävas till en helhet, teman tas tillvara, gamla planteringar vattnas och fås att blomma etc. Det är lite som att bolla med ett dussintal bollar vilka ibland delar sig i luften, blir bubblor som flyger iväg, käkar upp varandra eller krockar och studsar åt varsitt håll. Hur som helst känns det skönt att ha något att titta på även om mycket säkert kommer att ändras.

Den akuta anledningen till att jag snabbt var tvungen att skriva synopsis är försöken att få böckerna förlagda i Tyskland. Jag har redan sammanfattat handlingen i Svavelvinter och Slaktare små, men chanserna för utgivning ökar om förlagen ser att det faktiskt finns tankar om fortsättningen. Nästa steg är översättning och glassifiering.

Det är inte så mycket jag kan berätta för er om bokens handlingen, men den kan sammanfattas med rubriken som mina gamla rollspelare brukade sätta på sina spelkrönikor: "Evil Erik's marionetter snubblar vidare".

Slutklämmen är i alla fall att samla alla viktiga personer i staden Isakra för avfärd mot Marjura inför seriens fjärde och sista del. Nu börjar jag skriva synopsis till fyran men det känns lättare eftersom det mest blir fritt fabulerande.

Jätterolig uppgift!

2011-08-11T13:29:00.003+02:00

Nu kom jag på något riktigt kul, i alla fall för mig! Det är en sak som jag kan fråga nu och egentligen bara nu. Och ni som erkänt att ni bara lurkat på denna blogg måste också svara den här gången, i alla fall några rader, och var inte blyga.

Vad tror ni händer i Slaktare små?

Jag säger inte om ni gissar rätt, men när boken sedan kommit ut så ska jag gå tillbaka och kommentera förslagen. Förmodligen kommer idéer upp som jag önskar att jag själv hade kommit på...

Och nej, ni som redan har läst manuskriptet i någon form eller fått insides får förstås inte svara.

Slutredigeringen klar

2011-08-09T15:53:00.002+02:00

Sådär, nu har jag och Ola Wallin på Ersatz/Coltso skickat den sista korrekturdelen av Slaktare små mellan oss. Imorgon tar vi en avstämning på telefon för att diskutera någon sista finputsning men annars går boken till tryck inom ett par-tre veckor tillsammans med nyutgåvan av Svavelvinter.

Redigeringen har flutit på mycket bra, inte minst tack vara mina testläsares noggranna förarbete. Olas slutkommentar om texten:
"Stackars läsare! De kommer att längta sig fördärvade efter fortsättningen…" *

Som jag tidigare berättat är texten på sammanlagt 1300 000 tecken att jämföra med Svavelvinters 1100 000. Jag hade räknat med att romanen skulle bli 580 sidor tjock, men eftersom Coltso föredrar en luftigare layout blir det snarare 650 sidor. Lite väl tjockt kanske, men jag tror inte att läsaren kommer att känna att boken innehåller en massa luft som kunde ha klämts ur utan det är helt enkelt mycket som avhandlas.

Boken kommer hur som helst att bli mycket vacker. Omslagbilden av Martin Bergström har ni redan sett. Pärmarna kommer förmodligen att bli av enhetlig färg genom hela serien med mörkt blått och silvertryck på ryggen. Trådbindning av hög kvalitet. Vi tittar på möjligheten att ha Tobias Tranells nya Trakorienkarta i fyrfärg på pärmens insida och förmodligen blir det tvåfärgstryck på inlagans titelsida. Kanske kan vi som sagt också lägga med Trakorienkartan som affish där alla de nya namn som jag har hittat på till spelet kan få plats. Samma karta kommer antagligen att användas i spelet.

Mycket spännande tycker jag!

*Kommentar: Jag ska försöka skriva nästa del betydligt snabbare än denna. Ni blev varnade för att jag skulle bryta berättelsen tidigare än jag först hade tänkt pga längden och att det skulle resultera i cliffhangers.

Slaktare små - signerade och numrerade ex

2011-08-05T16:03:00.003+02:00

När första utgåvan av Svavelvinter kom ut så släppte vi etthundra numrerade och signerade exemplar mot förhandsbeställning. Många har varit stolta över dessa exemplar så därför tänkte vi göra något liknande med Slaktare små. Förmodligen så kommer sf-bokhandeln att hålla i den begränsade numrerade upplagan via sin webshop, men vi har inte riktigt kommit överens om detaljerna än. Det jag har ställt som villkor är att alla i hela landet ska ha samma chans att beställa samtidigt och att numren delas ut i den ordning beställningarna inkommer. Återkommer om detta, men man kan alltså inte ställa sig på kö redan nu.

I sammanhanget föreslog jag att de TIO första exemplaren ska delas ut gratis, som pris i en tävling åt de tio som först inkommer med rätt svar. Jag kommer själv att göra tävlingen.

Vi planerar vidare att trycka upp en fyrfärgsaffisch med en detaljerad karta över Trakorien. Affischen ska, om allt fungerar som vi tänkt, biläggas de numrerade exemplaren och kanske alla böcker i förstaupplagan. Jag lovar ännu inget, men visst vore det coolt!

Bladverk - planering av nästa bok

2011-08-01T12:58:00.003+02:00

Nu har jag på allvar börjat planera nästa bok, den tredje i serien om den femte konfluxen. Den har arbetsnamnet Bladverk, hämtat från det levande skepp som kommer att spela viss roll i romanen. Bladverk blir knappast den slutliga titeln eftersom det låter som en naturlyriskt diktsamling, men det är ett kort och bra arbetsnamn.

Till att börja med så har jag listat alla viktiga personer som överlever Slaktare små i ett dokument för att summera var de står när nästa bok börjar. Mina underrubriker för varje person är:

Situation
Vad har hänt personen och var befinner hon sig för närvarande. I vilken situation. Skadad, förvirrad eller mentalt tilltufsad på något sätt.

Relationer
I vilket sällskap är personen för tillfället. Vilka fiender respektive vänner har hon, vilka har hon fått eller mist. Hur står hon i förhållande till näromgivningen och till eventuella maktgruppering? Efterlyst? Fånge? Förrådd? Stigit i rang?

Vad vill han/hon
Vilka behov och omedelbara och långsiktiga mål kommer att driva personen.

Vad vet han/hon
Vad vet personer om viktiga saker som hänt och händer i omvärlden. Det kan även gälla saker som personen tror sig veta men som hon har missuppfattat. Vad vet hon inte.

Framåt
Vad tar sig personen faktiskt för som första åtgärd i romanen och vad händer henne utan egen förskyllan.

Det här inledande planeringsarbetet är något av det roligaste när man skriver en roman. Alla möjligheter ligger öppna och inga idéer är för vilda för att dras upp på bordet. I detta stadium måste man vada i små lösryckta idéer, kasta upp dem i luften och se dem regna ner för att upptäcka möjliga samband och mönster. Redan när jag började skriva Svavelvinter bestämde jag mig för att ta ut svängarna i handlingen snarare än söka göra den mer realistisk så jag släpper ohämmat loss fantasin. Jag har investerat i ett planeringsverktyg som heter "Scrivener" och som tycks kunna hålla reda på alla olika bitar. Däremot kommer jag nog att fortsätta skriva själva texten i en klassisk ordbehandlare för att behålla full kontroll. Jag har förstås också mina pålitliga Whiteboards där jag ritar flödesscheman över de olika intrigtrådarna - mycket för att kunna hålla koll på tidsflödet så att händelser passar med varandra i tiden.

Återkommer med funderingar.
"Dive thoughts, down to my soul!"

Gaudí och raugonerna

2011-07-24T10:49:00.009+02:00

Jag och yngsta dottern Maja har varit i Barcelona under fyra dagar där vi vandrat runt mil efter mil i den fantastiska bebyggelsen. Det roliga med staden är att stadsdelarna ter sig helt olika med arkitektur bevarad från alla tidsepoker från romarriket fram till olympiadens moderna skrytbyggen.

Barcelonas mest berömde arkitekt är Antoni Gaudí, verksam inom stilen modernisme, vilken är Kataloniens bidrag till Art Noveau från tiden runt sekelskiftet 1900. Karaktäristiskt för Art Noveau är att man imiterar naturen i både grundformer och dekorationer med böljande linjer där ofta inget är helt rakt. Så snart jag stod inför den närmast groteska katedralen "Sagrada Familia" så tänkte jag att så här måste en av raugonernas moderkolonier se ut med arbetare kilande in och ut genom tornens slitsar.

Raugoner är som alla trakorier vet en intelligent art havslevande, människostora insekter. De angriper ibland skepp till havs och äter upp besättningen. Vi gjorde senare ett besök i Gaudis "Casa Batlló", ett flervåningshus byggt för en rik borgarfamilj, varvid intrycken stärktes.

Eftersom raugonerna dyker upp i den tredje romanen som jag just ska påbörja så blev det på alla sätt en mycket inspirerande resa. Fotona är tagna av Maja.

Rollspel - check!

2011-07-17T15:10:00.003+02:00

Nu är jag klar med mina tre åtaganden för rollspelet Svavelvinter så här långt. Bortsett från de 475 kartnamn som jag redan har berättat om så har jag skrivit en kort essä om Ransard och en beskrivning av staden Tricilve.

Ransarderna blev en slags hinduiska kelter som dyrkar själva sin fädernesjord i form av gudinnan Subarda. De anser sig vara manifestationer av Subarda skapade för att rena omvärlden i ett specifikt syfte. Jag fick en riktigt bra idé som passar med huvudintrigen till romanerna på köpet, en idé som även kan få genomslag i sista romandelens titel.

För Tricilve utgick jag från det tidigare kartprojektet och beskrev de olika stadsdelarna. Till spelet kommer en flygbild över Tricilve att ritas med intressanta platser, till exempel Bestiatriet, Wrängerska huset och Septaviet med Kronolaben.

Nu lite välförtjänt vila och sedan ska jag börja skissa på nästa bok i romanserien där där ransarderna dyker upp. Jag behövde alltså fundera över dem i vilket fall som helst.

Gästspel i Stockholm

2011-07-09T13:57:00.005+02:00

Sf-bokhandeln i Stockholm har bett mig komma dit på deras fantasy-dag tisdagen den 12/7. Jag ska vara där sådär mellan 17.30 - 19.00 för lite snack om romanerna och om det nya rollspelet. Förhoppningsvis kommer någon från Fria ligan att vara med och vi tar med lite bilder och kartor från rollspelet.

Kom gärna dit om ni är intresserade för det är så tråkigt att sitta ensam.

Bilden är en skiss av Magnus Fallgren över Hippodônfossilet på berget Ranz.

Paratornas öar

2011-06-29T13:25:00.005+02:00

Nu har jag hittat på samtliga Paratornas smånamn. Christian G har beställt dem till rollspelets Trakorienkarta för att få lokalfärg. Det är ganska roligt pyssel när man väl kommer igång och förhoppningsvis gör det spelet mer levande. Man får ta trakt för trakt och tänka på vilka som bor där, vilken historia de har och vad de pysslar med.

Så här heter Paratornas tjugo småöar till exempel:

Öar

1. Blå halmaren
2. Altrona
3. Nordskökan
4. Rammen
5. Kolnir
6. Tre systrar
7. Landfutra
8. Rognan
9. Kranö
10. Gamsgubben
11. Ljungaren
12. Karsila
13. Farholm
14. Karmina
15. Inkymlan och Utkymlan
16. Réinasten
17. Kútra
18. Vilm
19. Langeland
20. Sydskökan

Landfutra är exempelvis ön där nybyggarna från Palamux landsteg för första gången (land + fötter). Farholm är den östliga ö varifrån man for mot Ransard (jfr Fårö med liknande etymologi). Langeland är en långsmal ö, Nordskökan är förrädisk med rev och flera småsystrar runt om, Réinasten har uselt väder etc.

Vidare mot Palamux!
Där blir det lurigare eftersom ön har minst fyra olika språkområden mellan vilka namnen bör skilja sig från varandra.

Trehundra och trettio och tre

2011-06-23T15:26:00.003+02:00

Så många dagar tvingades kärlekens och krigets gudinna Inashtar enligt myten tillbringa i underjorden dit hon vandrat för att bli beundrad av sin syster, dödsgudinnan Ereshkigal. Sedan tiden gått utan att någon människa erbjudit sig att ta Inashtars plats släppte dödsgudinnan sin syster och menade att skönhetens värde därmed var uppenbarad.

Som straff för sveket gav Inashtar demonen Ghumgakk order om att döda trehundra och trettio och tre människor varje år. Dödandet genomförs av RhabdoRanas mördare, uppkallade efter den giftiga groda från vilken de sju farsoterna, de sju gifterna och de sju etterdjuren stammar.

Tre hundra och trettio och tre är namnet på ett kapitel i romanen Slaktare små. Det är också det antal trakoriska namn som jag ska hitta på för att fylla kartan till det nya rollspelet.

Suck, det blir en lång sommar ... men en snygg karta.

Elektrubadur och Bimba

2011-06-21T15:36:00.005+02:00

Idag var jag och Björn Lindström i lokalblaskan, eller rättare sagt i lokalblaskans ännu blaskigare gratistidning 18 minuter (ni får bläddra fram till uppslag 4-5 för att se oss). Björn har startat Sveriges, som det verkar, första podcast för noveller. Från hans sida Elektrubadur kan man ladda ner ljudfiler med noveller. Ett bra och intressant initiativ som jag önskar all framgång. Jag fick äran att inleda hela serien med min gamla drapa Bimba fukkar reklamen och slank på detta bananskal in i intervjun.

En drapa är en kortnovell på EXAKT etthundra ord. På engelska kallas sådana texter för "drabbles". Bimba publicerades första gången i den finska nättidningen Enhörningen och återges här för den som är intresserad:

Bimba fukkar reklamen

Upplandsöknen brinner. Kall fusion slaknar hårt över sextio hett och Bimbas ozonsvämmare fjärtar snart lika tommigt som de strålslagna på Hospicity. Gamma, beta – hela junkiga grek-qwertyt solgrillar Bimbas nya Playtoy® Silliboobisar. Bimba är stort törstig. Hon ser colapop-maskinen, men en enda fekad nykrona har hon i tubletten.

Koxcola? Slibbrigt och med syntvatten bara. Koxkicken snear dessutom på värme.
”Drick Gödelsoda!” jinglar holopulsen. ”Fraktalpack med oändlig utsträckning”.

Stort.

Bimba sänker nicklet och burken antigravvar henne i handen. Hon lyser locket tills det poppar. Inuti finns fyra mindre burkar. Bimba läser på en: ”Drick Gödelsoda! Fraktalpack med oändlig utsträckning”. Bimba fukkar reklamen!

I övrigt var jag med på Eurocon i helgen där jag läste en snutt ur Slaktare små, satt som panelhöna och pratade med bekanta. Nu är jag hemma igen för den sista slutspurten med manuskriptet innan Ola Wallin på Coltso kastar sig över det efter midsommarhelgen.

Glatt sommarsolstånd på er allihopa!

Innevånarantal i Trakorien

2011-06-11T12:28:00.007+02:00

Jag skickade följande brev till gruppen som gör rollspelet och tänkte att det kunde ha allmänt intresse. Kom gärna med synpunkter för inget är bestämt än:

Något som ständigt diskuterats men aldrig beslutats är hur mycket människor det finns i Trakorien, dels i länder, dels i städer, dels hur dessa grovt är fördelade. Jag tycker att det vore bra med något slags storleksordning eftersom antaganden annars kommer att spreta vilt. Exempelvis så läser jag just en bok om kelter där det hävdas att Britannien hade tre-fyra miljoner innevånare och Gallien åtta miljoner när områdena erövrades av det Romerska riket. Tittade sedan i Ereb Altor-boxen där det står att hela Trakorien har 160 000 innevånare och Ransard 130 000 varav dessutom 15% är orcher. Dessa senare siffror känns för mig ganska märkliga.

Lite siffror ur "Before the Industrial Revolution" av Cipolla:

Länders innevånarantal år 1500
Brittiska öarna: 5 miljoner
Frankrike: 16 miljoner
Tyskland 13 miljoner
Italien 11 miljoner
Spanien & Portugal 11 miljoner
Ryssland 10 miljoner
Skaninavien 2 miljoner (år 1600)

Städers innevånarantal år 1500
Venedig: 115 000
Neapel: ca 180 000
Paris: ca 200 000
London 70 000
Rom 50 000 (hade en miljon innevånare under Romarrikets höjder)
Wien ca 30 000

Av dessa var 40-50% arton år eller yngre
Ca 75 % av ett lands befolkning sysselsattes i jordbruk (65 - 90%)

Sysselsättning i städer (ihopplockat från flera städer runt 1400-1650)
25% Livsmedel
35% Kläder och tyger (!)
8% Metallarbete (smeder m.fl)
4% Snickare
4% Byggare
5% Läderarbete
5% administration och präster (uppskattat)
3% Transport (upp till 10% i handelsstäder som Venedig)
3% Präster
2% Administratörer (Notarier, Advokater)
1% Prostituerade
0,3% Läkare

Hälften av familjerna i Florens hade en eller flera tjänare år 1550, 5% hade fler än fem tjänare. Tjänarna utgjorde 10-20% av stadsbefolkningen

Med stöd av dessa siffror skulle jag vilja föreslå att hela Trakorien har ca 7 miljoner innevånare (med tanke på att stora delar av öarna är obeboeliga drar jag ner siffran från exempelvis Italien.

Befolkningsfördelning
Paratorna 3 miljoner
Saphyna 2 miljoner
Trinsmyra 1 miljon
Palamux 1 miljon

Några städers befolkning
Tricilve med närområde: 250 000
Kamest, Zaroflas, Melse, Karnald, Vumbra, Tigôld, Frimbole Olvi 70 000 - 150 000
Kamest, Albarunzia 50 000
Mynd Mazuldre, Skuger, Fanzimle, Siola, Privavi, Mazmatra,
Grumm, Moherra, Joodak 10 000 - 30 000
Fontra Cilor 15 000 (staden är två mil lång men stora delar ligger övergivna)

Gäst hos verkligheten

2011-06-10T17:49:00.004+02:00

Jag kommer att medverka i två arrangemang vid månadsskiftet juni-juli:

För det första ska jag vara med på Eurocon 2011 i Stockholm lördagen den 18 juni. Dels ska jag högläsa ur Slaktare små klockan 12 och dels ska jag vara med i en paneldiskussion om praktisk problemlösning när man skriver fantastik klockan 15. Den senare programpunkten är på engelska.

För det andra ska jag åka ner till sf-butiken i Göteborg på deras tioårsjubileum tisdagen den 5 juli. De jubilerar hela veckan men har sin fantasydag på tisdagen.

Kul om vi kan ses!

Ransardernas födelse

2011-06-08T14:31:00.004+02:00

Jag ska skriva texter om den trakoriska huvudstaden Tricilve och om ärkefienden Ransard till rollspelet som kommer i höst. Vad gäller Tricilve så finns material i stort sett klart i romanerna och från kartan som jag och Pär Lindström gjorde för några år sedan. Christian Granath håller som bäst på att renrita kartan och min text ska mest förklara platserna och vad folk gör.

Ransarderna har det ännu bara pratats om i romanerna men i bok tre så tar de aktivt plats på scen. Faktiskt så dyker ransardern Frimrudin Ab'Omasi upp på sista sidan i Slaktare små på samma sätt som Enu Ammisadu dök upp på sista sidan i Svavelvinter och sedan fick en ganska stor roll i boken därpå.

Ransard med dess politik, seder och folk måste alltså oavsett spelet tänkas ut och beskrivas nu när jag börjar på bok tre. Det som är givet är att ransarder hatar sin ärkefiende Trakorien och att en särskild krigarkast rider på flygande gripar. Ransardernas hat bottnar i gamla krig och intressemotsättningar, främst att Trakorien blockerar handelsvägarna till Argonds rika länder i väster, men jag har också tänkt mig att ransarderna med sin hederskultur föraktar de amoraliska och pengafixerade trakorierna. Ransarderna ska vara hierarkiska med stammar och samhällsklasser som man inte rör sig mellan, extremt stolta, traditionsbundna och med strikta roller. De är en utpräglad krigarkultur där manliga ideal hålls högt. Den största anledningen till att de aldrig rått på Trakorien är att de har svårt att enas sinsemellan. Barboskerna i Ziddisbar stammar ursprungligen från Ransard och kom till Palamux via Trinsmyra. Ransarderna gör historiska anspråk på östra Saphyna.

Jag vill samtidigt inte ha dem som klichéartade skottar av typen i Braveheart, sådana där som tar en sup och säger manliga oneliners när kamraterna ska dra pilar ur deras breda och lurviga bringor. Snarare sneglar jag österut, på ursprungliga kelter, främst galaterna som slog sig ner i nuvarande Turkiet, på skyter och parter för gripridandet, samurajers hederkoder som redan finns i Bansikan, rysk och slavisk kultur där Nicholas Roerichs konst är en inspiration.

Har ni några idéer eller synpunkter så välkomnas de, särskilt nu när allt ännu är formbart.

Slaktare små för fjärde gången

2011-05-31T16:03:00.002+02:00

Nu har jag under någon månads tid kämpat mig igenom ytterligare en redigeringsrunda med Slaktare små. Manuskriptet känns nu så klart att jag efter några småändringar kan skicka det till förlaget med hyfsat gott samvete.

Framförallt Axel Henriksson och Roney Lundell har varit till stor hjälp genom att kommentera såväl språkliga och logiska som rent tramsiga oegentligheter. Även Robin Iversen och Fredrik Ström har bidragit med värdefulla synpunkter.

Sedan manuset gått i väg till Ola Wallin på Coltso så ska jag fokusera på några textavsnitt till rollspelet som produceras parallellt i Fria Ligans regi. Jag ska bland annat skriva om Trakoriens ärkefiende Ransard som dyker upp mer aktivt i den tredje romandelen och därför hur som helst måste tänkas igenom. Under redigeringsarbetet har många idéer dykt upp inför fortsättningen och jag längtar efter att sätta tänderna i del tre där många av de trådar som påbörjas i del två kommer att avslutas.

Towel Day

2011-05-25T14:58:00.012+02:00

Swedish fantasy writer Erik Granström celebrates Towel Day in memory of Douglas Adams, author of The Hitchhikers Guide to the Galaxy.

During his yearly visit to the chartered accountant, mr. Granstrom found several uses for his towel, again proved to be the most valuable item for all interstellar travellers.

Comforting when attempting to grip financial realities

Concealing questionable tax deduction attempts

Removing evidence of nervousness

Denying basic causalities

Winter von Schwefel

2011-05-24T14:34:00.004+02:00

Nu ska ni få en uppgift:

Fyrtio sidor från Svavelvinter ska väljas ut för provöversättning till tyska i Coltsos regi. Tanken är förstås att något tyskt förlag ska fascineras så till den milda grad att de genast vill ge ut romanen på tyska.

Men vilka fyrtio sidor ska väljas enligt er mening? Nu vet jag inte om det måste vara fyrtio sidor i sträck eller om man kan plocka två-tre olika bitar som sammantaget blir fyrtio sidor. Jag misstänker att ett stycke gäller, men tolka som ni vill.

Förslag?

Herremoral och slavmoral

2011-05-19T15:58:00.004+02:00

Dagens svenskar lever, åtminstone officiellt, i ett jämlikt och demokratiskt samhälle. Så ej trakorierna. Författare, spelkonstruktörer och rollspelare har ett intresse av att sätta sig in i hur människor tänkte förr när ojämlikhet var regel och ofta inte kunde överbryggas. Utmaningen är att kunna tänka bort sin egen norm för att kunna framställa en otidsenlig människa. På köpet lär man sig se samtidens mekanismer.

Jag har haft stor hjälp av gamle Nietzsche för att framställa aristokrati. Man behöver på inget sätt dela hans uppfattning men resonemanget om slavmoral och herremoral är intressant för att förstå elitens tankesätt - i fiktionen och i verkliga livet. I Jenseits von Gut und Böse - Bortom gott och ont, skissar N skillnaderna mellan de två moralsynerna:

Slavmoralen
* ogillas av N såtillvida att den är ägnad att trycka ner de "starka och fria" som han propagerar för - de som i förlängningen ska utvecklas till "övermänniskan".
* skiljer mellan "gott" och "ont"
* dömer handlingar som goda eller onda
* böjer sig under en extern norm
* är enligt N en moral för de underlägsna, svaga, fega, tålmodiga och ödmjuka ägnad att skydda pöbeln mot de starkas berättigade förtryck.

Herremoralen
* gillas av N som varande den upphöjda människans moral, aristokratens norm
* skiljer mellan "förnämt" och "föraktligt" - aristokrati och pöbel
* dömer individer som förnäma eller föraktliga
* skapar sina egna värden. Är sin egen måttstock
* är enligt N en moral för de starka, stolta och självsäkra som bara respekterar sina likar och tar vad de vill och förmår.

I filmer med förment historiskt perspektiv ser man ofta hur filmskaparna inte klarar av eller inte vill skildra aristokrater med den herremoral dessa förmodligen hade utan istället framställer riddare, kungar, adelmän etc som människor med modern moral. "Goda" riddare är egentligen demokrater som värnar om de svagaste, inte tar sig friheter etc. De kan möjligen demonstrera överklasslater men visar sig ha ett gott hjärta innerst inne när filmen går mot sitt slut. Exempel: Valfri Disneyfilm eller Orlando Blooms riddare i "Kingdom of Heaven". "Onda" riddare blir i sammanhanget ofta grymma egoister och inte sällan sadister. Jag misstänker att det beror på att filmskaparna söker skapa identifiering med hjältarna respektive tydligt hat mot de onda. Samma uppdelning av goda mot onda har spillt över till de flesta fantasyverk. Filmer om exempelvis flygaräss från första världskriget kan däremot skildra herremoralen: Den nedskjutne adelsmannen behandlas väl av sin fiende och tillika adelsman mot att han ger sitt ord som aristokrat på att inte fly. De står båda i varandras ögon bildligt och bokstavligt talat skyhögt över männen i skyttegravarna oavsett sida.

Indelning i herremoral och slavmoral kan tyckas inaktuell för dagens människa, men inget kunde vara mer felaktigt. Skillnaden är att herremoralen idag gått under jorden men den har på inget sätt försvunnit. Ordet "aristokrati" betyder att "de bästa styr". Idag behöver man inte tillhöra en adelssläkt för att tycka sig tillhöra "de bästa". Många personer i samhällstoppen anser sig tillhöra en elit. De spelar visserligen demokrater inför öppen ridå, men respekterar bara sina likar bakom kulisserna. Det kan gälla inom företagslivet, kyrkan eller överklassen eller egentligen inom alla ledande och etablerade skikt i samhället.

När man ser påvar diskret hantera pedofiliskandaler som interna kyrkliga angelägenheter, Röda-kors-chefer stjäla från behövande, företagsledare roffa åt sig förmåner, kungen och hans kompisar söka dölja porrklubbseskapader eller IMF-chefen Strauss-Kahn tycka sig ha rätt att tvinga städerskor till sex så demonstrerar de alla sin herremoral. Jag är personligen övertygad om att ingen av dessa herrar ångrar sina handlingar utan att de bara grämer sig över att de blev upptäckta. Därför är det viktigt att läsa Nietzsche än idag om än inte på det sätt som filosofen hade tänkt sig.

Som alltid är herrarna med sin moral en inspiration för mina skriverier.

Lägesrapport

2011-05-18T19:02:00.005+02:00

Nu händer det en hel del. Själv spurtar jag med slutredigering som ska vara klar till den första juni när manuskriptet ska skickas till Coltso. Jag koncentrerar mig på att korta ner och dela meningar så att boken får mer flyt. Naturligtvis kommer ytterligare ändringar att göras, men det är skönt att ha en hyfsad bastext att utgå från. Testläsarna har också påpekat en del saker av logisk natur: "Borde inte X veta att..." eller "Y kan läsa tankar i kapitel 10, och då skulle han ha märkt att...". Jag vill helst slippa skriva stora nya stycken men oftast kan även logiska problem lösas ganska enkelt sedan man väl har upptäckt dem. Dessutom finns förstås möjligheten att göra fler ändringar även sedan förlaget fått manuset.

Coltso har fogat in både mig och Svavelvinter och Slaktare små på sina sidor vid det här laget. Jag var i Stockholm och blev fotograferad av Cato Lein för webbsidorna och boken. Det är inte lätt att fotograferas, särskilt som jag fick order att inte se glad ut utan hellre "lite farlig". Det blev bra förstås även om man inser att åren går när man ser närbilder av sig själv.

På rollspelsfronten hade jag och Fria ligan ett möte den 12:e maj som blev lite av en kickoff. Tre illustratörer arbetar nu med bilder till spelet. Min uppgift har varit att ge bildförslag och att skicka korta utdrag om sådant som ska avbildas så att rätt stämning kan fångas. Texterna som våra bidragsgivare har skrivit kortas och jämkas samman av Mattias Lilja inom en gemensam ram. Vi använder därvid krönikören Ludenbrand från Kalklanden vilken dyker upp i romanen Slaktare små. Han skriver en svavelosande krönika om Trakorien med titeln "Vedergällning". Ludenbrand är modellerad efter krönikören och biskopen Liudprand av Cremona som på 900-talet skrev om romare och greker just under denna titel. Själv har jag åtagit mig att skriva en presentation av Tricilve och Ransard, men det får vänta till juni.

Den ende och hans omvärld - 3. Paratornierns tro

2011-05-08T21:00:00.006+02:00

Vilka andliga föreställningar har en trakorier på Paratorna? Tror han att gudarna bedömer hans handlingar för att mäta ut belöningar och straff efter förtjänst? Ber han till gudarna för att lyckas i affärer eller ge sin fiende gikt? Vad tror han händer efter döden?

Till att börja med några förutsättningar:

* Trakorien är ett polyteistiskt samhälle. Många olika trosföreställningar samsas, även på huvudön Paratorna. Därför är toleransen större i jämförelse med de monoteistiska samhällena under vår egen medeltid och renässans. Även Det heliga Kishatet med sin mycket stränga tro är polyteistiskt i och med att man accepterar ett panteon där sanningsguden Shamash är störst. I länderna Katalbi och Vallima ett par veckors seglats söder om Trakorien utkämpades krig under ett sekel mellan monoteistiska och polyteistiska grupperingar. Krigen vanns av en polyteistisk allians som också bildade Abzulvan. Sedan den tiden lever en misstänksamhet kvar mot monoteistiska strävanden i hela norra Argond - ett slags monopolofobi.

* Den stor religiösa striden står inte mellan gott och ont eftersom det som anses vara gott eller ont varierar i den polyteistiska miljön utan mellan skapelsetrogna och skapelsefrämmande verksamheter.

* Trakoriern lever i en värld där det finns fungerande magi, religiösa mirakler, mytologiska väsen, spöken och odöda, levande naturfenomen etc. Det påverkar synen på gudarna och skapelsen. Ingen tvivlar på att paranormala fenomen förekommer i Trakorien eller på att tillvaron delvis är besjälad.

* Det finns flera intelligenta arter i trakoriernas värld vilket minskar benägenheten att se människan som skapelsens krona.

Sir James George Frazer studerar och reflekterar över förhållandet mellan religion och magi i sin klassiska bok "The Golden Bough" vilken jag just läser. Han menar att människans resonemang har gått ungefär så här:
1. Världen är nyckfull och obegriplig. Stora saker händer som påverkar oss på gott och ont. Vädret är oberäknerligt, skördarna varierar och folk blir oförklarligt sjuka.
2. Vi försöker styra omvärlden med magi, tekniker som tvingar händelserna att gå vår väg. Det sker i princip på två sätt: (a) lika påverkar lika - vi målar en bild av det djur vi vill fånga och får därför makt över det, (b) det som händer delen händer också helheten - vi bränner hår av vår fiende och gör honom därigenom sjuk.
3. Magin fungerar ju inte! Vi är för klena men det finns nog mäktigare krafter som kan hjälpa oss om vi ber dem snällt och ger dem gåvor. Religionen föds, men samtidigt lever magin kvar i försöken att med egen kraft påverka tillvaron.
4. Religionen fungerar ju inte heller! Samtidigt börjar människans eget manipulerande ge resultat genom empiriska studier och systematiska försök. Upplysningstiden föds. Vetenskapen är alltså med Frazers ögon att betrakta som magins förlängning och båda skiljer sig från religionen därigenom att människan förlitar sig på egen kraft istället för att söka blidka andra makter. (Möjligen kan ekonomi ses som en motsvarande förlängning av religionen ;-) )

Parallellt med trons utveckling bildas politiska strukturer där människors föreställningar kommer till användning. Shamaner och sedemera vetenskapsmän får en social status som de gärna vill behålla oaktat sin verksamhet. Religioner sanktionerar hela samhällsstrukturer och ger hela samhällsklasser fördelar som DE vill behålla oaktat sin verksamhet (konung av Guds nåde etc). Samtliga kommer att motarbeta företeelser som hotar deras ställning.

Trakorierns inställning

Vardagstrakoriern accepterar att ett panteon gudar har skapat världen och driver den enligt vissa principer. Det anses självklart att respektera och söka blidka gudar och andra mäktiga varelser med särskild makt över ens verksamheter, t.ex havsgudinnan inför en sjöresa eller "bergens andar" inför gruvdrift.

Gudarna anses bara bry sig om vad jag gör, säger och tänker i den mån det tilltalar eller retar dem själva. Blir jag dömd så är det inte för min egen skull utan för vem jag har trampat på tårna. Straffet kommer snarare här och nu än i någon eftervärld. I och med att gudarna bara bryr sig om sina egna domäner står det mig fritt att agera i gråzonerna där emellan.

Om jag dyrkar och underställer mig en personlig gud så kommer han/hon att beskydda mig från andra makter. Man har en liknande syn på gudar som på världsliga bossar. Jag måste alltså inte hålla mig väl med alla gudar så länge jag har beskydd på annat håll. Däremot är det aldrig en bra idé att reta någon gud eller att utmana dem. Hybris straffar sig. En skördegud på Paratorna har heller inte mycket att sätta mot havsgudinnan ute till havs.

Gudinnan Kastyke tillhör officiellt skapargudarna, men tas inte ens på Paratorna riktigt på allvar. Snarast är hon en sammanhållande symbol för rikets kommersiella gryndsyn. Kastykerdyrkan blir därmed synonymt med att visa patriotism och demonstrera ställning i samhället. Därför flödar ganska stor summor in i donationer. Köpmän offrar på allvar till Kastyke och tackar med gåvor till templen vid god utkomst. Det ses som en ren investering och man kan ju aldrig veta. De tempeljungfrur som välsignar affärsföretagande kallas investaler.

Magi fungerar och är acceptabelt till vardags även för präster så länge man inte går mot de religiösa reglerna. Därför håller sig många trakorier med talismaner, dricker trolldrycker och liknande. Av dessa fungerar 90% inte utan är rena lurendrejeriet, men placebo fungerar även i Trakorien. Det är likaså vanligt att söka blidka lokala andar på sin gård, i åkrar och bäckar och liknande. Detta anses inte stå i motsats till gudatro.

Polyteismen gör att kätteri är ett ganska okänt begrepp. Toleransen är stor även när det gäller tolkningar.

Livet efter döden ses som en trist skuggtillvaro som kan lysas upp eller förmörkas av de efterlevandes omsorger eller försummelser. Tanken på evig plåga eller lycka beroende på hur man betett sig i jordelivet är inte utbredd. Sådana öden är inte otänkbara men är då udda resultat av förbannelser eller välsignelser som uppstått under livet. Man tror generellt inte på återfödelse.

Jag kommer inte på något mer för tillfället, men fråga om ni undrar.

Sagan om ringarna

2011-05-06T14:51:00.004+02:00

Valet av förlag är gjort. Jag har idag skrivit avtal med Ersatz förlag.

Slaktare små och förmodligen de två efterföljande romanerna i krönikan om den femte konfluxen kommer därmed att ges ut under Ersatz imprint Coltso, dvs deras varumärke för fantastik och annan genrelitteratur. Vi räknar med att Slaktare små kommer att finnas tillgänglig lagom till bokmässan, dvs i september 2011. Coltso kommer dessutom att ge ut Svavelvinter på nytt under hösten för att hålla seriens första del tillgänglig i handeln.

Inte mindre än fyra förlag visade intresse för mina romaner under den gångna månaden och till slut stod valet mellan Damm och Ersatz, två mycket lockande alternativ. Jag hade inte tvekat ett ögonblick att anförtro mig åt Damm, men måste förstås välja. Att jag till sist fastnade för Ersatz beror på att förlaget har en inriktning som jag tycker bättre passar mina böcker. Damm är visserligen större och har därmed mer resurser men är samtidigt bredare och jag känner att jag får en större delaktighet i hela utgivningsprocessen på Ersatz. Mina kontakter på Damm har varit professionella, lyhörda och tillmötesgående, men som det kanske blir på ett mindre förlag så drivs Ersatz av eldsjälar där jag blivit imponerad av Ola Wallins entusiasm, kunnighet och idérikedom. Redan under långfredagen satt han i sonderande säljmöten med bokhandeln. Ola kommer själv att redigera Slaktare små efter den obligatoriska och noggranna genomläsning av Svavelvinter som jag ålagt honom. Arbetet kommer att påbörjas inom en månad vilket ger mig tid att avsluta den pågående redigeringsrundan i samråd med testläsarna.

Coltso, eller egentligen кольцо, betyder "ring" på ryska. Jag ersätter alltså Järnringen med en annan ring. Ersatz betyder just "ersättning" på tyska. Jag blir den första svenska författaren på Coltso och det känns inspirerande. Samtidigt hamnar jag i fint sällskap med mycket meriterade ryska och tyska författare såsom Nick Perumov (platserna 2-10 i säljtoppen för 2010 på sf-bokhandeln), Dmitrij Gluchovskij (Metro 2033) och Sergej Lukjanenko (de filmade romanerna Nattpatrullen och Dagpatrullen). Ersatz satsar på hög kvalitet i tryck och text vilket jag uppskattar och man har mycket gott renommé hos de bokhandlare som jag talat med.

Alla de förlag jag pratat med har gillat idén med det nya rollspelet och jag kommer att sträva efter att koordinera projekten. Redan den 12 maj har jag ett möte med Fria ligan i Stockholm.

Dags att kavla upp ärmarna. Återkommer med mer detaljer.

Åsnan mellan hötapparna

2011-04-26T14:36:00.003+02:00

Jaha, nu har jag under den senaste veckan varit i Stockholm och träffat förlagen Coltso(Ersatz) och Damm som båda är intresserade av att ge ut Slaktare små och resten av konfluxserien. Båda vill dessutom hålla Svavelvinter i cirkulation och använda Martin Bergströms bilder som omslag, något jag redan frågat Martin om och som han ställt sig positiv till. Det är väldigt uppmuntrande i jämförelse med läget för någon månad sedan när jag fick reda på att Järnringen lägger ner och framtidsutsikterna tedde sig mycket osäkra.

Problemet är förstås att jag nu måste välja ett av förlagen och våga språnget ut i det ohjälpligt okända. Det ska direkt sägas att båda förlagen i grunden känns som bra alternativ och om bara ett av dem funnes så skulle det inte vara mycket att fundera över. De har dock olika starka sidor.

Ersatz med sitt imprint* Coltso är den mindre aktören, men ger ut böcker med en inriktning som liknar konfluxböckerna, dvs komplexa historier för en vuxen publik, främst översättningar från tyska och ryska, exempelvis Perumovs böcker. Produkterna är gedigna och man har en kvalitetsstämpel i handeln. Den person jag har haft kontakt med är mycket kompetent och aktiv med god erfarenhet från branschen. Man vill ge ut Slaktare små redan till bokmässan i höst.

Damm är det större förlaget som hör till samma koncern som B Wahlströms. Man har gjort en uppdelning så att Damm ska ge ut vuxenlitteratur och Wahlströms ungdomsböcker. Förlaget har väl utbyggda resurser och goda kontakter utomlands (en dröm är att få Svavelvinter och de andra böckerna översatta till andra språk, och då i första hand kanske inte engelska). Man vill ge ut Slaktare små först under vintern/tidig vår 2012 för att hinna sköta införsäljning m.m ordentligt. De personer jag pratade med gav ett mycket bra och intresserat intryck.

Mellan dessa två står alltå valet och jag går runt och resonerar med mig själv och andra, listar plus och minus och frågetecken. Avtal och ersättning och sådant är inte så mycket att fundera över för där gäller likartade villkor i branschen. Det viktiga är att få en hållbara och utvecklingsbar lösning för framtiden. Beslutet kommer ändå inte att dröja så länge och ni kommer att få ta del av det här samma dag som det fattats.

* imprint betyder i stort sett varumärke i bokbranschen. Vitsen är att ett bolag ska kunna marknadsföra sina produkter på olika sätt och till olika kundgrupper under olika namn. Jag hade inte hört begreppet själv tidigare även om jag stött på fenomenet.

RhabdoRana spelar innebandy

2011-04-16T19:50:00.003+02:00

Jag har alltid spelat boll men ser mig inte som någon direkt sportentusiast. Jag gillar helt enkelt att röra på mig och jaga bollar i tävlan med andra, men tittar inte så ofta på sport. Undantaget är innebandy vilket är särskilt roligt idag när Storvreta, vars hemmamatcher jag går på, blev svenska mästare för andra året i rad. Min innebandy har faktiskt också viss beröring med Trakorien.

För tjugo år sedan, innan jag själv hade barn, så var jag någon slags inofficiell fritidsledare för ett gäng pojkar i grannskapet. Jag skrev om det i ett annat inlägg som ni får läsa om ni vill. Bland annat spelade vi innebandy och när pojkarna ställde upp i sin första tävling med mig som coach så hette laget RhabdoRana. Ingen speaker kunde uttala namnet, men det spelade mindre roll för de vann.

Vi startade sedan ett lag som hette Loke med ålderskillnad på 41 år eftersom vi hade en 55-åring med och så gänget med 14-åriga killar som kollektivt kallades kobolderna. Första året vann vi division fyra men så småningom blev killarna bättre och gick vidare medan jag ägnade mig åt familjens tillökning.

Nu ska det anordnas en turnering i Uppsala den 14:e maj med lag från 1990 och då kommer Loke att återsamlas. Pojkarna är nu 35 år och betydligt mer erfarna och bättre. En av dem är Johannes Gustafsson som gick vidare till att blir proffs i Schweiz, årets spelare och kapten för Sveriges landslag. Igår var han med på vår träning som obrutet pågått varje fredag sedan RhabdoRanas dagar. Det var väldigt roligt - jag tror också för honom faktiskt. Vi äldre enades emellertid om att hur bra en kobold än blir så förblir han alltid en kobold.

Kopplingen till Trakorien då? Jo, om ni minns så har lönnmördarna i RhabdoRana en stav och en skära som de monterar ihop till en lie för att skära halsen av sina offer. Förebilden till den lien är en innebandyklubba.

Bilder från Svavelvinter

2011-04-16T00:17:00.003+02:00

Jag lade till några av Martin Bergströms fantastiska bilder i bloggens högerspalt.

De föreställer i tur och ordning:

* Praanz da Kaelve möter de vandöda crurerna inför slaget om Arhem
* Jätten Esimund och isdruiden Perrima vandrar på berget Biletands sluttningar
* Trollkarlen Shagul
* Kung Ottar vaknar i Cruri
* Dolken Demens

Här är två av bilderna i högre upplösning med Martin Bergströms tillåtelse:

Järnringen lägger ner - Trakorien lever vidare

2011-04-06T11:27:00.014+02:00

Så är det bara.

Jocke Bergström från förlaget Järnringen besökte mig för ett par veckor sedan och berättade att man tänker lägga ner verksamheten av tidsskäl. Alla inblandade har andra sysslor och nu finns det helt enkelt inte tid längre. Inga andra problem eller misshälligheter som jag känner till ligger bakom beslutet och relationerna är fortsatt goda. Alla är också överens om att söka så smidiga lösningar som möjligt för pågående projekt. De praktiska konsekvenserna är förstås avsevärda men inte omöjliga att komma tillrätta med.

För mig och trakoriernas del får Järnringens beslut konsekvenser vad gäller det planerade rollspelet Svavelvinter liksom för romanerna Svavelvinter och Slaktare små med de två planerade uppföljarna i serien.

Rollspelet Svavelvinter ges ut av Fria ligan
Fria ligan tar över Coriolis och kommer också att ge ut rollspelet om Trakorien ungefär som Järnringen tidigare planerade. Det ska bli spännande att arbeta med gruppen och vi hade ett bra möte på Monks Café nu i veckan. Skillnaden blir inte särskilt stor bortsett från att utgivningen förmodligen dröjer till hösten. Tomas Härenstam som gör reglerna är redan kopplad till Fria ligan och både jag själv och Mattias Lilja kommer att arbeta vidare i projektet som därför egentligen inte tappar något tempo alls. Jag avser som tidigare att släppa texterna till de gamla rollspelen fria som pdf:er under Creative-Commons-Licens när det nya spelet ges ut. Det är omöjligt att upprepa all tidigare information i det nya rollspelet så de gamla modulerna kan användas som inspiration även om en del har ändrats.

Romanerna om den femte konfluxen söker nytt förlag
Boken Svavelvinter är som ni vet nyligen utgiven i pocketformat. Uppföljaren Slaktare små är färdigskriven och testläses/redigeras för närvarande. Det finns egentligen tre vägar vidare för utgivningen: (1) jag hittar ett nytt förlag som vill ge ut Slaktare små och de följande två böckerna i serien - samma förlag får då gärna ta över även Svavelvinter (2) jag ger ut romanen med några intresserade från Järnringen (som uttryckt sådant intresse om det passar mig) och (3) jag ger ut boken på eget förlag.

Av dessa alternativ framstår (1) som det bästa eftersom jag varken har kompetens för eller intresse av att driva egen förlagsverksamhet med allt vad det innebär utan hellre skriver böcker än producerar och säljer dem. Ett etablerat förlag har högre trovärdighet i press och handel jämfört med egen utgivning och dessutom kanaler för marknadsföring som Järnringen saknat. Det som talar för att ett förlag faktiskt kunde nappa är att Svavelvinter sålt totalt 6000 exemplar i inbunden upplaga + pocket, vilket inte är en föraktlig volym, särskilt med tanke på den blygsamma marknadsföringen. Att ge ut Slaktare små är antagligen ett ekonomiskt riskfritt projekt eftersom försäljningen med säkerhet kommer att täcka kostnaderna och även ge vinst. Avtalsmässigt är jag helt obunden rörande både Svavelvinter och Slaktare små så det finns inga hinder i den vägen.

Jag har redan kontaktat Damm förlag som bland annat ger ut fantasy på svenska av exempelvis Raymond Feist, Joe Abercombie, Terry Goodkind och Neil Gaiman. Fördelen med Damm är att de vänder sig till en vuxen publik. Damm tillhör Forma Publishing Group där också B Wahlströms förlag ingår med sina ungdomsböcker. Förlaget har signalerat intresse även om inget förstås är beslutat ännu. En redaktör läser redan Svavelvinter och jag räknar med besked inom någon månad. Ett stort tack till Ylva Spångberg som förmedlat kontakten.

Om jag inte lyckas intressera något förlag så ska jag se till att Slaktare små ändå kommer ut på ett eller annat sätt eftersom många har frågat efter boken som ju redan är skriven. Hur det än blir så lär utgivningen fördröjas, åtminstone till hösten 2011 och kanske till våren 2012.

Så är det bara.

Vad kan entusiasten göra?
Den som är intresserad av att romansviten fortsätter får gärna signalera efterfrågan till bokbranschen och hålla diskussionen levande på nätet. Varför inte läsa Svavelvinter igen om du inte redan gjort det? Har någon insiderkontakt i ett förlag som kan tänkas vara intresserat så får ni gärna förmedla denna eller lägga ett gott ord.

Sveriges radios romanpris

2011-03-24T14:13:00.005+01:00

Möjligheten att få Sveriges radios romanpris har nog aldrig föresvävat mig, men eftersom jag ofta lyssnar på P1 så har jag inte kunnat undgå kanalens våldsamma hausse kring sin nyligen utdelade utmärkelse. Det går till så att man nominerar en handfull svenska romaner utgivna under förra året, utser en handfull läsare vilka får argumentera kring kandidaterna i sändning varpå lyssnarna röstar och någon vinner. Priset delas sedan ut vid en av dessa påkostade galor.

Eftersom jag samtidigt med prisuppståndelsen läste en utmärkt bok om postmodernism så började jag fundera lite kring hur detta pris passar in i och befäster de etablerade strukturerna och värderingarna i kultursverige. Frågorna kändes aktuella inte minst som Sverige radio nästan är en myndighet som nästan finansieras med allmänna medel.

Jag skickade alltså den nionde mars följande mail till de prisansvariga:

"Hej
Jag är intresserad av romanprisets bakomliggande tankar och strukturer, exempelvis målsättning, bestämmelser, vilka kriterier som används i bedömningar, hur nominerade romaner väljs ut, hur lyssnarjuryn väljs ut etc. Alltså inte romanerna i sig. Finns det något PM skrivet om detta som ni kunde skicka?"

Redan morgonen efter hade jag svar från Elin Claeson, en av programledarna:

"Hej Erik,
Jag svarar gärna på de här frågorna, men undrar lite om du undrar ur
ett journalistiskt-, privat- eller författarperspektiv?
Dvs. ska svaren användas på något speciellt sätt?"

Kanske en berättigad fråga och jag redogjorde därför kort kring mina funderingar:

"Hej Elin och tack för att du tog dig tid att svara,

jag är helt enkelt som författare och vardagsgrubblare intresserad av mekanismerna bakom vad som anses vara "bra" respektive "mindre bra" - i detta fall kultur även om frågan blir densamma i många andra sammanhang. Dina svar och mina frågor kommer på sin höjd att exponeras i min personlig blogg. Jag har ingen egentlig journalistisk agenda och heller ingen politisk sådan utan funderar bara över varför vår samtid fungerar som den gör.

Jag har tidigare givit ut romanerna Smolles varuhus och Svavelvinter och i sommar kommer uppföljaren till den senare med titeln Slaktare små. De två senare böckerna karaktäriseras som "fantasy", mest för att branschen kräver en genrebeteckning, men jag törs påstå att varken de ambitioner jag har eller frågeställningar jag berör i mina texter skäms för sig i jämförelse.

Jag har välsignats med en ganska stor skara läsare och för en livlig dialog, men har samtidigt slagits av hur ovilligt "etablissemanget" - inkluderande SR och stora tidningar - är att gå utanför sina givna föreställningar eller att överhuvud taget ge företeelser med fel stämpel en chans. Jag rör mig i ganska omfattande kretsar som likt flickan med svavelstickorna står utanför fönstret utan någon förhoppning om att släppas in i salongerna. Skillnaden mot HC Andersens saga är att vi inte är ensamma därute utan ganska många och att vi har ganska trevligt runt våra improviserade lägereldar dit var och en drar sitt bidrag.

Det som i förlängningen intresserar mig rörande romanpriset är därför på vilket sätt denna slags prisande är normbildande eller konserverande och huruvida public service i så fall ska driva sådan normbildning. Samma slags frågor kan ställas om så olika företeelser som sportbevakning, Nobelpriset, Academy award eller varför inte om program som Idol och Top Model, vilka jag menar verkar normerande för ungdomar på ett kanske inte helt lyckat sätt. En skillnad är dock att SR är public service och att jag utgår från att P1 (som jag oftast lysnar till) har andra ambitioner.

Man kan se frågan ur Juvenalis perspektiv: "Vem vaktar väktarna", eller med Bourdieu vilja undersöka hur fälten är uppdragna och hur aktörernas kulturella kapital värderas, eller fråga sig ur ett strukturalistiskt/poststrukturalistiskt perspektiv: på vilka grunder tilldelar SR just dessa texter mening och värde. Eller varför inte jämföra med den feministiska frågan vem som sätter spelreglerna i samhället, varför och hur?

Jag hoppas att detta gav dig lite mer insikt i mina funderingar och att du som jag tycker att frågorna är värda att diskuteras."

Sedan dess har jag inte hört mer. För en vecka sedan skickade jag ett nytt mail och påpekade att jag inte förväntar mig någon lång redogörelse utan som jag inledningsvis sade bara efterfrågar en PM som de säkert redan har - något som presenterar konceptet för någon programkommitté / styrelse eller liknande. Inte heller detta brev har fått svar.

Jag lovar dock att berätta hur det går - om det går.

Reviderat styckningsschema

2011-03-21T14:47:00.004+01:00

Ännu en redigeringsrunda är till ända. Det som känns extra trevligt är att alla bitar nu har lagts på plats, inklusive de där små besvärligheterna som man gärna lämnar till "sedan". Fyra personer läser som bäst texten och ger fräscha synpunkter.

Eftersom de 26 ursprungliga kapitlen varierade i längd från 4 till 25 sidor så har jag styckat om det hela och är nu uppe i totalt 49 kapitel. Mitt mål var att hamna på ett tiotal sidor per kapitel även om det förstås inte riktigt gick att nå.

Såsom i Svavelvinter introducerar jag på sista sidan en person som kommer att dyka upp mer utförligt i nästa bok. Jag ska försöka göra likadant i nästa bok.

Romanen börjar och slutar med ganska långa kapitel som sveper över de olika personernas göranden och varanden. Dessa gjorde jag om till två fristående delar, inledning respektive avslutning med ganska korta kapitel - typ en scen var. Huvudtexten är kapad i två delar som jag åtminstone temporärt döpt till "Bytesdjur" respektive "Rovdjur".

Nästa steg är att trimma bort överflödigt fett och en del senor, att krydda och förpacka. Jag hojtar när det blir dags att servera.

Intervju i Malmö

2011-03-01T12:11:00.003+01:00

Inte så mycket nytt för de inbitna kanske men nu kan ni läsa en färsk intervju med undertecknad på Malmö stadsbiblioteks hemsida.

Den ende och hans omvärld - 2. Animister

2011-02-28T12:02:00.007+01:00

Jag slänger som hastigt mellanspel in ett mail skickat till Henrik Bergendahl. Han frågade om animister, kafriler, Luvena och Fundibéra i samband med testspel av det nya rollspelet. Eftersom svaret kan ha visst allmänt intresse och hänger ihop med trakoriernas världsbild så får det haka på föregående inlägg. Mer om trakoriernas tro följer.

***

Animister är ett mycket brett begrepp i vilket jag lägger att man utövar magi i enlighet med skapelsegudarnas planer, eller åtminstone inte emot dem. 'Anima' betyder ju 'själ' eller 'liv' på latin, dvs man använder krafter i den besjälade tillvaron. Egen vinning är inget problem så länge man respekterar skapelsegudarna och håller sig inom deras ramar. Man skulle kunna kalla Silvia Miranda för animist i Svavelvinter även om hon klivit över skaklarna och betalar priset för det. Alla präster är inte animister utan det finns förstås rena teologer, predikanter, ceremoniker etc. Animister söker OFTA gå gudarnas ärenden vilket kanske faller sig naturligt om man respekterar dem som överhet och särskilt om man tillhör någon kyrka. Emellertid är ju inte skapelsen eller "naturen" alltid "god" - rovdjur fullgör också sin funktion och exempelvis drakar går skapelsegudarnas ärenden även om de inte alltid fattar det själva. Även egenintresse får ses som en drivkraft i skapelsen, kanske en av de viktigare.

Kafrilerna är animister från Mereld med en altruistisk övertygelse och dyrkar särskilt ljusguden Tigwalvan men även de andra skapelsegudarna. Alla animister är alltså inte kafriler. Kafrilerna kan därmed ha egna magigåvor men om man vill kan man komplettera med andra animistiska gåvor som passar.

Mångudinnan Luvena är en av skapelsegudarna men skapelsegudarna är sinsemellan inte alltid överens eller kompatibla - jfr med grekiskt eller nordiskt panteon. Skapelsegudar är de som fullgör någon slags funktion eller sköter en domän i skapelsen, inklusive krigsgudar och dödsgudar. Luvena och några andra av dem skulle kunna betecknas som rebelliska skapelsegudar som egentligen gärna skulle tippa skapelsen enligt sina egna preferenser men hålls i schack av de andra. Därmed har hon och andra gudar fått sekter som inte accepteras av renodlade animister och som jagas av Abzulvan - de skapelsetrogna kyrkornas inkvisition.

Vad gäller Fundibéra så är hon renodlad hedonist och feminist av ett ganska hänsynslöst slag. Hon har kommit i lag med sekterna på Bektar för att de besitter vissa kunskaper som hon vill åt och hon deltar i deras ritualer med nyfikenhet om inte övertygelse. Här ett litet relevant utdrag ur romanen:

”Man har sagt mig att ni nyligen invigts som månprästinna i Bektar bortom Laabnes askdalar, där ryktet viskar att människor offras och äts”, svarade Praanz da Kaelve. ”Hur går det ihop med er dyrkan av livet och skapandet?”

Fundibéra ställde med en road min ner soppskålen, borstade brödsmulor från fingrarna och mötte ogenerat generalens blick. Ögonen på rustsalens troféer glimmade just bortom bordets ljuskrets i det vida rummets dunkel. I Praanz da Kaelve väcktes en lika plötslig som ovälkommet påtaglig lust till kvinnan, född av den hunger, glädje, målmedvetenhet och grymhet hon utstrålade, som om han varit tillbaka på arenan, öga mot öga med en värdig motståndare.
”Jag vet hur människokött smakar”, sade baronessan lågt, ”det är sant, men även ni torde på slagfältet ha fått fallna fienders blod i munnen mer än en gång så i detta är vi lika. Det betyder inte att någon av oss slukar barn till frukost. Månprästerna på Bektare berg är barbarer, men de besitter vissa djupliggande kunskaper som man bara en invigd lemniscata kan delges. Jag var ute efter kunskap, inget annat, och en general från Digeta Longa är säkert införstådd med att ingående kunskap kan kräva såväl plågor som blodspillan. Kanske har ni hört DiFolternas devis att sann renhet bara kan uppnås genom lidande?”

Den ende och hans omvärld - 1. Paratornierns tillhörighet

2011-02-25T10:12:00.011+01:00

Martin Karlsson frågade mig om vad en trakorier egentligen tror på till vardags, hur han ser sig själv i förhållande till omvärlden med dess värderingar, gudar, andar och annat. Det är en intressant fråga som inte har behandlats annat än indirekt. Gudavärlden och vidhängande religioner har vi pratat om men inte så mycket om den enskilde trakoriske medborgarens perspektiv. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta och mycket går förstås att plocka ur romaner och spel, men jag ska försöka belysa saken i ett par, tre blogginlägg. Detta första handlar INTE om andlighet utan om hur trakoriern upplever sin plats i samhället. (Bonuspoäng till den som avkodar inläggets rubrik)

Först av allt måste det klargöras att Trakoriska riket är just ett rike, dvs en makt bestående av flera nationer och folk varav de flesta inte ser sig som trakorier utan som oberoende eller ockuperade av krämokratin på Paratorna. Detta inlägg tar främst Tricilverbons perspektiv.

Folket på Paratorna ser sig själva som frihetssökande rebeller eftersom deras anfäder flydde det gamla stelnade moskoriska väldet på Palamux. Omvärlden ser trakorierna som skrupelfria förtryckare och imperialister, men den synen har de själva svårt att förstå. Mentaliteten liknar mycket den som en del innevånare i USA kan ha på sitt land, en slags vulstig, emotionell patriotism som framförallt blommar upp när man känner sig hotad eller illa behandlad men som till vardags får vika för det egna intresset. Eftersom Moskorien som man flydde från till stor del har förstörts genom rovdrift på skog och mark finns en viss naturromantik kopplad till patriotismen. Poesi och intellektuella sysslor hölls högt i ära på Palamux och föraktas därför av många på Paratorna. Politiskt är de flesta paratornier vad vi skulle kalla libertarianer vilka framförallt framhåller individens rätt när de själv gynnas av den.

Paratorniern har ingen föreställning om människors lika värde på principiell grund, men heller inget egentligt klasstänkande utan social rörlighet accepteras. Slavar används och även en fri man kan bli slav exempelvis genom att falla i skuld. Det trakoriska samhället är tämligen könsneutralt men inte på moralisk grund utan för att ett patriarkat aldrig har uppstått. Jämställdhet har därmed aldrig varit en stor fråga - förtryck är vanligt men inte baserat på kön. Främlingsfientlighet och rasism är normalt. Man talar om alla tillräckligt avvikande som "djuriska halvfolk", däribland vargmän, träskmän, tolgulder, skecker m.fl. Rasismen har ingen ideologisk grund utan man accepterar halvfolk i den mån man har instrumentell nytta av dem. Farsegels människor hånas ogenerat liksom deras hemländer, vanor och utseenden, men också här bara om man inte har nytta av dem. Svaghet och oduglighet föraktas ofta enligt maximen "Gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv".

Det sociala samhället påminner om republiken Rom vid tiden strax före Caesar. Lagar garanteras av en stark författning - familjernas förbund - som ger vissa grundläggande rättigheter och förutsättningar, men som bara sätter ramar öppna för tolkning och manipulation. Lagvrängarna har därför en stark ställning, inte minst eftersom riket baseras på handel som ofta kräver avtal och juridiskt trixande. Staten, styrd av Bodâken, "riksdagen"/"senaten", utövar bara sin makt när så anses nödvändigt och den tillhandahåller få organ som hjälper medborgarna vilka därför är hänvisade till andra lösningar. Någon egentlig ordningmakt finns inte, utan särintressen håller sig med egna vakter och militären rycker bara in när så krävs eller Bodâken så beordrar och då ofta ganska brutalt. I hertigdömena upprätthålls Bodâkens funktioner av hertighusen, men vissa "federala" myndighetsområden finns. Det är mycket vanligt i Trakorien att man vänder ryggen till om något är besvärande. Dubbelmoral är accepterat.

Den enskilde medborgaren måste alltså söka sin trygghet hos andra instanser än hos staten. Några exempel:

* Klan, ätt, släkt, familj: Sammanhållning baserade på släktband är det vanligaste kittet mellan människor i alla samhällskategorier i Trakorien. Nepotism anses vara naturligt. Det finns en ömsesidig skyldighet att gynna och hjälpa de egna. Föraktet för svaga eller inkompetenta gäller inte inom släkten, dvs man hånar dem gärna men hjälper dem ändå.

* Beskyddare - klient: Detta är den klassiska italienska modellen som har praktiserats såväl i romarriket som under renässansen som i modern tid. Klienterna stöder en mäktig beskyddare som i sin tur hjälper dem. Detta är mycket vanligt på Paratorna, där många rika personer håller sig med egna styrkor, ämbetsmän och underhuggare, ofta i flera led. Ett särfall är "sockerpappor"/"sockermammor" som försörjer unga skönheter av båda könen mot sexuella tjänster.

* Gillen och skrån: Skråväsendet är mycket utbrett och står för nästan allt socialt stöd för yrkesmän: umgänge, pensioner, sjukvård, stöd till änkor m.m. Skrån präglar ofta egna mynt med egen lukt. Skråna har egna regler inom gruppen, administrerar lärlingssystem med gesäll- och mästarbrev, förhandlar om monopol och skattelättnader etc. Gillen är samma sak, men kan vara baserat på annat än yrkestillhörighet. Exempelvis går ofta utländska medborgare ihop i gillen för att kunna hävda sina intressen kollektivt.

* Handelshus: De stora handelshusen som sociala strukturer kan ses som hybrider mellan de tre ovanstående, dvs de ägs ofta av en stark familj med en ledande gestalt som fungerar som beskyddare av klientfamiljer. Samtidigt driver man en skråliknande verksamhet som täcker de egna näringarna och kommersen.

* By, kvarter: På landsbygden och i fattigare stadskvarter finns en viss sammanhållning beroende på att man bor på samma plats och delar samma vardag. Sammanhållningen är inte alltid så stark och mest användbar mot gemensamma hot och för gemensamma intressen. Hela stadsdelar eller arméer har ofta "folktribuner" eller "fälttribuner" som bevakar den lille mannens ('small people' för anställda inom BP) intressen vid sidan av gängse maktstrukturer. Tribunerna har ofta vetorätt och är okränkbara såtillvida att alla de representerar anses skyldiga att hämnas oförrätter mot dem.

* Välgörenhet anses på det hela taget föraktligt på gränsen till hädiskt mot gudinnan Kastyke. Animister från Tigwalvankyrkan på Mereld bedriver viss ideell fattigvård och sjukvård på Paratorna och ses ofta som farsegels dumskallar för detta. Bemedlade trakorier är emellertid sällan snåla eftersom snålhet (inte att förväxlas med gudi behaglig ocker och goda affärer) också ses på gränsen till hädiskt då rikedomar ska vara i rörelse och förmeras enligt gängse syn. Som välgörenhet fungerar därför ofta byte av tjänster, dvs rika paratornier betalar fattiga ganska väl även för enklare tjänster. Det är alltså OK att vara generös så länge det ser ut som om man får något i gengäld.

* I övrigt finns många sekter, ordnar och sällskap som ofta baseras på intressegemenskaper eller gemensamma värderingar. Mer om dessa någon annan gång.

Vox Ranzina

2011-02-13T22:56:00.004+01:00

Jag har haft stiltje i redigerandet ett par dagar medan jag grubblat över Vox Ranzina, dvs. den profetia som det heliga berget Ranz viskat fram mycket långsamt till en särskild munksekt under flera sekler och som fullbordas i Slaktare små.

Ni som spelat spelen vet vad det rör sig om: fyrradiga, allitererade strofer enligt Fornyrdislag vilka kan tolkas lite lagom obskyrt. Vox Ranzinas första strof lyder som följer:

Lång väg gångar den vise
i ottan vandrar med ro hans fot
Den sent vakne får städse hasta
ränner otänkt till råds och blodhugg

I spelet så fick spelarna en sida med sådana strofer vilka utgjorde ledtrådar för att hitta "fyra orakel" som måste räddas. Därtill sade Vox Ranzina saker om Shagul som trollkarlen inte gillade och saker om Trakoriska riket som de inte gillade.

Ett dilemma har varit att jakten på de fyra oraklen inte återfinns i romanen, i alla fall inte i spelets form eftersom jag tyckte att en sådan jakt skulle bli för sekventiell à la Da Vinci-koden". Därmed fick jag känslan av att det som återstod av Vox Ranzina blev lite för simpelt och något av en plot device. Varför skulle ett levande berg prata under flera hundra år bara för att tipsa några människor om vad de ska göra?

Lyckligtvis fick jag efter en del grubblande en idé som ger profetian en större betydelse som man kommer att förstå fullt ut först i sista boken. Grejen är att de levande berg som förekommer i berättelsen: Ranz, Jagernathan, Store Stenfar och kanske något till dels är besläktade och dels är mycket angelägna om att skydda konfluxen av en speciell anledning. Jag kan inte berätta vad, men jag hoppas att det blir en snygg koppling som binder ihop Shagul, Crurerna, skaparboken, konfluxen, Shaguls mystiske mästare och Nominatorn ... och tuppen Koklai förstås. Den nya vinklingen kräver inte stora omarbetningar i det skrivna eftersom merparten av utvecklingen exponeras i de två återstående böckerna och ligger väl i linje med det redan planerade.

Scenariot just nu är alltså att det vackra berget Ranz länge varit en tillflyktsort för mer naturromantiskt lagda trakorier (det finns faktiskt några stycken). Vox Ranzina har för dem bestått i oförarglig naturlyrik, men nu visar det sig att en av de viskande grottorna, skuren i ett stråk av röd granit, har sagt helt andra saker med politisk sprängkraft. När profetian fullbordas låter Peatro Petralba offentliggöra alltsammans och därmed blir situationen pressad för munkarna.

Shagul i Fontra Cilor

2011-02-06T19:38:00.006+01:00

Nu kan jag stolt visa en ganska färdig version av omslagsbilden till Slaktare små. Konstnären är Martin Bergström som också gjorde omslagsbilden till Svavelvinter. Jag är själv mycket nöjd, inte bara med bildens kvalité utan också med hur den anknyter till den förra bilden med kung Ottar. Svavelvinterbilden gick i gult medan denna går mer i rött för att spegla sin titel.

Bilden föreställer Shagul i Fontra Cilor och det är följande scen som ligger till grund:

Utanför huset flöt Kafassafloden oförtrutet mot havet, av öknens sälta berövad allt liv bortsett från sådana spillror av förbrukade nöjen som diskret tillförts strömmen i de äldre stadsdelarna bortom Arantrabron. Någon kort stund efter att Shagul lämnats ensam lade en rundgattad snipa ut från kaj mellan husen i en av flodens närliggande sidokanaler. Den fördes med ljudlösa årtag genom blindvattnets stillastående ytslem, klöv ridån av honungsrankor i kanalens mynning och greps av huvudfårans tröga rörelse. Nordstadens triad vände sotade ansikten mot trollkarlen där han orörlig betraktade dem från furstinens balkong och de tyckte alla med sin samtanke att den högste viskarens ansikte lyste som fullmånen över deras värv. På durken invid aktertoften stod en hög amfora surrad av den typ i vilken ingástum, den dyrbara jästa fisksåsen från Luperuba, brukar fraktas över haven. Hade någon händelsevis lagt örat mot lergodset så kunde lyssnaren ha uppfattat svaga skrapande och klickande ljud av säreget farfrämmande natur. En trakorier hade nickat förnumstigt åt dessa läten eftersom han plötsligt hade tyckt sig förstå varför andningshål hade borrats i krukan medan minsta barn från Samkarnas djungelländer istället blivit panikslaget av ljuden och förmodligen hoppat i vattnet.

Punkt. Igen..

2011-02-01T16:34:00.003+01:00

Vadå, satte han inte punkt redan i november, invänder den uppmärksamme läsaren. Jodå, fast den ännu uppmärksammare ser att avsnitt fattades då, avsnitt som jag nu har fyllt i och det känns väldigt bra att all text nu finns i råformat. Det är för mig stor skillnad på att förbättra något som ändå finns mot att skriva nytt.

Det sista avsnittet som jag alltså blev klar med idag utspelar sig utanför världen i värdshuset Felirota - "Lyckans hjul" dit de hämningslösa kommer för en sista brakfest sedan de avlidit. Jag hade tänkt att texten kanske kunde ta några dagar att färdigställa, men när man väl sätter tänderna i ett konkret kapitel är det alltid svårare än man föreställt sig. Idéerna är klara liksom början och slutet. Jag vet vilka 'plot points' som ska framkomma i avsnittet, vilka personer som dyker upp (Fundibéra och Praanz da Kaelve i detta fall) och jag har lovande idéer rörande några scener. Man kan likna det vid att alla råvarorna till en maträtt ligger på bordet, men sedan börjar frågorna hopa sig hur man ska passa in saffran med curry, hur länge spenatblad ska fräsas och när köttet lämpligen steks för att bli färdigt samtidigt som sparrisen. Eller tänk orientering där hållpunkterna är givna men inte vägen mellan dem.

Efter det nya tillägget är manuskriptet 1335 000 tecken långt vilket motsvarar 580 boksidor att jämföra med Svavelvinters 515. Fortfarande hanterligt hoppas jag och dessa 580 sidor kommer att innehålla mycket.

Romanens framsida och baksida

2011-01-22T11:40:00.004+01:00

Jag går fånigt leende genom rummen efter att ha sett ett utkast från Martin Bergström till omslaget för Slaktare små. Martin har behållit strukturen från Svavelvinteromslaget med en huvudperson i förgrunden och en flod i bakgrunden men bilderna är ändå helt olika och färgsättningen annorlunda åt det rödare hållet, vilket passar titeln. Scenen är i princip hämtad från det första avsnitt ur Slaktare små som medföljde pocketversionen av Svavelvinter. Som alltid är bilden mycket välgjord och man riktigt känner ångorna och stanken från Fontra Cilors förfallna palatsområde.

Bilden gjordes inför marknadsföringen, men kan dessvärre inte visas ännu. Jag skrev för samma ändamål följande förslag till baksidestext som ni i alla fall kan få läsa:

Trakorien blöder guld efter förlusten av svavelkolonierna på Marjura och riket knakar i fogarna. Kampen skärps mellan kejsarsidan och Nya sfären. Som nyutnämnd sköldbärare dras Praanz da Kaelve snart in i en härva av lögner och politiska mord där fullt inbördeskrig hotar. Samtidigt berättar hans agenter att ärkefienden Ransard smider planer på en invasion.
De mystiska shaguliterna har givits skulden för svavelsabotaget. Sekten var tidigare kejsarinnans andliga rådgivare, något som Nya Sfären gärna påpekar. Nu ryktas det att deras mästare Shagul har vaknat ur sin grav och kommit till Trakorien för att bevaka sina intressen. Praanz da Kaelve anar att större saker än freden står på spel när den beryktade mördarligan RhabdoRana på löpande band börjar avliva Trakoriens siare och stjärnskådare. I Tricilves gränder kan han höra barnen sjunga visan 'Slaktare små' men bara en handfull mäktiga trollkarlar är medvetna om ordens dolda budskap.

Slaktare små är fortsättningen på romanen Svavelvinter och utgör andra delen i Krönikan om den femte konfluxen.

Arhem i lågor

2011-01-16T17:08:00.005+01:00

Jag deltar i arbetet med det nya rollspelet parallellt med redigerandet av Slaktare små. Jag och Tomas Härenstam utformar som bäst ett introduktionsscenario. Målet är att allt ska finnas färdigt så att den som är nyfiken på spelet direkt ska kunna börja testa reglerna på välkänd mark.

Valet har fallit på att använda staden Arhems sista dagar som introduktionsscenario, dvs det som avhandlas i slutkapitlen av romanen Svavelvinter. Faktiskt tycker jag att detta har visat sig vara en mycket bra idé. Parallellt med själva spelet och introduktionen till reglerna så får man nämligen flera saker på köpet:

* en upptakt till det "Nu" som vi definierade för spelet och som just sammanfaller med svavelkolonins fall
* en karta över och beskrivning av Arhem som för många redan är bekant mark
* spelvärden för flera viktiga personer såsom Praanz da Kaelve och Robur Rödvad att använda även i andra sammanhang. Eftersom dessa personer är ganska välkända blir de också bra exempel på hur man gör rollpersoner
* en introduktion till den politiska krisen i Trakorien
* möjlighet att själv brodera ut med inslag från romanerna eller de gamla spelen

Min huvuduppgift har blivit att utforma de sex färdiga roller som erbjuds spelarna, presentera dem med övertygelser, erfarenheter, mål, kriser etc medan Tomas fyller på med ramverket och gör anpassningar så att beskrivningarna stämmer med reglerna. En särskilt spännande uppgift har varit att finna beröringspunkter, beroenden och potentiella motsättningar mellan rollerna så att de får anledning att interagera i scenariot. Jag har förstås utgått från romanen men även lagt in en del nya kopplingar och situationer som jag tyckte blev riktigt spännande. Därtill kommer en mycket kort beskrivning av alla kringpersoner i staden.

Vi bör vara klara inom någon månad och låter förmodligen några grupper testspela scenariot.

Första redigeringen klar

2011-01-13T23:13:00.004+01:00

Pust!

Efter någon månads slit har jag redigerat hela manuskriptet en första gång och nu färdigställt det i sådant skick att det utan blygsel åtminstone ska kunna visas för en redaktör. Mitt fokus har under denna redigeringsrunda varit att fylla i logiska luckor, släta ut motsägelser och nå någon slags koherens i berättelsen. Arbetet har så här långt rört problem som i vilket mentalt skick en vargman egentligen befinner sig i efter att delvis ha blivit flådd, huruvida en man i kvinnokropp ska kallas 'han' eller 'hon', hur man beskriver en värld där allt finns i bestämd form och en annan värld som saknar tom rymd. Dessutom har jag funderat över hur en havsvarelse beskriver en flodmynnning och hur man duellerar med magiska begrepp eller besegrar en demon.

Pyssel kort sagt.

Nu börjar jag från början igen och tänker denna gång mer på det språkliga flytet, hur olika personer presenteras för läsaren och hur de uttrycker sig konsekvent.

Det ska bli kul att äntligen kunna visa manuskriptet för någon annan och kunna diskutera detaljerna.

Mina bonusbarn

2011-01-03T12:58:00.004+01:00

Nä, jag har inte flyttat ihop med någon småbarnsmamma men jag skulle ändå vilja yvas över mina bonusbarn.

I åttiotalets slut var jag drygt trettio år gammal, skrev på spelserien om den femte konfluxen och bodde i ett radhusområde utanför Uppsala där det fanns många ungdomar. Eftersom jag alltid har varit lekfull så spelade jag fotboll, innebandy, baseboll och rollspel och dataspel med pojkarna i området. De gick med mina hundar och klippte mitt gräs ibland medan jag hjälpte dem med läxor och gav dem råd om livet och flickvänner (hundarna var bra kontaktmedel och lånades ut i detta syfte). Samtidigt rollspelade många tonåringar från annat håll i Trakorien. Jag har en hel pärm med brev från den tiden när ju inte internet fanns och jag brukade svara på alla brev jag fick.

Hur som helst så tänkte jag ju inte så mycket på att alla dessa ungdomar en dag skulle växa upp och dra vidare på olika banor genom livet. Det roliga är att många av dem, nu i trettiofem-fyrtioårsåldern, hör av sig igen bara för att säga hej och prata om gamla goda tider. Många av dem har jag dessutom nytta av eftersom de är lite av varje: historiker, lärare, språkvetare, konstnärer, docenter, musiker och läkare, alla med specialkunskaper och alla mycket hjälpsamma när jag behöver råd. Jag skulle tro att jag har kontakt med kanske ett trettiotal.

Till min glädje så märker jag att våra kontakter från den tiden har betytt lika mycket för många av dem som de har gjort för mig. Helt enkelt förefaller det väldigt bra för tonåringar att ha vuxna personer i närheten som inte är deras föräldrar och som de kan prata med lite mer jämställt. Jag har alltid tänkt att om det visar sig att jag har fel om efterlivet och faktiskt ställs inför sankte Pär så ska jag hävda till mitt försvar att barn och djur alltid gillat mig. Till allmän sorg så skulle samma typ av samvaro förmodligen vara omöjlig idag eftersom många föräldrar skulle undra om jag var pedofil. Antagligen skulle jag själv dra mig för att släppa ungdomar så nära inpå mig just pga risken för sådana misstankar, men på den tiden tänkte inte folk i sådana banor.

Däremot överväger jag allvarligt att engagera mig i någon form av ungdomsarbete - typ läsa läxor med de som behöver och så. Finns inte mycket som slår känslan av att varit någon annan till glädje.

Musik som inspiration

2010-12-19T10:43:00.003+01:00

Jag spelar alltid musik i bakgrunden när jag skriver.
Alltid.
Jag tillämpar en slags "method writing" där jag med olika medel söker förflytta mig in i scenen och in i sinnestämningen hos de jag skriver om och då är musiken oslagbar. Musikaliskt är jag allätare och lyssnar lika gärna till det senaste på topplistorna som klassiskt, gamla skillingtryck, kletzmer, argentinsk tango, musicals, visor och jazz m.m.; kort sagt, vad som helst som jag rent subjektivt gillar.

Rent praktiskt kan sångtexter störa när man samtidigt brottas med formuleringar, så instrumentell musik är lättare att använda. Klassiskt har också den fördelen att styckena är längre och ofta behåller samma stämning rakt igenom. Detta sagt så har jag ofta ändå använt modernare musik med text som inspiration då jag skriver. Jag lyssnar då på samma låt gång på gång på gång tills jag inte längre registrerar sången annat än som ljud.

Exempel:

* Kapitlet "En natt på den kala klippan" är döpt efter Mussorgskijs stycke med samma titel
* Häxan Fundibéra är skriven med Lady Gagas Bad Romance spelad om och om igen i lurarna.
* Stämningen på värdshuset "Den pilske prelaten" i Fontra Cilors hamnkvarter har jag hämtat från Kumpania Zelwers Fiore a Kamenka (En kul detalj: jag skrev till Jean-Marc Zelwer om saken och vi hade ett trevligt meningsutbyte på Facebook)
* I Svavelvinter skrev jag Perrima helt under inflytande av Robyn men när hon nu (Perrima, inte Robyn) tagit en mer tragisk vändning har jag använt Eminem och Rihanna's Love the Way you Lie
* I kapitlet om diFolterna ror ett par av huvudpersonerna över stilla hav under fullmåne. Jag har då låtit dem prata med ord hämtade ur Richard Dehmels dikt Verklärte Nacht och förstås under skrivandet spelat Schönbergs tonsättning av dikten.
* I samma kapitel pågår en extatisk rituell dans och då har jag förstås lyssnat och tittat på originalbaletten till Våroffer

Sedan finns det förstås en mängd mer ospecifik musik som jag bara lyssnar på för att nå en viss sinnesstämning: Nirvana, Arvo Pärt, tango med Aníbal Troilo, Rachmaninoff, Bach m.m. m.m.

Av någon anledning har jag ändå alltid tänkt följande cellostycke
av Shostakovitj som signaturmelodi till Trakorien och jag spelar ofta det stycket inför en skrivsession. Jag tycker att rytmen och disharmonin passar landet.

Rätt svar längst ner

2010-12-11T14:50:00.002+01:00

Ilibaurien styrs av två råd, alkurian med inriktning på alkemi respektive komedianternas råd som leder de heliga skådespelen. Till dem båda är oraklet Nastigast knutet, och hans mening inhämtas inför alla viktiga beslut. Komedianternas skådespel är tänkta att rena (1) det drogtyngda folkets tanke som förberedelse inför dess slutliga pånyttfödelsen, men Nastigast har kommit till en annan insikt: det är inte publiken, ilibauriens folk som behöver renas utan själva dramat (2) med dess klimax, den femte konfluxen. Något är fel i överföringen (3) från den gudomliga ritningens till världen. Emellertid väntar han ingen förståelse för sin åsikt utan inser att han måste lämna Ilibaurien för att själv finna ledtrådar till hur verkligheten ska regisseras. Problemet är att han väger flera hundra kilo och sedan barnsben lever i en porslinsbyggnad vars dörrar är för små för att han ta sig ut.

Samtidigt frodas missuppfattningarna (4) i övriga Trakorien. Brior Brådfot är efterlyst av Digeta Longa som varande samhällets fiende nummer ett i maskopi med shaguliterna. Shagul tvingas för sin del resa till Trakorien sedan hans ovetande klon Mogerland tagit livet av sig när det gick upp (5) för honom att han bara är en av fem kopior av samma människa.

hur ska detta sluta? Tja, ni får väl hänga på när nästa del publiceras i vår.

Rätt svar är Aristoteles poetik som jag just läser och som faktiskt lägger ett par pusselbitar på plats, särskilt när det gäller Nastigasts agenda.

1 - Katarsis - reningen
2 - Mythos - intrigen
3 - Mimesis - avbildningen
4 - Hamartia - "the fuck-up"
5 - Anagnorisis - insikten

Pocketen i handeln

2010-12-01T23:41:00.003+01:00

Nu har jag bläddrat i det första tryckta exemplaret av romanen Svavelvinter i pocketversion. Det inköptes på Sf-bokhandeln i Stockholm ungefär tjugo minuter efter att jag varit där och konstaterat att boken ännu inte hade kommit in. Inhandlaren Robin Iversen hade med sig boken till vårt möte på det nystartade Monks Café i Gamla stan. Jag får trösta mig med att en låda med mina friexemplar på väg och bör komma hit innan helgen.

Spontant såg det bra ut men jag återkommer med kommentarer när jag fått mina exemplar och hunnit granska dem lite mer i lugn och ro. Bland annat ska jag läsa igenom de två avsnitten ur Slaktare små vilka säkert har redigerats sedan de lämnades till tryck.

Redigeringens gång

2010-11-15T16:53:00.004+01:00

Jag har alltså skrivit klart romanen "Slaktare små" i första utkast och nu börjar redigeringsarbetet. Kanske någon är nyfiken på hur jag tänkte lägga upp arbetet.

Till min ovärderliga hjälp har jag redaktören Fredrik Ström och ett antal testläsare som anmält sig frivilliga. Dessa personer kan emellertid inte kopplas in förrän jag tagit ytterligare nappatag med råtexten som ännu är full med sakfel, ofullständigheter och rena pinsamheter. Det är ju ingen vits med att börja språkgranska avsnitt som kommer att tas bort eller att påpeka logiska grodor som redan står på To-Do-listan. Strukturella fel uppstår inte minst därför att jag plötsligt under skrivandet fått nya idéer som kräver ändringar i tidigare kapitel. För att inte tappa tempo har jag bara noterat vad som ska ändras på respektive ställe men ännu inte utfört korrigeringarna.

Under skrivandet har jag skapat flera dokument som nu kommer till användning:

en scen-för-scen-synopsis på sju sidor som i punktform sammanfattar vad som händer i romanen. Där är det lätt att få överblick över handlingen
en logg med redigeringsidéer som uppstått under skrivandet av typen: "gör Oberon mer sarkastisk", "ska Ansgar vara kvar i Vulferveden?" eller "etablera Västmyra som spelhåla"
Mina tre grunddokument med personbeskrivningar, artiklar om företeelser i världen respektive löst kladd.

Min plan för redigeringen är grovt som följer:

kolla den dramaturgiska kurvan med höjdpunkter och lugnare partier. Eventuellt flytta runt scener
fatta beslut om ändringar i struktur och handling, till exempel om en person ska raderas ur texten eller "parkeras" permanent eller tillfälligt (har ett sådant exempel), om ett kapitel ska strykas eller skrivas till (har ett par sådana)
ändra felaktiga detaljer och komplettera tidiga scener med sådant som tillkommit. Exempelvis så fick jag idén att folket på Stegos inte har vetat om världen funnits kvar utanför deras fördömda ö och då borde deras religiösa liv reflektera detta. Exempel 2: Shagul förbjuder RhabdoRanamedlemmar att nämna demonen Ghumgakks namn eftersom han är rädd att väcka dennes uppmärksamhet
renskriva verser från Vox Ranzina där dessa ska in i handlingen
gå igenom personbeskrivningar och repliker för att se så att olika personer visar sina personliga drag i uttryck, handling och språk. Kanske förändra karaktären på någon person. Lägga till mer om utseende där det behövs. Målet är att varje person ska kännas unik, intressant och levande. Det hör till saken att jag har förebilder till nästan alla personer i boken och dessa lägger jag på skärmen när jag modellerar
lägga till kuriosa och färg. Jag tänkte bland annat gå igenom spelmodulerna för att se om jag missat några godbitar som passar in. Parallellt ta bort tramsigheter som är roliga men inte platsar. Även rensa eventuella sexismer och liknande
kolla konsekvens i alla namn och lista dessa för persongalleriet respektive kartan
polera språket för mer flyt. Bästa sättet är att läsa texten högt för sig själv så hör man där det stakar sig. Även måla på med mer färg för mer känsla där det behövs
här tänkte jag skicka texten till Fredrik för mer noggrann språkkontroll tillsammans med honom. Även förlaget får läsa texten nu.
Jag har två scener som ännu inte skrivits, men de är antingen möjliga att utelämna eller helt oberoende av resten så jag tänkte skriva dem vid tillfälle när det passar i tiden
skicka texten på testläsning
göra slutjusteringar

En del att göra med andra ord.

Punkt

2010-11-13T23:24:00.003+01:00

Där satt den! Jag har äntligen kommit till slutet på Slaktare små, och det nästan under september så som det var tänkt.

Det vill säga nu börjar ett omfattande arbete med att komplettera, ändra, korta ner, sammanjämka och förhoppningsvis förbättra texten, men det känns väldigt skönt att åtminstone kunna luta sig tillbaka och titta på helheten för första gången. Några avsnitt är jag riktigt nöjd med medan andra fortfarande driver fram viss blygsel.

Ett snabbt montage visar att texten i nuvarande form innehåller ca 210 000 ord eller 1 270 000 tecken. Det skulle motsvara 560 tryckta boksidor att jämföra med Svavelvinters 515. Nästa del räknar jag med blir kortare; jag skulle gissa på 350-400 sidor. Den bör också kunna bli klar inom ett par år efter denna del.

Sista kapitlet tog längre tid än jag trodde eftersom det består av sju olika delar där det avslöjas vad som händer på ett antal platser med ett antal personer och varelser - detta i analogi med avsnittet 'Efterspel' i Svavelvinter. Det besvärliga i sammanhanget är att man måste läsa in sig på vad som hände senast och dessutom komma i rätt stämning för varje ny scen.

Som jag tidigare diskuterat här på bloggen så pekar slutet ganska mycket fram mot nästa del vilken jag fortsätter med direkt när jag är färdig med denna. Det ska gå ganska mycket fortare än sist. Klart någon gång i ... september skulle jag tro.

State of Affairs

2010-11-01T12:37:00.002+01:00

Idag eller imorgon går pocketversionen av Svavelvinter till tryck. Den sista korrekturändringen föranleddes av ett påpassligt påpekande från Roney Lundell. Han ifrågasatte om man kan beordra bågskyttar att "ge eld" när det inte finns krutvapen i Trakorien. Scenen är när Praanz da Kaelve och en grupp soldater första gången möter crurer på Marjura. Naturligtvis har Roney rätt och vi hann få in ändringen. Pocketen ska med dagens leverans hinna ut i handeln till den förste december - en dag jag härmed döper till "advent".

Samtidigt gick vid midnatt deadline ut för grundbidragen till det nya Trakorienrollspelet. Många mycket inspirerande bidrag har inkommit och det sista i denna kategori blev Tor Ola Holen Smestads sammanfattning av de trakoriska öarnas historia som inkom klockan 23.58. Det ryktas att Ola Wikander i desperat jakt på ytterligare tid färdats mot datumlinjen och inkommer med sitt bidrag under de närmaste dygnen, vilket redan förlåtits honom.

Själv har jag inte lyckats hålla min deadline till oktobers utgång efter någon veckas svacka i skrivandet, men som Ylva Spångberg påpekade: egentligen kan man säga att det fortfarande är september. De senaste dagarna har jag hur som helst kommit igång igen och räknar i alla fall med att blir klar denna vecka. Ni kommer att få reda på det. Shaguls mästare, vars förebild är Ludwig Wittgenstein, har just piggnat till och överraskat sina befriare med vem han egentligen är och beskedet att han inte alls tänker ansluta sig till deras planer.

Sådant är alltså sakförhållandet. Extra bonus till den som avkodar inläggets titel.

Timatia och Argond

2010-10-13T12:43:00.002+02:00

Apropå diskussionen om "Timatia" som namn på Trakoriens kontinent, så har jag bestämt att det istället är hela världen som kallas Timatia (eftersom den gjordes av urvarelsen Tiamats kropp enligt en populär skapelseberättelse).

Kontinenten har döpts till "Argond" vilket jag tycker passar ganska bra med de andra kända kontinenterna: Samkarna, Soluna, Argond, Akrogal och Olyanda. Som några påpekat så använder innevånarna dock sällan dessa beteckningar eftersom de inte har så vidsträckta perspektiv. Huruvida Trakorien egentligen tillhör Argond eller ej blir därmed mest en akademisk fråga eftersom trakorierna själva till stora delar inte ens ser sig som trakorier. I den mån så är fallet så delar de in världen enligt: Trakorien - farsegels länder.

Argond är för övrigt ett anagram på "Dragon" men det gör ju inget.

Vaggvisans melodi

2010-10-06T16:11:00.003+02:00

Eftersom flera har frågat så länkar jag till Robin Iversen Rönnlunds tonsättning av vaggvisan nedan. Jag lyckades inte få den att spela här i bloggen så ni tvingas ladda ner den, men den är bara några Kb stor.

Slaktare små

2010-10-06T10:03:00.005+02:00

Slaktare små blir alltså titeln på uppföljaren till romanen Svavelvinter. Namnet har diskuterats tidigare. Många gillar det, andra inte - skillnader i smak får man leva med.

Mina ambitioner med titeln liksom med kommande titlar är
(1) att den ska klinga bra,
(2) att den ska vara originell och sticka ut,
(3) att den ska innehålla någon slags störning som man inte genast avkodar,
(4) att den ska ha täckning i intrigen,
(5) att den inte ska vara analog med Svavelvinter (typ Järnsommar/Kvicksilverhöst/Plastvår - ni förstår principen),
(6) att den ska vara kort och
(7) att den inte ska ge missvisande associationer.

Den enda farhåga jag hade rörande Slaktare små hör till kategorin 7, nämligen att titeln kunde ge intryck av splatter och avskräcka känsliga personer. Jag tror emellertid inte att det är någon stor risk, särskilt inte om omslaget ger ett lugnt intryck. Vad gäller punkt 2 så har fantasytitlar ofta ett visst stuk som jag ville undvika för att signalera att detta inte är traditionell fantasy. Om ni inte förstår vad jag menar så slumpa fram ett antal generiska fantasytitlar här.

Uttrycket Slaktare små är i romanen hämtat ur en gammal vaggvisa från Tricilve. Visan ska lära de trakoriska telningarna att vägen till framgång går över andra. Den är också Shaguls enda minne från tidig barndom och han har fått för sig att de två sista verserna handlar om honom.

Vaggvisa från Tricilve

Bagarens barn vallar kaklak i smör
På brödbaka sticknål hon dansar och dör
”O ge mig en kringlo nu genast på stunden
Bara en kan få ärva min bagarebod!”
bagarfar knorrar så glup från sin dörr

”Lilljäsa ger dig en kringlo på duk
Min storsyster drank jag i gräddan så fet
Min lillsyster rörats till blodiger smet
Bara jag kan få ärva din bagarebod
I ugnen jag gräddar dig tills du blir mjuk”

Skökorna små halar busuk ur kläd
Det mörkaste hål ska han svämme med säd
”O ge mig ett kötton nu genast på stunden
Bara en kan få ärva min guldpaviljong!”
mamaka knorrar så kåter på bädd

”Lillpilla ger dig ett kötton i knä
Min storsyster bolat till ongmaga spy
Min lillsyster gjöt jag med kokande bly
Bara jag kan få ärva din guldpaviljong!
I skogen jag trär dig på avbarka trä.”

Slaktare små går till lammen i mist
En yxa är bunden i knippet med kvist
”O, ge mig en skanka nu genast på stunden.
Bara en kan få ärva min slaktarbutik!”
slaktarfar knorrar så glup från sin vist.

”Lillsticke ger dig en skanka i kopp.
Min storbror är skickad till främmande land
Min lillbror ren slukad bak tunga och tand
Bara jag kan få ärva din slaktarbutik!
I källarn jag sveder och hänger din kropp.”

Pocket

2010-10-05T08:37:00.003+02:00

Ett par timmar efter midnatt lade Fredrik Ström och jag sista handen vid korrekturet för det som ska bli pocketversionen av Svavelvinter. Fredrik har lagt ner ett stort och professionellt arbete för vilket jag är mycket tacksam. Det blev lite tidsbrist på slutet därför att olika nyckelpersoner reser bort, men nu är filerna i alla fall skickade till Christian Sabe för layout.

Boken förväntas komma i handeln i början på december och intresset från bokkedjorna har varit stort. Man har redan kunnat förhandsbeställa pocketen ett tag från de stora nätbokhandlarna. Sätt gärna tryck på din lokala bokhandel!

Den gamla texten har rensats från en del språkfel, oklarheter, klumpigheter och rena tankefel, förhoppningsvis utan att nya satts dit istället. Dessutom bifogas åtta sprillans nya sidor i två avsnitt från uppföljaren som teaser. Under redigeringen av dessa nya sidor dök plötsligt Trovinder av Hons upp trots att han brann upp redan i Svavelvinter (dvs han var egentligen RhabdoRanamördaren Alma utklädd och brann inte upp men skulle hur som helst inte vara med här). Jag kommer att tänka på min första version av Svavelvinter när Brior Brådfot lyckades medverka under ett halvt kapitel i Cruri trots att han samtidigt satt inspärrad i Arhems garnison. Ett annat tankefel som korrigerats från förstautgåvan av Svavelvinter är att Arn Dunkelbrinks svärd låg kvar på en klipphylla i kvicksilvergruvan dit draken kastat det samtidigt om riddaren använde det (Axel Henrikssons påpekande).

Vad gäller den nya boken så arbetar jag vidare på sista kapitlet.

Hur allt hänger ihop

2010-09-27T10:41:00.003+02:00

Jag gillar verkligen att skildra missuppfattningar och inbillade mönster. I romanen Svavelvinter så blir överste Praanz da Kaelve helt övertygad om att akademikern Brior Brådfot i samarbete med shagulitersekten ligger bakom svavelkolonins fall. Från da Kaelves perspektiv stämmer alla iakttagelser med denna förklaring som också blir den officiellt trakoriska, vilket får stora politiska konsekvenser i den kommande uppföljaren. Romanens läsare vet emellertid att da Kaelves slutsatser är helt felaktiga och att varken Brådfot eller shaguliterna har något alls med saken att göra. Dessa försöker i sin tur förstå vad som händer med nya missförstånd som följd. Som Malek Mangus förklarar:

"Herr Brådfot, kanske förstår ni ändå inte situationens allvar? Digeta Longa har märkt oss båda som rikets främsta fiender och med sin saga om shaguliterna på ett trovärdigt sätt förklarat vad som hände svavelkolonin på Marjura. Stora politiska värden vilar nu på en sanning som ingen längre förmår ändra. Bortom den här dalen vore vi därför båda lika prisgivna som kackerlackor på ett dansgolv."

I nästa bok råkar Praanz da Kaelve, nu befordrad till general, ironiskt nog själv ut för ett liknande missförstånd som ger honom stora bekymmer.

* * *

De inbillade, skapade och ibland rentav felaktiga förklaringarna som varierar med perspektivet har för mig en betydelse också i själva skrivandet, nämligen när det gäller hur mina egna böcker ska tolkas och förstås av läsaren. Umberto Eco har som semiotiker funderat mycket över detta och myntar begreppet öppen text respektive sluten text. Den senare är linjär och har en redan färdig tolkning medan den förra låter sig tolkas på olika sätt av olika läsare genom att tillhandahålla vad man kunde kalla ett associationsfält. En klassisk allegori som Orwells "Djurfarmen" är en sluten text där det dels finns en faktiskt berättelse om hur djuren på en gård gör revolution mot människorna, dels en bestämd tolkning där händelserna speglar sovjetunionens tidiga historia. Det finns ett "rätt svar" för tolkningen såsom det ska göra i en allegori. Wikipedia uttrycker det som följer: Images and fictions with several possible interpretations are not allegories in the true sense.

Jag tycker emellertid att öppna tolkningar och tematiska associationer är intressantare än entydiga metaforer och allegorier. Det krav jag ställer på mina egna berättelser är därför (1) att de ska kunna läsas som en rak fantasiberättelse utan krav på förmåga eller intresse av att kunna avkoda anspelningar och dolda meningar, (2) att det ska finnas stora möjligheter att tolka, tematisera och associera runt texten och läsa den på olika sätt. Detsamma gäller mina beskrivningar av fantasilandet Trakorien där jag genom att antyda och lämna ofullständiga beskrivningar vill ge intrycket av en levande och närmast outtömlig kultur - ungefär samma känsla som jag själv får när jag läser "riktig" historia.

De inbillade och missuppfattade mönstren spelar för övrigt stor roll i Umberto Ecos egna romaner, exempelvis i "Rosens namn" där Sherlock-Holmes-klonen broder Willibald ser ett mönster i munkarnas död som visar sig vara felaktigt. Ännu tydligare blir det i "Foucaults pendel" där några akademikers lekfulla bygge av en världs- och historieomspännande konspiration i själva verket skapar den.

När min anatomipluggande dotter frågade mig varför stora nätet ligger mellan bukorganen och bukväggen måste jag svara att det inte finns något varför eller därför. Världen finns förmodligen men våra förklaringar, mönster och klassificeringar är skapade modeller.

Jorge Luis Borges exemplifierar godtyckligheten med följande systematiska indelning av djurriket från "The Celestial Emporium of Benevolent Knowledge":

"On these remote pages it is written that animals are divided into (a) those that belong to the Emperor, (b) embalmed ones, (c) those that are trained, (d) suckling pigs, (e) mermaids, (f) fabulous ones, (g) stray dogs, (h)those that are included in this classification, (I) those that tremble as if they were mad, (j) innumerable ones (k) those drawn with a very fine camel’s hair brush, (l) others, (m) those that have just broken a flower vase, (n) those that resemble flies from a distance."

Kroppsvätskor och klyschor

2010-09-24T09:51:00.003+02:00

Jag bläddrar tillbaka i det jag redan skrivit nu när jag står inför det absolut sista kapitlet i uppföljaren till Svavelvinter. Boken inleds med en rundtur bland huvudpersonerna för att se var de hamnat nio månader efter Arhems fall och slutkapitlet blir ett liknande svep där avgörande saker inträffar på många ställen i samband med förljusningen. Som tidigare nämnts slutar boken med flera cliffhangers vilket innebär att bok tre kommer att börja med en rivstart i redan etablerade situationer.

Ett genomgående tema är manipulation, svek och undanröjande av konkurrenter inför konfluxen och inför det krig som tycks stå för dörren. Detta tar sig ofta ganska drastiska uttryck:

Apkroppen splittras momentant för att spridas i en bred kaskad över väggar och inventarier så att det som en gång var mästarens arbetsrum nu mer liknar ett vidunders drypande inre. Shagul förvånas själv över sin styrka men förstår att den vuxit ytterligare sedan han erövrat sitt namn. Han petar runt i de organiska resterna på golvet tills han hittar demonens stora hjärta. Det slår fortfarande även om rytmen är ojämn. Trollkarlen beslutar sig för att behålla det eftersom varelsen kan bli honom till nytta i framtiden. Tiden är inne att åter ta sig an mästaren.

Gandalfs råd blir ofta aktuellt: "“Do not meddle in the affairs of Wizards, for they are subtle and quick to anger". Det gäller inte bara Shagul utan också flera andra manipulativa magiker såsom Shaguls mästare och tvillingarna Kamalkus och Fundibéra vilka alla har en tendens att förbruka sina medvarelser för egna syften.

Boken är på sina ställen alltså ganska blodig, inte minst eftersom mördarsekten RhabdoRana fått en lång kandidatlista. Frågan uppstår då hur man ska beskriva dessa strider och mord. Några klagade på att slaget om Arhem i Svavelvinter skildrades för summariskt och det kanske är sant, men samtidigt är jag måttligt road av att beskriva strider. Eftersom vi ständigt matas med våld i filmer, deckare och TV-serier så är klyschorna många och trenden mot alltmer spektakulära avlivningssätt utbredd. Min linje i detta är att beskriva våldet på ett kliniskt sätt utan för många adjektiv enligt principen "less is more". Den veterinära bakgrunden ger mig fördelen att ganska väl kunna gissa vad som medicinskt faktiskt skulle hända, även när fantasivarelser är inblandade. Människor är exempelvis sköra och kan inte flyga fem meter in i en vägg utan att gå sönder.

Ännu knepigare är ett skildra sexscener varav det finns åtminstone en explicit i boken. Här är inte bara händelseförloppet i sig belastat såtillvida att många skrivna sexscener kunde hoppas över och ersättas med "Fantastisk sex, ver A" som alla redan läst om tidigare. Orden är i sig dessutom minerade och har antingen pubertal, plump eller moraliserande klang. Det jag försökt göra är att dels skriva in sexet i en kontext, där det erotiska (som jag inte har något emot i sig) ligger i situationen snarare än i anatomiska och fysiologiska redovisningar. Därtill hittar jag på nya ord som alla förstår men som saknar belastning. Exempel "allmannalag" istället för "gruppsex". Eftersom sex i Trakorien inte utgör något moralisk tabu så låter jag vidare personerna prata ganska sakligt om det:

Hon vände sig till kvinnan som Silkeshjärta skickat dem till hjälp, en erfaren prostituerad från Palatsstråken, så framgångrik att hon kunnat dra sig tillbaka och bara ställt sig till tjänst därför att eunucken och hon var gamla vänner.
”Har han druckit sin hornrot? Kom ihåg att han är stor och minst behöver dubbel dos,”
”Får han mer så ställer sig håret på ända.”

Återstår att se om det fungerar.

Namnen mellan floderna

2010-08-31T09:02:00.004+02:00

Det har uppstått en diskussion om namnet Timatia på bloggen Piruett i samband med diskussion om det nya trakoriska rollspelet. Timatia har alltså så här långt varit namnet på kontinenten söder om Trakorien - "Europa". Det är emellertid inte publicerat ännu utan har mer karaktären av arbetsnamn. Tiamat var ursprungligen ett urmonster och salthav i mesopotamisk religion. I trakorisk religion har det en liknande betydelse men betecknar också kaos, utslocknande och tomhet. Några har problem med associationer runt namnet eftersom det också betecknar en drake ur gamla D&D - det första egentliga rollspelet, ett goth-band etc. Andra tycker att hela gudavärlden skulle döpas om till något mer trakoriskt unikt medan åter andra helt enkelt inte tycker att Timatia låter trakoriskt eller ens bra.

Min inställning är följande:

* Den Mesopotamiska mytologin är helt invävd i Trakorien, inte bara till namnet utan även vad gäller intrig och kosmologi, t.ex. det heliga sötvattnet Abzû, de gudomliga Me - höga språkets begrepp, gudinnan Inashtars (i sig en korsning mellan namnen Inanna och Ishtar) nedstigande till underjorden med Ghumgakk och RhabdoRana etc. Jag trivs bra i denna gudavärld och tänker varken lämna den eller byta namn.

* Att namn som Tiamat, Ishtar, Imhullu etc har förekommit i spel eller hollywoodfilmer tycker jag är irrelevant. Rollspel och dataspel har sedan starten dammsugit världens religioner efter monster och gudar. Ofta har man bara tagit namnet och några yttre attribut medan jag som sagt tycker mig ha använt de ursprungliga mesopotamiska koncepten mer konsekvent.

* Vad gäller själva klangen i ordet Timatia som namn på kontinenten söder om Trakorien så är jag mer villig att diskutera. Enligt skapelsemyterna skapades hela världen av Tiamats kropp så kanske är ordet bättre som namn på hela världen. Därmed skulle ett nytt namn behövas för kontinenten. Jag ska fundera över detta och kanske lägga upp alternativa namn för omröstning här på bloggen.

Ni får gärna tycka till. Däremot är det ingen större vits att ni föreslår alternativ eftersom detta är något jag själv måste föreslå, både av emotionella och upphovsrättsliga anledningar.

Rekapitulation

2010-08-23T12:42:00.005+02:00

Jag listar arbetsnamnen på kapitlen i den nya boken så kan den nyfikne fundera över vad som döljer sig bakom beteckningarna. Nu blir det fler kapitel än så här i boken eftersom en del av dem kommer att delas - skulle gissa på 40-50 totalt, men några av namnen kommer säkert att finnas kvar:

Väckelsesång
Sjublommors afton
Sumbraträsken
Trehundra och trettio och tre
Fyra aspekter av eld
Skorpionens återkomst
Blodfot och Sparvhjärta
Det frusna hjärtat från Marjura
Runglerdunk
En natt på den kala klippan
DiFolterna
Det vandrande palatset
Vox Ranzina
Detta är bergen
Värdshuset Felirota
Jaktens herre
Stegos
Ondskan viskar i vänster öra
Bythos
Kvinna med tupp
Cirklar i sanden
Den pilske prelaten
Stenbåten
Uppmarsch
Förljusningen

Sinestan springer runt

2010-08-17T09:46:00.003+02:00

En sinesta ("den man inte märker") är som alla vet en novis vid diFolternas fostrande teater i Skuger. Dessa mörkklädda och maskförsedda hjälpredor byter kulisser, bär skådespelare som ska flyga, sopar undan konstsnö, markerar moln eller hav på scenen etc. Utanför teatern passar de upp sina överordnade och för i största allmänhet en arbetsam tillvaro i hopp om att en dag stiga till tragöder vid teatern. Shaguliten Malek Mangus har hämtat sin mask från en sinesta vid diFolternas teater och bär tragödernas svartvioletta sjok.

Själv springer jag för tillfället runt just som en sinesta. Jag skriver på uppföljaren till Svavelvinter - flyttar ett berg här och ställer dit en stad längre in i scenen, ger scenanvisningar till personer som ofta inte alls gör som jag säger och korrigerar deras repliker. Det är nu bara tre kapitel kvar att skriva och vi har börjat diskutera omslagsbild med Martin Bergström som gjorde bilden till Svavelvinter.

Samtidigt pågår arbetet med det nya rollspelet där kanske femton medarbetarna är inblandade, senast i raden "Spelknepe" från erebaltor.se som förtjänstfullt hjälper oss med kartor. Texter levereras av våra skribenter och själv funderar jag över arketypiska äventyrarmodeller. Testspel pågår för fullt och reglerna uppdateras efter sådant som framkommer.

Dessutom har arbetet med pocketversionen av Svavelvinter kommit igång ordentligt. Man kan nu förhandsboka ett exemplar hos alla de stora nätbokhandlarna där priset tycks bli 45-60 kr och leverans utlovas till första december. Därtill tycks utsikterna vara goda att man förutom hos bokhandlare kan få se Svavelvinter här och där i de pocketstånd som man kan stöta på i mataffärer och på järnvägsstationer. Den kejserlige trakoriske rådsredaktören Fredrik Ström, en lika kompetent som skoningslös ordvandlare, ligger dagligen på mig med korrektur vilka kan handla om kommatering men lika gärna om tankeluckor och motsägelser.

Kort sagt: arbetsamt, förvirrande och ... alldeles, alldeles underbart! Tänk att en gång få komma till slottet och bli tragöd.

Tips från Tricilves turistråd

2010-07-20T11:52:00.007+02:00

Om man vandrar nerför Paramyrgiets paradboulevard i Tricilve och svänger österut strax innan Bodâkens rådshus så hamnar man i Frihetsparken, ett populärt utflyktsmål för sysslolösa stadsbor av inte alltför hög samhällsställning. Först av allt uppsöker besökaren gärna Bestiatriet, en kringbyggd öppen plats där staden förevisar exotiska djur och ökända brottslingar i burar. Stämningen är vanligtvis hög med intensiv kommers av nötter, förfriskningar och kaststenar som måste vara så små att de passerar föreståndarens såll. Arrangemanget är ingalunda humanitärt, en sådan antydan skulle tvärtom vara förolämpande, utan man vill helt enkelt inte riskera bestående skador på de värdefulla attraktionerna. Tiggare med vanställande sjukdomar och spektakulär lyten, äkta eller spelade söker sig gärna till området och utgör ett pittoreskt inslag i parkmiljön.

Mer välbeställda gudinnans gunstlingar går naturligtvis inte bland pöbeln utan kan välja att åka den yttre rundan i en exotisk månghjulig bergvagn från Marjura dragen av en Klippkrälare, en idisslare med grova klor istället för klövar, eller kanske hellre vill dras i stridvagn efter en Sexbent Stäpphörning från Palamux. Med en lämplig muta driver kusken på djuret i anfallstempo så att besökare kastas åt höger och vänster till allmän förnöjelse.

Vi väljer emellertid att vandra denna vackra försommardag. Redan vid ingången gapar en uppstoppad Isterulk mot oss. Besten är egentligen en fredlig havets växtätare men parkföreståndaren har låtit montera vildsvinsbetar i dess gap och älghorn på huvudet för effektens skull. En härsken stank står beständigt runt kadavret men parfymörer utnyttjar olägenheten för att kränga sina väldofter. På en vägg mitt emot fisken sitter ett gröntonat människoskinn uppspänt vilket påstås komma från en Shagulit men egentligen stammar från en helkroppstatuerad slav. Strax intill erbjuder en taxidermist anställd av hinsideshandlare Homber av skuggorna sina tjänster för att bevara avlidna husdjur eller släktingar. Besökaren kan också låta sig avtecknas med armen om en uppstoppad Skecker, en av dessa barbariska vildar som föregick civilisationen på Paratorna.

Den första buren med levande djur håller några sorgligt surrande Kråkbromsar från Sumbraträsken vilka motvilligt flyger upp från sitt frukostkadaver när besökarna slår på gallren. I jagande flockar förmår dess jätteinsekter framkalla själslig ångest och rentav vansinne hos träskvandrare men en trumpetare står påpassligt beredd för att skrämma dem om de skulle återfalla i så publikovänligt beteende. Buren med Musteloner, de jättemårddjur som är farligast av Paratornas rovjägare, är fullproppad med växtlighet eftersom djuren dör av torgskräck såvida de inte kan dölja sig. Skötarna har hängt silversmycken och mynt i kedjor just utom räckhåll inne i buren och ett stående nöje bland stamgästerna är att vänta på farlänningar som försöker nå värdeföremålen för att istället bli av med ett finger eller två.

Invid fallberget har man tätat en djup klippskreva så att en ganska imponerande damm med grumligt vatten bildats. I dess ena kant har en Spindelranka planterats som besökare kan mata med levande kaniner bjudna till försäljning alldeles intill. Dammens huvudattraktion är annars en halvvuxen Välserkott även kallad hajsimpa. Monsterfisken syns förstås inte i sörjan men man har byggt en plattform över ytan varifrån man varje dag hänger en död get. Den som har tur får bevittna hur rovdjuret hoppar för att nå sitt byte och knipsar av bitar med en kraft i käkarna som saknar motstycke. Somliga betraktare liknar fiskens groteska huvud vid en storvårtig groda medan andra åter påminns om Kastykerkyrkans pelarfader i ceremonihuva. Välserkottens bett sägs utan problem kunna krossa kölbalken på en mindre fiskebåt lika lätt som en mås knäcker ett ägg i näbben. Några blinda Albadorer som utmönstrats från hertig Gombas zepelondpark vaggar i närheten i hopp om att bjudas matfisk eller rester av geten. De gigantiska fåglarnas vingar har förstås beskurits för att inte störa gästerna med sitt flaxande.

Bortsett från dessa mer exotiska djur finns i parken en bergskatt, några vargar och hjortar samt en illa slagen barnamördare som just inte roar någon längre. Parkförvaltarnas önskemål om att hysa någon form av demon, Raugoner eller en psykotisk Mefit har ännu inte fått gehör och så kommer det förmodligen att förbli såvida inte oanade mängder guldtrakiner byter ficka. Men även utan sådana världsfrämmande styggelser är Tricilves bestiatrium en spännande plats som varmt kan rekommenderas varje besökare.

Kvinna med tupp

2010-07-07T16:00:00.003+02:00

sådan är arbetstiteln på kapitlet jag just skriver - låter mest som ett 1600-talsporträtt i klangen. Kapitlet handlar inte helt oväntat om en kvinna med en tupp. Djuret heter Koklai och säkert är bekant för somliga. Koklai var alltid en av mina favoritfigurer i de gamla spelen: en världsresenär och förste älskare som valt tuppens form därför att "det är den enda gestalt av någon som helst skönhet" i vår tillvaro. Nu är han förstås omskapt i romanen liksom de flesta andra varelser och företeelser, men han har fortfarande oanade egenskaper och jag försöker behålla hans osentimentala fåfänga. Koklai är emellertid inte bara en sidekick (sidecock?) utan kommer att visa sig ha stor betydelse för historien på både det ena och andra sättet. Han och kvinnan samtalar delvis på Det Höga Språket vilket jag noterar i texten med versal, kursiv och bestämd form. Problemet är som ni vet att normala människor inte kan höra det höga språket utan att alieneras från världen.

Eftersom jag fick ett nytt nummer av "Philosophy Now" igår så infinner sig genast frågan om huruvida sådan alienation är av godo eller ondo. Det förefaller i Trakoriens värld som om människor och andra varelser har skapats för att fylla en viss plats i gudarnas plan. Den som ser själva planen, till exempel genom att höra Det Höga Språket, har helt enkelt svårt för att spela med och ta den på allvar. De skapelsetrogna animisterna i Abzulvan menar att om människan nu äger sin existens bara som del i gudarnas plan så är det hennes plikt att spela sin roll snarare än att ifrågasätta manus. Shagul skulle svara att gudarna - berättarna - är lika förvirrade som vi och har förslavat oss för att kunna besätta rollerna i sin pjäs. Hela världen är deras distraktion mot Tiamat, samma isande meningslöshet och flyktighet som väntar både dem och oss. Å andra sidan kikade Silvia Miranda in bakom kulisserna och hon blev knappast lyckligare av det. I det nya numret av Philosophy Now skrev en person en hel artikel där han kontemplerar världens fåfänglighet ur ett buddistiskt perspektiv. Jag blev lite förvånad när det visade sig att författaren sitter på "Death Row" i Nevada.

Det givande med att läsa filosofi och andra mystiska tankar under skrivandet är att man hela tider finner genklang mot det man skriver. Jag stoppar alltså inte in djupa filosofiska referenser i texten allteftersom jag läser vilket kanske någon oroat sig för utan snarare så kan jag hitta nya perspektiv på det redan tänkta. Hela konfluxsviten handlar nog ytterst om individens förhållande till världen via språket i dess vidaste bemärkelse.

Sic transit gloria mundi - titta in bortom evigheten för de rätta svaren!