torsdag 15 oktober 2009

The Fontra Cilor Fight Club

Det här inlägget hakar på mitt tidigare "Heja Kalle-Nisse ...", dvs diskussionen om hur striden mellan Shagul och hans mästare ska genomföras och framställas i boken. Jag gör emellertid ett nytt inlägg eftersom jag fick en ny idé när jag läste om filmen Fight Club och det brukar vara svårt att orientera sig i gamla trådar.

Alltså: Psykoanalys!
Min fråga är om man kunde använda Freuds gamla modell med detet, jaget och överjaget i framställningen? Observera att jag inte är intresserad av huruvida modellen har med verkligheten att skaffa eller ej utan bara om den är litterärt användbar i detta fall.

Såsom jag förstår modellen så ser den en vuxen människas personlighet som uppdelad i tre delar. Man kan likna det vid en ryttare som tränar hoppning på en ridbana.
"Detet" = hästen som vill eller inte vill göra saker av lust eller olust. Den är stark men kan inte resonera eller se saker utifrån.
"Överjaget" = den stränge läraren som står bredvid och säger hur ryttaren borde ha gjort.
"Jaget" = ryttaren som försöker hitta kompromisser mellan hästen och läraren samtidigt som hon ser och förstår de praktiska svårigheterna och försöker ta hänsyn till realiteter, exempelvis hindren eller att ekipaget snart kommer att springa in i planket om inte hästen saktar av.
Ibland fungerar samarbetet mellan de tre men ibland går det rent åt fanders vilket alla vet som ridit.

Detet är drifts- och impulsstyrt, jaget är praktiskt lagt och överjaget är moralistiskt orubbligt. Överjagets funktion beskrivs av Freud som samhällets moraliska krav, faderns förtryck genom skuld och besvikelse. En psykopat kan ha ett starkt det och jag, men saknar överjagets kontrollmekanism.

Min tanke var nu att man kunde se och behandla Shaguls mästare som Shaguls överjag. Grejen med Shagul är ju att han inte är beroende av eller tar hänsyn till andra. Han är, och har heller inte rationell anledning att sluta vara, psykopat - ungefär som ett modernt storbolag alltså. För att befria sig från de sista resterna av moralisk hämning måste alltså Shagul komma hem och göra slut på överjaget - fadern - läraren - mästaren. Det blir helt enkelt ett psykologiskt nödvändigt karriärsteg. Fördelen med denna syn blir att man kan basera dialog och handling i texten på den inre psykologiska strid som alla känner igen. Det utesluter dessutom inte andra fyrverkerier runt om, jag söker som i det tidigare inlägget bara den rätta grundmodellen för striden.

Tagning 2

För att vrida Freuds modell ytterligare ett snäpp: Kunde man tillämpa den på ALLA trollkarlars brottning med magiska krafter oavsett inriktning?

Hästen/detet = de magiska krafterna
Ryttaren/jaget = magikern
Läraren/överjaget = från början alltid en faktisk lärare som lika alltid måste ersättas för att magikern ska fullbordas i sin roll.

Skillnaden mellan en präst och en trollkarl skulle då vara att prästens överjag utgörs av guddomens moraliska regler medan trollkarlen istället bekänner sig till någon icke-gudomlig, gärna egoistiskt inriktad, kodex. Överjaget måste dock finnas såvida trollkarlen inte ska bli en fullständig anomali (vilket i sig är ett intressant uppslag). Avsaknad av överjag = en varelse utan förhållningssätt till omvärlden. Om överjagets roll helt kan erövras av jaget närmar man sig istället Nietzsches övermänniska och det är dit Shagul strävar. Nietzsches "der Wille zur Macht" (viljan till makt) skulle då vara strävan att kontrollera sina egna preferenser via överjaget.

Shit! Vad tror ni om detta?

Kopplingen till Fight Club är förresten att filmens Tyler Durden (Brad Pitt) just ÄR den namnlöse huvudpersonens (Edward Norton) inbillade överjag (slarvigt skrivet av mig - Durden är förstås inte överjaget som påpekas. Det får stå kvar ändå eftersom det kommenterats) . Skillnaden blir att i boken existerar överjaget som en faktisk person. Dessutom är Shaguls kamp som sagt helt rationell med tanke på omständigheterna.

onsdag 14 oktober 2009

01.30. The Great Macarusm Red

lamentations on a bystro war

The less mozarellez said
of the great Macarusm Red
is probly best
They better served often dead
youthed yappleskinny head
bobbin on the harbor bed
bursting in on zest

Bowlatubes o cellentani
singing shrilling pasticchism
spillin tomantini honey
on the crest
In defense o honoured gueste
them that gnocchi notte beste
these bámbini de peste
will arise

Skies awieldin chiabatti
spurtin durumese chianti
on dulante spaghetti slopes
Bowels move
Cannelloni mortadella
bombasta en la carta
Floatin strands of hairy tagliolini
The slowest tide of bechamelly sauce
overglides a Shellyhoppy chause

On the vastness of a menue
find your antipesty venue
Lasagna burn, the golden crispy field
of fallen pork


Instruzioni:
  • a land of early Italian stalinism, bouncing of enthusiastic marches
  • a child's rhyme
  • manga style drawings
  • 1920 advertising
  • The Ink Spots playing ”I don't want to set the world on fire”

###


Vad i hela friden är nu detta?


Båda de vänner jag förhandsvisat inlägget undrade om jag gick på starka droger efter operationen. En berättigad fråga men jag äter bara Paracetamol och Ibuprofen = Alvedon och Ipren.

Något lustigt hände nämligen inatt. Jag vaknade IGEN 01.30, denna gång med alstret ni sett ovan i stort sett klart i huvudet. Och jag lovar att jag ALDRIG tidigare föreställt mig ett krigskäckt stalinistiskt pastarike från 20-talet. Liksom den färdiga scen jag nämnde igår kom "dikten" som färdiga formuleringar snarare än som drömmens sedvanligt slarviga bilder. Man blir både rädd och upplyft av det undermedvetnas egenkraft.

Min teori är följande: Ni vet att man ofta drömmer mardrömmar när man ätit starkt kryddad mat sent på kvällen. Matsmältningens nattliga aktivitet är alltså nära sammankopplad med drömmarna. Jag tror helt enkelt att min oroliga buk efter operationen både får mig att sova lätt och drömma mycket. Jag hade ytterligare en mycket originell dröm om människor och märkliga varelser som satts i ett godiszoo, förmodligen av aliens, vilka säkert blev förtvivlade när gästerna omedelbart började bryta sönder den papier-maché-liknande inredningen, käka upp eller sätta på varandra. Den här mekanismen borde man helt enkelt försöka utnyttja kreativt!


Frågan är nu: Törs jag somna till kvällen? Jag känner mig som flickan i Terror på Elm Street, filmen där Johnny Depp blev köttfärs.


Fasten your seat belt Bette Davies! It's gonna be a bumpy night!

tisdag 13 oktober 2009

Tillbaka i svenska selen

Efter diverse hälsovådligheter är jag alltså tillbaka hemma i skrivlyan igen. Operation med 20 cm ärr på fredag - en öl hemma på tisdag - säg sedan inget ont om den moderna medicinen. Nu kan det bli en smula vanskligt att verkligen sitta långa pass framför datorn men jag får använda mig av kladdlappar och stärkande promenader under en återanpassningstid.

Lustig hur idéer kan tränga sig på. Under min sista natt på sjukhuset vaknade jag plötsligt vid halv två med en helt färdig idé om hur Gobrugda och Malek Mangus ska förhålla sig till varandra i denna andra del av berättelsen. Förhållandets möjligheter och komplikationer är något som jag vridit och vänt på men som jag för närvarande inte direkt hade i tankarna. Lösningen inte bara erbjöd sig som idé utan levererades nu som en färdig scen där deras mellanhavanden direkt kan avgöras. Jag tror dessutom inte bara att den kan bli bra utan spännande men väntar med att skriva den till rätt plats i följden.

Problemet för de inblandade är ju följande:
Faktum: Vår sekt och alla våra bröder har blivit mördade av vår grundare Shagul som alla trodde var död.
Fråga 1: Vad gör jag nu? Malek Mangus är ensam och på flykt undan trakorierna som tror att han ligger bakom svavelvintern på Marjura. Gobrugda har sin horndemon och en stulen hand från Shagul men är dödssjuk efter förgiftningen.
Fråga 2: Vad tänker Shagul göra nu? Han har försökt döda mig / mina bröder en gång och brukar vara grundlig.
Fråga 3: Vad hade den andre överlevande med saken att göra när vi nu blir medvetna om varandra? Är han i maskopi med Shagul eller att lita på?
Delikat som ni förstår men nu alltså med en lösning!


På sjukhuset har man mycket tid och jag hann nästan se hela första säsongen av HBO-serien "Deadwood" om ett nybyggarsamhälle i vilda västern. Jag slogs återigen av samma tanke: "Varför kan vi inte göra sådan här dramatik i Sverige?" I serien talas ett ålderdomligt språk (svordomar undantagna) med ganska krystade men välformulerade repliker - borde passa svenskan. Iscensättandet är närmast finskt plågsamt med en nordisk naturalism där man kryper såväl innanför kläderna som upp i kroppsöppningar på människorna - smäckrätt för nordiska tolkare. Mustigheten står inte Paasalinna efter och smärtan hos många figurer upplevs som Bergmanskt eller Norenskt plågsam. Likt förbannat görs denna seria av KOMMERSIELLA AMERIKANER och inte av oss! Serien kunde ju för helvete ha handlat om Västernorrland lika väl som om Dakota Territory.

Vad är det med oss?

Jag jämför med de upphaussade filmerna på Stieg Larssons böcker. Missförstå mig inte - jag tycker att dessa filmer är riktigt bra men de kommer inte i närheten av Deadwood, särskilt inte när det gäller skådespeleri, foto och replikskifte. Noomi Klein - nej, Rapace menar jag förstås - må vara porträttlik Lisbet Salander men många repliker levereras enligt min mening med samma inlevelse som korv på en sibyllamack.
It simply won't do!

Nyss var jag nära att dö, men innan jag verkligen gör det skulle jag förbanne mig gärna vilja delta i ett projekt för skärmen där man satsar på hantverket.

måndag 5 oktober 2009

Mer spänning än jag behövde

Idag för två veckor sedan fick jag beskedet att jag har en tumör i buken. Ett antal undersökningar och sömnlösa nätter senare förefaller det hela vara lokalt begränsat och kirurgiskt demonterbart. Jag har därför gott hopp om att bli helt återställd inom kort sedan man plockat bort den bit rörledning som rostat. Redan nu på fredag åker jag in för operation men om allt går som tänkt ska jag kunna åka hem igen redan i början på nästa vecka. Jag kan av förklarliga skäl vara svår att nå tills dess även om hemmahuset är befolkat.

Som ni förstår har jag haft lite svårt att fokusera i väntan på detaljerade besked men ambitionen med skrivandet har på inget sätt minskat och jag tar datorn med mig på sjukhuset. Ni behöver inte beklaga eller tycka synd om mig men får gärna önska lycka till! På det hela taget är jag vid gott mod eftersom det kunde ha varit så mycket värre.

En lustig detalj är att såväl min läkare som maken till chefssköterskan jag träffat är gamla rollspelare så en del tid gick åt till diskussioner om mer väsentliga saker än sjukdomar.